Morgonmarodören har tystnad. Ytterligare en papparelation försvann nu när min egen pappa somnat in på Norrtälje sjukhus. Det är en märklig känsla att plötsligt inse att han inte finns längre; man kan inte längre ringa för att fråga om saker eller gnälla i största allmänhet eller vad det mu kan vara. Man har bara det osagda kvar - det där som vi inte hann prata om. Det känns tomt, riktigt tomt. Hej då älskade pappa! nu ses vi aldrig mer.
Min pappa dog den 23 mars. När jag talade med honom dagarna innan ville han bara få fortsätta leva. Nu är bara minnena kvar av min älskade pappa.
När jag var liten brukade jag ligga på hans tjocka mage - jag kan fortfarande känna hans doft och det där leendet som alltid fanns där. Han var en sån där puss-och-kram pappa, trots att han inför andra ibland spelade en tuffare roll. Han var också noga med att det skulle vara kul här i livet. Han försökte i många år få mig intresserad av [trav] hästar och jag ville få med honom till gymet och träna. Vi snackade om vem som gjort minst i lumpen och vem som kört fortast med bil. Så där höll vi på, småtjafsandes om småsaker som egentligen saknade betydelse. Hans underfundiga standardsvar när jag frågade om han skulle med till gymet var ofta: - jag arbetar mig trött!
Jag är ju en sån där som upplevt föräldrarnas skilsmässa, och i likhet med andra har jag således en förälder till. En sån som fick för sig att jag skulle flytta till en annan stad när jag var si så där sju år (utan att fråga mig). Alltså bort från min pappa i Norrtälje. Efter flytten fick jag inte träffa min pappa så ofta jag ville, utan han fick resa för att hämta mig. Pappa gnällde aldrig över detta utan underordnade sig så där som män ofta gör. Följaktligen reste han de där milen enligt det schema som någon annan bestämt åt oss, och han skjutsade mig tillbaka dit jag inte ville vara, enligt det schema som någon annan bestämt åt oss. Det är några av de mest ledsamma minnen jag har, när vi närmade oss avlämningen. Det var modfälld stämningen i bilen. Men jag hörde honom egentligen bara vara ledsen dagen för själva tvångsflytten, då grät han över att någon tog hans barn ifrån honom, men när han insåg att han var maktlös så anpassade han sig (som så många andra män).
Pappa ordnade så att jag fick vara ute i Skärgården om somrarna. Det var en underbar tid av självständighet som mest gick ut på att cykla och bada (jag hade en röd Raleigh med blå flejkad limpa och rocketstyre med trimmade ringklockor samt en vit växelspak på ramen). Vi, gänget, badade vid bryggan, i hamnen, i den andra hamnen, i Sälviken, vid lotstornet och så vidare. Runt runt på cykeln - badandes.
När jag blev lite större sommarjobbade jag hos pappa i familjekonditoriet. Det hela började med språkresa till England. Pappa ansåg att jag själv borde jobba ihop en del av pengarna, vilket så här i efterhand låter som en vettig idé. Sagt och gjort, arbetet började vid sju eller åtta på morgonen och varade en halv dag ungefär. Jag gjorde nog ingen egentlig nytta den sommaren men fick känna på kopplingen mellan min ansträngning och lön för mödan så att säga. Så där höll det på i ett par veckor. För besväret fick jag jag tillräckligt med pengar för att täcka resan, kläder och mycket annat.
En annan episod var när den första James Bond festivalen gick i Norrtälje. Jag hade ju av kända skäl inte haft möjlighet att skaffa mig ett socialt umgänge vilket pappa nog förstod. Dessutom jobbade han sex och en halv dag i veckan. Jag fick pengar som räckte till att se alla filmer som visades under festivalen. Och, pengar till filmgodis! Pappa var av uppfattningen att en film utan filmgodis inte var någon film.
Vi tillbringade sedan många somrar tillsammans med att från arla morgontimme baka bullar och tårtor och hade då chansen att prata ut om saker som ingen annan fick höra eller hade med att göra. Då var det annorlunda men i takt med min akademiska utveckling har jag förstått att det var en unik och positiv möjlighet.
När man inte får träffa pappa har man en del att säga, särskilt eftersom man får höra en massa skit från andra människor om sin pappa. Jag ville ju veta om det stämde? Pappa klagade aldrig över att folk sa saker om honom, men jag förstår att han blev ledsen och att han var oförstående om varför människor i grupp betedde sig illa.
