[Ytterligare] ett fall där ett fall där myndighetspersonal konspirerar med en mamma för att isolera ett barn från sin pappa, men där barnet fick återvända till pappan och tryggheten

I början av 2014 uppmärksammade media ett vårdnadsfall (2009-2013) där en pappa efter flera års kamp mot en hel klan - en relationsaggressiv mamma, hennes föräldrar samt ytterligare en person - till slut återfick vårdnaden. En domstolsanställd Hessel hade blint tillämpat moderspresumtionen trots att det var känt att mamman liksom hennes föräldrar uppvisade ett relationsaggressivt beteende som skadade barnet - en liten flickan. Hessels beteende kan förklaras av grupptänk eller dysrationalia. Pappan orkade överklaga och Hessel tillrättavisades av kollegan Hammarstrand som visade civilkurage genom att se till barnets bästa. Därmed återfick barnet rätten till sin viktiga pappa. Den relationsaggressiva mamman överklagade men avvisades. Det är ett synnerligen ovanligt att personal i domstolar agerar i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Därmed kunde barnet räddas - återföras till pappan som är garanten för ett barns emotionella och sociala anpassning. 18 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Detta handlar om ett av många fall där kvinnor kräver ensam makt och kontroll över de gemensamma barnen och därmed iscensätter en vårdnadskonflikt, vilket kan komma till uttryck genom så kallat dörrvaktsbeteende (Seltzer och Brandreth, 1994) och umgängessabotage. Det inkluderar olika utspel om offermentalitet, gråt och skuldbeläggande. Det är till exempel känt att kvinnor använder gråt för att trigga medkännande hos motparten (Gelstein et al. 2011). I England skattar man att ca 32 % av kvinnorna agerar på det här sättet (Doughty, 2014). Som regel förklaras beteendet av relationsaggressivitet som funktion av mentala utmaningar.

Alla kvinnor är inte relationsaggressiva, men relationsaggressivitet är typsikt kvinnligt (Crick och Grotpeter, 1995 ; Hyde, 2004). Förklaringen till kvinnors relationsaggressivitet är mental ohälsa, hög grad av neuroticim och/eller Borderline Personality Disorder (Zalewski et al. 2014). Det betyder att reptilhjärnan tar över det rationella tänkandet och är en kvarlega från den tid då våra förfäder levde på savannen som jägare och samlare. Sannolikt kan dessa kvinnors beteende förklaras av uppväxtförhållanden - deras egen mamman. i det aktuella fallet verkade och mammans mamma (Kerstin) vara drivande i mammans konflikt mot pappan och indirekt barnet.

Som regel synliggörs kvinnors relationsaggressivitet som vårdnadskonflikter där kvinnor kan gå nästan hur långt som helst i sin strävan att få ensam makt och kontroll över barnen. Utmaningen är att dessa kvinnor söker och får stöd av myndighetspersonal inom socialtjänsten och domstolar.

Socialtjänsten. Personalen inom socialtjänsten utgår från kvartetten Eva Lundgren, läkaren Gun Heimer, socionomen Ann-Marie Kalliokoski och juristen och ROKS-medlemmen Jenny Westerstrand idé om att våld i nära relationer borde stavas mäns våld mot kvinnor. De designade en enkätstudie där de lät kvinnor, men inte män, svara på frågor om utsatthet för våld i nära relationer. Resultatet till denna pilottest indikerade att 40 % av respondenterna mindes att de varit offer för någon form av våld i nära relationer (Lundgren et al. 2001). Vi vet inte vad männen hade svarat eftersom de diskriminerades. Vi vet inte heller om kvinnorna mindes rätt; Det är känt att händelseminnet är konstruktivt i ett socialt perspektiv - att psyket skapar minnen som passar den aktuella situationen (Schacter och Addis, 2007).

2005 misstänkte ledningen för samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet att det förelåg något fuffens med Lundgren och Co:s påståenden. Därför genomfördes en granskning.

