Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Materialets ursprung är baserat på nätverkande:
 |
| Segelbåt siktad på väg från Sveaborg till Helsingfors. Det verkar vara en typ av skuta som har hängt med från en svunnen tid. Foto: Peter Österberg. |
-------------------------------------------------------------------------------
Om du är intresserad av att höra historien, live eller via nätet, eller har information som kan förbättra historien, ring mig:
+ 46707 - 43 43 57 (Sverige),
+358 505 560 580 (Finland),
eller maila mig: peter.osterberg@generativelearningmanagement.se
-------------------------------------------------------------------------------
Kustområdena runt Östersjön och Bottniska viken tycks alla ha sina egna Roslagen – kulturer som definieras av en självständig livsstil skild från stadsbefolkningens dito. Statliga företrädare har historiskt försökt kontrollera dessa kulturer, men det är svårt att förtrycka självständiga temperamentsdrag som har utvecklats under generationer.
Dessa kulturer präglas också av att invånarna lever vid havet. Under lång tid har de kunnat leva av vad havet gett och kompletterat detta med jakt och ibland även mindre jordbruk. På öarna växer havtorn och i skogen finns blåbär, lingon och svamp.
Dessa kustnära och oberoende kulturer runt Bottniska viken och Östersjön delar ett språk - svenska - som talas på olika dialekter: Estnisk-svenska, Finlands-svenska och Sverige-svenska för att nämna några. Det gemensamma språket möjliggör handel. Svenskan kan alltså betraktas som 'språket runt Östersjön och Bottniska viken' eller Fennoskandinaviska. En kort remsa av svenska kusten utgör det som kallas Roslagen.
Enligt engelska Wikipedia, definieras Roslagen enligt följande:
Roslagen is the name of the coastal areas of Uppland province in Sweden, which also constitutes the northern part of the Stockholm archipelago.
The name comes from the rodslag, which is an old coastal Uppland word for a rowing crew of warrior oarsmen. Etymologically, Roden, or Roslagen, is the source of the Finnish and Estonian names for Sweden: Ruotsi and Rootsi.Med den utgångspunkten gränsar Roslagens norra gräns vid Skutskär i Gävleborgs län i norr och Södermanland i söder.
I Beskrifning öfver Roslagen skriver författaren Fredric Wilhelm Radcoff (1910):
Skärgården sträcker sig 13 mil från Örskär i Börstils pastorat vid 60 gr. 32 m. polhöjd och 35 fr. 58 m. median till Svenska högarna i Frötuna pastorat vid 59 gr. 25 m. polhöjd och 37 gr. 6 m. östlig från Ferro (s. 8).Men frågan är om människor som bodde vid Upplands norra och södra gränser identifierade sig som rospiggar?
Man bör ha i åtanke att den här typen av identitet ofta är väldigt lokal. I sin Giffordföreläsning (2019) menar Mark Pagel att stamkulturer kan avgränsas, t ex. via språk. Men det finns andra uppenbara avskiljare. T ex. Simpnäsbor och Arholmabor präglas av den uppenbara skillnad som farleden dem emellan utgör. Sannolikt finns det liknande små skillnader mellan Arholmabor och dem som bebodde Viberön respektive Idön söderut. Dessa kulturella skillnader ökade sannolikt ju längre norrut respektive söderut man kom. Detta manifestades genom ett besök jag gjorde till området kring Hamrångefjärden 2011 som antas utgöra Roslagens norra utpost.
Geografiskt är Hamrångefjärden belägen i Gästrikland norr om Dalälven och kan följaktligen inte ha tillhört Svjitod (Se kart nedan).
Länk till källan.
Skärgården vid Gävlebukten och norrut skiljer sig från skärgården vid Simpnäs; kustlinjen är lite rakare och mötet med havet blir mer direkt. Avståndet till land på den östra sidan av Östersjön är också betydligt längre; avståndet från Skutskär till Åland är drygt 110 km, att jämföra med avståndet mellan Simpnäs och Åland ~36 km. Från Stockholm till Åland är avståndet närmare 150 km.
 |
| Google Maps. |
Man kan också betrakta Östersjöns delning. Dess norra del - Bottniska viken - sträcker sig från Töre i norr ner till en linje som utgörs av Simpnäs klubb i väster och Hangö udd i Öster. Bottniska vikens södra del smalnar av till Södra kvarken - havet mellan mellersta Upplandskusten och Åland som följaktligen kallas Ålands hav. Trots att Bottniska vikens södra gräns utgörs av Simpnäs klubb, avslutas Södra kvarkens arkipelag på den svenska sidan av Arholmas nordöstra spets. Söder om Simpnäs - Hangölinjen-linjen börjar Egentliga Östersjön som sträcker sig mot Finska viken och Rigabukten.
Med utgångspunkt från antropologisk forskning som beskriver vår arts migrationsmönster över haven, kan man anta att handelstrafiken var som mest utbredd där det var enklast att korsa havet. Man kan också anta att dåtidens segelskutors konstruktion var anpassade för dessa färder.
Bebyggelsen av kustområdena runt Östersjön började sannolikt så snart möjligheten dök upp. Ett hinder var paradoxalt vatten.
Under Pleistocene (2,58 miljoner för nutid - 11 600 år före nutid) täcktes Fennoskandia i omgångar av kilometertjock is. På isen fanns större sötvattensreservoarer. En av dessa var den Baltiska issjön (BIS) vars yta omfattade 349 000 kvadratkilometrar, d.v.s. lika stor som dagens Finlands landyta.
Alldeles i slutet av Pleistocene (2,58 Mya - 11 600 år före nutid), efter den senaste ismaximeringen (20 000 år före nutid), under det som kallas Epipaleolitikum inträffade så kallade smältpulser. Den första 1A, inträffade 14 100 +/- 600 år före nutid vilket resulterade i att havsnivåerna världen över höjdes flera meter.
På det följde Yngre dryas som kastade tillbaka Jorden i en istid som varade ca 1200 år. På det följde en betydande klimatförändring, från Pleistocene till Holocene (11 600 år före nutid) som sammanföll med smältpult 1B (11 500 - 11 200 före nutid) respektive 1 C, D och 2 (~ 7000 -). Sammantaget ledde dessa smältpulser till att havsnivåerna steg mer än 100 meter.
I samband med dessa omvälvande händelser tömdes stora delar av den Baltiska issjön (Munthe, 1902; Jacobsson et al. 2007; Stroeven et al. 2015; Stroeven et al. 2016).
Implikationen av detta blir dels att södra Fennoskandia, på båda sidor om Östersjön länge låg under vatten, dels skärmade av migrationsströmmar från söder och norr.
I Europa fanns jägar-och-samlarsamhällen. ca 8000 år före nutid skedde en migration från Anatolien (dagens sydöstra Turkiet) norrut till Europa. 4500 år före nutid skedde en betydande migration från den Pontiska steppen. De flesta Européer kan beskrivas som en mix av dessa migrationer (Lamnidis et al. 2018). På den pontiska stäppen användes tekniska innovationer som hästdragna vagnar och den tekniken spred sig västerut. Denna mix gav upphov till nya socio-kulturer:
Corded Ware (2900 - cirka 2350 före nutid) kom från söder och kännetecknades av utformningen av keramik. Detta övergick till nordisk bronsålder (1700 f.Kr. - ~ 500), nordisk järnålder (~500 f.Kr - ~800 e.Kr.) och sedan vikingatiden (750-1050) (Reich, 2018).
Nordisk järnålder. ~600 AD grundades handelsplatsen Kaupanger, vid Amlavikens (Amlabukti) norra strand, som har sitt utlopp söderut, ~162 km in i väster ifrån, där Sognefjorden möter Lustrafjorden vars sträckning är ~54 km, i södra Norge.
Det finns flera båt- eller skeppslag, dvs. föreningar som byggt repliker av vikingaskepp med kopplingar till Bottenviken, Ålands hav och Östersjön söder därom:
Föreningen Viksbåten byggde under 1996-97:
Shiny shipwreck
De har byggt en replika av ett skepp (väldigt likt Tälja) som seglade under 1400-talet.
Helge Holm
Kommunikationen österut fortsatte sedan kristendomen började konkurrera med nordisk mytologi. Under det som kallas tidig medeltid (1050-1250) ska den svenske kungen Erik “den Helige” Jedvardsson (~1125 - 1160) ha genomfört det “första korståget” tillsammans med biskopen Henrik (mer om honom längre ner). Det ska ha varit ett svar på tidigare attacker mot Sverige av hedningar på den östra sidan av Bottenviken (sannolikt samer; Lamnidis et al. ibid).
Erik halshöggs i Aros/nya Uppsala och enligt legenden ska en källa ha sprungit upp. Den är belägen mellan domkyrkan och Upplandsmuseet (se bilder nedan).
Syftet med korståget var detsamma som tidigare skett i Väster- och Östergötland och som så småningom nådde Svitjod (dåtidens Sverige): att kristna grannarna i öster.
Skriftforskare som Martin Hårdstedt och Henrik Meinander, båda promoverade till professorer i historia, avvisar dock att det första korståget ägt rum. Deras motivering är att det saknas skriftliga källor.
Slaget vid Troja, fanns förvisso beskrivet i Iliaden och Odyssén (sagor), men det saknades arkeologiska fynd. Därför betraktades händelsen som en myt. Detta ändrades 1870 med Heinrich Schliemanns (1820 - 1890) fynd av ruiner i nordvästra Turkiet som visade sig vara Troja. Schliemann upptäckte även Mykene och blev därmed den Mykenska arkeologins fader.
2023 upptäcktes en grav i närheten av Salo i sydvästra Finland. Graven innehöll rester av flera individer liksom vapen och smycken. Dateringen spänner från vikingatidens slut till Kung Jedvardssons korståg ~1150 (Christensen, 2023).
I ljuset av den trafik som förevarit mellan Svitjod och Kiev sedan 800 - talet, liksom att varjager rekryterats att leda Kiev som ligger mycket längre bort jämfört med Finland, borde man inte förvånas över den här typen av fynd eller att varjagerna gjorde strandhugg på vägen, bosatte sig och därmed spred sin socio-kultur, vilket så småningom ledde till att Finland blev 'Österlandet' eller den Östra delen av det svenska kungariket.
Man kan också fundera om en kung alltid företog dessa resor, eller om han skickade representanter från hovet och sedan tillskrev sig äran?
Se Anders Winrots föreläsning: The Age of the Vikings.
När Birger Jarl (1210-1266) genomför [det andra] korståget 1258-60 har trafiken västerifrån pågått ca 500 år. Jarl var dock ingen varjag från Uppland utan föddes i Bjälbo i Östergötland, som så småningom inkluderades med Svitjod och tillsammans med Västergötland och Norrland blev Sverige.
Noterbart är även att det strax därefter påbörjades byggen av två domkyrkor: i Uppsala respektive Åbo. Det vittnar om att västra- och östra rikshalvan betraktades som lika viktiga.
Det handelskultur som tycks ha uppstått under vikingatiden (~750 - ~1050) fortsatte efter första och andra korstågen.
Det betyder att handelsmän så långt bort som i Närpes i Österlandet (~400 km) exporterade smör, torkad fisk och båtar till Stockholm. De seglade i flotta, d.v.s. på samma sätt som skett sedan vikingatiden. Det indikerar också att befolkningen där hade utvecklat stor kunskap om handel och logistik liksom att de talade [dåtidens] svenska.
Avgränsade socio-kulturer ger upphov till distinkta särdrag (Curry, 2020; Pagel, 2019). I takt med att landhöjningen blev det inte längre möjligt för varjager/Upplänningar från [gamla] Uppsala att via Norrtäljeviken nå Östersjökusten (Roslagen). Det som då var öppet vatten utgör idag sjöar, dalar och ängar. Det gav sannolikt upphov till bosättningar däremellan. Den som företar en bilresa mellan Uppsala och Norrtälje, som går i öst-västlig riktning, och under resan gång kastar ett och annat getöga till höger och vänster, noterar att äldre bebyggelse är belägen på lite högre höjd. Dessa torde en gång i tiden ha omgärdats av vatten.
För att få en bredare förståelse om socio-kultur är det värt att ta en titt på Europa som under den här tiden såg helt annorlunda ut jämfört med idag. Från 1385 och fyrahundratio år framåt existerade t ex. det Polsk-Litauiska samväldet som sträckte sig från Baltikum till Svarta havet och omfattande en yta större än en miljon kvadratkilometer att jämföra med dagens Sverige (~450 000 kvadratkilometrar) och Finland (~350 000 kvadratkilometrar). Samväldet startade när Drottning Hedvig av Polen gifte sig med den litauiske storfursten Jogaila (1348/1351-1434) som från 1386 blev kung i Polen med namnet Vladislav II. Den här socio-kulturen präglar fortfarande människorna som bor i detta området, men de präglas även att de socio-kulturer som uppstått i och med nya landsgränser.
