Ett barn försvinner och kommer tillbaka: historien om ett vårdnadsfall 2010 (återpublicerad, från 2012)

I ljuset av Victoria Håpnes agerande, att i strid med vetenskapliga fakta som delgivits henne, bistå en mamma att isolera ett barn från den viktiga pappan, görs här en återblick till en artikel som publicerades 2012 och rör ett liknande fall från 2010 som utspelar sig i Medelpad. Mediapersonal hade uppmärksammade ett vårdnadsfall där en kollega till Håpnes - Sten Sikström - också gett en mamma som isolerat barnet från pappan ensam makt och kontroll över barnet. Sikström tillrättavisades av kollegorna i Hovrätten som accepterade det uppenbara - att mamman försvårat barnets kontakt med pappan. Efter att pappan vunnit vårdnaden i hovrätten kidnappade mamman sonen under ett år vilket givetvis hamnade barnets emotionella och sociala anpassning. Sonen kom till slut hem. Då blev allt som vanligt. Frågan är varför Sten Sikström såg mellan fingrarna för det som uppenbart går att läsa i hans eget protokoll, nämligen att mamman hade någon form av personliga problem som manifesterades i relationsaggressivitet. DN rapporterar att kvinnan dömts till fängelse för sitt övergrepp. Kommer personalen i Hovrätten ha civilkurage att tillrättavisa Håpnes? 7 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Den här posten publicerades ursprungligen 2012 och speglar domstolskulturen - hur domstolspersonal tillämpar moderspresumtionen 2010 - 2012, d.v.s. för 13-11 år sedan.

När man läser om vårdnadsfall ska man alltid rama in fallet med generaliserbar kunskap. Det betyder t ex. att man ska känna till hur ovanligt det är att domstolspersonal tilldömer pappor vårdnaden; med utgångspunkt från Svea hovrätt visar statistik för åren 1990 - 2001; 2004; 2007 att domstolspersonal tilldömer mamman vårdnaden i 75 % av fallen (Schiratzki, 2008; Österberg, 2004). Forskning och beprövad erfarenhet visar också på positiva effekter av föräldrarelationen, och en särskild positiv effekt av papparelationen (Biller & Kimpton, 1979; Blachard & Biller, 1971; Österberg, 2004). Premissen är dock att det alltid är bäst om barn har fri tillgång till både mamma och pappa, och att både föräldrar och domstolspersonal accepterar att så är fallet.

Den här historien går tillbaka till 2008 då någon av föräldrarna väljer att inte bo tillsammans med den andra föräldern. Så långt är allt ok - det kan aldrig finnas ett krav om att bo ihop om ena parten inte har lust. Tyvärr verkar det som om mamman ifråga levde och lever i en gammalmodig föreställning om att mamma och barn hör ihop och att pappor är utbytbara, alltså samma idé som ligger till grund för hur personal i domstolar dömer i tvistemål som rör vårdnad. I samband med att hon flyttar till parets sommarstuga förväntar hon sig att sonen ska flytta med. Sedan följer en rad utspel som är klassiska vid separationer mellan vuxna, där oftast kvinnor sätter igång konfliktprocesser för att nå egen makt och kontroll över barnen. Förklaringen är relationsaggressivitet (Crick & Grotpeter, 1995).

Tydligen är den här mamman inte kapabel att ta ett jobb; samtidigt som hon driver konflikten mot sonens pappa går hon på arbetsträning. Dock orkar hon med att i tid och otid anmäla pappan för än den ena än det andra. Och anmälningarna kommer i samband med att pappan vill finnas till för sonen. En klassisk markör för umgängessabotage.

Mamman flyttar t ex. från Sundsvall till Timrå utan att meddela pappan. Hon frågar inte heller om hans samtycke  i andra frågor som rör sonen och vägrar pappan att vara med på sonens inskolning. Hon flyttar senare till Hudiksvall, och motivet måste vara att försöka försvåra möjligheterna för sonen att ha kontakt med sin pappa. Dörr till dörr blir det plötsligt 8,8 mil eller drygt 1 timmes bilkörning mellan sonen och hans pappa. Det här är ytterligare en klassisk markör för umgängessabotage.

I samband med att pappan visade intresse för att vara med på inskolning på dagis anmäler hon honom för sexuella övergrepp mot sonen efter att först ha misstänkt sin egen mamma och sin fosterson.
Och i samband med ett överlämnande av sonen passar hon på att anmäla pappan för misshandel. Denna anmälan visade sig dock vara falsk och mamman försöker då förklara bort det hela med att det var ett missförstånd i kommunikationen mellan henne och en "medlare" (jag undrar vilka ord som kan förväxlas med misshandel?).

