Havets hjältar – fem modiga lotsar och båtsmän från Roslagen räddar livet på 9 finländska sjömän

Det här är berättelsen om mina förfäder på min pappas sida som levde och dog på öarna i hjärtat av Roslagen. Min linje kretsar kring en avgränsad sträcka vid kanten av Ålands hav, från byn Simpnäs, tvärs över farleden från Arholma, Viberön och Idö i söder. Sedan 2018 inkluderar min utsikt även kustnära Helsingfors, vars svenskspråkighet och svenska kultur sannolikt präglats av Roslagen sedan vikingatiden. Materialet uppdateras regelbundet och presenterar därför fakta som dateras efter artikelns publiceringsdatum. Bidra gärna med information! 121 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige), MobilePay (Finland) eller Wise.

Framtagandet av materialet, metoden, är en mix av ansatser: historia (humanism), Kronostratigrafi, paleoklimatologi, psykologi och folkloristik för att nämna några. Intervjuer har också varit viktiga:

• Rolf Bergman som skrivit boken Idö: från bygd till fritid: en berättelse om en ö i Stockholms norra skärgård under åren 1600 – 2000 ). Bergmans familj började hyra en stuga på Idö 1921 och har alltså bott på ön i snart 100 år. Det var till Idö som Pehr Erson (1788 – 1859) flyttade och tog namnet Österberg i början av 1800 – talet. Där stannade familjen tills Pehrs sons barnbarnsbarn Albert, nyligen hemkommen från ett äventyr på världshaven, flyttade norrut till Simpnäs för att bli lots hundra år senare.
  
  
• Kjell Eriksén vars pappa Bertil blev en av Havets hjältar och som jag känner sedan barnsben, främst genom min egen pappa Leif Österberg (1936 – 2012) och deras många och långa samtal. Kjells släkt kom från 'öarna', i deras fall Arholma, alltså det jag tillsammans med Norrtäljevikens mynning kallar Roslagens södra gräns. Sommaren 2014 började Kjell Eriksén titta förbi vår stuga. Ofta efter en svamptur. Förutom kantareller levererade Kjell även den betydligt ovanligare Violgubben (skyddad, säger vissa, eftersom den är ovanlig, men Kjell levererade 1,5 liter åt gången!). Och även om jag har känt Kjell i hela mitt liv så var det först nu vi fick chansen att ha ett nära samtal. September 2015 och januari 2016 checkade jag in hos Kjells familj i hans stuga som han byggt tillsammans med sin pappa Bertil. Det var ytterligare långa och intressanta utbyten; Kjell skänkte även en del saker från Nimrod (exempel: bild 16). Kjell anekdoter kring händelsen har varit viktiga.
  
  
• Ingvar Österman vars far Sven blev en Havets hjältar. Jag känner Ingvar på samma premisser som Kjell Eriksén, genom pappa. I samband med utforskandet av Nimrords förlisning besökte jag Ingvar och Aisa [Österman]. Förutom otaliga anekdoter plockade Ingvar upp sin klippbok där han samlade anteckningar om förlisningen. Östermans kom från skärgården söder om Norrtäljeviken i Stockholms skärgård, främst från öarna Gräskö, Blidö, Yxlan där de hade lotsning som huvudsyssla. Familjen drev även ett värdshus i Furusund ( Det sitter i väggarna (Svt, 23 November 2015). Från Gräskö kom även Uno “Gräskökungen” Österman (1892 – 1969), även känd och filmad som smugglarkungen. Österman hade en partner – Algoth Niska (1888 – 1954). Fram till 30 september 2021 kan du se Smuggling i Stockholms skärgård via Svt play . Det är troligen samma film som finns arkiverad i minnenas tv: Aktiesmugglare i skärgården
  
  
• Yvonne Jeppson och hennes syster Ingegerd. Båda har berättat om sina anekdotiska minnen av Albert; Yvonne är huvudpersonen i en känd berättelse på Simpnäs om en gris. Albert köpte en gris till Yvonne som inte fick ha den hemma. Albert ordnade så att grisen fick bo i hundkojan på Albertsro.
  