Slutsatsen var att slutsatserna i Lundgrens forskning inte överensstämde med rådatan. Så här skriver Hagekull (2005), å Uppsala universitet vägnar:

Lundgren själv menar att hon hindrats från att undervisa om kopplingen mellan kön, makt och våld (Holm, 2011):

Hagekull påtalar också att det tycks ha uppstått en konformism kring Lundgrens idévärld som hindrar det pluralistiska tänkande som borde prägla ett universitet. Givetvis har Lundgren i rollen som forskningsledare ett betydande ansvar, men även lärosätet har ett ansvar för arbetsmiljön.

Vad hade Lundgren, Heimer, Kalliokoski och Westerstrand missat?

När jag talade med Lundgren (2002) frågade jag om hon kände till Conflict Tactics Scale (CTS; Straus, 1979; Straus et al. 1996) och de etablerade resultaten? Lundgren svarade att hon gjorde det, men att hon bara fått i uppdrag att titta på kvinnors situation.

Forskning om våld i nära relationer som genomförts med etablerade modeller som CTS visar på följande fördelning:

• Fysiskt våld - kvinnor står för lite mer än hälften av förekomst och skador.
  
  
• Dödligt våld - drabbar lika osannolikt (0,000005) barn, män eller kvinnor (Liem och Koenraadt, 2008).
  
  
• Psykiskt våld - typiskt kvinnligt.

(Archer,2000, 2004; Bates, Graham-Kevan och Archer , 2014; Bergkvist, 2002;  Crick och Grotpeter, 1995; Hyde, 2005; Thornton et al. 2012).

Lyssna på Dr Elizabeth Bates: Intimate Partner Violence (34 minuter).

Man kan tolka det som att Uppsala universitet gett Lundgren undervisningsförbud.

Ergo. Det finns dock ingen vetenskaplig grund för socialtjänstens agerande.

Domstolspersonal. 1950 ersattes magnus Erikssons landskapslag med moderpresumptionen (Mater semper Certa Est). Syftet var att förenkla domstolspersonalens administrativa arbetet. Data från tingsrätter och Svea hovrätt visar entydligt att domstolspersonal diskriminerar barns papparelation i 75 % av fallen (Elfver-lindström, 1999; Schiratzki, 2008; Österberg, 2004)

Varför spelar det här roll?

Barns emotionella anpassning och kognitiva utveckling är mycket intensiv under de fyra första levnadsåren (Baumrind, 1966; Hart och Risley, 1995). Mellan 5-12 år pågår en lika intensiv social anpassning. Och det finns en pappa-effekt. Barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med barn som växer upp med bara mamma (Vieno et al. 2009, 2014; Österberg, 2004):

“En sammanställning av 28 undersökningar om pappa-frånvarons effekter på barns kognitiva förmåga (Shinn, 1978), indikerar att pappa-frånvaro som en funktion av skilsmässa är negativt relaterad till intellektuell kompetens hos barn; vilket även påvisats i tidigare studier (Blanchard & Biller, 1971; Crescimbeni, 1965; Ferri, 1976; Hetherington et al., 1978, 1982; Radin, 1976; Radin et al., 1994; Santrock, 1972; Sutton–Smith et al., 1978). Shinn (1978) menar att resultaten av sammanställningsstudien är konsistent med hypotesen att barns interaktion med föräldrarna formar en plattform för kognitiv utveckling, och att en minskning av denna interaktion hämmar den kognitiva utvecklingen” (s. 2).

Ergo. Det finns dock ingen vetenskaplig grund för domstolspersonalens agerande.

Myndighetspersonalen stöd till relationsaggressiva kvinnor ökar istället risken för att barnens emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling hämmas. En konsekvens föräldra-alienering - att barenet genom att hjärntvättas av den relationsaggressiva mamman vänder sig bort från den pappa som är garanten för barnets anpassning och utveckling (Bernet, 2008; Bernet et al. 2010; Kruk, 2015; Warshak, 2014; Österberg, 2011). Den andra konsekvens är antisocial beteendeutveckling (Moffitt et al. 2001). Trots att DMS-kommittén avvisat föräldra-alienation som syndrom och disorder, finns i katalogen två diagnostiska kategorier:

1. “Parent-Child Relational Problem,” which reads, “Typically, the parent-child relational problem is associated with impaired functioning in behavioral, cognitive, or affective domains.” Examples of impaired cognitive functioning include the domain of the alienated child’s relationship to the rejected parent: “negative attributions of the other’s intentions, hostility toward or scapegoating of the other, and unwarranted feelings of estrangement.”
   
