Från 2014. Ytterligare ett fall där ett barn försvinner och kommer tillbaka; historien om ett vårdnadsfall 2009-2013

Ett historiskt fall som liknar Håpnes agerande - att tillämpa moderspresumtionen - men där en kollega visat civilkurage och korrigerat ett tidigare beslut. Därmed återfick barnet rätten till sin viktiga pappa. I början av 2014 uppmärksammade media ett vårdnadsfall där en pappa efter flera års kamp för sitt barn till slut fick överta vårdnaden från mamman. Det är ett synnerligen ovanligt att personal i domstolar agerar så här eftersom det avviker från tillämpning av moderspresumptionen. I detta fall hade en hel klan - mammans föräldrar, mormor och morfar - varit del av mammans konflikt. Det indikerar att mamman ärvt sin relationsaggressivitet på mödernet. Myndighetspersonalen trilskades som vanligt, trots att mamman och hennes familjs konfliktbeteende visades öppet. Därmed tog det för lång tid innan barnet fick återvända till sin pappa. Av någon anledningen beslutade personalen i Hovrätten av avvika från moderspresumtionen. Därmed kunde barnet räddas - återföras till pappan som är garanten för ett barns emotionella och sociala anpassning. 14 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Detta är ett av tusentals fall där kvinnors som av olika skäl visar upp relationsaggressivitet (Hyde, 2004) iscensätter en konflikt om gemensamma barn. Den mest sannolika förklaringen till dessa kvinnors agerande är mental ohälsa - reptilhjärnan tar över det rationella tänkandet. Det är en evolutionärt betingad aktivitet som varit typisk för kvinnor under de årmiljoner våra förfäder levde på savannen som jägare och samlare. Huruvida den här responsen triggas igång beror på uppväxtförhållanden (Baumrinds forskning om uppfostringsstil, Hart och Risley, 1995), d.v.s. den emotionella och sociala anpassningen.

Läs tidigare post: Engelsk kartläggning indikerar att drygt 30 % av frånskilda mammor vägrar samarbeta med barnens pappa.

En viktig premiss i såna här sammanhang är att barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med barn som växer upp med bara mamma (Österberg, 2004).

En sammanställning av 28 undersökningar om pappa-frånvarons effekter på barns kognitiva förmåga (Shinn, 1978), indikerar att pappa-frånvaro som en funktion av skilsmässa är negativt relaterad till intellektuell kompetens hos barn; vilket även påvisats i tidigare studier (Blanchard & Biller, 1971; Crescimbeni, 1965; Ferri, 1976; Hetherington et al., 1978, 1982; Radin, 1976; Radin et al., 1994; Santrock, 1972; Sutton–Smith et al., 1978). Shinn (1978) menar att resultaten av sammanställningsstudien är konsistent med hypotesen att barns interaktion med föräldrarna formar en plattform för kognitiv utveckling, och att en minskning av denna interaktion hämmar den kognitiva utvecklingen (s. 2).

Personal inom socialtjänst tillämpar inte vetenskaplig kunskap utan utgår från sociologiska ideer som efter djupdykningar i den hermeneutiska spiralen utmynnar i att man skuldbelägger män för kvinnors våld i nära relationer. Dessa ideer har marknadsförts hårt av sociologen Eva Lundgren, gynekologen Gun Heimer, socionomen Ann-Marie Kalliokoski och juristen Jenny Westerstrand (ROKS) genom en pilotstudie som publicerades som en bok (Lundgren et al. 2001).

2005 granskade Uppsala universitet Lundgrens arbete. Så skriver (Hagekull (2005), å Uppsala universitet vägnar:

Lundgren själv menar att hon hindrats från att undervisa om kopplingen mellan kön, makt och våld (Holm, 2011):

Man kan tolka det som att Uppsala universitet gett Lundgren undervisningsförbud.

Hagekull påtalar också att det tycks av uppstått en konformism kring Lundgrens idévärld som hindrar det pluralistiska tänkande som borde prägla ett universitet. Givetvis har Lundgren i rollen som forskningsledare ett betydande ansvar, men även lärosätet har ett ansvar för arbetsmiljön.

Ergo. Det finns dock ingen vetenskaplig grund för socialtjänstens agerande.

