[Ytterligare] ett fall. Engelsk kartläggning indikerar att drygt 30 % av frånskilda mammor vägrar samarbeta med barnens pappor

En engelsk kartläggning visar att 32 % av frånskilda mammor vägrar samarbeta med barnens pappor, medan 85 % av papporna vill samarbeta. Ändå vill myndighetspersonal tvinga män att betala för kvinnors relationsaggressivitet. Kvinnors ovilja att samarbeta manifesteras genom umgängessabotage och förklaras av relationsaggressivitet som i sin tur förklaras av mentala utmaningar, neuroticism och /eller Borderline Personality Disorder som en konsekvens av Complex childhood trauma och/eller kortisol i modersmjölken. Kvinnors relationsaggressivitet/umgängessabotage får förödande konsekvenser på barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling inklusive visuospatiala perception. Manifesteringen påminner om en väldigt populär diagnos - barns svårigheter att upprätthålla uppmärksamheten på en uppgift samt ha lite överdrivet spring i benen. I det aktuella fallet gick två domstolsanställda emot domstolskollektivets grupptänk/dysrationalia. 8 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Engelska MailOnline rapporterar om en kartläggning som indikerar att 32 % av mammor som separerat från barnens pappa anser att dessa pappor inte ska ha beslutsrätt om saker som rör barnen. Det flesta pappor (85 %) vill dock samarbeta. Det sistnämnda är gynnsamt för barnen.

Men istället för intervenera mot dessa relationsaggressiva kvinnor, belönar myndighetspersonal dem genom att kräva papporna på pengar.

The Child Support Agency was set up in the early 1990s to try to force absent fathers at least to pay for the children they had abandoned.

.
(Länk till källan).

Kartläggningen kommer i en tid då domstolspersonal och utbildningsexperter oroas över frånvaron av fäder från miljontals ungdomars liv.

It comes at a time of deepening concern among judges and education experts over the absence of fathers from the lives of millions of youngsters.

Förklaringen kommer från vetenskapen. Alla kvinnor är inte relationsaggressiva, men relationsaggressivitet är typiskt kvinnligt (Crick och Grotpeter, 1995, Hyde, 2005) och förklaras av mentala utmaningar, t ex. hög grad av neuroticism och Borderline personality disorder (Zalewski et al. 2014) som kan ha uppstått genom Complex childhood trauma eller kortisol i modersmjölken Östeberg, 2012). Relationsaggressivitet manifestar genom Stonewalling, dörrvaktsbeteende och umgängessabotage (Seltzer och Brandreth, 1994).

Barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning samt kognitiv utveckling, inklusive visuospatial perception jämfört med barn som växer upp med bara mamma (Farran och Formby, 2011; Vieno et al. ;2009, 2014; Österberg, 2004):

En sammanställning av 28 undersökningar om pappa-frånvarons effekter på barns kognitiva förmåga (Shinn, 1978), indikerar att pappa-frånvaro som en funktion av skilsmässa är negativt relaterad till intellektuell kompetens hos barn; vilket även påvisats i tidigare studier (Blanchard och Biller, 1971; Crescimbeni, 1965; Ferri, 1976; Hetherington et al., 1978, 1982; Radin, 1976; Radin et al., 1994; Santrock, 1972; Sutton–Smith et al., 1978). Shinn (1978) menar att resultaten av sammanställningsstudien är konsistent med hypotesen att barns interaktion med föräldrarna formar en plattform för kognitiv utveckling, och att en minskning av denna interaktion hämmar den kognitiva utvecklingen (s. 2, Österberg, 2004)).

Paradoxen är att personal inom socialtjänsten och domstolar tillämpar märkliga teorier som hämmar barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling.

Socialtjänsten motarbetar barns pappa-relation på grund av en faktoid idé att tolka våld i nära relationer Mäns våld mot kvinnor.