Jag vet ju idag att det handlar om konformism - att människor samlas kring tokiga idéer. Kanske förstod pappa intuitivt redan då att det var detta det handlade om?
Efter att ha fördjupat mig akademiskt om föräldrarelationens betydelse för barns anpassning och utveckling insåg jag för många år sedan att det där med att stå sida vid sida med sin pappa sommar efter sommar var en ren och skär Jackpot för mig. Tät och nära pappakontakt är ju själva nyckelkomponenten för god känslomässig anpassning och kognitiv utveckling (Österberg, 2004).
Dagen började alltid med att pappa ringde mig - tidigt: - det är morgonmarodören som talar! hörde jag hans röst säga (jag hör den nu med). Sedan fick jag somna om.
En halvtimme senare ringde han igen. Då var det på riktigt - upp och hoppa! Pappa, som ju själv tyckte att det var så skönt att få somna om, tryckte på att jag också skulle få chansen till samma upplevelse.
Väl på jobbet följde vi samma rutin: jag kokade havregrynsgröt. Han satt och tittade på - undrande.
Sedan bakade vi så kallade äppelsnitt, matbröd, bullar och efter det rätt så många tårtor.
Jag åt som regel två alldeles nybakade kanelbullar. Varje arbetsdag. Under ca 10 år. Om man räknar in sommar- och helgjobbandet blir det sammantaget runt 100 dagar per år ~ 2000 kanelbullar.
Pappa tjatade in olika saker huvudet på mig. Plugga, plugga, plugga. Alltså pluggade jag (i omgångar) och fann mig väl i den akademiska miljön. Resultatet blev ett på filosofie magisterexamina liksom en doktorsexamen. Tack pappsen och andra handledare!
Dessvärre sa han aldrig att det var viktigt att skaffa sig en yrkestitel. Följaktligen har det aldrig känts intressant för mig. Jag har känslan att han ville att jag skulle gå min egen väg ...
Tillvaron handlade även om moralpredikningar. Pappa talade ofta om som människor inte hade möjlighet att stå upp för sin egen sak och kanske är det därför jag gärna själva engagerar mig.
Ett exempel var Sam. Sam bodde på samma gård där konditoriet fortfarande ligger. Han var ca 80 år och vaktis utan lön. Det betydde att han höll ordning, skottade snö och annat. Han sa också till när de som bodde i anslutning till gården inte skötte sig. Det var hans sätt att efter pensionering hålla sig sysselsatt. Alla gillade inte detta och pappa blev Sams guardian angel kan man säga.
En annan historia handlar om en man som jag tyvärr glömt namnet på men som jag har ett ansiktsminne av. Han brukade komma in genom köksingången på konditoriet vid Jul och ta en fika. Han var ensam och pappa förklarade för mig hur hemskt det måste vara.
En annan historia gällde en städerska som inte fick göra avdrag i deklarationen för ombyteskläder. Hon hade eksem, vilket gjorde tillvaron komplicerad för henne. Pappa satt i taxeringsnämnden och berättade i en av sina långa föreläsningar hur arg han var över detta. Så där höll det på.
Föreläsandet skedde på jobbet men också i bilen som vi ofta färdades i i hastigheter långt över gällande hastighetsbegränsningar. Här uppstod en paradox, för hastighetsöverträdelser var inget man behövde bry sig om.
Detta exemplifierades när det var dags för mig att skaffa körkort. Jag övningskörde några gånger med pappa och en av gångerna minns jag extra väl.
Pappa tillhörde, helt otippat, den skara av människor som ogärna släpper kontrollen över ratten. Det hindrade dock honom inte från att vara körskollärare. Utifrån sin referensram.
När vi lämnade Norrtälje för att köra ut på motorvägen satt han i passagerarsätet, gömd bakom en tidning. Plötsligt sänker han tidningen och frågade: - ser du några poliser? (sannolikt en ovanlig fråga från en traditionell körskolelärare.)
- Nej, svarade jag.
Då pekar han framåt och säger: - Kör i kapp den bilen!