Värt att notera. Trots betydande kulturella skillnaderna mellan Litauen och den Polska kungadömet fungerade samväldet. Det som höll samväldet samman var en gemensam politisk vision. Och trots att samvälde var en monarki grundandes visionen på tanken om en republik. Kungen valdes. En annan aspekt var handel och export av timmer och grödor vilket möjliggjorde skeppsbyggnad och urbanisering runt om Europa. Med universitet i Krakow blev Polen ett center för renässanstänkande. Det ledde till betydande ekonomiskt uppsving (lyssna på Poland - Lithuanian commonwealth, History, In our time, BBC).
Man kan också jämföra med Kalmarunionen (1397 - 1523):
Strax därefter sker en annan sociokulturell förändring när Gustav I tar initiativet till att överge den [något hårdare] katolicismen till förmån för [den något mjukare] evangelisk-lutherska kristendomen som betonar Jesu 'glada budskap', särskilt den Nya Testamentets försoningslära, d.v.s. som idag utgör Sveriges statskyrka. Förvandlingen skedde mellan 1527-1593.
1541-1608. Uppgifter visar att exporten av smör och torkad fisk och båtar från Närpesområdet över Bottenviken till Stockholm fortfarande var omfattande. Det som ändrades vara skeppsbyggen. @hesa Pete
12 juni 1550 grundar Gustav I Vasa Helsingfors, som handelsstad för att möta konkurrensen från Reval, dvs. det som många idag kallar Tallinn. Han valde Vanda ås mynning vid Gammelstadsfjärden - då kallad Södernäsviken. Där finns fortfarande spår av stadens torg.
Det var också Gustav Vasa som satte upp så kallade lotshemman, där folk som bodde i kustnära områden bistod med navigering i innerskärgården för viss skattefrihet. 1677 blev lotsverksamheten en statlig institution. År 1904 fanns det sex pilotdistrikt (Wikipedia).
Vasas efterträds av sonen Erik XIV (1533 -1577) som avsätts av brodern Johan III (1537 - 1592). Han avslutade förvisso ett krig men inledde ett längre - Det Nordiska tjugofemårskriget mot Ryssland (1570 - 1595). Johan efterträds av Sigismund (1566 - 1632) som kung av Sverige (1592–1599). Sigismund var även kung av Polen och storfurste av Litauen (1587–1632). Karl IX (1550 - 1611) avsatte Sigismund och var kung fram till sin död 1611.
1611 startar stormaktstiden (-1721) vilket innebar ett socio-ekonomiskt uppsving. Från 1600 till 1700 nästan fördubblades den genomsnittliga svenska levnadsstandarden. En del av förklaringen var sjötrafiken över Bottenviken och Östersjön som var ett svenskt innanhav.
Nordisk järnålder. ~600 AD grundades handelsplatsen Kaupanger, vid Amlavikens (Amlabukti) norra strand, som har sitt utlopp söderut, ~162 km in i väster ifrån, där Sognefjorden möter Lustrafjorden vars sträckning är ~54 km, i södra Norge.
Orten och namnet kommer att få stor socio-kulturell betydelse för Finland respektive det som ska blir Svitjod och senare Sverige. Namnet migrerar österut och transformeras till köping i Sverige (och sannolik Finland) och på uralisk-finska blir det kaupunki. På uralisk-finska beskrivs Helsingfors stad som Helsinki kaupunki.
Lämningar av fasta bosättningar i området kring Haga borg, strax söder om Tavastehus i Finland, skvallrar om liknande fasta bosättningar som antas ha uppförts ~600 AD. Det indikerar att de första fasta bosättningar i Finland kom från Svitjod/Sverige, och specifikt från Uppsala - Roslagen.
Vikingatiden (~750 - ~1055). Begreppet viking går inte att spåra via DNA, utan återges i sagorna om vikingarna som har ifrågasatts av historiker. Vikingarna hörde förvisso hemma i Skandinavien, men begreppet ska ses som en jobb-beskrivning, d.v.s. en socio-kultur som senare spridits därifrån. I norska vikingagravar fann man t ex. samiskt DNA.
“These identities aren't genetic or ethnic, they're social” (Jarman).
“We can separate a Norwegian person from a Swedish person from a Danish person” (Sindbæk). (Länk).
Norska handelsmän/upptäcktsresande seglade österut och landade på Englands östkust, Skottland, Orkney-öarna, Island, Grönland och Nova Scotia.
Danska vikingar nådde kontinenten. Kuriosa i sammanhanget: William erövraren (1028-1087), som vann det berömda slaget vid Hastings 1066, var en viking. Slaget vid Hastings var således i själva verket ett slag mellan vikingar. Det är känt att 2-3 % av de ord som används i vardaglig engelska härstammar från Skandinavien.
De Uppländska vikingarna seglade följaktligen österut, till Baltikum, Polen samt via Ladoga söderut via flodsystemen.
Länk till källan.
They found that Vikings from what is now Sweden moved east to the Baltics, Poland, and the rivers of Russia and Ukraine, whereas Danes were more likely to head west to what is today England. Norwegians were most likely to set sail for the North Atlantic Ocean, colonizing Ireland, Iceland, and eventually Greenland (see map, above). “This is detail one couldn’t do based just on archaeology,” (Willerslev).
Det är den här kontexten man ska betrakta Nestorskrönikans beskrivning av hur den varjagiska krigarhövdingen Rurik (830-879), som sannolikt levde i Upplandstrakten, rekryterades att leda Novgorod i dagens Ryssland och grunda det som blev Kiev-riket, eller Rus.
1136 förklarade sig Novgorod självständigt från Kievriket och blev så småningom del av Moskva, senare Ryssland.
Rurik, Roslagen, Rus och Ryssland antas därför vara associerade begrepp:
The Rus' (Slavic: Русь, Greek: Ῥῶς) were an early medieval group, who lived in a large area of what is now Russia, Ukraine, Belarus, and other countries, and are the ancestors of modern Russians and other related Slavic peoples . The Rus' came from what is today Roslagen of modern day Sweden. According to both contemporary Byzantine and Islamic sources and the Primary Chronicle of Rus ', compiled in about AD 1113, the Rus' were Norsemen who had relocated from over sea first to northeastern Europe, creating an early polity that finally came under the leadership of Rurik (Wikipedia).Se även Pete Kelly's Vikings Of The East: Igor and The Kievan Rus'(2017), från hans YouTube-kanal History Time.
Det finns flera båt- eller skeppslag, dvs. föreningar som byggt repliker av vikingaskepp med kopplingar till Bottenviken, Ålands hav och Östersjön söder därom:
Föreningen Viksbåten byggde under 1996-97:
Carving is now used for experiments and measurements with regard to rowing and sailing properties, compliance in the sea, etc. The goal is to gain knowledge about how the Swedes' Viking-era boats were built, looked and functioned.Skeppet var 9.3 meter långt, 2.2 meter brett och vägde 700 kg På Viksbåten's website finns länkar till:
Shiny shipwreck
De har byggt en replika av ett skepp (väldigt likt Tälja) som seglade under 1400-talet.
Helge Holm
In the years 1979-80, a large archaeological excavation was taking place in Stockholm. The excavation area consisted of the so-called “Riksgropen” in front of the old Riksdag building on Helgeandsholmen. Among the many finds were i.a. 11 boats, dated to 13-1600s. One of these, boat no. 5, has now re-emerged in the form of Sweden's first full-scale reconstruction of a medieval shipUnder Vikingatiden slut sker också en av många socio-kulturella brytpunkter när nordisk polyteism med sannolika anor från den pontiska steppen, ersätts av monoteism från Mellanöstern. Dock fortlever många av de socio-kulturella markörer som uppstod under vikingatiden.
 |
| Så här kan det svenska riket, Svitjod ha haft sin utbredning. |
Kommunikationen österut fortsatte sedan kristendomen började konkurrera med nordisk mytologi. Under det som kallas tidig medeltid (1050-1250) ska den svenske kungen Erik “den Helige” Jedvardsson (~1125 - 1160) ha genomfört det “första korståget” tillsammans med biskopen Henrik (mer om honom längre ner). Det ska ha varit ett svar på tidigare attacker mot Sverige av hedningar på den östra sidan av Bottenviken (sannolikt samer; Lamnidis et al. ibid).
Erik halshöggs i Aros/nya Uppsala och enligt legenden ska en källa ha sprungit upp. Den är belägen mellan domkyrkan och Upplandsmuseet (se bilder nedan).
 |
| Eriks källa. |
 |
| Eriks källa. |
För att få en bild av hur dessa samer, som en gång i tiderna migrerade från Uralbergen, såg ut kan man utgå från nomadstammar som fortfarande bebor området och som delar samma språkgrupp - uraliska språk - liksom renskötseltradition.
 |
| Nenets och renar. Källa: Library of Congress CALL NUMBER: LOT 13419, no. 146 |
 |
| Ett barn från Nenetsfolket. Fotograf: Øyvind Ravna. Notera de färgrika kläderna som återfinns hos svenska samer. |
Syftet med korståget var detsamma som tidigare skett i Väster- och Östergötland och som så småningom nådde Svitjod (dåtidens Sverige): att kristna grannarna i öster.
Skriftforskare som Martin Hårdstedt och Henrik Meinander, båda promoverade till professorer i historia, avvisar dock att det första korståget ägt rum. Deras motivering är att det saknas skriftliga källor.
Men som vikingaforskarna ovan påtalade: det handlar om att korrelera vad som sägs i sagorna med arkeologiska, inklusive genetiska fynd. Lägg därtill muntligt traderade vandringssägner.
En sån vandringssägner är berättelsen om hur bonden Lalli dräpte biskop Henrik vid Kjulo träsk, beläget ~50 km rakt österut från kuststaden Raumo. Här finns två saker som är värda att notera:
En sån vandringssägner är berättelsen om hur bonden Lalli dräpte biskop Henrik vid Kjulo träsk, beläget ~50 km rakt österut från kuststaden Raumo. Här finns två saker som är värda att notera:
- Vattennivåerna var på den här tiden (~1100 AD) ca 5 meter högre jämfört med nutid.
- Finland dominerades fram till 1000AD av samer.
Det betyder dels att man sannolikt kunde segla hela vägen från Bottenviken till Kjulo träsk och Birkaland (ett sannolikt mål), dels att Lalli med största sannolikhet var same.
Slaget vid Troja, fanns förvisso beskrivet i Iliaden och Odyssén (sagor), men det saknades arkeologiska fynd. Därför betraktades händelsen som en myt. Detta ändrades 1870 med Heinrich Schliemanns (1820 - 1890) fynd av ruiner i nordvästra Turkiet som visade sig vara Troja. Schliemann upptäckte även Mykene och blev därmed den Mykenska arkeologins fader.
Slutsatsen är att skriftliga källor inte utgör något bevis för förekomst, utan precis som sagorna (och muntligt traderade berättelser) utgör en hypotetisk indikation som kan bekräftas genom t ex. arkeologiska fynd och analys av arvsmassa.
Sommaren 2022 gjordes arkeologiska fynd av ett svärd i Janakkala (Torvalds, 2022), vars första bebyggelse dateras till 800 AD.
Janakkala har lämningar efter bebyggelse som går tillbaka till [nordisk] järnålder (500 - 800 AD) liksom Haga borg, som antas vara uppförd av Birger Jarl efter det andra korståget 1259. 1280 uppförs Tavastehus slott. Svärdet dateras 1000 - 1100 AD.
Sommaren 2022 gjordes arkeologiska fynd av ett svärd i Janakkala (Torvalds, 2022), vars första bebyggelse dateras till 800 AD.
 |
| Svärdet i Janakkala. Bild: Reijo Hyvönen. YLE. |
Janakkala har lämningar efter bebyggelse som går tillbaka till [nordisk] järnålder (500 - 800 AD) liksom Haga borg, som antas vara uppförd av Birger Jarl efter det andra korståget 1259. 1280 uppförs Tavastehus slott. Svärdet dateras 1000 - 1100 AD.
Värt att notera. Ett svärd var inte var mans egendom utan krävde god finansiell ställning för att kunna införskaffa. Jämför med att idag ha en högstatusbil.
Fattigdomen vid den här tiden var omfattande.
En rimlig slut slutsats är därför att högre rankade Svitjoder/varjager besökte området vid den tid då det första korståget sägs ha ägt rum.
2023 upptäcktes en grav i närheten av Salo i sydvästra Finland. Graven innehöll rester av flera individer liksom vapen och smycken. Dateringen spänner från vikingatidens slut till Kung Jedvardssons korståg ~1150 (Christensen, 2023).