Personal inom domstolsväsendet tillämpar som regel något som kallas moderspresumtionen (mater semper certa est; 1950). Effekten har blivit att barns papparelation diskrimineras i 75 % av fallen (Elfver-Lindström, 1999; Schiratzki, 2008; Österberg, 2004). Just nu tvingas ca 400 000 barn leva utan en tät och nära relation till den förälder som är garanten för deras emotionella och sociala anpassning - pappa.

Myndighetspersonalen stöd till relationsaggressiva kvinnor ökar risken för att barnens emotionella och sociala anpassning hämmar. Det ena konsekvensen är så kallad föräldra-alienering (Bernet, 2008; Bernet et al. 2010) respektive antisocial beteendeutveckling (Moffitt et al. 2001).

När barnet, som den aktuella vårdnadstvisten rör, var liten och visade att hon ville följa med hem (till pappa), agerade mamman så kallad dörrvakt, ett beteende som är typiskt för relationsaggressiva kvinnor (Seltzer och Brandreth, 1994).

Barnet hade dock har fin relation till sin pappa under viktigaste första åren (0-3 år). Det är viktigt eftersom barns hjärnor och psyke genomgår en betydande tillväxt respektive anpassning och utveckling under den här perioden. Hart och Risley (1995) visar t ex. barn som växer upp med resonerande prat i familjen vinner ofattbara 30 000 000 ordperceptioner under de tre första levnadsåren jämfört med barn som tvingas uppleva den Diana Baumrind kallar styra-och-ställa eller låt-gå attityd, två beteenden som är konsistenta med fenomenet relationsaggressivitet som är typiskt kvinnligt (Hyde, 2005).

Det var i det läget som mamman iscensatte sin konflikt genom att börja umgängessabotera, ett annat typiskt kvinnligt beteende. När pappan anlände på överenskommen tid för att träffa sitt barn var hon plötsligt inte hemma. När han ringde svarade mamma: "det här går inte", d.v.s. blockerade barnets möjlighet till kontakt. Sedan rullade umgängessabotagen på. Den avgörande faktorn som fick mammans relationsaggressivitet att blomma ut var dotterns önskan om att åka till hem, och hemma var enligt barnet hos pappa.

När mamman introducerade sitt konfliktbeteende var barnet en helt normal, framåt och nyfiken liten tjej. Efter några års umgängessabotage ersattes framåtandan och nyfikenheten av reservation och alienering mot pappan (Bernet, 2008; Bernet et al. 2010). Det visar hur mammans utövat påtryckningar på barnet, så kallad memory hacking.

Personal inom socialtjänsten agerade aktivt för att motarbeta pappan. Under våren 2010 tappade pappan kontakten med sitt barn och möttes av ignorans från personal inom som BVC och familjerätten. Observera att personal på dessa arbetsplatser ska ha barnperspektivet som utgångspunkt. Istället fick pappan kontakta en konsult inom juridik, d.v.s. ett så kallad ombud som på juridiska grunder skulle försöka ta sig över det berg av socio-kulturella hinder som tillämpas av myndighetspersonal och som baseras på bland andra sociologen Eva Lundgren, gynekologen Gun Heimer, sociologen Ann-Marie Kalliokoski och juristen Jenny Westerstrand (ROKS) idéer.

Det ledde inte till att personal inom familjerätten uppmärksammade mammans relationsaggressivitet. Istället arrangerades möten mellan barnet och hennes viktiga pappa. Flera beslutsfattare fanns närvarande, vilket demonstrerar ytterligare möjligheter att sätta stopp för mammans umgängessabotage.

Men när pappan skulle träffa sitt barn i familjerättens lokaler uppdagades en liten överraskning. Morfar Stefan dök av någon anledning upp! Notera att Stefan sannolikt var ditsänd, sannolikt av mormor Kerstin och mamman.

Trots detta verkar det som att kontakten mellan pappa och hans barn kunde blomma upp igen. De lekte lekar, med kott-djur som de gjort tillsammans, vilket protokollfördes.

Enligt protokollet uppväckte barnets möten med pappa viktiga gemensamma minnen. Rena rama psykologin således!

Personalen i familjerätten bedömde också att kontakten mellan barn och pappa funkade bra.