   
2. “Child Affected by Parental Relationship Distress.” This category is used “when the focus of clinical attention is the negative effects of parental relationship discord (e.g., high levels of conflict, distress, or disparagement) on a child in the family (Kruk, 2015).”

Ergo. forskning om barnet bästa hade varit tillgänglig i årtioenden när den aktuella domstolspersonalen - Hesser - fick uppdraget att administrera fallet.

Barnet, en liten flicka, hade fått en bra start i livet (0-3 år) hos hennes viktiga pappa. Det betyder en framåt och nyfiken liten tjej, dvs. det det i forskningsammanhang kallas emotionell och social anpassning och kognitiv utveckling.

Efter att mamman iscesatt sin vårdnadskonflikt och den lilla flickan visade att hon ville följa med hem (till pappa), svarade mamman med så kallat dörrvaktbeteende (Seltzer och Brandreth, 1994).

Det var i det läget som mamman utökade sin konflikt genom att börja umgängessabotera, en annan typisk manifestering av relationsaggressivitet:

1. När pappan anlände på överenskommen tid för att träffa sitt barn var hon plötsligt inte hemma.
   
   
2. När han ringde svarade mamma: "det här går inte", d.v.s. blockerade barnets möjlighet till kontakt.

Sedan rullade umgängessabotagen på. Men trots mammans relationsaggressivitet, inklusive umgängessabotage, var dotterns fortsatta önskan att få åka hem, och hemma var enligt flickan hos pappa.

Personal inom socialtjänsten agerade aktivt för att motarbeta flickan viktiga kontakt med sin pappa. Resultatet av mammans och socialtjänstens konflikt blev att flickans framåtanda och nyfikenhet esattes av av reservation och alienering mot pappan (Bernet, 2008; Bernet et al. 2010).

Under våren 2010 tappade pappan kontakten med sitt barn men möttes av ignorans från personal inom som BVC och familjerätten. Observera att personal på dessa arbetsplatser ska ha barnperspektivet som utgångspunkt och har även krav på sig att anmäla om barn far illa.

Istället tvinages pappan kontakta en konsult inom juridik, d.v.s. ett så kallad ombud som på juridiska grunder skulle försöka ta sig över det berg av socio-kulturella hinder som tillämpas av myndighetspersonal och som baseras på bland andra sociologen Eva Lundgren, gynekologen Gun Heimer, sociologen Ann-Marie Kalliokoski och juristen Jenny Westerstrand (ROKS) idéer.

Personal inom familjerätten uppmärksammade heller inte mammans relationsaggressivitet. Istället arrangerades möten mellan barnet och hennes viktiga pappa. Flera beslutsfattare fanns närvarande, vilket demonstrerar ytterligare möjligheter att sätta stopp för mammans umgängessabotage.

Men när pappan skulle träffa sitt barn i familjerättens lokaler uppdagades en liten överraskning. Morfar Stefan dök av någon anledning upp! Notera att Stefan sannolikt var ditsänd, sannolikt av mormor Kerstin och mamman.

Trots detta verkar det som att kontakten mellan pappa och hans barn kunde blomma upp igen. Enligt protokollet uppväckte barnets möten med pappa viktiga gemensamma minnen. De lekte lekar, med kott-djur som de gjort tillsammans, vilket protokollfördes. Personalen i familjerätten bedömde att kontakten mellan barn och pappa funkade bra.

Den påvisade positiva relationen pappan och hans barn måste tagit skruv hos mamman och hennes sociala omgivning. Nästa umgängestillfälle dök åter igen morfar Stefan upp. Med sig hade han två saker: en filmkamera och en aggressiv attityd. Enligt protokollet placerar han pappans dotter i sitt eget knä och höll kvar henne där trots tillsägelser från personalen som påpekade att denna stund var vikt åt pappa-barnrelationen.

Reaktionen från morfar Stefan var att han blev jättearg (inför barnet!) och skrek att det var hans uppgift att se efter barnbarnet. Stefans uppenbara uppsåt var att störa pappa-barnrelationen. Vem hade gett Stefan det uppdraget?