Ett korsriddarsvärd som hittades under en grävning för geotermisk värme har lett arkeologer till en outforskad del av Finlands historia. Området visade sig vara en begravningsplats från en dramatisk period.Inte heller detta fynd är någon bekräftelse att det första korståget ägt rum. Dock vittnar det åter om att högt rankande individer, d.v.s. personer som hade råd att äga svärd och smycken, anlänt till södra Finland i slutet av vikingatiden. Och eftersom Finlands norra urbefolkning var nomadiska samer och handelstraditionerna i området kom från skandinaviska vikingar, kan man åter dra slutsatsen att dessa fynd härstammar från Svitjod.
I ljuset av den trafik som förevarit mellan Svitjod och Kiev sedan 800 - talet, liksom att varjager rekryterats att leda Kiev som ligger mycket längre bort jämfört med Finland, borde man inte förvånas över den här typen av fynd eller att varjagerna gjorde strandhugg på vägen, bosatte sig och därmed spred sin socio-kultur, vilket så småningom ledde till att Finland blev 'Österlandet' eller den Östra delen av det svenska kungariket.
Man kan också fundera om en kung alltid företog dessa resor, eller om han skickade representanter från hovet och sedan tillskrev sig äran?
Se Anders Winrots föreläsning: The Age of the Vikings.
När Birger Jarl (1210-1266) genomför [det andra] korståget 1258-60 har trafiken västerifrån pågått ca 500 år. Jarl var dock ingen varjag från Uppland utan föddes i Bjälbo i Östergötland, som så småningom inkluderades med Svitjod och tillsammans med Västergötland och Norrland blev Sverige.
Notera. Finlands statsministerbostad heter villa Bjälbo.
Noterbart är även att det strax därefter påbörjades byggen av två domkyrkor: i Uppsala respektive Åbo. Det vittnar om att västra- och östra rikshalvan betraktades som lika viktiga.
Det handelskultur som tycks ha uppstått under vikingatiden (~750 - ~1050) fortsatte efter första och andra korstågen.
Det möjliggjorde för den nya handelstaden Stockholms många invånarna, som inte var självförsörjande, att kunna importera varor från rikets alla nya hörn. Men den decentraliserade handel som karaktäriserat vikingakulturen hade centraliserats. Det betyder att man måste få tillstånd att idka handel. 1348 gav kung Eriksson rättighet till socknemän i Närpes, Mustasaari och Pedersöre socknemän att driva handel med “alla ätande vahror” (Nordlund, 1931).
Det betyder att handelsmän så långt bort som i Närpes i Österlandet (~400 km) exporterade smör, torkad fisk och båtar till Stockholm. De seglade i flotta, d.v.s. på samma sätt som skett sedan vikingatiden. Det indikerar också att befolkningen där hade utvecklat stor kunskap om handel och logistik liksom att de talade [dåtidens] svenska.
Notera.
- Språk är ett generativt fenomen. Det betyder dels att alla ord är påhittade, dels att språkets förändrades över tid. Det betyder att det som då betraktades som svenska skulle te sig helt obegripligt för dagens svensktalande.
- Avståndet. Drygt 10 gånger så långt som den kortaste vägen över Södra kvarken, d.v.s. den sträcka som varjagerna sannolikt seglat sedan slutet av nordisk järnålder.
Vid kusten var Telgium (1298) eller Norra Tælgha (1409) sannolikt det som till slut blev staden Norrtälje. Där emellan bytte Svitjod namn till Sverige.
Första gången landsnamnet Sverige förekommer i skrift, stavat Swerighe, är i en urkund från Kalmar, daterad 1384. Dessförinnan möter vi olika termer, bland annat de fornnordiska Svíaríki och Svíþjóð (Svitjod, fornsvenskans Svethiudh, »sveafolket«), den fornengelska Swiorice och de latinska Sueonia (»Sveonien«), regnum Sweorum (»svearnas/svenskarnas rike«) och regnum Sueciæ (»riket Svetia/Svetsia«) (Harrison, 2018).För en orientering om hur sociokulturen på Björkö (Birke) har anpassats/utvecklats under en längre tid rekommenderas Björkö Arholma Hembygdsförenings jubileumsupplaga av Våra Öar (nr 11, 2009):
Dagens geografiska Björkö fanns inte år 1409. Havet trängde in längre över land och splittrade den nuvarande Björkön i tre större öar och en mängd minde holmar och skär. Utgår man från en genomsnittlig landhöjning om ca 0,5 meter per århundrade så stod vattennivån mellan 3 – 3, 5 meter högre än idag. Den största av de tre öarna avgränsades i nordväst av sundet mot Salnö och i öster av en sammanhängande vattenled från Finnalafjärden, genom ett smalt sund från Dragsviken förbi Björkö-Arholma kyrka till nuvarande Kullaviken och vidare ut i Marumsundet. På andra sidan låg de två mindre öarna, skilda åt av ett sund från nuvarande Rumshamnsviken till Tofladen. Den nordligaste av dessa öar stäckte sig till Vikasjön och Simpnäsviken, som då hängde samman, medan den södra ön omfattade nuvarande Skeppsmyra och Stärbsnäs byar. Av sundet mellan Rumshamn och Tofladen återstår i dag bara en torvmosse (p. 5).
För att förstå människorna år 1409 måste vi tänka oss bort från vårt sätt att betrakta tiden som något kvantitativt, som en tidslinje indelad i månader och dagar. Medeltidens människor såg istället tiden i kvalitativa termer. Vissa delar av livet var festliga höjdpunkter i tillvaron medan mellanliggande perioder mestadels bestod av hårt arbete som styrdes av jordbrukssamhällets produktionscykel. Och på samma sätt som kyrkobyggnaden var starkare och heligare än bondens stuga, så var vissa dagar och nätter starkare och heligare än andra. Då kunde till och med andra naturlagar gälla, där djuren talade och mörkrets och ljusets makter kröp närmare människorna än annars. År 1409 tänkte man inte heller i sekunder och minuter. Den indelning av dygnet i 24 timmar som vi har idag slog inte igenom förrän en bit in på 1400-talet. (s. 7).
Det indikerar att det utvecklades olika socio-kulturer med olika mentaliteter. Först och främst skillnaden mellan staden Norrtälje och Roslagen, som kännetecknas av det som idag kallas stad och land. Till det kommer skillnaderna mellan Stockholms skärgård och norr om Norr om Arholma. Den som har seglat i området har säkert märkt hur trafiken avtagit i betydande grad när man kommer norr om Norrtäljeviken.
Värt att notera. Trots betydande kulturella skillnaderna mellan Litauen och den Polska kungadömet fungerade samväldet. Det som höll samväldet samman var en gemensam politisk vision. Och trots att samvälde var en monarki grundandes visionen på tanken om en republik. Kungen valdes. En annan aspekt var handel och export av timmer och grödor vilket möjliggjorde skeppsbyggnad och urbanisering runt om Europa. Med universitet i Krakow blev Polen ett center för renässanstänkande. Det ledde till betydande ekonomiskt uppsving (lyssna på Poland - Lithuanian commonwealth, History, In our time, BBC).
Man kan också jämföra med Kalmarunionen (1397 - 1523):
“var en skandinavisk union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige som bildades 1397 och varade till 6 juni 1523. Unionen innefattade därmed områden som Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna, och omfattade det största politiska samlade området i Nordens historia. Efter att Sverige lämnade unionen förblev Danmark och Norge i union fram till 1814, med betydande ändringar i formerna för denna år 1536”.
Unionen var som ett mini-EU som styrdes, först av Erik av Pommern (1382-1459), sedan Kristofer av Bayern (1418-1448). Därefter följde en period med en svensk och en dansk kung innan Kristian I tog över stafettpinnen. 1457 efterträddes han av Hans och senare Kristian II. Unionen upphörde när Gustav I Vasa (1496 - 1560) valdes till Sveriges kung 1523.
Strax därefter sker en annan sociokulturell förändring när Gustav I tar initiativet till att överge den [något hårdare] katolicismen till förmån för [den något mjukare] evangelisk-lutherska kristendomen som betonar Jesu 'glada budskap', särskilt den Nya Testamentets försoningslära, d.v.s. som idag utgör Sveriges statskyrka. Förvandlingen skedde mellan 1527-1593.
1442 erhåller Raumo stadsprivilegier av Kristofer av Bayern och det är sannolikt att huvudspråket var svenska.
1541-1608. Uppgifter visar att exporten av smör och torkad fisk och båtar från Närpesområdet över Bottenviken till Stockholm fortfarande var omfattande. Det som ändrades vara skeppsbyggen. @hesa Pete
12 juni 1550 grundar Gustav I Vasa Helsingfors, som handelsstad för att möta konkurrensen från Reval, dvs. det som många idag kallar Tallinn. Han valde Vanda ås mynning vid Gammelstadsfjärden - då kallad Södernäsviken. Där finns fortfarande spår av stadens torg.
Det var också Gustav Vasa som satte upp så kallade lotshemman, där folk som bodde i kustnära områden bistod med navigering i innerskärgården för viss skattefrihet. 1677 blev lotsverksamheten en statlig institution. År 1904 fanns det sex pilotdistrikt (Wikipedia).
Vasas efterträds av sonen Erik XIV (1533 -1577) som avsätts av brodern Johan III (1537 - 1592). Han avslutade förvisso ett krig men inledde ett längre - Det Nordiska tjugofemårskriget mot Ryssland (1570 - 1595). Johan efterträds av Sigismund (1566 - 1632) som kung av Sverige (1592–1599). Sigismund var även kung av Polen och storfurste av Litauen (1587–1632). Karl IX (1550 - 1611) avsatte Sigismund och var kung fram till sin död 1611.
1611 startar stormaktstiden (-1721) vilket innebar ett socio-ekonomiskt uppsving. Från 1600 till 1700 nästan fördubblades den genomsnittliga svenska levnadsstandarden. En del av förklaringen var sjötrafiken över Bottenviken och Östersjön som var ett svenskt innanhav.
Det verkar som att att det skett en centralisering av handels redan på 1300-talet. Under rikskansler Axel Oxenstiernas (1612-1654) ledning centraliserades handeln ytterligare till kuststäderna, vilket sannolikt påverkade inflyttningen till Norrtälje och som ledde till specialiserad handel och större lantbruk.
Karl IX efterträds av Gustav II Adolf (1594 - 1632).
1622 får Norrtälje stadsprivilegier.
1632 efterträder drottning Kristina (1626 -1689) Gustav II Adolf (1594-1632) som stupat vid Lützen, beläget tjugo kilometer sydväst om Leipzig och ~1150 km söder om Stockholm.
1640:
Karl IX efterträds av Gustav II Adolf (1594 - 1632).
1622 får Norrtälje stadsprivilegier.
1632 efterträder drottning Kristina (1626 -1689) Gustav II Adolf (1594-1632) som stupat vid Lützen, beläget tjugo kilometer sydväst om Leipzig och ~1150 km söder om Stockholm.
1640:
- flyttas Helsingfors till det som idag är stadsdelen Kronohagen. Befolkningen i västra delen av riket hade stigit till ca 760 000 och i den Östra delen av riket till ~500 000 människor.
- 1640 grundas Kungliga Akademien i Åbo
I takt med att Sverige träder in i frihetstiden (1719-1772) avtar centraliseringen ytterligare i flera steg och 1741 beslutar riksdagen om något som kan liknas vid frihandel (marknadsekonomi); man fick transportera trävirke i utgående trafik och spannmål i returtrafiken. 1765 hävdes de flesta begränsningarna, d.v.s. början på det vi kallar marknadsekonomi.
På öarna fortsatte dock rospiggarna den livsstil som givit dem dess prägel: mångsyssleri i form av fiske, jakt och småskaligt lantbruk.
Man kan anta att frihetstiden (1719-1772),Gustaviansk tid (1772-1809) liksom den mer omfattande upplysningstiden (1715-1789) med Charles-Louis de Secondat Montesquieus idéer om maktfördelning sannolikt påverkade invånarna i Norrtälje i betydligt större utsträckning jämfört med dem som levde ute vid kusten.
 |
| Bild 1. Roslagen 1695, av kartritare Peter Gedda (1661-1697). |
På öarna fortsatte dock rospiggarna den livsstil som givit dem dess prägel: mångsyssleri i form av fiske, jakt och småskaligt lantbruk.
Man kan anta att frihetstiden (1719-1772),Gustaviansk tid (1772-1809) liksom den mer omfattande upplysningstiden (1715-1789) med Charles-Louis de Secondat Montesquieus idéer om maktfördelning sannolikt påverkade invånarna i Norrtälje i betydligt större utsträckning jämfört med dem som levde ute vid kusten.