Kontrasten till mammans utspel är slående. Kvinnor som drabbas av mental ohälsa styrs som regel av reptilhjärnan. Det inkluderar olika utspel om offermentalitet, gråt och skuldbeläggande. Det är till exempel känt att kvinnor använder gråt för att trigga medkännande hos motparten (Gelstein et al. 2011).

Den relationsaggressiva mammans beteende följde det mönstret; Hon påstod nämligen att dottern skulle varit rädd för sin pappa under den här tidsperioden.

Notera nu att mammans påstående ska ställas mot observationen av barnets återseende med sin pappa. Slutsatsen redan här är att mammans utpekande är falska.

Den påvisade positiva relationen pappan och hans barn måste tagit skruv hos mamman och hennes sociala omgivning. Nästa umgängestillfälle dök åter igen morfar Stefan upp. Med sig hade han två saker: en filmkamera och en aggressiv attityd. Enligt protokollet placerar han pappans dotter i sitt eget knä och höll kvar henne där trots tillsägelser från personalen som påpekade att denna stund var vikt åt pappa-barnrelationen.

Reaktionen från morfar Stefan var att han blev jättearg (inför barnet!) och skrek att det var hans uppgift att se efter barnbarnet. Stefans uppenbara uppsåt var att störa pappa-barnrelationen. Vem hade gett Stefan det uppdraget?

Detta beteende ledde dock inte till att personalen kastade ut morfar Stefan eller ringde efter polisen, som sannolikt varit det mest lämpliga. Istället bröts den viktiga pappa-barnstunden.

Familjerätten portade senare morfar Stefan vilket tvingade mamman att sluta gömma sig bakom andra människor och ta sitt ansvar som förälder. Tyvärr hade mammans och hennes familjs agerande haft en negativa inverkan på den lilla flickan emotionella anpassning.

Vi nästa möte var den lilla tjej som tidigare varit framåt och nyfiken i kontakten med sin pappa sittande sovande i sin mammas knä under mötena i familjerättens lokaler. Det indikerar på att:

1. hon inte fått vila ut tillräckligt inför mötet

2. att hon på något sätt blivit drogad.

Båda punkterna är spekulativa men samtidigt sannolika.

Det framgår dock att pappan, liksom de allra flesta pappor, var väldigt aktiv i sin roll som förälder. Detta trots att han inte fick träffa sitt barn.

Mamman fortsatte agera som umgängessaboterande mammor ofta gör: var helt passiv i den situation som inte passar henne.

Som exempel erbjöd pappan att hans barn och hela hennes skolklass skulle komma till hans gård och kolla på djuren - Klockrent! Sånt gillar alla barn. Mamman svarade förstås med att motarbeta pappans fina initiativ.

Vid ett annat tillfälle fick pappan och barnets farmor inte komma till mammans bostad, där ju hans barn förvarades (mot sin vilja).

Mormor Kerstin, som sannolikt överfört sin relationsaggressivitet till dottern och som var den som styrde och ställde över morfar Stefan, demonstrerade även sin illvilja då hon rest med barnet till pappan för att hämta presenter till födelsedagen. Medan Kerstin gick till pappan för att hämta presenter fick barnet sitta kvar i bilen!?

Ett annat exempel som demonstrerar mammans och hennes närståendes konflikt mot barnet och hennes pappa var ett möte med barnets faster på ICA. Istället för att hälsa och socialisera som normala människor gör, sprang mamman ut ur affären med barnet och väntade i bilen tills fastern lämnat butiken innan hon och dottern gick in igen. Notera att mammans beteende är ett skådespel som bryts när vuxenvärlden säger till henne att bete sig som en vuxen. Men myndighetspersonalen, en Hessel, agerade i motsats riktning, d.v.s. det som blivit standardbeteende bland personal inom socialtjänst, familjerätt och domstolsväsende.

Här följer en redogörelse för domstolspersonalens rapportering av fallet (tingsrättsprotokoll T-2748-09; T-3248-11).

Protokoll T2748-9, skrivet av Hessel, som i strid med sin egen analys beslutar att tillämpa Mater semper est:

Pappan har till grund för sin talan anfört: Mamman är olämplig som vårdnadshavare; hon har isolerat barnet och förstår inte vikten av att ett barn har god kontakt med båda sina föräldrar.

Pappan argument är enkelt uttryck det som hänt - att mamman isolerat deras barn från kontakt med honom.

