Svenska - språket runt Östersjön och Bottniska viken eller Lingua franca för handel och akademisk utbyte mellan länderna

Mikael Sjövall om betydelsen av språkliga nyanser och att det verkar finnas ett tryck att anpassa Finlands-svenska till Sverige-svenska. Sjövall ger exemplen inhibera, simstrand och dividend, som enligt min mening givetvis borde fortsätta heta just inhibera, simstrand och dividend. Vän av språkordning reagerar sannolikt på min användning av begreppen Finlands-svenska respektive Sverige-svenska. Varför talas det överhuvud taget svenska i Finland kan man undrar? Är inte [uralisk] finska det ursprungliga och därmed korrekta språket? Svaret är att svenska är Finlands första officiella språk.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

I “Ivern att bannlysa svenska ord som används i Finland, men inte i Sverige, är förbluffande” skriver Mikael Sjövall om betydelsen av språkliga nyanser och att det verkar finnas ett tryck att anpassa Finlands-svenska till Sverige-svenska. Sjövall ger exemplen inhibera, simstrand och dividend, som enligt min mening givetvis borde fortsätta heta just inhibera, simstrand och dividend.

Vän av språkordning reagerar sannolikt på min användning av begreppen Finlands-svenska respektive Sverige-svenska. Det typiska är att man i Finland istället för Sverige-svenska använder sociolektet Rikssvenska som gör dialekten på “andra sidan” eftersträvansvärd. Jag använde själv sociolektet tills för ca tre år sedan.

Svenskans representation i Finland är under ständig lupp och man kan hävda att svenskan också är under ständig risk för undanträngning. På Helsingfors olika två-språkiga skyltar tronar Uralisk-finska överst. Under återfinns det [ursprungliga] svensk-finska namnet, men med mindre text. Formellt kallas detta diskriminering. Till detta kommer svensk-Finlands relation till grannen i väster, mitt hemland för övrigt.

Varför talas det överhuvud taget svenska i Finland kan man undrar? Är inte [uralisk] finska det ursprungliga och därmed korrekta språket?

För att ge ett adekvat svar på den frågan får man gå tillbaka i tiden, ganska långt tillbaka, till den tid då de nordiska länderna började bosättas. Det skedde efter introduktionen av den geologiska epoken Holocen (11 600 före nutid -). Inflyttningen skedde från två hålla; söderifrån från Europa: jägare & samlare, jordbrukare från Anatolien (~8000 år före nutid) samt stammar från den Pontiska steppen (norr om Svarta och Kaspiska haven; ~4500 före nutid) respektive norrifrån, från norra Sibirien och Uralbergen (Lamnidis et al.2018; Reich, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7):

“However, little is known about the ancient population history of north-eastern Europe, in particular about populations speaking Uralic languages, such as Finns and Saami ... We show that the genetic makeup of northern Europe was shaped by migrations from Siberia that began at least 3500 years ago.This Siberian ancestry was subsequently admixed into many modern populations in the region, particularly into populations speaking Uralic languages today”.

I norra Fennoscania  fanns en kvarlega av is som höll isär populationerna. När istäcket avsmälte fortsatte migrationerna - en bit norrut för de som kommit söderifrån och vice versa för de som kommit norrifrån. Det är sannolikt att detta inkluderade kommunikation över Bottniska viken och Östersjön.

Under Vendeltid (540 - 750 AD) påbörjade den riksbildningsprocess som senare ledde till Finland integrerades i det svenska kungariket.

På 1500-talet var handelstrafiken mellan Närpes och Stockholm etablerad och man seglade i flotta, en tradition som hängde kvar sedan vikingatiden (Bondeseglare från Närpes på Stockholm åren 1541 - 1608). Även om tidsperioden är begränsad till 67 år, skallrar texten om traditioner där svear företog resor med båtar som byggdes med en teknik som kallas klink. Den här kulturen brukar betraktas som män i hornklädda hjälmar som rövade i fjärran länder. Delar av dessa myter har historisk anknytning, men för att skapa en adekvat förståelse om vikingakulturen behöver man bredda sitt perspektiv genom det som kallas disjunktivt resonerande - resonerande som tar många möjligheter i beaktande (Stanovich, 2015).