Detta beteende ledde dock inte till att personalen kastade ut morfar Stefan eller att de ringde efter polisen, som sannolikt varit det mest lämpliga. Istället bröts den viktiga pappa-barnstunden!?

Familjerätten portade senare morfar Stefan vilket tvingade mamman att sluta gömma sig bakom andra människor och ta sitt ansvar som förälder. Tyvärr hade mammans och hennes familjs agerande haft en negativa inverkan på den lilla flickan emotionella anpassning.

Vi nästa möte var den lilla tjej som tidigare varit framåt och nyfiken i kontakten med sin pappa sittande sovande i sin mammas knä under mötena i familjerättens lokaler. Det indikerar på att:

1. hon inte fått vila ut tillräckligt inför mötet
   
   
2. 2. att hon på något sätt blivit drogad.
   
   

Båda punkterna är spekulativa men samtidigt, från ett forskningsperspektiv, mycket sannolika.

Det framgår dock att pappan, liksom de allra flesta pappor, var väldigt aktiv i sin roll som förälder. Detta trots att han inte fick träffa sitt barn.

Som exempel erbjöd pappan att hans barn och hela hennes skolklass skulle komma till hans gård och kolla på djuren - Klockrent! Sånt gillar alla barn.

Mamman svarade på det sätt som relationsaggressiva kvinnor gör, med stonewalling, dvs. var helt passiv i den situation som inte passar henne, liksom att motarbeta pappans fina initiativ.

Vid ett annat tillfälle fick pappan och barnets farmor inte komma till mammans bostad, där ju hans barn förvarades (mot sin vilja).

Mormor Kerstin, som sannolikt överfört sin relationsaggressivitet till dottern och som var den som styrde och ställde över morfar Stefan, demonstrerade även sin illvilja då hon rest med barnet till pappan för att hämta presenter till födelsedagen. Medan Kerstin gick till pappan för att hämta presenter fick barnet sitta kvar i bilen!?

Ett annat exempel som demonstrerar mammans och hennes närståendes konflikt mot barnet och hennes pappa var ett möte med barnets faster på ICA. Istället för att hälsa och socialisera som normala människor gör, sprang mamman ut ur affären med barnet och väntade i bilen tills fastern lämnat butiken innan hon och dottern gick in igen. Notera att mammans beteende är ett skådespel som bryts när vuxenvärlden säger till henne att bete sig som en vuxen.

Allt detta fanns på bordet är domsstolspersonal, i det här fallet en Hessel, fick ärendet på sitt skrivbord. Här följer en redogörelse för domstolspersonalen Hessels rapportering av fallet (tingsrättsprotokoll T-2748-09; T-3248-11).

Protokoll T2748-9, skrivet av Hessel, som i strid med sin egen analys beslutar att tillämpa Mater semper est:

Pappan har till grund för sin talan anfört: Mamman är olämplig som vårdnadshavare; hon har isolerat barnet och förstår inte vikten av att ett barn har god kontakt med båda sina föräldrar.

Pappan argument är enkelt uttryck det som hänt - att mamman isolerat deras barn från kontakt med honom.

I Hessels protokoll får vi under avdelningen domskäl lära känna ett standardargument som domstolspersonal använder när de ska tillämpa moderspresumtionen.

Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. I föräldrabalken anges – utan att på något sätt vara en uttömmande uppräkning – ett par omständigheter som domstolen, vid bedömningen av vad som är barnets bästa, särskilt ska fästa avseende vid och det är dels risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, dels barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar (s. 4).

Kom nu ihåg att forskning sedan 1960-talet demonstrerar en positiv association mellan papparelation och barns anpassning och utveckling. I fall där kvinnor initierar en vårdnadskonflikt är det logiskt att ge pappan vårdnad.

Observera också att det inte finns någon betydande skillnad mellan att bo med bara pappa och att bo med båda föräldrarna.

Så här fortsätter Hessel i sitt protokoll:

Det är för ett barns utveckling och välbefinnande viktigt att det har nära, goda och regelbundna relationer till båda sina föräldrar, oavsett om dessa bor tillsammans och oavsett om de är i konflikt eller inte. Barn vars föräldrar har separerat har fortfarande behov av båda sina föräldrar för sin fortsatta utveckling (s 4).