I Hessels protokoll får vi under avdelningen domskäl lära känna ett standardargument som domstolspersonal använder när de ska tillämpa moderspresumtionen.

Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. I föräldrabalken anges – utan att på något sätt vara en uttömmande uppräkning – ett par omständigheter som domstolen, vid bedömningen av vad som är barnets bästa, särskilt ska fästa avseende vid och det är dels risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, dels barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar (s. 4).

Kom nu ihåg att forskning sedan 1960-talet demonstrerar en positiv association mellan papparelation och barns anpassning och utveckling. I fall där kvinnor initierar en vårdnadskonflikt är det logiskt att ge pappan vårdnad.

Observera också att det inte finns någon betydande skillnad mellan att bo med bara pappa och att bo med båda föräldrarna.

Så här fortsätter Hessel i sitt protokoll:

Det är för ett barns utveckling och välbefinnande viktigt att det har nära, goda och regelbundna relationer till båda sina föräldrar, oavsett om dessa bor tillsammans och oavsett om de är i konflikt eller inte. Barn vars föräldrar har separerat har fortfarande behov av båda sina föräldrar för sin fortsatta utveckling (s 4).

Och så här skriver Hessel sex sidor senare:

Det finns inte skäl att tro att barnet inte så småningom skulle kunna övernatta hos pappan i samband med umgänge. Övernattningar bör dock inte ske förrän barnet funnit trygghet hos sin pappa. Vid en försiktig bedömning anser tingsrätten att övernattningar bör dröja närmare ett år (s. 10).

1. Observera Hessels dissociering - hon kallar sig tingsrätten! 2. Det är redan här uppenbart att det förekommit umgängessabotage vilket är detsamma som psykiskt våld mot barn. Med den utgångspunkten föreslår Hessel att den viktiga pappparelationen ska skjutas upp ytterligare ett år! (Observera att tjejen är 4-6 år under den aktuella perioden). Hessels agerande skadar därför barnet.

Vid avgörande av frågor om vårdnad, boende och umgänge ska hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Vad som är barnets verkliga vilja kan vara svårt att veta. Barn kan på olika sätt påverkas att ha en viss inställning och denna kan förändras från dag till dag. Det är därför viktigt att det som barnet ger uttryck för bedöms med sakkunskap och med hänsyn tagen till omständigheterna i det enskilda fallet.

Hessels påståenden är förstås svammel och liknar mest det som kallas defensiv argumentation. Ett enskilt fall ska alltid bedömas utifrån generell kunskap. Hessel måste haft det kämptigt när hon hittade på texten i sitt protokoll.

Hessels agerande är en uppvisning av hur domstolspersonal teoretiskt kan hävda barnperspektivet och samtidigt upprätthålla moderspresumtionen - en raffinerad balansgång som säkerligen kräver flera timmar kreativt tänkande.

Hessel fortsätter:

Om barnet har en bestämd uppfattning och har nått en sådan mognad att dess önskemål bör respekteras, bör domstolen i allmänhet följa barnets önskan. Det kan inte besvaras generellt när barnet nått en sådan mognad att domstolen bör respektera dess önskemål – 12 år kan dock anses vara ett riktmärke – och det kan vara svårt att utreda barnets innersta önskan. Barnets egna uppgifter ska därför vägas in i den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som ska göras i målet (s. 5).

Hessel visar dels upp en skrämmande okunnighet, dels en skrämmande ignorans mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Hessels agerande rimmar dessvärre med den socio-kultur som råder bland domstolspersonal där tillämpning av moderspresumtionen leder till att barns papparelation diskrimineras. Hela Hessels text blir löjeväckande. Men Hessel kommer sannolikt aldrig göra det jurister eftersträvar - erkänna att hon inte vet vad som skriver om liksom sin skuld.

För att försvara sin tes avvisar Hessel generaliserbara modeller, trots att det är såna man ska använda när man ska fatta beslut rent allmänt. Generaliserbara modeller demonstrerar sammantaget att tiden fram till 12 års ålders år avgörande för barns anpassning och utveckling. Intervallet 0-3 år är kanske det allra viktigaste. Att i det läget vänta ut den här viktiga perioden kan mest liknas vid ett övergrepp. Man tvingar barn att under lång tid leva med en relationsaggressiv förälders psykiska våld. Om PAS/PAD inte uppstår handlar det snarast om ett mirakel.