Den här bakgrunden skapar kanske någon form av förståelse för livet vid kusterna, och för den här berättelsen, specifikt roslagskusten.
Släktsagan startar med Pehr Erson (1788-1859). Han föddes i Stärbsnäs på södra Björkö långt ifrån Montesquieus idéer om fördelning och upplysning.
En trend som förekom både i Östra och västra delen av riket nådde Roslagen - att byta namn; Det finns uppgifter som tyder på att Pehr redan 1811 tagit namnet Österberg. 1819 använde han dubbelnamnet Österberg-Erson. Men varför Österberg?
Namn gavs förr i tiden på väldigt funktionella grunder. I Pehrs födelseby - Stärbsnäs - tvärs över viken från Idö dit han senare kom att flytta, ligger Österberget. När du står vid dessa klippor har du södra Arholma, Viberön och kanske Idö i sikte. Var det här Pehr barndomshem låg?
Pehrs liv följde förmodligen tidigare generationers liv; på något sätt blev han bonde på Idö och senare skepparbonde. Flytten var en kort segling eller rodd över viken, från Stärbsnäs (Österberget?) österut till Idö. Där började han arbeta på en gård som ägdes av jägmästare och komminister Gustaf Holmers som också ägde Lidö säteri. Gården arrenderades av en skeppare. En av Idöböndernas fyra döttrar hette Anna Mathsdotter (1794-1879). Pehr och Anna gifter sig och får barnen Per (1819), Catharina (1824), Johan (1826), Anders (1830), Maria (1832) och Eric (1837) (Bergman, 2001).
Eftersom Pehr Österberg-Erson var både bonde och skeppare kan man anta att han ingick i bondeseglingen som innebar att “vanligt folk” kunde ägna sig åt [viss] handel. Enligt Bergman (2001) är Pehr 1820 skeppare på Arholmagaleasen Fogeln. Norr om Åland, på resa från Umeå med timmer, förliser Fogeln i en kraftig storm. Pehr och de två besättningsmedlemmarna går i livbåten och driver in i den åländska skärgården. Där ska de ha landat på Kullbergs storgård i Kumlinge socken.
Här uppstår dock en avvikelse mellan Bergmans tolkning av sjöförklaringen och uppgifter från Kumlinge kommun, som i ett mejlsvar hävdar att någon Kullbergs storgård aldrig existerat. Jag kontaktade Ålands sjöfartsmuseum om saken och den 6 maj 2015 kom svar. De föreslog att det kunde handla om Hullberga skärgård. De bifogade en sida ur boken Håkan Skogsjös bok “Släkter och gårdar i Brändö” . Det står:
År 2000 skrev Yngve Andersson i Rospiggen om en ovanligt kraftig storm 1820. Där nämns Fogeln, Kumlinge socken, men inte Pehr Österberg (En katastrofal storm år 1820 informerar om sjöfarten i Singö socken).
Du som läser detta och har information – hör av dig!
Det är äldste sonen Per Österberg (1819-1886) som tillsammans med Margareta Ersdotter (1817-1883) tar över gården på Idö och troligen ärver han rollen som skepparbonde. Kontakten med fastlandet finns kvar; under 1848-49 renoverade Per galären Alexander i Skeppsmyra. frågan är om det kan ha varit nära Österberget?
Den 8 juni 1832 hade Aftonbladet en notis om en finsk- eller ryskregistrerad galär Alexander. Kan det vara samma skepp? Jag har varit i kontakt med Sjöhistoriska museet, men personalen där meddelade att de inte kunde hitta information om någon Alexander.
Om någon har information: kontakta mig gärna!
Per och Margareta får barnen Erik “Jerker” (1846), Margareta (1848), Brita (1850) och Anders-Petter (1852). Trots att Jerker är äldsta sonen verkar som att det är Anders-Petter som tar över gården?
Någon som är släkt med Anders-Petter får gärna kommentera eller höra av sig.
Barnen Margareta och Brita är omskrivna i Arholma skärgårdskultur i förändring: Agnes Westerbergs uppteckningar, Nordiska museet.
Brita var dövstum och kallades sy-Brita och dumb-Brita (observera stavningen som är engelska för dumb). 1870 skrevs Brita in vid Manillaskolan i Stockholm. Margaretha Österberg (f. 1848) gifte sig med Hagas-Olle Ahlström 1875.
Någon som är släkt med nämnda Ahlström får gärna kommentera eller höra av sig.
Erik “Jerker” Österberg (1846-1916). Jerker betyder “enhärskare” eller “den alltid härskande” och är bildad av namnet Erik, av fornsvenska Ērīker och fornnordiska Eiríkr, med suffixet -er bevarat. J beror på en dialektal diftongisering (Wikipedia). Jerker var äldste sonen men han tar inte över gården (det gör brodern Anders-Petter ~ 1881) Istället går Jerker till sjöss 1871. Och det sker ganska sent, vid 25 års ålder. Sex år senare, 1877, bosätter han sig på Viberö söder om Arholma.
Jerker byggde minst fyra hus på Idö, Viberö, Arholma och Simpnäs (uppräknade i syd-nordlig riktning). Ett av husen restes 1903 på Granö (Arholma) (se bild 3).
Det var tänkt att sonen Albert och hans fru Regina (född Sandberg och tidigare gift Lindström) skulle bo på Granö som ligger bedövande vackert med utblick över fjärden. Från grannbryggan gick även båttrafik in till Norrtälje. Det passade dock inte Regina.
Någon gång mellan 1903-1916 uppför Jerker, sannolikt tillsammans med sonen Albert, det vita huset på Albertsro (se bild 4).
Vittnesuppgifter gör gällande att systrarna Sandberg (senare Österberg respektive Tisell m fl.), hade så kallat 'humör'. I samtal med Alberts dotter-dotter Eva och hennes bror Mats framgår att systrarna Sandberg inte var speciellt lätta att leva med (det korresponderar med Yvonne Jeppsons berättelser). Tydligen fick Albert gå igenom halva Roslagens arkipelag innan Regina accepterade att följa med. De slår sig ner på Albertro, Simpnäs, vid dagens Lotsvik (se bild 4). (Regina hade även en våning på Folkungagatan 95 i Stockholm. Där samlades släkten på vintrarna fram till mitten av 1970-talet.)
Det accepterades av Regina (Om vintrarna vistades Regina på adressen Folkungagatan 95, Stockholm. Det är osannolikt att Albert någonsin vistades där.)
Även om stilen på husen [på Granö respektive Simpnäs] delvis var ett resultat av den rådande tidsandan, kan man inte låta bli att notera likheterna mellan huskonstruktionerna.
Under segelsjöfartens blomstringstid (runt sekelskiftet 1900) var 1/7 av hela landets segeltonnage hemmahörande i Roslagen. Av ostkustens segelfartygsbestånd var över 1/3 registrerad i Roslagen och rospiggarna svarade för huvuddelen av träexporten (Rospiggen 1986). Bild 5 från Stockholm ger en föreställning hur det kunde se ut vid den här tiden.
Albert Österberg (1878 - 1958) växte upp i Roslagen, dvs. på öarna utanför Norrtäljeviken. Albert gick sannolikt några år i skolan innan han trädde in i rollen som skepparbonde.
Jag har inga exakta uppgifter ännu, men en jämförelse kan göras med konstnären Harald Lindberg (1901-1976), som bodde i grannbyn och porträtterade Albert.
Lindberg föddes i Rumshamn som ligger vid vattnet ca 6 kilometer från Albertsro. Vid 13 års ålder mönstrade Lindberg ut som kockelev. Som 16-åring fick han jobb som styrman på Mälartrafik. Efter första världskriget seglade han på världshaven innan han som som 23-åring antogs vid konstakademin (Händel och Riert (1996). Skutemålare, s. 80). På konstakademin hade Lindberg en annan känd konstnär som lärare - Albert Engström (1869-1940). Engström var inte från Roslagen utan var bördig från Lönneberga socken i Hultsfreds kommun, nära Vimmerby, i Småland.
Notera dialektskillnaden. I Vimmerbytrakten har dialekten inslag av östgötska som avviker rejält från roslagssmål.
Smålänningen Engström, känd för att ha tolkat Rospiggen i sina verk, var kanske upphovsperson till idén att lägga till 'H' framför vissa vokaler? Detta kan vara förklaringen till det hypotetiska påståendet att till exempel Arholma skulle ha uttalats H'arholma. I skrivande stund finns det inga vetenskapliga bevis för att rospiggarna använde H framför vokaler. Inspelningar som personal från Sveriges radio gjort med bland andra Albert [Österberg] och Viktoria Eriksén (Kjell Erikséns mormor) visar snarare att de pratade som i gamla pilsnerfilmer (ljudmaterialet presenterar jag på föreläsningen).
Harald Lindberg hade alltså börjat segla som tonåring och före 23 års ålder reste han som sjöman på världshaven. Detsamma gällde troligen de flesta unga män, inklusive Albert [Österberg].
Någon gång mellan 1892-1997 mönstrade Albert, då 14-19 år gammal, på den norskflaggade skonaren Bien.
Saknar uppgifter om fartyget. Den som läser detta och har information får gärna höra av sig.
Resan gick till Rio Grande do Sul i södra Brasilien, strax norr om Uruguay.
Den 24 september 1898 mönstrar Albert, nu 20 år, på barken Robertsfors av Malmö (se bild 6). Resan gick enligt uppgift till Port Natal i Durban, Sydafrika. Det betyder dels att Albert reste söderut via Afrikas östkust, dels att han fick segla runt godahoppsudden. Enligt vissa, obekräftade uppgifter, ska Albert där ha varit med om ett djungeläventyr. Mer om detta om eller när jag hittar uppgifter om händelsen.
Sjömansrullorna (riksarkivet) visar att Albert mönstrade av 9 maj 1899.
I december 1901 befann sig Albert sannolikt i Liverpool, England, efter att ha mönstrat på som besättningsman på det 3779 (2408) ton tunga, fyrmastade ångfartyget Mira av Liverpool, riggad som skonare (se bild 8 nedan).
I december 1901 lämnar nämligen Mira England och går antingen till norra Nova Scotia, Kanada, eller till Boston, USA. Den 3:e februari 1902, på väg från Boston till Louisburg, fort Breton, på norra delen av Novia Scotia lastad med timmer, strandar Mira vid Chebogue Point på Nova Scotia sydvästliga spets nära Yarmouth (bild 7).
Vid strandningen (se bild 8 nedan) rådde mycket dåligt väder. Styrman och kapten hade enligt uppgifter från den Engelska sjöförklaringen i samråd (Groupthink) förväxlat ljussignalen vid Cape Sable, ej synlig på kartan med belägen öster om Thomas Raddall och The Island, med Chebogue Point, vid Yarmouth.
Bild 8. Mira, förmodligen strax efter strandningen vid Chebogue Point (med tillstånd av Yarmouth Landsarkiv. (Besök gärna sidan!)
En intressant detalj är hur besättningen räddas. Det sker genom att man monterade en linbana mellan fartyget och fastlandet (Bild X). På densamma lastades även delar av godset från lastrummet. Tekniken, att använda en linbana, skulle komma att spela en viktig roll i ett senare drama vid Mellanskär i Roslagen ...
Efter strandningen bärgas Mira och repareras. Hon går i trafik flera år innan hon sänks i Engelska kanalen under första världskriget.
Trots att Miras strandning skedde vid Yarmouth anger Albert i en intervju 46 år senare att Mira strandade vid Halifax (Rospiggen (1948, nr 9, sid 28). Hur kan Alberts minnesbild innehålla Halifax?
Der hänger samman med att minnet är konstruktivt Schacter och Addis, 2007:
Ett sätt att komma förbi detta är att ta hänsyn till många källor (Stanovich, 2009).
1894-1994 trafikerade tågkompaniet Dominion Atlantic Railway Yarmouth-Halifax. Tåget gick på västsidan via Annapolis Royal som fram till 1949 var Nova Scotias residensstad. Som genom ett ödets nyck kunde Miras besättning sannolikt gå till tågstationen vid Yarmouth beach (se bild 9) för vidare färd till Halifax. Sannolikt är det därifrån Albert på något sätt tog sig tillbaka över Atlanten till Europa för vidare färd hem till Roslagen. Det är också Halifax som utgör Alberts sista minne av händelsen.
Jag ber att få återkomma med detaljer om hemresan.
Albert, nu 24 år, återvänder till hemmahamnen Idö. Han har nu sett Port Natal, Durban, Sydafrika, Rio Grande du Sol i Brasilien, Boston, MA och, förstås, Yarmouth, Annapolis Royal och Halifax på Nova Scotia, Kanada. Förutom att ha vidgat sina vyer hade Albert dessutom med sig viktiga praktiska kunskaper som kan vara bra att ha när man ska rädda sjömän i nöd - hans livsgärning.