Och så här skriver Hessel sex sidor senare:

Det finns inte skäl att tro att barnet inte så småningom skulle kunna övernatta hos pappan i samband med umgänge. Övernattningar bör dock inte ske förrän barnet funnit trygghet hos sin pappa. Vid en försiktig bedömning anser tingsrätten att övernattningar bör dröja närmare ett år (s. 10).

1. Observera Hessels dissociering - hon kallar sig tingsrätten! 2. Det är redan här uppenbart att det förekommit umgängessabotage vilket är detsamma som psykiskt våld mot barn. Med den utgångspunkten föreslår Hessel att den viktiga pappparelationen ska skjutas upp ytterligare ett år! (Observera att tjejen är 4-6 år under den aktuella perioden). Hessels agerande skadar därför barnet.

Vid avgörande av frågor om vårdnad, boende och umgänge ska hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Vad som är barnets verkliga vilja kan vara svårt att veta. Barn kan på olika sätt påverkas att ha en viss inställning och denna kan förändras från dag till dag. Det är därför viktigt att det som barnet ger uttryck för bedöms med sakkunskap och med hänsyn tagen till omständigheterna i det enskilda fallet.

Hessels påståenden är förstås svammel och liknar mest det som kallas defensiv argumentation. Ett enskilt fall ska alltid bedömas utifrån generell kunskap. Hessel måste haft det kämptigt när hon hittade på texten i sitt protokoll.

Hessels agerande är en uppvisning av hur domstolspersonal teoretiskt kan hävda barnperspektivet och samtidigt upprätthålla moderspresumtionen - en raffinerad balansgång som säkerligen kräver flera timmar kreativt tänkande.

Hessel fortsätter:

Om barnet har en bestämd uppfattning och har nått en sådan mognad att dess önskemål bör respekteras, bör domstolen i allmänhet följa barnets önskan. Det kan inte besvaras generellt när barnet nått en sådan mognad att domstolen bör respektera dess önskemål – 12 år kan dock anses vara ett riktmärke – och det kan vara svårt att utreda barnets innersta önskan. Barnets egna uppgifter ska därför vägas in i den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som ska göras i målet (s. 5).

Hessel visar dels upp en skrämmande okunnighet, dels en skrämmande ignorans mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Hessels agerande rimmar dessvärre med den socio-kultur som råder bland domstolspersonal där tillämpning av moderspresumtionen leder till att barns papparelation diskrimineras. Hela Hessels text blir löjeväckande. Men Hessel kommer sannolikt aldrig göra det jurister eftersträvar - erkänna att hon inte vet vad som skriver om liksom sin skuld.

För att försvara sin tes avvisar Hessel generaliserbara modeller, trots att det är såna man ska använda när man ska fatta beslut rent allmänt. Generaliserbara modeller demonstrerar sammantaget att tiden fram till 12 års ålders år avgörande för barns anpassning och utveckling. Intervallet 0-3 år är kanske det allra viktigaste. Att i det läget vänta ut den här viktiga perioden kan mest liknas vid ett övergrepp. Man tvingar barn att under lång tid leva med en relationsaggressiv förälders psykiska våld. Om PAS/PAD inte uppstår handlar det snarast om ett mirakel.

Under avdelningen Tingsrättens bedömning (Hessel tänker kreativt) får vi tyvärr inte läsa vad arbetsplatsen tingsrätten tycker, bara hur Hessel rationaliserar inför sitt beslut:

Enligt 6 kap 5 § föräldrabalken ska rätten vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet (s.5).

Å ena sidan blir det formfel att åter igen börja rabbla det juridiska ramverket istället för att meddela slutsatsen och de argument den bygger på. Det är märkligt att Hessel (som i texten kallar sig rätten) trycker på samarbete som den faktor som ska fälla avgörande. Vårdnadskonflikter är ett kvinnligt fenomen - mammor med mentala utmaningar som strävar efter egen makt och kontroll och som därmed vägrar samarbete. I det här fallet är det också mamman som vägrar samarbeta.