Under 1990-talet rekryterade den svenska regeringen den norska sociologen Eva Lundgren till Uppsala universitet. Enligt henne själv inkluderade uppdraget att exkludera män (samtal med Lundgren vid hennes presentation på Institutionen för psykologi, Uppsala universitet ~2002).

Tillsammans med Gun Heimer, läkare med specialisering på gynekologi, promoverades hon till professor med uppdrag att bekämpa män (misandri).

Tillsamman med socionomen Ann-Marie Kalliokoski och juristen och ROKS-medlemmen Jenny Westerstrand designade de en enkätstudie där de lät kvinnor, men inte män, svara på frågor om utsatthet för våld i nära relationer. Resultatet till denna pilottest indikerade att 40 % av respondenterna mindes att de varit offer för någon form av våld i nära relationer (Lundgren et al. 2001). Vi vet inte vad männen hade svarat eftersom de diskriminerades. Vi vet inte heller om kvinnorna mindes rätt; Det är känt att händelseminnet är konstruktivt i ett socialt perspektiv - att psyket skapar minnen som passar den aktuella situationen (Schacter och Addis, 2007).

2005 misstänkte ledningen för samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet att det förelåg något fuffens med Lundgren och Co:s påståenden. Därför genomfördes en granskning.

Slutsatsen var att slutsatserna i Lundgrens forskning inte överensstämde med rådatan. Så här skriver Hagekull (2005), å Uppsala universitet vägnar:

Lundgren själv menar att hon hindrats från att undervisa om kopplingen mellan kön, makt och våld (Holm, 2011):

Hagekull påtalar också att det tycks ha uppstått en konformism kring Lundgrens idévärld som hindrar det pluralistiska tänkande som borde prägla ett universitet. Givetvis har Lundgren i rollen som forskningsledare ett betydande ansvar, men även lärosätet har ett ansvar för arbetsmiljön.

Vad hade Lundgren, Heimer, Kalliokoski och Westerstrand missat?

När jag talade med Lundgren (2002) frågade jag om hon kände till Conflict Tactics Scale (CTS; Straus, 1979; Straus et al. 1996) och de etablerade resultaten? Lundgren svarade att hon gjorde det, men att hon bara fått i uppdrag att titta på kvinnors situation.

Forskning om våld i nära relationer som genomförts med etablerade modeller som CTS visar på följande fördelning:

• Fysiskt våld - kvinnor står för lite mer än hälften av förekomst och skador.
  
  
• Dödligt våld - drabbar lika osannolikt (0,0000005) barn, män eller kvinnor (Liem och Koenraadt, 2008).
  
  
• Psykiskt våld - typiskt kvinnligt.

(Archer,2000, 2004; Bates, Graham-Kevan och Archer , 2014;Bergkvist, 2002; Crick och Grotpeter, 1995; Hyde, 2005; Thornton et al. 2012).

Domstolspersonal har för ovana att diskrimera barns papparelation i 75 % av fallen. Det förklaras av en tillämpning av en princip som kallas moderspresumtionen (mater semper certa est) (Elfver-Lindström, 1999; Schiratzki, 2008; Österberg, 2004)).

När personal inom socialtjänsten och domstolar bejakar kvinnors relationsaggressivitet, dörrvaktsbeteende och umgängessabotage, då hämmas barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling. Det ökar risken för:

• antisocial beteendeutveckling (Calkins och Keane, 2009; Moffitt et al. 2001).
  
  
• föräldraalienation (Bernet, 2008; Bernet et al. 2010; Kruk, 2015; Warshak, 2014; Österberg, 2011))

Trots att DMS-kommittén avvisat föräldra-alienation som syndrom och disorder, finns i katalogen två diagnostiska kategorier:

1. “Parent-Child Relational Problem,” which reads, “Typically, the parent-child relational problem is associated with impaired functioning in behavioral, cognitive, or affective domains.” Examples of impaired cognitive functioning include the domain of the alienated child’s relationship to the rejected parent: “negative attributions of the other’s intentions, hostility toward or scapegoating of the other, and unwarranted feelings of estrangement.”
   