Under avdelningen Tingsrättens bedömning (Hessel tänker kreativt) får vi tyvärr inte läsa vad arbetsplatsen tingsrätten tycker, bara hur Hessel rationaliserar inför sitt beslut:

Enligt 6 kap 5 § föräldrabalken ska rätten vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet (s.5).

Å ena sidan blir det formfel att åter igen börja rabbla det juridiska ramverket istället för att meddela slutsatsen och de argument den bygger på. Det är märkligt att Hessel (som i texten kallar sig rätten) trycker på samarbete som den faktor som ska fälla avgörande. Vårdnadskonflikter är ett kvinnligt fenomen - mammor med mentala utmaningar som strävar efter egen makt och kontroll och som därmed vägrar samarbete. I det här fallet är det också mamman som vägrar samarbeta.

Av vad parterna själva berättat och av vad som framkommit genom familjerättens utredning står det klart att det finns så stora samarbetssvårigheter att gemensam vårdnad, så som även familjerättens utredare kommit fram till, inte kan antas vara till dotterns bästa. Vårdnaden ska därför tillkomma någon av föräldrarna ensam.

Hessel resonemang bäddar för att hon själv ska landa mjuk (få goda omdömen av kollegorna), men det sker på bekostnad av en liten tjej som när beslutet meddelas har hunnit fylla 6 år. Varje normalbegåvad person förstår ju att den uppkomna situationen förklaras av mammans konflikt. Så återkommer Hessel till (rent semantiskt).

Av utredningen i målet framgår att barnet har vissa svårigheter i det sociala samspelet; hennes språkutveckling har varit sen och hon talar inte med andra personer än sin mamma och andra nära släktingar. Det har vidare framkommit farhågor under familjerättens utredning om att mamman är kontrollerande, att hon isolerat barnet samt att detta kan ha hämmat dotterns utveckling. Familjerättens utredare vände sig med anledningen av detta till socialtjänstens utredningsgrupp med en anmälan om oro för barnet, vilket ledde till att utredningsgruppen genomförde en BBIC-utredning. Socialtjänstens utredningsgrupp såg en del brister och oro kring barnet men avslutade utredningen utan insatser. Utredningen slog fast att barnet har behov av att gå i förskola, att ett hörseltest borde utföras samt att barnet borde bedömas av en logoped.

På något sätt verkar en normalbegåvad, pigg och nyfiken unge på kort tid ha drabbats av talsvårigheter och sociala hämningar i sin mamman "vårdnad"!?

Det framgår med tydlighet av utredningen - bl a av mammans och pappans uppgifter, vårdnadsutredningen och vad som framkommit vid förhören med de kontaktpersoner som närvarat vid umgänge mellan barnet och pappan - att mamman är negativt inställd till umgänge mellan barnet och pappan samt att hon inte har gjort vad som kan förväntas av henne som förälder för att stötta och uppmuntra barnet i umgänget med fadern.

Mamman har förklarat att detta beror på att barnet reagerade negativt på det umgänge som ägde rum i familjerättens lokaler. Hon har berättat att barnet var rädd och att dotterns inte ville åka till umgänget. Mamman har tillagt att barnet aldrig uppvisat ett sådant passivt beteende mot andra människor som hon gjort vid umgängestillfällena med pappan

Tingsrätten (det är Hessel när hon åter igen dissocierar sig i egen hög person) konstaterar att mamman vägrat umgänge mellan barnet och pappan långt innan beslutet om interimistiskt umgänge. Till exempel har mamman ett halvår innan processen i tingsrätten inleddes, i skriftväxling med pappans ombud, förklarat att hon inte ansåg umgänge vara lämpligt, (s. 7).

Mammans underlåtenhet att verka för ett fungerande umgänge mellan barnet och pappan är en allvarlig brist i hennes föräldraförmåga och medför att det finns anledning att ifrågasätta hennes lämplighet som vårdnadshavare

Alltså: Hessel demonstrerar god kännedom om mammans umgängessabotage och hennes bristande förmåga till gott föräldraskap. Hon uppmärksammar även pappans goda föräldraegenskaper:

Ingenting har framkommit i målet som tyder på att pappan skulle vara olämplig som vårdnadshavare.