När Albert återvänder till Sverige och Roslagen har Idö sålts och ägs sedan två år till stora delar (349/420; 83 %) av en sjökapten Karl-Johan Sandberg. Sandberg har sju barn. Ett av barnen heter Regina och var gift Lindström. Tillsammans har de barnen Yngve och Alf. Kapten Sandberg och Lindström har stora planer för Idö. Båda avlider dock 1904 respektive 1907 i hjärtförlamning!
1908 gifter sig Albert och Regina och 1910 - 1914 arrenderar de Idö Gård. Kanske är det samma gård som brukades av hans farbror (Anders-Petter) och farfar (Per) och gammelfarfar (Pehr) innan ön såldes till Sandberg/Lindström?
Stationen flyttade senare till fastlandet (se bild 11 nedan).
1929 - 1939 var också Albert befälhavare på ett livräddningsfartyget Danelius (se bild nedan).
Albert var dessutom medlem i den Oomkullrunkliga Pelarorden (se bild nedan).
Räddningen av nio finska sjömän från skonaren Nimrod, som på väg från Köpenhamn till Raumo förliser utanför Mellanskär
Hösten 2015, berättade den pensionerade båtsmannen Ingvar Österman, son till en av Havets hjältar Sven Österman, om Albert. Det verkar som att barnen i byn gillade Albert. Ingvars syster, Kicki, hängde med Albert och åkte med honom i lotsbåten (liksom hunden björn).
Berättelsen är konsistent med den jag fick av Yvonne Jeppson i januari samma år. Yvonne, född Heiman, började sommarvistas med sin familj om somrarna i grannbyn Skenninge 1950. Yvonne var då 10 år gammal. Enligt Yvonne köpte Albert en griskulting till henne. Hon fick dock inte ha den hemma. Albert ordnade då så att griskultingen fick på i hundkojan på Albertsro. När Regina fick reda på att griskultingen fick bo i hundkojan kokade hennes kaffe över. Hon tog en slägga, slog sönder hundkojan och jagade sedan Albert med släggan.
Ingvar visade mig artiklar från hans samling. Här är ett exempel:
.
20 oktober 2017 fick jag ett mms. (bild 18).
Avsändare var Anders Lagerstedt från Norrtälje. Han hade läst bloggen och fick en association till en bild som hängt i hallen i hans barndomshem. Bilden föreställde Albert. Om jag förstod Lagerstedt rätt kom bilden från hans faster Hillevi som var dotter till Alberts syster Lydia.
1958 företog Albert sin slutgiltiga seglats, förmodligen dit där andra havets hjältar residerar. Harald Lindberg skrev:
Bengt Österberg (1915-1974), min farfar, var fiskare och mångsysslare, d.v.s. som de flesta som bodde utanför städerna. Farfar föddes på Idö med flyttade med Albert och Regina, och sannolikt halv-bröderna Harry och Alf, till Simpnäs. Där hade han sin bas men reste till och från till Idö (Bergman, Ibid.).
Vid 19 års ålder skadade farfar armen. Olyckan skedde på Idö. Han transporterades först till vårdstationen på barnens ö där de lade ett förband. Sedan fortsatte färden till Danderyds sjukhus.
Resans längd, först sjögtransport och sedare ca 120 km på en grusväg sker nu för tiden på fem-sex timmar. På den tiden är det oklart hur lång tid det tog. Kanske hade de tillgång till motorbåt. Sannolikt skedde resten av färden med Alberts bil, en av få i byn på den tiden.
Väl framme bedömdes att skadan gett upphov till kallbrand och ett beslut om amputering fattades.
Det var förstås en tragedi för en ung person, men lyckligtvis träffade farfar farmor - Aina (1908-1989) strax därefter.
Farfar fortsatte fiska. Han köpte även en tomt vid sjön Vikan, på gränsen till Skenninge.
Tiderna var tuffa och det gällde att skaffa all möjlig försörjning.
Det uppstod komplikationer och farfar drabbades av stroke. Två gånger. Effekten blev att han förlorade förmågan att gå liksom att tala. Farmor fick hjälp av Kjells mamma Ellen att ta han om farfar.
Jag har minnen av farfar. Trots att han inte kunde tala hade vi ett eget språk som jag tror att bara vi förstod. 1974 avled farfar på Norrtälje sjukhus, endast 59 år gammal. Han blev den sista rospiggen i familjens linje som bodde i skärgården.
Pappa (Leif Österberg; 1936-2012) lämnade Roslagen för Norrtälje.
Idag betraktas kuststäder som Norrtälje som en del av Roslagen, men när Norrtälje började bosättas och så småningom fick statsprivilegier (1622), betraktade staden som skild från Roslagen.
Pappas barndomsvänner som jag träffade vid ett av många möten på Björkö-Arholma Sjömannaförening berättade för mig att pappa lyste upp när han fick designa saker och ting. Han var duktig på att teckna och att måla med olja - en konstnärstyp.
Farmor hade rest och jobbat på konditori i Tyskland, så det är sannolikt att det påverkade pappa att starta, först ett bageri i Backa 10 kilometer från Simpnäs och senare ett konditori Norrtälje. Kjell Eriksén påstod att pappa däremellan jobbade en sväng i Stockholm, men de uppgifterna har jag inte fått tag på.
Allt detta gick i arv; pappa lärde mig först att teckna. Jag testade även att måla med olja, men det gick inte så bra. När jag var 14 år och behövde pengar för en kommande språkresa till England, fick jag börja jobba sida-vid-sida med pappa i familjens bageri/konditori i Norrtälje.
I Norrtälje fanns en gång en konditori som hette Berggrens konditori (se bild 19). Adressen var Sjötullsgatan 2 i det som kallas Gamla stan. Sjötullsgatan startar vid Lilla torget och fortsätter ner mot hamnen.
Via Facebookgruppen Minns ditt Norrtälje har jag lärt mig att pappa köpte Tösses 1969 av familjen Lundh. Det indikerar att familjen Lundh var dem som bytte namnet, från Berggren till Tösses. Den uppgiften är dock inte bekräftad.
När jag var barn (1964-1970) bodde familjen på Sandgatan 1A i bostadsområdet Sandkilen. Jag har svaga minnen av att pappa tidigt om morgnarna åkte till jobbet (i en vit eller beige Volvo PV544) - Tösses.
Från gården bakom konditoriet ser man Norrtäljeån. På andra sidan ån låg Kaplans antikaffär. Ditt kunde man springa via gamla societetsbron (se bild 20) och ta en titt på alla intressanta saker. Allt var mycket idylliskt. 2003 tog nästa (nuvarande?) ägare över. Således vad Tösses i familjens ägo i 34 år.
När jag var liten hände det att pappa och jag fritidsfiskade på Simpnäs. På den tiden var torsk och annan vitfisk inte delikatesser. Han var också, precis som Albert, medlem i Oomkullrunkliga Pelarorden.
Från 14 års ålder tills jag var 24 jobbade jag tillsammans med pappa i familjens konditori. I övre tonåren fick jag överta hans lägenhet i gamla borgmästarvillan på Hantverkargatan 9 (där sovrumsfönstret vetter mot den sägenomspunna Hofvenskiölds gränd). Han brukade ringa och väcka mig varje morgon. Som regel 30 minuter innan jag skulle gå upp. Förklaringen var att det var så skönt att somna om. Hälsningen var alltid densamma:
Som småföretagare med personal var den rollen verkställande direktör, men det nämnde han aldrig. Det var sannolikt inte hans element.
Vi fortsatte jobba efter att personalen gått för dagen och då återgick han till papparollen. Den här typen rollförändring, från det privata till arbetsrollen, är förstås vanlig, men för en tonåring som ser nämnda förändringen var det förstås lite underligt. Det var också underligt att tillbringa så mycket tid med pappa. Ingen annan jag kände gjorde detsamma.
I efterhand har jag genom min akademiska träning lärt mig att den här typen av nära pappa-kontakt men långa samtal är avgörande för barns och ungas emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling (Österberg, 2004). Det är förstås även bra för pappor.
Anekdot. Förutom mycket pappa-tid lyckades jag under dessa 10 år inmundigade ca 2000 kanelbullar.
Jag har följt i mina förfäders spår:
I början av 2000 - talet hände det att jag och mina söner, Viktor och Felix, satt på klipporna vid Näskubben (Bild 21 och 22) och tittade ut mot lotsstationen vid Källskären. Jag brukade då berätta för dem om deras gammelfarfar Albert.
- Havet, brukade en liten Felix säga och titta ut mot fjärden samtidigt som kvällssolen sakta gick i havet i nordost. Jag tror de båda är präglade på Skärgården på ett sätt som är svårt att beskriva i deklarativa termer (Seger, 1994).
Viktors och Felix syskon Lina, Tuva-Johanna och Albert Quintus, döpt efter sin namne och havets hjälte, kommer sannolikt även de att präglas av sina rospigska anfäder.
Epilog. Den 19 mars 2016, i samband med Simpnäs bys samfällighetsförenings årsmöte, hade jag ett av flera möten med Kjell Eriksén. Kjell, som förutom att ha lärt sig sjöfart av sin pappa [Havets hjälte] Bertil, är skeppskonstruktör från Chalmers. Under vintern hade Kjell och jag diskuterat den engelska sjöförklaringen efter Miras grundstötning. Som exempel kan nämnas att man i navigeringsprotokollet använt bråkdelar. Nu för tiden använder man grader. Kjell lade också fram teorin att befälen på Mira av olika skäl kan ha missat att kalibrera kompasserna vilket rent teoretiskt skulle kunna ha gett upphov till 10 graders felnavigering. Men som Kjell påpekade:
1938, Storm över skären. Den 31 oktober 2016, hittade jag denna film som utspelar sig i Roslagen. I Huvudrollen: lotsen Alfred Österberg.
Slutklämmen på filmen är spöklik det som Alfreds namne, min gammelfarfar Albert [Österberg] (1878-1958), ska vara med om fem år senare när han leder livräddningen av den nio man starka finska besättningen på skonaren Nimrod vid Mellanskär den 30 november 1943. Så här lyder filmens slutkläm:
1945 kom I Roslagens famn:
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Den Österbergska släktsagan
Släktsagan startar med Pehr Erson (1788-1859). Han föddes i Stärbsnäs på södra Björkö långt ifrån Montesquieus idéer om fördelning och upplysning.
En trend som förekom både i Östra och västra delen av riket nådde Roslagen - att byta namn; Det finns uppgifter som tyder på att Pehr redan 1811 tagit namnet Österberg. 1819 använde han dubbelnamnet Österberg-Erson. Men varför Österberg?
Namn gavs förr i tiden på väldigt funktionella grunder. I Pehrs födelseby - Stärbsnäs - tvärs över viken från Idö dit han senare kom att flytta, ligger Österberget. När du står vid dessa klippor har du södra Arholma, Viberön och kanske Idö i sikte. Var det här Pehr barndomshem låg?
Pehrs liv följde förmodligen tidigare generationers liv; på något sätt blev han bonde på Idö och senare skepparbonde. Flytten var en kort segling eller rodd över viken, från Stärbsnäs (Österberget?) österut till Idö. Där började han arbeta på en gård som ägdes av jägmästare och komminister Gustaf Holmers som också ägde Lidö säteri. Gården arrenderades av en skeppare. En av Idöböndernas fyra döttrar hette Anna Mathsdotter (1794-1879). Pehr och Anna gifter sig och får barnen Per (1819), Catharina (1824), Johan (1826), Anders (1830), Maria (1832) och Eric (1837) (Bergman, 2001).
Eftersom Pehr Österberg-Erson var både bonde och skeppare kan man anta att han ingick i bondeseglingen som innebar att “vanligt folk” kunde ägna sig åt [viss] handel. Enligt Bergman (2001) är Pehr 1820 skeppare på Arholmagaleasen Fogeln. Norr om Åland, på resa från Umeå med timmer, förliser Fogeln i en kraftig storm. Pehr och de två besättningsmedlemmarna går i livbåten och driver in i den åländska skärgården. Där ska de ha landat på Kullbergs storgård i Kumlinge socken.