  
• Kim Söderström (1947 – 2018), min granne (1998 – 2018) som också var chef för Folkrörelsearkivet i Uppsala län. Kim bidrog med sin expertis och hittade några bilder från Simpnäs (bild 11 och 12).
  
  
• Magnus Huldt och hans fru Agneta som bidrog med en husvisning, många berättelser och bild 2 (Jerker och Matilda Österberg) och 3 (huset som Regina avvisade och som därmed tog Albert och henne till Simpnäs).
  
  
• 2017-10-20. Anders Lagerstedt. Skickade ett MMS med en bild på Albert som hängt länge i en hall (se bild 20).
  
  
• 2018-11-23. Anders Sjöström, Rospigg i flera generationer än jag. Anders läste bloggen och skickade en aktuell bild på Nimrods hytt (se bild 15), som uppenbarligen är bevarad! Det blir nu en del av historien.
  
  
• 2020-08-01. Peter Österman. Ingvars son och vars farfar Sven var med den ödesdigra natten 1943, skrev till mig och lade på så sätt information till pappa Ingvars anekdoter (se ovan); det var som lotsar och sjömän som tidigare generationer Österman hade sin huvudsakliga sysselsättning, främst från öarna Gräskö, Blidö, Yxlan, Ålandet (liten ö nära Gräskö) innan de flyttade norr om Norrtäljeviken till Simpnäs.
  
  
• 2020-11-30. @hesaPete. På årsdagen av räddningen av Nimrords besättning skickade signaturen @hesaPete en länk via X (Twitter) till en rapport om segling från Närpes i finska Österbotten till Stockholm 1541 – 1608 (nu borttappad men ersatt av Nordlund, 1931). Det är rådata om export av båtar, smör och torkad fisk, som visar hur aktiv handeln har varit över Bottniska viken ner till södra kvarken, att handelstrafiken går tillbaka till vikingatiden (750 – 1066 år) och att handelsspråket runt Östersjön sedan den tiden varit svenska.
  
  
• 2021-08-08. Kust och Hav lägger ut en bild på Nimrod, som målats av Johns. Gregersen Flensburg 1924.
  
  
• 2024-12-09. Vesa Karhu berättade att om somrarna blåser vinden mot Helsingfors från sydväst. Andra vittnesuppgifter gör gällande att vinden är jämn. Det är viktigt för avsnittet om Tiundaland och Satakunda.
  
  
• 2025-05-10 – Jag upptäckte Fredrik Ousbäcks videoserier (Format Historia).

Föreläsningar:

• Björkö – Arholma Sjömansförenings museum, Simpnäs, Sverige, 11 november, 2016, Simpnäs).
  
  
• Norrtälje stadsbiblioteket, Norrtälje, Sverige, 30 mars, 2017.
  
  
• Tomas kyrka, Helsingfors, Finland, 18 februari, 2025.

Om du är intresserad av att höra historien, live eller via nätet, eller har information som kan förbättra historien, är du välkommen att kontakta mig:

+ 46707 43 43 57 (Sverige/WhatsApp),

+358 505 560 580 (Finland),

Mail: peter.osterberg@generativelearningmanagement.se

-----------------------------------------------------------------------

13 augusti 2020. På väg från Sveaborg, centrum för händelsen som efter >1000 år separerade 'Österlandet' (östra delen av riket), från det svenska kungariket, siktar jag den här skutan som under lång tid sannolikt varit vanlig på båda sidor om Östersjön.

Segelbåt siktad på väg från Sveaborg till Helsingfors. Det verkar vara en typ av skuta som har hängt med från en svunnen tid. Foto: Peter Österberg.

--------------------------------------------------------------------------

Kustområdena runt Östersjön och Bottniska viken tycks alla ha sina egna Roslagen – kulturer som definieras av en självständig livsstil skild från stadsbefolkningens dito. Dessa kulturer har präglats av att invånarna kunnat leva av vad havet gett och kunnat kompletterat detta med jakt och ibland även mindre jordbruk. På öarna växer havtorn och i skogen finns blåbär, lingon och svamp. Statliga företrädare har historiskt försökt kontrollera dessa kulturer, men det är svårt att förtrycka självständiga temperamentsdrag som har utvecklats under generationer.