Av vad parterna själva berättat och av vad som framkommit genom familjerättens utredning står det klart att det finns så stora samarbetssvårigheter att gemensam vårdnad, så som även familjerättens utredare kommit fram till, inte kan antas vara till dotterns bästa. Vårdnaden ska därför tillkomma någon av föräldrarna ensam.

Hessel resonemang bäddar för att hon själv ska landa mjuk (få goda omdömen av kollegorna), men det sker på bekostnad av en liten tjej som när beslutet meddelas har hunnit fylla 6 år. Varje normalbegåvad person förstår ju att den uppkomna situationen förklaras av mammans konflikt. Så återkommer Hessel till (rent semantiskt).

Av utredningen i målet framgår att barnet har vissa svårigheter i det sociala samspelet; hennes språkutveckling har varit sen och hon talar inte med andra personer än sin mamma och andra nära släktingar. Det har vidare framkommit farhågor under familjerättens utredning om att mamman är kontrollerande, att hon isolerat barnet samt att detta kan ha hämmat dotterns utveckling. Familjerättens utredare vände sig med anledningen av detta till socialtjänstens utredningsgrupp med en anmälan om oro för barnet, vilket ledde till att utredningsgruppen genomförde en BBIC-utredning. Socialtjänstens utredningsgrupp såg en del brister och oro kring barnet men avslutade utredningen utan insatser. Utredningen slog fast att barnet har behov av att gå i förskola, att ett hörseltest borde utföras samt att barnet borde bedömas av en logoped.

På något sätt verkar en normalbegåvad, pigg och nyfiken unge på kort tid ha drabbats av talsvårigheter och sociala hämningar i sin mamman "vårdnad"!?

Det framgår med tydlighet av utredningen - bl a av mammans och pappans uppgifter, vårdnadsutredningen och vad som framkommit vid förhören med de kontaktpersoner som närvarat vid umgänge mellan barnet och pappan - att mamman är negativt inställd till umgänge mellan barnet och pappan samt att hon inte har gjort vad som kan förväntas av henne som förälder för att stötta och uppmuntra barnet i umgänget med fadern.

Mamman har förklarat att detta beror på att barnet reagerade negativt på det umgänge som ägde rum i familjerättens lokaler. Hon har berättat att barnet var rädd och att dotterns inte ville åka till umgänget. Mamman har tillagt att barnet aldrig uppvisat ett sådant passivt beteende mot andra människor som hon gjort vid umgängestillfällena med pappan

Tingsrätten (det är Hessel när hon åter igen dissocierar sig i egen hög person) konstaterar att mamman vägrat umgänge mellan barnet och pappan långt innan beslutet om interimistiskt umgänge. Till exempel har mamman ett halvår innan processen i tingsrätten inleddes, i skriftväxling med pappans ombud, förklarat att hon inte ansåg umgänge vara lämpligt, (s. 7).

Mammans underlåtenhet att verka för ett fungerande umgänge mellan barnet och pappan är en allvarlig brist i hennes föräldraförmåga och medför att det finns anledning att ifrågasätta hennes lämplighet som vårdnadshavare

Ergo. Hessel demonstrerar god kännedom om mammans umgängessabotage och hennes bristande förmåga till gott föräldraskap. Hon uppmärksammar även pappans goda föräldraegenskaper:

Ingenting har framkommit i målet som tyder på att pappan skulle vara olämplig som vårdnadshavare.

Enligt tingsrättens (alltså Hessel, egen anm.) uppfattning är pappan en lämplig och kompetent förälder och vårdnadshavare. Han är också den av föräldrarna som bäst kan tillgodose barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.

Det är därför mycket som talar för att han ska anförtros vårdnaden om barnet.

Genom en kreativa skrivarprocess som Hessel tillämpat har det självklara nu nedgraderats till sannolikt. Hon kämpar för att överge vetenskapen till förmån för traditionen bland jurister - att tillämpa moderspresumtionen.