Här uppstår dock en avvikelse mellan Bergmans tolkning av sjöförklaringen och uppgifter från Kumlinge kommun, som i ett mejlsvar hävdar att någon Kullbergs storgård aldrig existerat. Jag kontaktade Ålands sjöfartsmuseum om saken och den 6 maj 2015 kom svar. De föreslog att det kunde handla om Hullberga skärgård. De bifogade en sida ur boken Håkan Skogsjös bok “Släkter och gårdar i Brändö” . Det står:
Hullberga är en grupp skär som ligger Norrhavet knappt tio kilometer norr om Fiskö och lika långt väster om Jurmo. Den största ön är Storlandet, och söder om den ligger Nötskär. Båda var bebodda i ungefär 200 år, från mitten av 1700 - talet till 1950 - talet. Hullberga omtalas för första gången 1567 i en förteckning över kronoholmar, då lagd under Grelsby gård. Åter därpå nämns Hullebergz holmar som lydande under Kastellholm. Vidare omtalas skärgruppen på 1580 - talet flera gånger i kronas räkneskaper (s. 320).Alltså. Frågan är långt ifrån utredd och för den som vill går det att gå vilse i många ortnamn i Svenska Litteratursällskapet i finlandssvenska byggnadsnamn.
År 2000 skrev Yngve Andersson i Rospiggen om en ovanligt kraftig storm 1820. Där nämns Fogeln, Kumlinge socken, men inte Pehr Österberg (En katastrofal storm år 1820 informerar om sjöfarten i Singö socken).
Du som läser detta och har information – hör av dig!
Det är äldste sonen Per Österberg (1819-1886) som tillsammans med Margareta Ersdotter (1817-1883) tar över gården på Idö och troligen ärver han rollen som skepparbonde. Kontakten med fastlandet finns kvar; under 1848-49 renoverade Per galären Alexander i Skeppsmyra. frågan är om det kan ha varit nära Österberget?
Den 8 juni 1832 hade Aftonbladet en notis om en finsk- eller ryskregistrerad galär Alexander. Kan det vara samma skepp? Jag har varit i kontakt med Sjöhistoriska museet, men personalen där meddelade att de inte kunde hitta information om någon Alexander.
Om någon har information: kontakta mig gärna!
Per och Margareta får barnen Erik “Jerker” (1846), Margareta (1848), Brita (1850) och Anders-Petter (1852). Trots att Jerker är äldsta sonen verkar som att det är Anders-Petter som tar över gården?
Någon som är släkt med Anders-Petter får gärna kommentera eller höra av sig.
Barnen Margareta och Brita är omskrivna i Arholma skärgårdskultur i förändring: Agnes Westerbergs uppteckningar, Nordiska museet.
 |
Brita var dövstum och kallades sy-Brita och dumb-Brita (observera stavningen som är engelska för dumb). 1870 skrevs Brita in vid Manillaskolan i Stockholm. Margaretha Österberg (f. 1848) gifte sig med Hagas-Olle Ahlström 1875.
Någon som är släkt med nämnda Ahlström får gärna kommentera eller höra av sig.
Erik “Jerker” Österberg (1846-1916). Jerker betyder “enhärskare” eller “den alltid härskande” och är bildad av namnet Erik, av fornsvenska Ērīker och fornnordiska Eiríkr, med suffixet -er bevarat. J beror på en dialektal diftongisering (Wikipedia). Jerker var äldste sonen men han tar inte över gården (det gör brodern Anders-Petter ~ 1881) Istället går Jerker till sjöss 1871. Och det sker ganska sent, vid 25 års ålder. Sex år senare, 1877, bosätter han sig på Viberö söder om Arholma.
Skepparen och timmermannen Jerker Österberg och hans fru Matilda [Westman) (1853-1941)] och många barnen bodde på Östergården. Österberg kom från Idö och köpte land av Lindström på Viberö (Vestin, m. (1988)Jerker och Matilda får barnen Albert (1878), Albertina (1880) och Lydia (1885). Albertina och Lydia är också de avbildade i Arholma skärgårdskultur i förändring, Nordiska museet.
Matildas mamma Lovisas (födda Alexandersson) familj kom ursprungligen från Estland via Finland. De flyttade först till Gisslinge, senare till Hamnholmen i Räfsnäs. Pappa Jan-Petter kom från Häverö. Han var en splittrad soldat och bytte därför namn. Han blev senare fiskare på Hamnholmen i Räfsnäs. Efter giftermålet med Jerker (Erik) Österberg och flytten till Viberö rodde Matilda från Viberö och hälsade på Jan-Petter på Hamnholmen. Efter Erik (Jerker) Österbergs död bodde Matilda på Viberö tills (år saknas) hon sålde för 600 kr och flyttade till Arholma. Först till Bergsstugan och sedan till Hagas. Hon gillade verkligen att fortsätta med fisket. Under kriget satt hon alltid och stickade långa strumpor till sjömännen från ön. Hon satt vid fönstret i Hagas långa och hade utsikt över alla som gick förbi.
 |
| Bild 2. Erik “Jerker” och Matilda Österberg. Foto: Magnus & Agneta Huldt. |
Jerker byggde minst fyra hus på Idö, Viberö, Arholma och Simpnäs (uppräknade i syd-nordlig riktning). Ett av husen restes 1903 på Granö (Arholma) (se bild 3).
 |
Bild 3. Magnus och Agneta Huldts hus på Granö. Jerker ska ha byggt huset 1903 för Alberts och Reginas (född Sandberg och i sitt första äktenskap Lindström) räkning. Men eftersom Regina vägrade bo där gick flyttlasset vidare till Simpnäs. Foto: Peter Österberg.
|
Det var tänkt att sonen Albert och hans fru Regina (född Sandberg och tidigare gift Lindström) skulle bo på Granö som ligger bedövande vackert med utblick över fjärden. Från grannbryggan gick även båttrafik in till Norrtälje. Det passade dock inte Regina.
Någon gång mellan 1903-1916 uppför Jerker, sannolikt tillsammans med sonen Albert, det vita huset på Albertsro (se bild 4).
 |
Bild 4. Albertro, Simpnäs. Jerker och sonen Albert [Österberg] byggde sannolikt huset tillsammanst. Huset ägs idag av Alberts dotter-dotter. Foto: Peter Österberg.
|
Vittnesuppgifter gör gällande att systrarna Sandberg (senare Österberg respektive Tisell m fl.), hade så kallat 'humör'. I samtal med Alberts dotter-dotter Eva och hennes bror Mats framgår att systrarna Sandberg inte var speciellt lätta att leva med (det korresponderar med Yvonne Jeppsons berättelser). Tydligen fick Albert gå igenom halva Roslagens arkipelag innan Regina accepterade att följa med. De slår sig ner på Albertro, Simpnäs, vid dagens Lotsvik (se bild 4). (Regina hade även en våning på Folkungagatan 95 i Stockholm. Där samlades släkten på vintrarna fram till mitten av 1970-talet.)
Det accepterades av Regina (Om vintrarna vistades Regina på adressen Folkungagatan 95, Stockholm. Det är osannolikt att Albert någonsin vistades där.)
Även om stilen på husen [på Granö respektive Simpnäs] delvis var ett resultat av den rådande tidsandan, kan man inte låta bli att notera likheterna mellan huskonstruktionerna.
Under segelsjöfartens blomstringstid (runt sekelskiftet 1900) var 1/7 av hela landets segeltonnage hemmahörande i Roslagen. Av ostkustens segelfartygsbestånd var över 1/3 registrerad i Roslagen och rospiggarna svarade för huvuddelen av träexporten (Rospiggen 1986). Bild 5 från Stockholm ger en föreställning hur det kunde se ut vid den här tiden.
 |
| Bild 5. Stockholm Ström runt 1860. Källa: Perspektiv på Stockholm (Wikström & Lundgren). Enligt Stockholms läns museer fortsätter sjöfarten i Roslagen att blomstra och når sin peak i början 1900-talet. Mycket av trafiken gick till Stockholm |
Albert Österberg (1878 - 1958) växte upp i Roslagen, dvs. på öarna utanför Norrtäljeviken. Albert gick sannolikt några år i skolan innan han trädde in i rollen som skepparbonde.
Jag har inga exakta uppgifter ännu, men en jämförelse kan göras med konstnären Harald Lindberg (1901-1976), som bodde i grannbyn och porträtterade Albert.
Lindberg föddes i Rumshamn som ligger vid vattnet ca 6 kilometer från Albertsro. Vid 13 års ålder mönstrade Lindberg ut som kockelev. Som 16-åring fick han jobb som styrman på Mälartrafik. Efter första världskriget seglade han på världshaven innan han som som 23-åring antogs vid konstakademin (Händel och Riert (1996). Skutemålare, s. 80). På konstakademin hade Lindberg en annan känd konstnär som lärare - Albert Engström (1869-1940). Engström var inte från Roslagen utan var bördig från Lönneberga socken i Hultsfreds kommun, nära Vimmerby, i Småland.
Notera dialektskillnaden. I Vimmerbytrakten har dialekten inslag av östgötska som avviker rejält från roslagssmål.
Smålänningen Engström, känd för att ha tolkat Rospiggen i sina verk, var kanske upphovsperson till idén att lägga till 'H' framför vissa vokaler? Detta kan vara förklaringen till det hypotetiska påståendet att till exempel Arholma skulle ha uttalats H'arholma. I skrivande stund finns det inga vetenskapliga bevis för att rospiggarna använde H framför vokaler. Inspelningar som personal från Sveriges radio gjort med bland andra Albert [Österberg] och Viktoria Eriksén (Kjell Erikséns mormor) visar snarare att de pratade som i gamla pilsnerfilmer (ljudmaterialet presenterar jag på föreläsningen).
Harald Lindberg hade alltså börjat segla som tonåring och före 23 års ålder reste han som sjöman på världshaven. Detsamma gällde troligen de flesta unga män, inklusive Albert [Österberg].
Någon gång mellan 1892-1997 mönstrade Albert, då 14-19 år gammal, på den norskflaggade skonaren Bien.
Saknar uppgifter om fartyget. Den som läser detta och har information får gärna höra av sig.
Resan gick till Rio Grande do Sul i södra Brasilien, strax norr om Uruguay.
Den 24 september 1898 mönstrar Albert, nu 20 år, på barken Robertsfors av Malmö (se bild 6). Resan gick enligt uppgift till Port Natal i Durban, Sydafrika. Det betyder dels att Albert reste söderut via Afrikas östkust, dels att han fick segla runt godahoppsudden. Enligt vissa, obekräftade uppgifter, ska Albert där ha varit med om ett djungeläventyr. Mer om detta om eller när jag hittar uppgifter om händelsen.
 |
Bild 6. Barken Robertsfors av Malmö (RaM), byggd i Sikeå, väster om Kramfors (Källa: Carlotta, Malmö museer). Uppgifter från Sjöfartstidningen (1980) gör gällande att RaM köptes av redaren R.W. Palm 1892. |
Sjömansrullorna (riksarkivet) visar att Albert mönstrade av 9 maj 1899.
I december 1901 befann sig Albert sannolikt i Liverpool, England, efter att ha mönstrat på som besättningsman på det 3779 (2408) ton tunga, fyrmastade ångfartyget Mira av Liverpool, riggad som skonare (se bild 8 nedan).
I december 1901 lämnar nämligen Mira England och går antingen till norra Nova Scotia, Kanada, eller till Boston, USA. Den 3:e februari 1902, på väg från Boston till Louisburg, fort Breton, på norra delen av Novia Scotia lastad med timmer, strandar Mira vid Chebogue Point på Nova Scotia sydvästliga spets nära Yarmouth (bild 7).
 |
| Bild 7. Nova Scotia. 'Längst upp' på den nord-östra spetsen syns Cape Breton som var målet för Mira (och Albert). På den motsatta sidan, i väst-sydvästlig riktning, söder om Ellenwood Lake, syns Yarmouth där Mira (och Albert) strandade. |
Vid strandningen (se bild 8 nedan) rådde mycket dåligt väder. Styrman och kapten hade enligt uppgifter från den Engelska sjöförklaringen i samråd (Groupthink) förväxlat ljussignalen vid Cape Sable, ej synlig på kartan med belägen öster om Thomas Raddall och The Island, med Chebogue Point, vid Yarmouth.
Bild 8. Mira, förmodligen strax efter strandningen vid Chebogue Point (med tillstånd av Yarmouth Landsarkiv. (Besök gärna sidan!)
En intressant detalj är hur besättningen räddas. Det sker genom att man monterade en linbana mellan fartyget och fastlandet (Bild X). På densamma lastades även delar av godset från lastrummet. Tekniken, att använda en linbana, skulle komma att spela en viktig roll i ett senare drama vid Mellanskär i Roslagen ...
 |
| Bild X. Räddningen av besättningen via en linbana. |
Efter strandningen bärgas Mira och repareras. Hon går i trafik flera år innan hon sänks i Engelska kanalen under första världskriget.
Trots att Miras strandning skedde vid Yarmouth anger Albert i en intervju 46 år senare att Mira strandade vid Halifax (Rospiggen (1948, nr 9, sid 28). Hur kan Alberts minnesbild innehålla Halifax?