Enligt tingsrättens (alltså Hessel, egen anm.) uppfattning är pappan en lämplig och kompetent förälder och vårdnadshavare. Han är också den av föräldrarna som bäst kan tillgodose barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.

Det är därför mycket som talar för att han ska anförtros vårdnaden om barnet.

Genom en kreativa skrivarprocess som Hessel tillämpat har det självklara nu nedgraderats till sannolikt. Hon kämpar för att överge vetenskapen till förmån för traditionen bland jurister - att tillämpa moderspresumtionen.

Hessel egen beskrivning talar ju för att pappan är den balanserade av föräldrarna (det är också det typiska i såna här sammanhang). Det betyder att det är i hans närvaro som hans barn kan återhämta de emotionella tillkortakommanden som uppstått som en funktion av interaktionen mellan mammans relationsaggressivitet och myndighetspersonals agerande. Med utgångspunkt från validerad kunskap borde det betyda 100 % sannolikhet för att pappan skulle erhålla ensam vårdnad. "Mycket som talar för", som Hessel tillämpar efter långt vridande och vändande på argumenten, är ett närmande till slumpen (50/50) och de 25 % som är den typiska chansen för en pappa-barnrelationens upprätthållanden om saken avgörs av personal i en domstol (Elfver-Lindström, 1999; Schiratzki, 2008; Österberg, 2004).

Barnet har dock bott med sin mamma hela sitt liv och har endast träffat sin pappa i mycket liten omfattning. Av utredningen i målet framgår att barnet och pappan inte etablerat någon egentlig kontakt överhuvudtaget vid de åtta umgängestillfällen som varit. Detta innebär att en överflyttning av vårdnaden till pappan skulle medföra ett stort trauma för barnet.

Här går Hessel alltså utanför sitt kompetensområde. Hade det varit fotboll hade Hessel fått rött kort, men nu är det juridik och då blir det ryggdunkar i fikarummet. Kåranda. Hessels inre dialog fortsätter således:

Vid den svåra avvägning som tingsrätten (Hessels fortsatta dissociering, egen anm.) måste göra mellan dessa konsekvenser på kort och lång sikt för barnet finner dock tingsrätten (Hessel, egen anm.) att det måste vara till barnets bästa att modern tillerkänns ensam vårdnad om henne.

Alltså: Hessel följer tradtionen och tillämpar moderspresumtionen (Mater semper certa est).

Nu ska Hessel fixa nästa pusselbit som ska visa att hon är en i gänget på jobbet. Alltså gör hon en loop - tar om sitt resonemang om pappans förträfflighet. (Hon har ju tidigare konstaterat att pappan är den bättre föräldern.)

Det finns ingenting i utredningen som talar för att barnet skulle fara illa av ett umgänge med pappan. Av familjerättens utredning framgår tvärtom att pappan agerat på bästa möjliga sätt vid de umgängestillfällen som varit och att han är lugn och fin mot barnet.

Jämför Hessels tidigare slutsatser: (1) Ingenting har framkommit i målet som tyder på att pappan skulle vara olämplig som vårdnadshavare, (2) Enligt tingsrättens (alltså Hessels) uppfattning är pappan en lämplig och kompetent förälder och vårdnadshavare. Han är också den av föräldrarna som bäst kan tillgodose barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Hessel påpekar också att barnet är fem år och att senaste umgängessabotaget pågått över 1 år. Alltså: ett uppenbart fall av psykiskt våld mot barn som under hela sitt liv tvingats leva i en konfliktmiljö. Trots detta vitsordade Hessel mammans fortsatta umgängesabotage.

Protokoll T-3248-11. Hammarstrand rättar Hessels misstag - ger pappan vårdnaden.

Trots att pappan blivit förnedrad av domstolsmedarbetaren Hessel dysationella agerande (Stanovich, 2009), återkommer han med samma yrkanden - att få vara förälder till sitt barn. Gävle tingsrätt har nu ersatt Hessel med kollegan Hammarstrand som gör en helt annan bedömning: han överlåter vårdnaden till pappan och ger dottern den trygghet hon har rätt till. När beslutet meddelas har hon hunnit blir 7,5 år. Det är okänt om Hessel fått sparken eller inte.