Norska vikingar bosatte Englands och Irlands östkuster och bidrog till det engelska språket och kulturen (139 Old Norse Words That Invaded The English Language). Det implicerar att det finns en nära kopplingen mellan skandinaviska språk och engelska dito. Vikingakulturen var även etablerad i Danmark, Frankrike och Tyskland. Det berömda slaget vid Hastings 1066, var t ex. en uppgörelse mellan olika vikingastammar. På samma premisser färdades “svenska” vikingar, eller kanske ska man säga svear eller Svitjoder?, österut; det sägs att de grundade Rus som idag representeras av Ryssland Respektive Ukraina. Och reste de till Rus, är det sannolikt att de reste även till dagens Finland, d.vs. över Bottniska viken, Ålands hav och Östersjön.

Detta manifesteras genom myten om Erik den helige (1125-1160) som sägs ha seglat från Svitjod för att kristna de stammar som bebodde det dåvarande Finland ( i skogarna bortom Nyland).

Erik halshöggs i Aros/nya Uppsala och enligt legenden ska en källa ha sprungit upp. Den är belägen mellan domkyrkan och Upplands museet (se bilder nedan).

Martin Hårsdtedt, professor i historia vid Umeå universitet, menar dock att det är osannolikt att Erik den helige någonsin genomförde nämnda resa.

– I stället för att tala om korstågstiden så föredrar jag att tala om riksbildningstiden i Sverige. Det beskriver mycket bättre den process som pågick på 1100- och 1200-talen

Enligt Hårdstedt är det rimligt att anta att de finska bönderna hade råkat ut för livegenskap under ryskt styre. Tack vare införlivningen av Finland i den västkristna sfären lades också grunden för en frisinnad syn på rättsstaten, vetenskapen och religionsfriheten, anser han.

Hårdstedt menar att det är bättre att tala om pågående, eller uppbyggande av, handelstraditioner, som han daterar mellan 1100 - 1200 - talet och som manifesterades genom Birger Jarls korståg på 1240-talet. Men Hårdstedt utesluter inte att det kan ha skett tidigare inflyttning, men att skriftliga källor från bronsålder och vikingatiden är för fåtaliga för att man ska dra säkra slutsatser. Hårdstedt menar dock att Finland från den här tiden var integrerat med Sverige.

Det verkar som att kommunikationen mellan det vi idag kallar Sverige respektive Finland pågått sedan inlandsisens avsmältning. Först över Östersjön sedan över Bottniska viken. Längst norrut dominerade samiska och med inslag uraliska stammar, medan södra delarna dominerades av europeiska populationer vilket gav upphov till det vi idag kallar svenska. Det är också sannolikt att de hade ett gemensamt språk som möjliggjorde de handelstraditioner Hårdstedt nämner ovan.

1550 grundade Finlands (Östra delen av riket) och Sveriges kung Gustav Vasa Helsingfors vid Vanda års mynning.

1561 integrerades Estland i det svenska kungariket.

1632 grundade Estlands, Finlands och Sveriges drottningen Kristina (1626-1689) universitetet i Tartu.

1640 grundade den svenska drottningen Kristina Åbo akademi som senare kom att flyttas och byta namn till Helsingfors universitet.

Det betyder att det mellan Tartu, Uppsala (grundat 1477) och Åbo bildades en yta om man så vill, över vilken svenskspråkig akademisk kunskap kommunicerades, sannolikt med influenser söderifrån; Kristina rekryterade t ex. filosofen Renée Descartes (1596-1650).