Der hänger samman med att minnet är konstruktivt Schacter och Addis, 2007:
Since the future is not an exact repetition of the past, simulation of future episodes may require a system that can draw on the past in a manner that flexibly extracts and recombines elements of previous experiences a constructive rather than a reproductive system (s. 774).Det betyder att många av de skrönor som berättas här och var kanske inte riktigt överensstämmer med verkligheten.
Ett sätt att komma förbi detta är att ta hänsyn till många källor (Stanovich, 2009).
1894-1994 trafikerade tågkompaniet Dominion Atlantic Railway Yarmouth-Halifax. Tåget gick på västsidan via Annapolis Royal som fram till 1949 var Nova Scotias residensstad. Som genom ett ödets nyck kunde Miras besättning sannolikt gå till tågstationen vid Yarmouth beach (se bild 9) för vidare färd till Halifax. Sannolikt är det därifrån Albert på något sätt tog sig tillbaka över Atlanten till Europa för vidare färd hem till Roslagen. Det är också Halifax som utgör Alberts sista minne av händelsen.
Jag ber att få återkomma med detaljer om hemresan.
 |
| Bild 9. Tågstationen i Yarmouth beach. Datering saknas (Källa: okänd, från Internet). |
Albert, nu 24 år, återvänder till hemmahamnen Idö. Han har nu sett Port Natal, Durban, Sydafrika, Rio Grande du Sol i Brasilien, Boston, MA och, förstås, Yarmouth, Annapolis Royal och Halifax på Nova Scotia, Kanada. Förutom att ha vidgat sina vyer hade Albert dessutom med sig viktiga praktiska kunskaper som kan vara bra att ha när man ska rädda sjömän i nöd - hans livsgärning.
När Albert återvänder till Sverige och Roslagen har Idö sålts och ägs sedan två år till stora delar (349/420; 83 %) av en sjökapten Karl-Johan Sandberg. Sandberg har sju barn. Ett av barnen heter Regina och var gift Lindström. Tillsammans har de barnen Yngve och Alf. Kapten Sandberg och Lindström har stora planer för Idö. Båda avlider dock 1904 respektive 1907 i hjärtförlamning!
1908 gifter sig Albert och Regina och 1910 - 1914 arrenderar de Idö Gård. Kanske är det samma gård som brukades av hans farbror (Anders-Petter) och farfar (Per) och gammelfarfar (Pehr) innan ön såldes till Sandberg/Lindström?
Efter alla de där resorna var det skönt att komma hem till Arholma. Där föreslog mig lotsförman att jag skulle gå in i lotsverket, och så blev det också. Efter femton år blev jag mästerlots. (Albert Österberg, intervjuad i Dagens nyheter, 3 december 1943).Albert får jobb som lots och stannar på sin tjänst fram till sin pensionering 1943. Under den tiden lyckades han rädda livet på ~50 medmänniskor (typiskt för lotsar och båtsmän som bodde och verkade utmed kusterna). Lotsstationen låg först på Källskären (se bild 10).
 |
Stationen flyttade senare till fastlandet (se bild 11 nedan).
 |
| Figure 11. Simpnäs lotsstation. Datum okänt. Källa: Kim Söderström, Uppsala Folkrörelsearkiv. |
1929 - 1939 var också Albert befälhavare på ett livräddningsfartyget Danelius (se bild nedan).
Albert var dessutom medlem i den Oomkullrunkliga Pelarorden (se bild nedan).
Räddningen av nio finska sjömän från skonaren Nimrod, som på väg från Köpenhamn till Raumo förliser utanför Mellanskär
På kvällen den 30 november 1943 såg lotsförman Bertil Eriksén ett bloss bakom Högskärs fyr. Blossen hade avfyrats från besättningen på skonaren Nimrod (1895-1943), som var på väg från Köpenhamn till hemmahamnen i Raumo norr om Åland.
Nimrod hade drabbats av ett roderfel. Besättningen bestod av Lauri Jalo (kapten; 40 år), Viktor Koskinen (1:e styrman; 52 år), Arvo Tammi (2:a styrman; 38 år), - Evert / Edvard Selin (kock) och sjömännen Marrti Imppu (17 år) , Matti Virta (Birta; 18 år), Allan Lehtonen (som opererats för blodförgiftning i Köpenhamn), Kaverlo Jalo (15 år) och Olavi Armaa (15 år).
I den hårda vinden - det blåste 18 sekunder över farleden mellan Simpnäs och Mellanskär - hade de förlorat flera segel, mesan-gafflarna var brutna.
Så småningom började fartyget driva.
Transporten skedde dessutom mitt under ett brinnande andra världskrig. Trots detta hade de ändå klarat större delen av resan. Strax norr om Grisslehamn hade de kunnat gira styrbord ~ 45 grader och seglat sista biten till hemmahamnen. Notera att det kanske var samma rutt som Erik den Helige kan ha tagit vid det första korståget nästan 800 år tidigare.
Nimrod hade passerat Storgrund, norr om Arholma, innan hon började driva i sydsydvästlig riktning mot Mellankärs norra klippor (se bild 12.).
Albert hade nyligen pensionerats från sin post som mästerlots vid Simpnäs lotsstation. Tillsammans med lotsförman Bertil Eriksén, lotsen Fred Öman samt båtsmännen Sven Österman och Holger Jansson, hoppade de i lotsbåten (förmodligen en relativt stor motordriven eka) och gav sig ut i natten för att rädda livet på nio finländska sjömän i nöd.
Snön ven i lusten. Nu fick de nytta av de erfarenheter som Albert, ofrivilligt, tagit med sig från grundstötningen med Mira fyrtioett år tidigare.
Under åren efter hemkomsten hade Albert filat på ett harpungevär med ett lod och en lina. Loded sköts och fastnade någonstans på Nimrod. Med linans hjälp kunde de finska sjömännen, på liknade sätt som skett vid Yarmouth 41 år tidigare, räddas (se foto nedan).
De nio finska sjömännen kom hem levande. Deras räddare blev Havets hjältar.
Kjell Eriksén har delar av Nimrod sparade i sitt skjul. Under en av många samtal visade han dem för mig. En dag när jag hjälpte honom reparera ett av taken frågade han om jag var intresserad av några dem? Jag tänkte att blocken kunde passa i BAS museum. Jag fotograferade blocken, men innan jag kunde ta dem till museet lade någon obehörig vantarna på dem.
Man kan ta passbåten från Simpnäs till Arholma för att besöka Arholmabåken. Från bryggan följer man grusvägen och tar sedan höger mot dansbanan. Efter dansbanan finns ett båthus. I båthuset har någon satt upp en gigantisk bild av Albert. Rubriken lyder: Havets hjältar.
Uppmärksamheten kring Nimrods förlisning ledde till att Albert intervjuades av olika medier: Aftonbladet, Dagens nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet samt veckotidningen Året runt (see picture 16).
Den 12 mars 1945, strax innan andra världskrigets slut, intervjuas Albert av tidningen Expressen. Han säger:
 |
| Nimrod (1895 - 1943) Nimrod var en gammal segelskuta utan hjälpmotor och den enda kvarvarande skonaren på den här sidan spärren (kocken Selin). Nimrod hade tidigare gått på grund på Storgrund. |
Nimrod hade drabbats av ett roderfel. Besättningen bestod av Lauri Jalo (kapten; 40 år), Viktor Koskinen (1:e styrman; 52 år), Arvo Tammi (2:a styrman; 38 år), - Evert / Edvard Selin (kock) och sjömännen Marrti Imppu (17 år) , Matti Virta (Birta; 18 år), Allan Lehtonen (som opererats för blodförgiftning i Köpenhamn), Kaverlo Jalo (15 år) och Olavi Armaa (15 år).
I den hårda vinden - det blåste 18 sekunder över farleden mellan Simpnäs och Mellanskär - hade de förlorat flera segel, mesan-gafflarna var brutna.
Så småningom började fartyget driva.
Transporten skedde dessutom mitt under ett brinnande andra världskrig. Trots detta hade de ändå klarat större delen av resan. Strax norr om Grisslehamn hade de kunnat gira styrbord ~ 45 grader och seglat sista biten till hemmahamnen. Notera att det kanske var samma rutt som Erik den Helige kan ha tagit vid det första korståget nästan 800 år tidigare.
Nimrod hade passerat Storgrund, norr om Arholma, innan hon började driva i sydsydvästlig riktning mot Mellankärs norra klippor (se bild 12.).
 |
| Picture 12. Skärgården öster om Simpnäs, nordväst om Arholma (vars norra udde kan ses till höger i bilden): Källskären (före detta lotsstation), Tallriken, Skrivaren, Högskär, Mellanskär, Österskär och Flisan. Enligt Kjell Eriksén så heter icke namngivna ön söder om Högskär Smultronholmen. Kartkälla: Eniro. |
Snön ven i lusten. Nu fick de nytta av de erfarenheter som Albert, ofrivilligt, tagit med sig från grundstötningen med Mira fyrtioett år tidigare.
Under åren efter hemkomsten hade Albert filat på ett harpungevär med ett lod och en lina. Loded sköts och fastnade någonstans på Nimrod. Med linans hjälp kunde de finska sjömännen, på liknade sätt som skett vid Yarmouth 41 år tidigare, räddas (se foto nedan).
Vi var utanför Mellankär norr om Arholma när vi gick på grund cirka 50 meter från land. Vi hade blossat för piloter redan innan, och när vi väl gick på grund hann vi inte blossa upp igen förrän hon började kantra “ ... ” Vi är mycket tacksamma mot lostarna för att det slutade så lyckligt, säger Selin till lotsarna som räddade finnarna var den pensionerade lotsmästaren Albert Österberg, lotsförmannen Bertil Eriksén, lotsen Fred Öman och båtsmännen Sven Österman och Holger Jansson (Dagens Nyheter, 2 December 1943, p. 17).Besättningsmedlemmarna på Nimrod skulle definitivt ha drunknat om inte Österberg, Eriksén, Öman, Österman and Jansson hade gett sig ut i stormen den där novemberkvällen. Medans Nimrod gjorde sin sista resa kunde besättningen fortsätta, via Norrtälje där de fick nya kläder, och Stockholm för vidare färd hem till Raumo. Skeppet bröts i delar och ligger utspritt på botten norr om Mellanskär. Kabinen och vissa delar har bevarats (see pictures 13 and 14).
 |
| Picture 13. Nimrods hytt. Foto: Anders Sjöström. |
Kjell Eriksén har delar av Nimrod sparade i sitt skjul. Under en av många samtal visade han dem för mig. En dag när jag hjälpte honom reparera ett av taken frågade han om jag var intresserad av några dem? Jag tänkte att blocken kunde passa i BAS museum. Jag fotograferade blocken, men innan jag kunde ta dem till museet lade någon obehörig vantarna på dem.
|
| Bild 14. Block (detalj från Nimrod som mäter ca 25 cm) from Nimrod. Gåva från Kjell Eriksén. Foto: Peter Österberg |
Man kan ta passbåten från Simpnäs till Arholma för att besöka Arholmabåken. Från bryggan följer man grusvägen och tar sedan höger mot dansbanan. Efter dansbanan finns ett båthus. I båthuset har någon satt upp en gigantisk bild av Albert. Rubriken lyder: Havets hjältar.
|
| Bild 15. Albert Österberg (1878 - 1958). Foto: Peter Österberg. |
|
| Bild 16 Albert Österberg intervjuas. |
“0Det är ett lyxsverige nu för tiden. Alla vill ha det för bra” (se bild 17).
 |
| Picture 17. (Expressen, 12 mars, 1945, p. 14). |
Hösten 2015, berättade den pensionerade båtsmannen Ingvar Österman, son till en av Havets hjältar Sven Österman, om Albert. Det verkar som att barnen i byn gillade Albert. Ingvars syster, Kicki, hängde med Albert och åkte med honom i lotsbåten (liksom hunden björn).
Berättelsen är konsistent med den jag fick av Yvonne Jeppson i januari samma år. Yvonne, född Heiman, började sommarvistas med sin familj om somrarna i grannbyn Skenninge 1950. Yvonne var då 10 år gammal. Enligt Yvonne köpte Albert en griskulting till henne. Hon fick dock inte ha den hemma. Albert ordnade då så att griskultingen fick på i hundkojan på Albertsro. När Regina fick reda på att griskultingen fick bo i hundkojan kokade hennes kaffe över. Hon tog en slägga, slog sönder hundkojan och jagade sedan Albert med släggan.