Hessel egen beskrivning talar ju för att pappan är den balanserade av föräldrarna (det är också det typiska i såna här sammanhang). Det betyder att det är i hans närvaro som hans barn kan återhämta de emotionella tillkortakommanden som uppstått som en funktion av interaktionen mellan mammans relationsaggressivitet och myndighetspersonals agerande. Med utgångspunkt från validerad kunskap borde det betyda 100 % sannolikhet för att pappan skulle erhålla ensam vårdnad. "Mycket som talar för", som Hessel tillämpar efter långt vridande och vändande på argumenten, är ett närmande till slumpen (50/50) och de 25 % som är den typiska chansen för en pappa-barnrelationens upprätthållanden om saken avgörs av personal i en domstol (Elfver-Lindström, 1999; Schiratzki, 2008; Österberg, 2004).

Barnet har dock bott med sin mamma hela sitt liv och har endast träffat sin pappa i mycket liten omfattning. Av utredningen i målet framgår att barnet och pappan inte etablerat någon egentlig kontakt överhuvudtaget vid de åtta umgängestillfällen som varit. Detta innebär att en överflyttning av vårdnaden till pappan skulle medföra ett stort trauma för barnet.

Här går Hessel alltså utanför sitt kompetensområde. Hade det varit fotboll hade Hessel fått rött kort, men nu är det juridik och då blir det ryggdunkar i fikarummet. Kåranda. Hessels inre dialog fortsätter således:

Vid den svåra avvägning som tingsrätten (Hessels fortsatta dissociering, egen anm.) måste göra mellan dessa konsekvenser på kort och lång sikt för barnet finner dock tingsrätten (Hessel, egen anm.) att det måste vara till barnets bästa att modern tillerkänns ensam vårdnad om henne.

Alltså: Hessel följer tradtionen och tillämpar moderspresumtionen (Mater semper certa est).

Nu ska Hessel fixa nästa pusselbit som ska visa att hon är en i gänget på jobbet. Alltså gör hon en loop - tar om sitt resonemang om pappans förträfflighet. (Hon har ju tidigare konstaterat att pappan är den bättre föräldern.)

Det finns ingenting i utredningen som talar för att barnet skulle fara illa av ett umgänge med pappan. Av familjerättens utredning framgår tvärtom att pappan agerat på bästa möjliga sätt vid de umgängestillfällen som varit och att han är lugn och fin mot barnet.

Jämför Hessels tidigare slutsatser:

1. Ingenting har framkommit i målet som tyder på att pappan skulle vara olämplig som vårdnadshavare.
   
   
2. Enligt domstolsanställde Hessels subjektiva uppfattning är pappan en lämplig och kompetent förälder och vårdnadshavare.
   
   
3. Han är också den av föräldrarna som bäst kan tillgodose barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.
   
   
4. Hessel påpekar också att barnet är fem år och att senaste umgängessabotaget pågått över 1 år.
   
   
5. Ergo. Ett uppenbart fall av en kvinnas psykiska våld mot barn, en lite flicka, som under hela sitt liv tvingats leva i en konfliktmiljö.
   
   
6. Trots detta vitsordade Hessel mammans fortsatta umgängesabotage.

En sannolik förklaring till domstolsanställde Hessels agerande är grupptänk (Janis, 1972; Turner och Pratkanis, 1998) respektive dysrationalia - att trots tillräcklig intelligens inte kunna tänka rationellt (Stanovich, 1993).

Protokoll T-3248-1. Hammarstrand rättar Hessels misstag - ger pappan vårdnaden.

Trots att pappan och hans dotter blivit förnedrade av domstolsmedarbetaren Hessel dysrationella agerande, orkade han överklaga Hessels märkliga beslut.

Not. Beslutet är inte märkligt ur domstolskollektivets perspektiv utan från ett vetenskapligt perspektiv.

Pappan yrkade på det självaklara - att få vara förälder till sitt barn.

Gävle tingsrätt hade nu ersatt Hessel med kollegan Hammarstrand. Han gör en helt annan bedömning och överlåter vårdnaden till pappan. Det betyder attdottern får tillbaka den trygghet hon har rätt till men som berövades henne av mamman, mammans mamma Kerstin och mammans pappa Stefan.

När beslutet meddelas har hon hunnit blir 7,5 år.