Hon har också låtit en väninna - Högberg - som är medlem i föreningen Atsubasta uttala sig. Denne Högberg gör då gällande att sonen sagt att "umgänget gått bra och att pappa glömt att göra dumma saker".
Slutligen hävdar mamman för sin sak att samarbetssvårigheter är den främsta orsaken till att hon inte kan acceptera gemensam vårdnad. Hon hänvisar alltså till sin egen kontrollbenägenhet/relationsaggressivitet. Tyvärr använder personal i domstolar mammors konfliktbenägenhet som ett argument för att ge dem ensam vårdnad - hur snurrigt som helst.

Fyra kvinnor har gjort studier som associerar till sånt här. Dels är det Seltzer & Brandreth (1994) i vars studie pappor rapporterar att mammor agerar dörrvakter när papporna försöker träffa sina barn. Crick & Grotpeter (1995) har visat att relationsaggressivitet är typiskt kvinnligt.

Av domstolsprotokollet från Sundsvalls tingsrätt framgår att sonen varit mycket glad de få gånger han fått komma hem till pappa, trots att det skett så sällan. Sonen har alltså utvecklat ett emotionellt band till hemmet och pappan vilket personalen i domstolen känner till eftersom om det beskrivits i protokollet.

"Pappan lever, till skillnad från mamman, under ordnade förhållanden" (s. 10).

Pappan har också kollat att det finns plats kvar på förskolan där han bor (där också en del av sonens kompisar går). Saken borde redan här vara klar.

Personalen på barn och ungdomspsykiatrin (BUP) har konstaterar att sonen har en känslomässig hämning, och man kan, utan att vara exempelvis Dr Richard Warshak, räkna ut att det har med mammans relationsaggressivitet att göra.

När man läser den första domen daterad 2010-05-21, blir man nedslagen. I sin strävan att följa principen mater semper certa est väljer Sten Sikström, som är ansvarig administratör, att föräldrarna ska ha delad vårdnad men att sonen ska bo stadigvarande hos mamma.

Med pappan får sonen ha umgänges tre timmar varannan vecka. Efter några månader ska detta umgänge ökas på ytterligare en timme och så vidare. Sikström har hittat på ett program med fjorton punkter som i princip är raka motsatsen till forskning om barns anpassning och utveckling. Det är klart han fattar att grabben drabbas när han agerar på det här sättet.

Prislappen för det legala umgängessabotaget: Förutom att betala Sikströms lön får skattebetalarna roa sig med att även betala kostnaden för mammans biträde: 93 555 kr.

Mamman är dock inte nöjd utan överklagar domen vilket betyder att personalen vid Hovrätten i nedre Norrland, Mats Fällström,  Risto Stoorhöök  och Linda Hägglund, ska avgöra frågan (observera att mamman inte ens accepterar att sonen får tre timmars kontakt med sin pappa per månad. Minst en klocka borde ha ringt, eller?).

Fällström, Stoorhöök  och Hägglund verkar utgöra en särfall för de ger tillbaka sonen rätten att komma hem till pappa, dvs. där han har bäst förutsättningar att anpassas och utvecklas.
Kostnad för skattebetalarna, förutom personalens lön, d.v.s. ersättning till mammans ombud: 41 108 kr.

Mammans redovisning visar att grabben inte mår bra, han "stänger av" om pappa kommer på tal. Den enda rimliga förklaringen är att han vet att mamman löper amok om just pappa kommer på tal eller att mamman visat med sitt beteende att pappan inte får existera i hennes hem på något sätt (att han omtalas t ex,). Det blir så att säga implicit - underförstått. det kallas formellt för Parental alienation disorder (Bernet, 2008; Bernet m fl. 2010).

Att mamman har någon form av känslomässig störning kan illustreras av hennes vittnesmål (sonens namn är utbytt mot ett S, pappans mot ett P och grannens mot ett X):

Vid ett tillfälle under hösten hade S lekt hos en granne, X, och när han kom hem slängde han sig på golvet och sa att han aldrig skulle prata mer. S berättade att P ringt upp grannen, att grannen tvingat S att prata med P och att P då hotat att döda honom om han inte höll tyst om deras hemlighet. S har även berättat om ytterligare ett telefonsamtal från P när han varit hos X. Hon och S var tvungna att flytta till Hudiksvall då P var överallt och infiltrerade (s. 4).