Med det som redovisas i det aktuella protokollet överstiger ens värsta förväntningar. Den här gången kommer delar av mammans familj att höras. Hammarstrand (som även han kallar sig tingsrätten av någon anledning) lägger till ett så kallat rekvisit: barnkonventionen:

Utgångspunkten i barnperspektivet är respekten för barnets fulla människovärde och integritet och att se situationen med barnets ögon. Barnets behov av omvårdnad och skydd, barnets behov av båda sina föräldrar och barnets behov av respekt för integritet bör ingå i en bedömning av barnets bästa.

Hammarstrand menar att:

Den avgjort viktigaste aspekten av barnets bästa är att barnet har ett varaktigt och stabilt förhållande till sina föräldrar.

Under denna rubrik finner rätten (alltså Hammarstrand, egen anm.) stora frågetecken kring hur barnets behov tillgodosetts under de år barnet vistats hos mamman.

Observera att rent semantiskt är denna slutsats lika den som Hessel drog. Hammarstrand refererar till och med till sin kollega (kanske en lite fingervisning om att hon inte gjort sitt jobb?):

Om mamman har fortsatt ensam vårdnad om barnet finns det å andra sidan risk för att barnet fråntas möjligheten att ha en god och nära relation med båda sina föräldrar, vilket med all säkerhet skulle få negativa effekter för henne på längre sikt.

Hammarstrand noterar åter det som var uppenbart redan när Hessel administrerade fallet: att mamman inte lät barnet träffa sin pappa, d.v.s. att hon utövat psykiskt våld mot sitt barn. Observera att Hessel gav mamman legalt stöd att fortsätta utöva detta psykiska våld. Hammarstrand antar sedan en kollegial inställning och skriver i ett särskilt stycke:

Orsaken till varför umgänge inte kommit till stånd är en central frågeställning i detta mål.

Vän av ordning vet ju att umgängessabotaget dokumenterades i Hessels protokoll (T2748-9). Sannolikt vill inte Hammarstrand av artighetsskäl inte ifrågasätta sin kollega som ju så uppenbart bidragit till att kränka barnets trygghet, anpassning och utveckling. Detta inser nog Hammarstrand också.

I den här turen menar mamman att barnet upplevt hur pappan kränkt henne. Notera att detta är standardutspel från kvinnor som av olika skäl visar upp relationsaggressivitet. Pappan å sin sida menar att mormor (Kerstin) och morfar (Stefan) varit delaktiga i att ge barnet en negativ bild av pappan (s. 4). Det förstnämnda, d.v.s. mammans påstående, är osannolikt medan det sistnämnda, pappans påstående, är sannolikt, d.v.s. konsistent med den generella bilden av umgängessaboterande förälder och deras närstående.

Sedan kommer fler rätt så otäcka saker som stärker bilden av att mamman och mormodern båda har en relationsaggressiv attityd/personlighetsdrag. Ett släktdrag som sannolikt spillt över på dottern resan under mammans graviditet. För en orientering, läs artikeln Kortisol i modersmjölken: positivt associerat med kvinnors relationsaggressivitet, negativt associerat med barns emotionell anpassning

Till saken hör nämligen att pappan har en son från ett tidigare förhållande. Pojken är drygt 10 år och har hjärtproblem.

Om man ska tro de vittnesuppgifter som förekommer i protokollet har mamman och mormodern Kerstin agerat nedlåtande mot den här lilla grabben.

I protokollet påstår pappan att Kerstin kallat pojken: "djävla ... " (namnet på bostadsorten som är borttaget). Och när pappan tog parti för sin son ställde mamman som saboterat umgänget med mellan honom och hans dotter ett ultimatum: att han fick välja vilken familj han vill ha.

Epilog. Mamman överklagade Hammarstrands beslut till hovrätten i Nedre Norrland. Personalen där, Risto Stoorhöök, Jessica Lovén, Susanna Sidén, Sten Lönn och Alvi Berglund, avvisade hennes yrkanden (T-929-13). Det aktuella fallet med att barnet fick tillbaka sin papparelation. Och förklaringen var att viss domstolspersonal valde att avvisa moderspresumtionen. Flickans hann dock fylla 8 år. Och därmed passera viktiga anpassnings- och utvecklingsperioder i livet (ju yngre man är desto känsligare är man för det som sker i omgivningen). Mamman och Hessel är så är känt inte lagförda.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).