Trots att alla dessa områden ligger kustnära har respektive område utvecklat sin egen socio-kultur:

“Sociokultur innebär samspel och samarbete mellan människor där en sociokulturell individ utvecklar sina grundläggande kognitiva färdigheter, det vill säga sin uppfattning om sig själv och andra människor. Det sociokulturella sammanhanget anses vara av stor betydelse för individens utveckling” (Wikipedia).

Eller ett sociokulturellt system:

“Termen "sociokulturellt system" omfattar tre begrepp: samhälle, kultur och system. Ett samhälle är ett antal ömsesidigt beroende organismer av samma art. En kultur är de inlärda beteenden som delas av medlemmarna i ett samhälle, tillsammans med de materiella produkterna av sådana beteenden. Orden "samhälle" och "kultur" smälts samman för att bilda ordet "sociokulturell". Ett system är "en samling delar som interagerar med varandra för att fungera som en helhet".[2] Termen sociokulturellt system återfinns med största sannolikhet i skrifter av antropologer som är specialiserade på ekologisk antropologi” (Wikipedia).

Man kan jämföra med ögruppen Galápagos i Stilla havet. Öarna vilar på ett område av aktiva vulkaner som kontinuerligt rör sig bort från fastlandet. Var 10:e miljonte år framträder en nya ö. Varje ö får därför en unik ekologi. Djuren på respektive ö anpassar sig till ekologin vilket Charles Darwin (1809 – 1882) använde som bevis för sin version av evolutionsteorin. Alfred Russel Wallas (1823 – 1913) gjorde lika observationer i Indonesien. Dessa socio-kulturer kan avgränsas olika hårt; under sin Giffordföreläsning 2019 berättar Mark Pagel, biologisk antropolog, hur stamkulturer avgränsas och bevarar sin särart, t ex. med hjälp av språk och moralisk skamning (moral shaming) (Pagel, 2019). För en orientering om stamkulturer, se Clark et al (2019). Pagel använder Finland som exempel, speciellt området norr om gränsen som slöts mellan Novgorod och kung Magnus Eriksson i Nöteborgstraktaten (1323). Det implicerar att Finland är delat:

1. kustområdena, där de flesta människor alltid bott, är präglad av svearnas entreprenöriella tänkande
   
   
2. inlandet, som bygger på uraliska stamkulturer.

Förutom att längre ner berätta om mina anfäder på min pappas sida, framför jag också tesen att Roslagen utgör en 55 km lång kuststräcka mellan två handelsrutter:

1. norra Roden (Tiundalands rod) mot Satakunda
   
   
2. Norrtäljevikens södra myning/Rådmansölandet mot Gårdarike och Särkland.

Med utgångspunkt från Fredrik Ousbäcks videoserier ändrar jag premissen för svearnas socio – kultur. Nu ser jag på den som en mer renodlad handelsorganisation med fokus på sjöleden Roden ner till Öland. Man jag bibehåller startpunkten: Hamrångefjärden.

Ousbäck menar:

• att handelsförbundet med Götarna går att utläsa på Rökstenen vid Röks kyrka i Ödeshögs kommun. Jag rekommenderar alla att se hans videoserie om detsamma.
  
  
• att detta skedde på initiativ av kung Björn, med säte på Adelsö vid Birka och att skribenten var det norska skalden Brage Boddasson.
  
  
• att även den mytologiska sveakungen Erik Refilsson, som levde i slutet av 700 – talet och dog i början av 800 – talet, var en sjökung som omnämns på Rökstenen där hans humör jämförs med Tors (THURMODI). Erik ska har varit så framgångsrik att han ska ha fått ett tempel uppförts till sin ära i Birka.

Om jag tolkar Ousbäck rätt menar han att Svearnas handelstraditioner existerade redan ~200 AD och att götar och gotlänningar ville bli del av det handelslaget. Det rimmar med Klinge (1984) som menar att Satakunda anslöt sig till sjöriket Svitjod.

