Skolmiljön är dåligt anpassad för barns medfödda lust att lära

1990 menade Peter Senge att skolan tappat sitt uppdrag - att uppmuntra barns medfödda nyfikenhet att lära nytt. Detta upprepades av Ken Robinson och senare Peter Gärdenfors och mig själv. Stöd finns givetvis inom utvecklingspsykologisk forskning, men även arkeologiska och antropologiska fynd påvisar förekomst av en socio-kultur för lärande och en medfödd förmåga att kombinera eller smälta samman objekt till nya koncept. Detta bejakades av den Milesiska eller Joniska tankeskolan och de första europeiska universiteten, som var decentraliserade - magistrar inspirerade studenters självständiga lärande. Denna socio-kultur hämmades av införande av ett centraliserat lärarprogram och New Public Management. Min tes är att politiker behöver återgå till ett decentraliserat system där magistrar står för undervisningen. 7 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Många, inklusive jag, menar att den svenska skolan är dåligt anpassad för barns medfödda lust att lära.

1990 publicerade Peter Senge vid Massashussettes Institute of Technology – MIT - en artikel i Sloan Management Review - The Leader’s New Work: Building Learning Organizations (Senge, 1990). Så här inleder Senge artikeln:

Human Beings are designed for learning. No one has to teach an infant to walk, or talk, or master the spatial relationships needed to stack eight building blocks that don't topple. Children come fully equipped with an insatiable drive to explore and experiment. Unfortunately, the primary institutions of our society are oriented predominantly toward controlling rather than learning, rewarding indjviduals or performing for others rather than for cultivating their natural curiosity and impuls to learn. The young child entering school discovers quickly that the name ofthe game is getting the right answer and avoiding mistakes- a mandate no less compelling to the aspiring manager (s. 7).

2006, i ett berömt TED-talk, hävdade Ken Robinson något likande - att skolan blivit en plats där man minskat eller tagit bort viktiga saker som estetiska ämne - dans, musik och teckning - och fokuserat på att utbilda administratörer.

2011 intervjuades Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, i tidningen Skolvärlden (Wahlgren, 2011) och sa då följande:

Gärdenfors kritiserar dagens skola för att inte bejaka barns, just det, inbyggda lust att lära. Han menar att skolans struktur motverkar elevernas motivation:

Strax efter att jag läst Gärdenfors inlägg ser jag att ultralöparen Rune Larsson ska föreläsa i Gävle den 23 februari på temat: "att motivera elever".

Jag anlitade själv Larsson för en föreläsning en gång. Det skedde 2007 när jag var ansvarig för en kurs för blivande chefer inom akademin vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). I min beställning var givetvis målstyrning centralt. Larssons huvudanekdot var förberedelse och genomförande av en roddtävling över Atlanten - från Kanarieöarna till Centralamerika.

Utmanande mål triggar frisättning av dopamin, vilket på psykologiska ger upphov till fenomenet motivation, som förklarar prestation, lärande liksom kreativ för problemlösning (Locke och Latham, 2002).

I maj ska jag själv föreläsa om ett liknande tema - Barns emotionella anpassning, lärande och kreativitet -under Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Men förutom skolan inkluderade jag uppväxtmiljön och föräldra-relationer (Österberg, 2004).

Min personliga reflektion är att skolan och många andra funktioner inom den offentliga sektorn har växt in i en byråkratisk kultur; överallt man vänder sig idag finns det en blankett att fylla i och kanske en ledningsgrupp att konsultera. Skolan, som bygger samhället (i samspel med uppväxtmiljön), verkar i många avseenden handla mer om administration snarare än om lärande.

Gärdenfors, Robinsons, Senges och min egen ansats, att vår art har en inbyggd lust att lära, både adaptivt men speciellt generativt (kreativitet) får givetvis stöd av utvecklingspsykologisk forskning. Men det finns också arkeologiska och antropologiska fynd som stödjer samma tes.

1939 hittade arkeologer fragment i en grotta i Hohlenstein-Stadel, Tyskland.

Hohlenstein-Stadel. Foto: Thilo Parg.

På grund av kriget fick arkeologerna packa ihop, men när de återkom flera år senare och kunde samla ihop fragmenten och addera ihop dem blev resultatet en 30 centimeter hög figur. Det märkliga med figuren var ett den hade människokropp och ett lejonhuvud. Figuren kallas därför Löwenmensch eller lejonmannen.

Löwenmensch/Lionman. Foto: Dagmar Hollmann.

Beräkningar indikerar att det kunde ta upp till fyrahundra timmar att tillverka en figur. Det betyder att det fanns utrymme för att:

• 1. lära sig bemästra denna hantverksskicklighet,
• 2. avsätta tid för att göra figurer som Lejonmannen.

Det visar att det fanns ett socio-kulturellt system som tillät att någon eller några individer kunde avstå överlevnadsorienterat arbete för att ägna sig åt tillverkning av dessa figurer och liknande.

socio-kulturellt system betyder förekomst av tre saker:

1. ett samhälle bestående av ett antal ömsesidigt beroende organismer av samma art, 
2. inlärda beteenden som delas av medlemmarna i det samhället, 
3. en samling delar som interagerar med varandra för att fungera som en helhet (Kaufman, 1980).

Men Lejonmannen indikerar något ännu intressantare - att den eller de som producerade dessa figurer hade förmågan att kombinera eller smälta samman abstraktioner till nya mentala koncept (Wynn, Coolidge och Bright, 2009).

Ambrose (2010) menar att den här förmågan ska tillskrivas något som kallas konstruktivt minne (Schacter och Addis, 2007) som började framträda efter ett så kallat Bottleneck-event, d.v.s. en klimatologisk händelse som påverkade livet på Jorden. För ca 70 000 år sedan inträffade två supervulkanutbrott i Indonesien som sägs ha decimerat Jordens befolkning i betydande grad (Ambrose, 1998).

Varför har skolan missat detta?

Det vi idag kallar skola och universitet har sitt ursprung i antikens Milesiska eller Joniska tankeskolan, av engelskans Milesian /Ionian school of thought som präglades av divergent tänkande eller åsiktsdivergens som är avgörande för kreativitet (Guilford, 1956).

Det ledde till bildandet av det första europeiska universitetet - Bologna (det första låg sannolikt i Indien varifrån de flesta språk liksom nummersystemet härstammar). Ett universitet var inte en plats utan en community, en samling av individer som dryftade spörsmål genom resonerande. Till sin hjälp hade de magistrar som gav dem upplysning och inspiration till den egna personliga lärandeutvecklingen. Allt var decentraliserat.

På 1990-talet introducerades ett nytt managementsystem - man ersatte det decentraliserade ledarskapet  med New Public Management - för att effektivisera universiteten. Det betyder att lärandeutvecklingen gick från att vara generativ till att bli adaptiv, d.v.s det Gärdenfors, Robinson, Senge och jag själv var för sig varnat för.

Man implementerade även en speciell lärarutbildning. Jag vet inte exakt när det skedde. Det betyder att de som tidigare promoverats till magistrar och som självständigt inspirerade till lärande nu ersattes av personer som genomgått ett centraliserat yrkesorienterat program.

Jag anser att politikerna borde återgå till ett system där filosofie magister utgör lärarexamen, och där skol- och universitetsledning sker i decentraliserad form.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).