   
2. “Child Affected by Parental Relationship Distress.” This category is used “when the focus of clinical attention is the negative effects of parental relationship discord (e.g., high levels of conflict, distress, or disparagement) on a child in the family (Kruk, 2015).”

Men ljuset i det juridiska mörkret är två personer som stått upp mot domstolarnas grupptänk (Janis, 1972; Turner och Pratkanis, 1998) och dysrationalia Turner och Pratkanis, 1998) respektive dysrationalia - att trots tillräcklig intelligens inte kunna tänka rationellt (Stanovich, 1993).

Worries over mothers who want to exile separated fathers from their children’s lives have been coming to the fore in recent months, notably in two prominent High Court cases in which judges questioned why mothers had been allowed to prevent fathers from taking a role with their children.

Exempel 1. Last month High Court judge Mrs Justice Parker set down a judgement that warned social workers: ‘Parents who obstruct the relationship with either mother or father are inflicting untold damage on their children and it is about time the professionals truly understood this.

Exempel 2. In another case Appeal Judge Lord Justice McFarlane condemned family courts that had prevented a father from having regular contact with his daughter for 12 years because ‘the mother appears to want an unhealthy exclusive relationship’ with her daughter.

Det tråkiga är att agerandet från juristerna är alltför försiktigt. Medan Parker "varnar föräldrar", trots att problemet med umgängessabotage främst berör mammors beteende, antingen genom överdriven kontrollbenägenhet eller relationsaggressivitet, "fördömer" McFarlane "en familj" som under 12 år hindrat ett barn från att ha en tät och nära kontakt med sin pappa.

Det är en kopia av ett svenskt fall där en domstolsanställd - Hessel - först premierade mammans konflikt, men där senare en kollega - Hammarstrand - beivrade densamma ([Ytterligare] ett fall där ett fall där myndighetspersonal konspirerar med en mamma för att isolera ett barn från sin pappa, men där barnet fick återvända till pappan och tryggheten).

Ett barn kan ju inte uppleva en familjesituation om de inte har kontakt med sin pappa (Oavsett om föräldrarna bor ihop eller inte). Kartläggningen visar också att pappor som regel är betydligt mer samarbetsorienterade jämfört med mammor.

Förändringen i Parkers och McFarlanes beteende bygger förstås på att de varit i kontakt med experter och tagit del av den omfattande forsknin om föräldrarelationens betydelse för barns anpassning och utveckling som funnits tillgänglig sedan 1960-talet. Det är märkligt att svensk domstolspersonal fortfarande vägrar anpassa sitt arbete efter samma forskning.

Läs även Ann-Mari's blogg

Epilog. För att få en bild av hur det kan kännas för barn att kidnappas genom umgängessabotage, samt hur allmänheten tänker och agerar om deras situation: läs om de två journalister som nyligen släpps efter några månaders kidnappning i krigets Syrien (där finns det också en massa barn som drabbas av hederskulturella konflikter). Martin Shibbey, tidigare fången i Etiopien, beskriver i Svts morgonprogram hur han upplevde kontrasten mellan hopplösheten i fångenskap och känslan när han väl blivit frisläppt och kommit hem. Journalistkåren går man ur huse för ge dessa vuxna sitt stöd. Visst är det hemska upplevelser, men de är som sagt vuxna. Notera att de tog risken som vuxna att göra denna resa.

[Ytterligare] ett fall där myndighetspersonal konspirerar med en mamma: Ett barn försvinner och kommer tillbaka)

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving  |  Lectures: Nutrition for physical and mental health  |  Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development  |  Language training - Swedish  |  Academy Competency  | CV  |  Teaching skills and experience  |  Summary of research project  | Instagram |  Linkedin |  YouTube-channel  |  TikTok | Twitter