I Finlands inland rådde en annan, uralisk-finsk kultur som saknade en nedskriven tradition och som aldrig hade haft någon betydande utbredning.

Finland var således från vikingatiden (705-1050) fram till viceamiralen Cronstedts (1756-1820) ödesdigra kapitulation vid Sveaborg den 3 maj 1808, en del av Sverige och därmed typiskt svenskspråkigt. Detta inkluderar en 200-årig akademisk tradition.

Efter Rysslands övertagande väcktes en fenomanisk, nationalistisk, rörelse och en process påbörjades för att transformera Finland bort från det svenskspråkiga.

Kampen mellan Ryssland och Sverige hade pågått under århundraden och man kan misstänka att den då ryska ledningen räknade ut att Finländarna inte var på pigga på att bli en del av Ryssland. Finland hade sedan vikingatiden utgjort östra delen av det Svenska kungariket och i likhet med Estland tid i det svenska riket (1561-1721) var detta en lycklig tid.

Det enklaste sättet att alienera Finland från Sverige var att byta språk. Valet full inte på ryska utan på ett språk som var etablerat men som aldrig haft utbredning - Ural-finska.

Den kanske mest kända manifesteringen var Elias Lönnroths (1802-1884) nedtecknande av de många muntliga variationer av Kalevala-eposet, med ursprung från den del av Karelen som idag är under rysk kontroll. Notera att Lönnroth sammanställning skedde så sent som 1835! Notera även att Lönnroth var samtida med Finlands [svenskspråkiga] nationalskald Johan Ludwig Runeberg (1804-1877), författare till Fänrik Ståhls sägner, från vilken textdelar bidragit till Finlands nationalsång - Vårt land.

I en av sina fyra Giffordföreläsningar, den om tribalism, ca 44 minuter in, betonar Mark Pagel, professor i biologisk antropologi, den osynliga [psykologiska] gräns som löper i öst-västlig riktning genom Finland. Pagel menar att det inte finns några fysiska hinder mellan norra och södra Finland, men att invånare i den norra delen inte gärna beblandar sig med dem söderut.

Enligt min mening finns det ytterligare en gränsdragning som utgör en yta utmed den Finska västkusten. Där residerar en kultur som varken tillhör, alternativt känner sig hemma i, den Sverige-svenska eller den Uralisk-finska kulturen, men som ledigt kan kommunicera med båda. De som hör till den kulturen vill sannolik bevara sin särart inom Finland, men fjärmar sig stundom även mot sina språkliga kusiner i väst. Det blir knappast bättre av att Finska myndigheter marknadsför Finland enbart med utgångspunkt från den Uralisk-finska kulturen.

Min tes är dock att svensk-Finland och Sverige delar en kumulativ kultur och talar dialekter av samma språk. Dialekter signalerar var i den svenskspråkiga utbredningen man har sin hemvist. På Finlands-svenska säger man t ex. aderton som på Sverige-svenska har blivit blir arton. Sannolikt är aderton det ursprungliga uttrycket. I svensk-Finland säger man också kvart före tre, som på “andra sidan” skrivs och sägs kvart i tre och så vidare. Jag menar att man inom svensk-Finland, och resten av Finland, måste upphöra med alieneringen från Sverige och inse att svenskan som språkområde täcker Sverige och västra delar Finland och därmed, sedan ~1000 år, utgör lingua franca för handel och akademiskt utbyte mellan länderna. Sedan ett par år kallas jag själv svenskan för “språket runt Östersjön”.

De som förfäras över min teori kan jag lugna med att de flesta verkar anse att jag har fel.

Läs gärna:Havets hjältar - fem modiga lotsar och båtsmän från Roslagen räddar livet på 9 finländska sjömän

Hur man bibehåller tvåspråkighet bland studenter på Helsingfors universitet (UH)

Svenska talas också i Finland (Charlotta af Hällström-Reijonen, Institutet för de inhemska språken, Finland).

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | Twitter