Handelsnätverket sträckte sig runt Bottniska viken och Östersjön och språket blev typiskt svearnas språk. Det gemensamma språket gav upphov till en gemensam kultur baserad på handel. Svearnas språk kan således betraktas som 'språket runt Bottniska viken och Östersjön' eller 'Fennoskandinaviska'. Nämnvärt är att betydelsen kustnära har förändrats i takt med landhöjningen.

Min poäng är att Roslagen aldrig varit del av detta annat än att Erik varit ett vanligt förekommande namn.

Även om människorna som levde i Roden, Tiundaland och resten av Svitjod respektive Roslagen rent biologiskt sannolikt var desamma, så menar jag att kulturerna Roden, Tiundaland och resten av Svitjod skiljer sig åt från Roslagen.

Det finns således många faktorer som ligger till grund för det som blev Roslagen och vän av nyfikenhet undrar förstås hur det hela började – t ex. var de människor vars interagerande gav upphov till dessa socio-kulturer som idag är tongivande för Finlands och Sverige kustland kom ifrån?

Pliocen (5,33 – 2,58 miljoner år före nutid).

Epoken Pliocen ersatte Miocen i och med Zanclean-floden då Medelhavet, som under ~700 000 år, nästan torkat ut, återfylldes. Under Pliocen:

1. började våra förfäder äta animaliskt baserat fett (benmärg; 3,6 miljoner år före nutid; Mann, 2018; McPherron et al. 2010; Thompson et al. 2019).
   
   
2. existerade vårt genus – Homo (2,8 miljoner år före nutid; Kimbel och Villmoare, 2016; Villmoare, 2018; Villmoare et al. 2015).
   
   
3. åt våra förfäder kött (2,6 miljoner år före nutid; Pobiner, 2013, 2016).

Den animaliskt baserade dieten ledde till att deras tarmar krympte och deras hjärnor expanderade – från occipitalloben och framåt (Aiello och Dunbar, 1993; Aiello och Wheeler, 1995; Coolidge and Wynn, 2018; Hublin et al. 2014: Pontzer et al 2016). Det gav utrymme till nya mentala funktioner, så kallade exekutiva funktioner, som är unika för vår art (Ardila, 2008; Ardila et al. 2018; Adornetti, 2016; Barkley, 2001; Coolidge and Wynn, 2018; Elliott, 2003; Diamond, 2013; Diamond et al. 2011; Jurado och Rosselli, 2007).

Pleistocen (2,58 miljoner för nutid – 11 600 år före nutid).

Pleistocen ersatte Pliocen genom ytterligare betydande förändringar i klimatet. Under Pleistocen täcktes Fennoskandien i omgångar av kilometertjock inlandsis. Den senaste isbildningen – Weichselian – började växa till sig för ca 115 000 år sedan och hade sin topp (när det var som mest is) för 26 000 – 20 000 år före nutid (Fredin, 2002).

På den Afrikanska kontinenten hade ett nytt levnadssätt uppstått – jägare och samlare (1,8 miljoner före nutid).

~320 000 år före nutid existerade vår specifika art – Homo Sapiens (Hublin et al. 2017).

~74 000 år före nutid inträffade två betydande vulkanutbrott i Indonesien. Effekten blev ytterligare betydande förändringar i klimatet och att vår art decimerades till några tusen individer – ett så kallat bottle-neck event (Ambrose, 1998). Det sammanföll med att deras psykens exekutiva funktioner fick en ny funktion – konstruktivt tänkande (Ambrose, 2010; Pringle, 2016; Schacter och Addis, 2007).

Halvvägs in i Weichselian, dvs. ca 60 000 – 50 000 år före nutid, migrerade delar av dessa jägare-och-samlare ut-ur-Afrika (den femte i ordningen). Några stannade i 'den bördiga halvmånen' (Anatolien och Levanten). Andra fortsatte till Europa. Med sig har de konstruktivt tänkande. Och de rörde sig norrut.