Observera ordval som "hotat att döda" och "infiltrerade". Grannen X:s vittnesmål ger en annan bild:

P har aldrig ringt till henne när S har varit hos henne, hon har inte förmedlat något telefonsamtal från denne till S och hon har överhuvudtaget inte haft någon kontakt med P innan denna huvudförhandling ... Hon och en granne har skrivit en orosanmälan till socialtjänsten då de uppfattat att S lever i en osund hemmiljö, bl.a. har S inte synts till utomhus under hösten (s. 4).

Personalen Fällström, Stoorhöök och Hägglund gör så en lång inledning innan de skriver (mammans namn har ersätts med ett M):

M har på olika sätt aktivt försvårat för P att få någon kontakt med S. Ett exempel på detta är att hon, när P kontaktat S dagis, bytt dagis utan att informera P. M har även bytt boendeort utan att informera P och senast i samband med hovrättens huvudförhandling har framkommit att M återigen flyttat utan att informera P och hon har inte velat uppge sin nya bostadsadress. Hon har vidare rest till synes helt obefogade invändningar mot av sociala myndigheter föreslagna kontaktmän till umgängestillfällen. Av utredningen i målet framgår således klart att M på olika sätt motarbetat varje försök från P sida att få umgås med sin son (s. 6).

M beteende visar att hon inte har möjlighet att tillgodose S behov av sin pappa, vilket även hennes hållning i umgängesfrågan för det fall att vårdnaden skulle överflyttas till henne ger vid handen (s. 7).

Mamman å sin sida vill ha kontroll tills dess sonen vant sig vid att leva utan pappa, och hävdar att han ska få välja när han blir större. Helt rubbad således vilket nedanstående förklarar.

Enligt tidningsuppgifter försvann mamman med sonen strax efter att domen meddelats, och var spårlöst försvunna i över ett år. De som hjälpte till med övergreppet, som tvingade sonen att först flytta till Umeå, sedan Stockholm och slutligen Göteborg och leva under falskt namn, var de av staten finansierade kvinnojourerna. Skolan i Göteborg verkade dock ana oråd och gjorde en anmälan.
När grabben kom hem verkade saker falla på plats för honom:

Även enligt personal på Kärnhuset, som bland annat stöttar familjer i akuta kriser, har allt fungerat.– Det har gått väldigt bra och han pratar även som vanligt om sin mamma.Pappan säger att han just nu inte har så höga tankar om mamman och hennes beteende.– Men jag tänker på vår son och vill att han ska ha bra kontakt med sin mamma (Bor­tförda pojken har klarat sig bra, Sundsvalls Tidning). 

Så här avslutar Sundsvalls tidning sin rapportering signerad Anita Östberg:

Kammaråklagare Stina Sjöqvist har nu väckt åtal mot kvinnan för egenmäktighet med barn, grovt brott. Gärningen bedöms som grov eftersom pojken ryckts upp ur sin invanda miljö och under lång tid inte fått ha kontakt med sin pappa (Åtalas för att ha gömt sin son, Sundsvalls tidning).

Kvinnan dömdes till 6 månaders fängelse för grov egenmäktighet med barn (DN),  Sundsvalls tidning,  (Dagbladet, Sundsvall.

Epilog: Det vilar ett supertungt ansvar på domstolsanställde Sten Sikström som såg mellan fingrarna för det uppenbara: att mamman hade personliga problem och att ett övergrepp pågick. Dock följde han "osjälvständigt" i sina kollegors spår, vilket betyder att ge mamman vårdnad oaktat vilka tokigheter hon haft för sig. Det här är ett vanligt tilltag bland (Schiratzki, 2008; Österberg, 2004) men det ursäktar inte agerandet. Våld mot barn, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt, ska alltid beivrad.

Epilog. Jag fick en kommentar där en anonym avsändare ondgjorde sig över att jag kallar administratörer i domstolar för administratörer. "Vibbar av rättshaveri" användes. Är det hederskulturen som gör sig påmind? Domstolspersonal är offentliganställda och om deras rapporter ofta när spår av påhittighet så omfattar deras arbete varken forskning eller kreativitet. Därmed kvarstår administration. Se Kirtons KAI för en orientering.

Det är förvånande att Sikströms kusin, fru eller vem det nu var som skrivit den osakliga kommentaren inte talar om vem som står som avsändare. Sånt tok accepteras inte för publicering.

Det kom ytterligare ett inlägg (2013-01-20) som var lite polemiskt till sin karaktär och försökte göra gällande att posten har ett vuxenperspektiv. Polemiska inlägg accepteras inte för publicering. Avsändaren var dessutom anonym.

Det är ok att vara anonym om man är synnerligen saklig i sitt resonemang. Bidra med fakta: då publiceras kommentaren.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).