Även detta fick konsekvenser för mitt beteende. Hastighetsskyltar betydde under lång tid ingenting för mig. De var bara runda och tvåfärgade saker vid vägkanten. Mycket viktigare, enligt pappa, var att använda motorbromsen, gasa ur kurvan och dra ur bilen (varva upp till det röda på varvräknaren) på varje växel. Skälet, som kanske inte går att validera, var att undvika att motorn sotade igen. Bilkörning blev en viktigt del av vår konversation.
Under sena tonåren och början av 20-rås åldern, bodde jag mitt i Norrtälje (gamla Borgmästarvillan jämte Nordbanken). Från stadens infart är det nedförsbacke dit, med undantag från korsningen vid det nu rivna badhuset. Följaktligen kunde man, när det var lite trafik, lägga i friläge och låta bilen rulla genom stan och in på gården. Om man hade tillräckligt hög hastighet kunde rullandet starta redan vid avfarten till Kapellskär på motorvägen. Pappa blev mycket imponerad av detta, och testade förstås själv. Moralen krävde dock att hastighetsnivån aldrig fick omnämnas.
När jag började bygga på landet fanns pappa alltid med i processen. På håll. Han kollade av liksom, dock utan att lägga sig i. Jag gjorde ritningen (konstruktionen) och trots att han var lite imponerad undrade hans samtidigt varifrån jag fått den kunskapen?
När jag tog tag i monteringsarbetet blev han orolig på riktigt. Att fälla träd, såga timret och sedan regla upp huset låg liksom bortom hans föreställning om vad jag kunde klara av. Men han nickade godkännande vartefter jag rapporterade den ena biten efter den andra. Direkt beröm förekom aldrig. Det gällde att hålla koll på hans ansikte för att avgöra om han tyckte det var bra eller dåligt. Ibland kom informationen via omvägar - andra personer i vår bekantskapskrets berättade hur stolt han har.
Pappa spelade också på hästar, rökte som en borstbindare och åt sig sjuk (överviktig). Redan runt 45 års ålder fick han känningar av det som kallas välfärdssjukdomar: hjärtat och lungorna tog stryk av rökandet och övervikten slet på höfter och knän. Passiviteten som följde gjorde hans kropp gammal, tidigt, och under de sista åren åt han flera olika mediciner för att motverka livsstilens negativa effekter. Ingen läkare verkade dock uppmana honom att ändra livsstil!?
När vi besökte pappa på sjukan såg jag hur gammal han blivit. Min stora starka pappa var nu som ett barn - hjälplös. Pappa sov oroligt och greppade om min hand när jag smekte den. Jag smekte också hans kind. Han hade ont, i ryggen och i benen efter ett fall några månader innan. Ingen meddelade mig om detta.
Och sköterskorna jobbade på som om de inte märkte detta och pratade högt så det ekade, fast man lätt kan fatta att en person som är sjuk tycker det är mysigare i rummet om man tar det tyst och lugnt, alltså så som morgonmarodören tyckte det skulle vara.
Pappa var också riktigt uttorkad och orken var borta. Han fick dropp. Jag gav honom vatten i två omgångar och då vaknade hans luriga ögon till liv och han försökte säga en av sin många fyndiga kommentarer; men han kunde inte tala - munnen var för torr.
Jag bad sköterskan om hudkräm och smorde försiktigt in hans händer och underarmar. Jag masserade också hans skuldra och arm och det kändes som att beröringen betydde något - han andades lugnare, precis som mina söner när de var små och jag höll dem i famnen. Världen hade vänts upp och ned. Från att jag själv varit liten och hjälplös och låg på hans mage så var det nu jag som var stor och han liten och hjälplös.
Vi satt bredvid honom i flera timmar, ända tills sköterskorna börja möblera om för att han skulle få ett eget rum. De sa att han hade haft mycket besök den dagen och behövde vila. Jag hjälpte till att flyttade honom till ett annat rum.
Efteråt gick vi förbi mitt gamla barndomshem som ligger alldeles i närheten av sjukhuset, vid Norrtäljeån. Jag minns fortfarande gatuadressen liksom fönstret till "mitt" rum. Det var som tiden stått stilla trots att det gått så många år. Cirkeln var sluten på något sätt.
Det var sista gången jag såg pappa. Senare på natten somnade morgonmarodören in för sista gången ...
Hej då älskade pappa! nu ses vi aldrig mer.
No comments:
Post a Comment