Efter att Weichselian nått sin topp inleds Epipaleolitikum. De migranter som rört sig till Anatolien/Levanten började bosätta sig och odla marken (Hodder, 2018).

14 400 år före nutid händer flera saker:

1. det första brödet bakas (Arranz-Otaegui et al. 2021).
   
   
2. den första av tre så kallade smältpulser inträffar.

Smältpulserna påverkade avsmältningen av inlandsisen och ledde till ytterligare betydande förändringar i klimatet. Effekten blev att epoken Pleistocen ersattes med aktuella Holocen (11 600 år före nutid –).

~8000 år före nutid. Jordbrukare från Anatolien rör sig in i Europa (Lamnidis et al. 2018).

~7000 år före nutid inträffade ytterligare en smältpuls.

Effekten av dessa [hastiga] avsmältningar gjorde att havsnivåerna världen över höjdes 100 – 120 meter.

I Fennoskandien gav avsmältningen upphov till större sötvattensreservoarer på inlandsisen. En av dessa var den Baltiska issjön (BIS) vars yta omfattade 349 000 kvadratkilometer, d.v.s. lika stor som dagens Finlands landyta (Munthe, 1902; Jacobsson et al. 2007; Stroeven et al. 2015; Stroeven et al. 2016). I takt med att isen fortsatte smälta tömdes den Baltiska Issjön. Implikationen av detta blev att södra Fennoskandien, på båda sidor om Östersjön hamnade under vatten. Det inkluderar Roslagen.

~5000 år före nutid beboddes södra Sverige dels av en population av jordbrukare som härstammade från Sardinien, dels av jägare och samlare från områden kring Baikalsjön i Sibirien (Reich, 2018; Skoglund et al 2012).

~4500 år före nutid skedde en betydande migration från den Kaspiska-Pontiska steppen. De, Yamnaya, förde med sig vagnar och oxar, hästar att rida på, ljus hy och hår samt blå ögon och språk (Eiberg et al. 2008; Haak et al. 2015; Hanel and Carlberg, 2020; Lamnidis et al. 2018).

Några stannade till i Baltikum och utgjorde en andra migration in i det som idag kallas södra Sverige och norra Tyskland. De har med sig en socio-kulturell markör: exogami – att gifta sig utanför den egna klanen (McColl et al. 2025).

De flesta i norra Europa, inklusive Fennoskandien, härstammar från dessa tre migrationer, där Yamayas särdrag dominerar fenotypen.

~3500 år före nutid migrerade nomader från norra Sibirien in i Fennoskandien. Deras fenotyp skiljde sig i betydande grad från Yamnaya – de var mörkhyade asiater. De levde på renskötsel och dominerade det vi idag kallar Finland fram till 1000 AD och talade olika uraliska språk som inte längre existerar (Lamnidis et al. 2018).

Fragment av den här kulturen lever fortfarande i norra Fennoskandien.

Nenets. Library of Congress CALL NUMBER: LOT 13419, no. 146

Nenets (Samoyeder). Notera fenotypen.

Samer. Notera fenotypen: ljus hy.

Netets (Samoyeder). Notera Fenotypen.

Exogami, befolkningstäthet och ledarskap är tre markörer som förklarar förekomsten av det sociokulturella fenomenet entreprenöriellt tänkande – hur man bearbetar information om det som sker i omgivningen för att identifiera möjligheter och skapa innovationer framåt i tiden (Cacciolatti och Lee, 2015; Mitchell, 2002; Zhou et al. 2021; Österberg, 2004, 2012, Österberg Köping Olsson, 2021).

Näringstät mat spelar också en viktig roll för entreprenöriellt tänkande (Österberg, 2019, 2020, 2021, 2022, 2023).

“Serras forskning tyder på att fisk var bland de vanligaste livsmedel som åts under vikingatiden. Denna bestod till stor del av torsk, rödspätta, sill och hälleflundra som fångats längs den långa skandinaviska kusten. Dessa fångster torkades såväl som omsattes och fördes in i landet. Grisar hölls för sitt kött, och nötkreatur, får och getter åts ibland också, även om dessa djur vanligtvis hölls för att producera mejeriprodukter som mjölk och smör”.