Ingvar visade mig artiklar från hans samling. Här är ett exempel:
 |
20 oktober 2017 fick jag ett mms. (bild 18).
 |
| Picture 18. Albert Österberg. Photo: Anders Lagerstedt, Norrtälje. |
Avsändare var Anders Lagerstedt från Norrtälje. Han hade läst bloggen och fick en association till en bild som hängt i hallen i hans barndomshem. Bilden föreställde Albert. Om jag förstod Lagerstedt rätt kom bilden från hans faster Hillevi som var dotter till Alberts syster Lydia.
1958 företog Albert sin slutgiltiga seglats, förmodligen dit där andra havets hjältar residerar. Harald Lindberg skrev:
Visst kommer man ihåg när Albert Österberg som efter lite lotsning kom seglande med sin båt med den vackra röda randen i seglet, på väg till sin kära Idö. Då sa de: - nu seglar Albert hem (Albert dödsruna i Svenska Dagbladet, signerad Harald Lindberg).Citatet kommer från en bild som kommit bort. Detta är en längre text som Lindberg som om Albert och som publicerades i Svenska dagbladet 14 februari 1958.
 |
Bengt Österberg (1915-1974), min farfar, var fiskare och mångsysslare, d.v.s. som de flesta som bodde utanför städerna. Farfar föddes på Idö med flyttade med Albert och Regina, och sannolikt halv-bröderna Harry och Alf, till Simpnäs. Där hade han sin bas men reste till och från till Idö (Bergman, Ibid.).
Vid 19 års ålder skadade farfar armen. Olyckan skedde på Idö. Han transporterades först till vårdstationen på barnens ö där de lade ett förband. Sedan fortsatte färden till Danderyds sjukhus.
Resans längd, först sjögtransport och sedare ca 120 km på en grusväg sker nu för tiden på fem-sex timmar. På den tiden är det oklart hur lång tid det tog. Kanske hade de tillgång till motorbåt. Sannolikt skedde resten av färden med Alberts bil, en av få i byn på den tiden.
Väl framme bedömdes att skadan gett upphov till kallbrand och ett beslut om amputering fattades.
Det var förstås en tragedi för en ung person, men lyckligtvis träffade farfar farmor - Aina (1908-1989) strax därefter.
Farfar fortsatte fiska. Han köpte även en tomt vid sjön Vikan, på gränsen till Skenninge.
Tiderna var tuffa och det gällde att skaffa all möjlig försörjning.
Det uppstod komplikationer och farfar drabbades av stroke. Två gånger. Effekten blev att han förlorade förmågan att gå liksom att tala. Farmor fick hjälp av Kjells mamma Ellen att ta han om farfar.
Jag har minnen av farfar. Trots att han inte kunde tala hade vi ett eget språk som jag tror att bara vi förstod. 1974 avled farfar på Norrtälje sjukhus, endast 59 år gammal. Han blev den sista rospiggen i familjens linje som bodde i skärgården.
Pappa (Leif Österberg; 1936-2012) lämnade Roslagen för Norrtälje.
 |
| Leif Österberg (1936 - 2012). Foto: Peter Österberg. |
Idag betraktas kuststäder som Norrtälje som en del av Roslagen, men när Norrtälje började bosättas och så småningom fick statsprivilegier (1622), betraktade staden som skild från Roslagen.
Pappas barndomsvänner som jag träffade vid ett av många möten på Björkö-Arholma Sjömannaförening berättade för mig att pappa lyste upp när han fick designa saker och ting. Han var duktig på att teckna och att måla med olja - en konstnärstyp.
Farmor hade rest och jobbat på konditori i Tyskland, så det är sannolikt att det påverkade pappa att starta, först ett bageri i Backa 10 kilometer från Simpnäs och senare ett konditori Norrtälje. Kjell Eriksén påstod att pappa däremellan jobbade en sväng i Stockholm, men de uppgifterna har jag inte fått tag på.
Allt detta gick i arv; pappa lärde mig först att teckna. Jag testade även att måla med olja, men det gick inte så bra. När jag var 14 år och behövde pengar för en kommande språkresa till England, fick jag börja jobba sida-vid-sida med pappa i familjens bageri/konditori i Norrtälje.
I Norrtälje fanns en gång en konditori som hette Berggrens konditori (se bild 19). Adressen var Sjötullsgatan 2 i det som kallas Gamla stan. Sjötullsgatan startar vid Lilla torget och fortsätter ner mot hamnen.
 |
| Bild 19. Berggrens bageri som senare blev Tösses konditori. Från Facebook gruppen Minns ditt Norrtälje. Foto: Gösta Jansson. |
Via Facebookgruppen Minns ditt Norrtälje har jag lärt mig att pappa köpte Tösses 1969 av familjen Lundh. Det indikerar att familjen Lundh var dem som bytte namnet, från Berggren till Tösses. Den uppgiften är dock inte bekräftad.
När jag var barn (1964-1970) bodde familjen på Sandgatan 1A i bostadsområdet Sandkilen. Jag har svaga minnen av att pappa tidigt om morgnarna åkte till jobbet (i en vit eller beige Volvo PV544) - Tösses.
Från gården bakom konditoriet ser man Norrtäljeån. På andra sidan ån låg Kaplans antikaffär. Ditt kunde man springa via gamla societetsbron (se bild 20) och ta en titt på alla intressanta saker. Allt var mycket idylliskt. 2003 tog nästa (nuvarande?) ägare över. Således vad Tösses i familjens ägo i 34 år.
 |
| Bild 20. Gamla Societetsbron knyter samma Nygatan, som har sitt ursprung vid Kyrkogatan och sedan korsar Rögårdsgatan, med Strömgatan på andra sidan Norrtäljeån. Foto: Kenneth Franzén. |
När jag var liten hände det att pappa och jag fritidsfiskade på Simpnäs. På den tiden var torsk och annan vitfisk inte delikatesser. Han var också, precis som Albert, medlem i Oomkullrunkliga Pelarorden.
Från 14 års ålder tills jag var 24 jobbade jag tillsammans med pappa i familjens konditori. I övre tonåren fick jag överta hans lägenhet i gamla borgmästarvillan på Hantverkargatan 9 (där sovrumsfönstret vetter mot den sägenomspunna Hofvenskiölds gränd). Han brukade ringa och väcka mig varje morgon. Som regel 30 minuter innan jag skulle gå upp. Förklaringen var att det var så skönt att somna om. Hälsningen var alltid densamma:
- Det är morgonmarodören som talar!Sedan, efter att jag somnat om, ringde han igen 30 minuter senare. Mellan 05.00 - ~08.00 var pappa en typ av pappa; vi hade under de timmarna en öppen dialog om allt möjligt, med tyngdpunkt på allt som en tonåring behöver prata om med sin pappa. När personalen anlände antog han en annan roll och distanserade sig kanske en aning från pappa-rollen.
Som småföretagare med personal var den rollen verkställande direktör, men det nämnde han aldrig. Det var sannolikt inte hans element.
Vi fortsatte jobba efter att personalen gått för dagen och då återgick han till papparollen. Den här typen rollförändring, från det privata till arbetsrollen, är förstås vanlig, men för en tonåring som ser nämnda förändringen var det förstås lite underligt. Det var också underligt att tillbringa så mycket tid med pappa. Ingen annan jag kände gjorde detsamma.
I efterhand har jag genom min akademiska träning lärt mig att den här typen av nära pappa-kontakt men långa samtal är avgörande för barns och ungas emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling (Österberg, 2004). Det är förstås även bra för pappor.
Anekdot. Förutom mycket pappa-tid lyckades jag under dessa 10 år inmundigade ca 2000 kanelbullar.
Jag har följt i mina förfäders spår:
- lidit [smärre] skeppsbrott (som gammel-gammel-gammelfarfar Pehr och gammelfarfar Albert):Att segla på grund i Ålands skärgård
- byggt hus (som gammel-gammel farfar Jerker och gammelfarfar Albert),
- fiskat (som farfar Bengt)
- bakat bullar och tårtor och drivit företag (som pappa).
 |
| Bild 21. Näskubben. svensk ledfyr och f.d. bemannad fyrplats i Roslagen, Ålands hav. Bemannad 1850-1944 (källa). Notera att Stockholms skärgård börjar söder om Arholma. |
I början av 2000 - talet hände det att jag och mina söner, Viktor och Felix, satt på klipporna vid Näskubben (Bild 21 och 22) och tittade ut mot lotsstationen vid Källskären. Jag brukade då berätta för dem om deras gammelfarfar Albert.
- Havet, brukade en liten Felix säga och titta ut mot fjärden samtidigt som kvällssolen sakta gick i havet i nordost. Jag tror de båda är präglade på Skärgården på ett sätt som är svårt att beskriva i deklarativa termer (Seger, 1994).
Viktors och Felix syskon Lina, Tuva-Johanna och Albert Quintus, döpt efter sin namne och havets hjälte, kommer sannolikt även de att präglas av sina rospigska anfäder.
 |
| Bild 22. Näskubben i vy från söder. Foto: Fredrik Johansson (2017; länk) |
Epilog. Den 19 mars 2016, i samband med Simpnäs bys samfällighetsförenings årsmöte, hade jag ett av flera möten med Kjell Eriksén. Kjell, som förutom att ha lärt sig sjöfart av sin pappa [Havets hjälte] Bertil, är skeppskonstruktör från Chalmers. Under vintern hade Kjell och jag diskuterat den engelska sjöförklaringen efter Miras grundstötning. Som exempel kan nämnas att man i navigeringsprotokollet använt bråkdelar. Nu för tiden använder man grader. Kjell lade också fram teorin att befälen på Mira av olika skäl kan ha missat att kalibrera kompasserna vilket rent teoretiskt skulle kunna ha gett upphov till 10 graders felnavigering. Men som Kjell påpekade:
- Bara en teori, kan aldrig bevisas.Appendix
1938, Storm över skären. Den 31 oktober 2016, hittade jag denna film som utspelar sig i Roslagen. I Huvudrollen: lotsen Alfred Österberg.
 |
| Storm över haven (1938). Om Alfred Österberg som räddar livet på en besättning (Källa: Svensk filmdatabas). |
Slutklämmen på filmen är spöklik det som Alfreds namne, min gammelfarfar Albert [Österberg] (1878-1958), ska vara med om fem år senare när han leder livräddningen av den nio man starka finska besättningen på skonaren Nimrod vid Mellanskär den 30 november 1943. Så här lyder filmens slutkläm:
När han står på kommandobryggan på en sydländsk lastångare som i full orkan passerar hans hemöar i Roslagen stöter ångaren på grund och han räddas med övriga besättningen av att Alfred [Österberg] lyckas skjuta över en livlina till vraket och på den vägen tar sig besättningen iland (Svensk filmdatabas)1943 filmades I Rospiggens rike (15 minuter, Svenska filmarkivet). Filmen utgör en resa från Stockholms östra station via Norrtälje, men en liten tur i stan, och vidare ut i Roslagen.
1945 kom I Roslagens famn:
Filmen är uppbyggd kring ett knippe visor och ballader av Evert Taube. Huvudpersonen är sjömannen Fritiof Andersson, som kommer hem till sin roslagsö på midsommarafton. Han är trött på livet till sjöss och har planer på att stanna i land, och gifta sig med fästmön Linnéa, som tålmodigt väntar på att han ska slå sig till ro.Om du som läser har information som är associerad med händelsen eller några av personerna i berättelsen, hör gärna av dig!
Fritiof trasslar genast till det för sig. På väg till Linnéa tar han en sväng förbi dansbanan och träffar en flicka, Rosa, som han blir stormförtjust i, och kommer inte fram till Linnéas stuga förrän följande dag. Då upptäcker han att Linnéa och Rosa känner varandra, och finner det bäst att följa med kumpanen Julius Orkan till sjöss igen.
De upplever många spännande äventyr tillsammans i exotiska hamnar runt Sydamerikas kust och träffar många vackra flickor, som var och en besjungs med en egen sång. I Havanna råkar han in i ett krogslagsmål, som resulterar i att han blir oskyldigt misstänkt för dråp och efterlyst av polisen, som skickar två detektiver efter honom, vilka Fritiof dock överlistar utan större svårighet.
Till slut blir längtan efter Sverige allt för stor och han styr färden hemåt. I Stockholm festar han en natt med målaren Rönnerdahl, de är bland annat på Den Gyldene Freden och åhör Evert Taube framföra sin Nigande vals, men det hela slutar så småningom i kurran för Fritiof. Polisen har en efterlysning på honom för mordet i Havanna, men han släpps snart ut då den riktige mördaren blir fast.
Han beger sig till Roslagen, och efter diverse förvecklingar får han sin flicka, för Linnéa har väntat troget på honom, trots att hon inte saknat friare, och sin skuta, och kan etablera sig som egen skeppare. (the link).
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
No comments:
Post a Comment