Det som redovisas i det aktuella protokollet överstiger ens värsta förväntningar. Den här gången kommer delar av mammans familj att höras. Hammarstrand (som även han kallar sig tingsrätten av någon anledning) lägger till ett så kallat rekvisit: barnkonventionen:

Utgångspunkten i barnperspektivet är respekten för barnets fulla människovärde och integritet och att se situationen med barnets ögon. Barnets behov av omvårdnad och skydd, barnets behov av båda sina föräldrar och barnets behov av respekt för integritet bör ingå i en bedömning av barnets bästa.

Hammarstrand menar att:

Den avgjort viktigaste aspekten av barnets bästa är att barnet har ett varaktigt och stabilt förhållande till sina föräldrar.

Under denna rubrik finner rätten (alltså Hammarstrand, egen anm.) stora frågetecken kring hur barnets behov tillgodosetts under de år barnet vistats hos mamman.

Observera att rent semantiskt är denna slutsats lika den som Hessel drog. Hammarstrand refererar till och med till sin kollega (kanske en lite fingervisning om att hon inte gjort sitt jobb?):

Om mamman har fortsatt ensam vårdnad om barnet finns det å andra sidan risk för att barnet fråntas möjligheten att ha en god och nära relation med båda sina föräldrar, vilket med all säkerhet skulle få negativa effekter för henne på längre sikt.

Hammarstrand noterar åter det som var uppenbart redan när Hessel administrerade fallet: att mamman inte lät barnet träffa sin pappa, d.v.s. att hon utövat psykiskt våld mot sitt barn. Observera att Hessel gav mamman legalt stöd att fortsätta utöva detta psykiska våld. Hammarstrand antar sedan en kollegial inställning och skriver i ett särskilt stycke:

Orsaken till varför umgänge inte kommit till stånd är en central frågeställning i detta mål.

Vän av ordning vet ju att umgängessabotaget dokumenterades i Hessels protokoll (T2748-9). Sannolikt vill inte Hammarstrand av artighetsskäl ifrågasätta sin kollega som ju så uppenbart bidragit till att kränka barnets trygghet, anpassning och utveckling. Detta inser nog Hammarstrand också.

I den här turen hävdar den relationsaggressiva mamman att barnet upplevt hur pappan kränkt henne. Notera att detta är standardutspel från kvinnor som av olika skäl visar upp relationsaggressivitet.

Pappan å sin sida menar att mammans mamma (Kerstin) och hennes pappa (Stefan) varit delaktiga i att ge barnet en negativ bild av pappan (s. 4). Mammans påstående är osannolikt medan pappans argument är dokumenterat av personalen inom familjerätten.

Sedan kommer fler rätt så otäcka saker som stärker bilden av att mamman och hennes mamma (Kerstin) båda har en relationsaggressiv attityd/personlighetsdrag. Ett släktdrag som sannolikt spillt över på dottern resan under mammans graviditet. För en orientering, läs artikeln Kortisol i modersmjölken: positivt associerat med kvinnors relationsaggressivitet, negativt associerat med barns emotionell anpassningÖsterberg, 2012

Till saken hör nämligen att pappan har en son från ett tidigare förhållande. Pojken är drygt 10 år och har hjärtproblem.

Om man ska tro de vittnesuppgifter som förekommer i protokollet har mamman och hennes mamma (Kerstin) agerat nedlåtande mot den här lilla grabben.

I protokollet påstår pappan att Kerstin kallat pojken: "djävla ... " (namnet på bostadsorten som är borttaget). Och när pappan tog parti för sin son ställde mamman som saboterat umgänget med mellan honom och hans dotter ett ultimatum: att han fick välja vilken familj han vill ha.

Epilog. Mamman överklagade Hammarstrands beslut till hovrätten i Nedre Norrland. Personalen där, Risto Stoorhöök, Jessica Lovén, Susanna Sidén, Sten Lönn och Alvi Berglund, avvisade hennes yrkanden (T-929-13).

Det är okänt om Hessel fått sparken eller inte liksom om mamman, Kerstin, Stefan och Hessel är lagförda för sitt övergrepp.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving  |  Lectures: Nutrition for physical and mental health  |  Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development  |  Language training - Swedish  |  Academy Competency  | CV  |  Teaching skills and experience  |  Summary of research project  | Instagram |  Linkedin |  YouTube-channel  |  TikTok | Twitter