“Serra's research indicates that fish was among the most common foods eaten during Viking times. This largely consisted of cod, plaice, herring and halibut caught along the long Scandinavian coastline. These catches were dried as well as traded and brought inland. Pigs were kept for their meat, and cattle, sheep and goats were sometimes eaten too, although these animals were more usually kept to produce dairy products like milk and butter” (Savage och Derrier, 2023).

Från 200 – talet finns spåren av en handelstradition där Svear, Götar och Goter producerade stora mängde skinn och ull till den romerska armen. I Gudme i Danmark har man funnit spår av en mindre stad, med 50 gårdar och en hövdingahall lika stor som senare tiders mjödhallar, t ex. i Tiundaland. 1863 fann Conrad Engelhardt och hans team Nydamskeppet. Det är 23 meter långt, 3 meter brett och väger 3 ton. Skeppet är klinkbyggd, dvs samma teknik som i senare vikingaskepp. Skeppet dateras till (~320 AD) (Ousbäck, 2025 a; Wikipedia).

Foto: Matthias Suessen.

Men utgångspunkt från romarriket utvecklas i nuvarande nordtyskland och södra skandinavien en militär krigarelit som ~400 AD blir båtburen. Denna kultur sprids till England och upp i Skandinavien. Detta manifestar av en “guldålder”. Det leder till språkbyte. Och eftersom språk betingar kultur (Reich, 2019), blir konsekvensen även ett kulturbyte till något som under flera hundra år var lika i Sutton ho, England och Vendel, Tiundaland, Svitjod (Ousbäck, 2025 b).

Ytterligare klimatförändring och entreprenöriellt tänkande.

536 AD inträffar betydande vulkanutbrott någonstans i världen. Effekten, som alltid, betydande förändringar av klimat. Det påverkade Fennoskandien (Larsen et al. 2008); startpunkten för Vendeltid (~540 – ~750 AD) som präglas av entreprenöriellt tänkande.

Den ena centrala platsen var Kaupanger vid Amlavikens (Amlabukti) norra strand, där Sognefjorden möter Lustrafjorden, i södra Norge. Det finns lite arkeologiska fynd, men man har antagit att det var en betydande handelsplats. Namnet Kaupanger migrerade österut och blev arketypen för handelsplats; Köping (Sverige) och Kaupunki (uralisk-finska, Finland).

Sverige nämns i Beowulfkvädet (~500 – talet AD).

Det andra centrala området var Suethiod (Svitjod) fördelat på tre folkland: Birka i Fjädrundaland (fjärdhundraland) (705 – 980 AD), Sigtuna i Attundaland (980 – ), Uppsala, Valsgärde, Vendel och Östra Aros i Tiundaland som även inkluderade dagens Gästrikland där Hamrångefjärden ligger.

“I stiftet ingick de tre nordliga landskapen Hälsingland, Medelpad och Ångermanland samt området norr därom kring Bottenviken, vidare det norska landskapet Jämtland, samt Gästrikland, vilket som bekant egentligen aldrig tillhört Norrland, utan av gammalt var en nordlig del av Tiundaland och Roden i Uppland" (s. 122, Brink, 2010).

Vendel (540 – 750 AD), där fynd gjorts av båtgravar:

“I Båtgrav XII hade den döde i båten fått med sig två tveeggade och ett eneggat svärd, två sköldar, en hjälm, ett spjut samt pilar till en båge. Därutöver glasbägare, spelbrickor, hästbetsel och redskap samt utanför båten offrade hästar och hundar” (Wikpedia),

ub salum, Upsalum, Uppsala – centrum för makt och hednatro:

“Under den tidiga vendeltiden regerar, enligt sagorna, de sista kungarna av den gamla Ynglingaätten. En maktkoncentration kan förmodas genom de stora kungshögarna och de senare mångtaliga båtgravarna i Svealand. Beträffande Ynglingaättens två sista kungars, Bröt-Anunds och Ingjald Illrådes, förmodade gravhögar, Anundshögen, Västmanlands och tillika Sveriges största kungshög respektive Uppsa kulle, Södermanlands största kungshög har dock inga närmare arkeologiska undersökningar eller dateringar gjorts” (Wikipedia).

Tiundaland är en sammandragning av Tiohundraland.

Det betyder att området, sannolikt under Vendeltid, bestod av tio hund, senare hundare. Tiohundra hänvisade till skyldigheten att tillhandahålla 1000 man och 40 skepp till den svenske kungens ledung (Wikipedia).

“Ledung eller leding (fornsvenska leþunger, fornnorska och fornisländska leiðangr), var en medeltida militär term för krigståg främst till sjöss, och en lagstiftning om värnplikt och ledungsskatter. Ledungsordningen tillämpades i de tre nordiska rikena. I Sverige är den känd genom omnämnanden i vissa av landskapslagarna och indirekta referenser i det medeltida skattesystemet. Organisationen omfattade två huvuduppgifter, krigsledung eller "utrodd" (útróðr) och kustbevakning (wardhald)” (Wikipedia).

Dessa avgränsningar bildade var för sig unika socio-kulturer som markeras genom gränsdragningar (se kartan nedan).

Länk till källan.

Några av dem som levde i Tiundaland (Svitjod) kallades varjager (grekiska varangoi, georgiska varangielebi) eller vikingar. En av dem, Rurik (830 – 879), kallades 862 att styra och leda Holmgård (Novgorod – Rysslands föregångare). Rurik sägs även ha grundat Kiev (Nestorskrönikan). Fram till 1240 sträckte sig Svitjod (Suethiod) till Novgorod (Harrison, 2024). Det blev naturligt att folk sökte sig till Tiundaland vars sträckning inkluderade norra delen av Roden:

“Klart är att Tiundaland vid denna tid (1300 – talet) omfattade tolv hundaren: Håbo, Hagunda, Ulleråker, Bälinge, Vaksala, Norunda, Vendel, Våla, Tierp, Oland, Rasbo och Närdinghundra, se kartan. Det är vidare tydligt att kustområdet i nordost, Norra Roden, var en del av folklandet, då Roden under senmedeltiden kunde benämnas Tiundalands rod” (s. 25, Björklund, 2014).

Enligt Björklunds karta verkar gränsen mellan norra Roden (Tiundalands rod) och södra Roden ha gått i gattet mellan Vässarö i Östhammars skärgård och Långgrundets naturreservat norr om Ellan på Singö. Noterbart. Samma gräns utgör idag gränsen mellan Uppsala län och Stockholms län (se kartan nedan).

Gränsen mellan Uppsala län och Stockholms län är densamma som gränsen mellan Tiundalands rod och södra Roden.

Svjitjods östra östersjökust utgjordes av Roden, d.v.s. den handelsled som Svearna, kanske under ledning av Erik Refilsson (~720 – 760 AD), ättling till Olof Trätälja och medlem av den mytiska Ynglingaätten, och senare, kung Björn, ska ha kontrollerat och som sträckte sig från Hamrångefjärden – Öland.

Det fanns skillnader mellan folklanden och Roden. Varje folkland bestod av härader medan Roden delades i skeppslag. Historiskt sett är härad och skeppslag två olika administrativa indelningar med skilda funktioner och geografiska tillämpningar:

Härad:

• Ett härad var en rättslig och administrativ enhet som användes i Sverige och delar av Norden.
  
  
• Det fungerade som ett område för rättsskipning, där häradsrätten var den lokala domstolen.
  
  
• Härad var också kopplat till lokala ting och kunde inkludera flera socknar.
  
  
• I Götaland och Svealand var härad en vanlig indelning, medan det i Norrland och Dalarna ofta saknades härader.

Skeppslag:

• Skeppslag var en särskild typ av administrativ indelning som användes i kustnära områden, främst i Uppland och Roslagen.
  
  
• Det var kopplat till ledungssystemet, där skeppslag ansvarade för att utrusta och bemanna skepp för försvar och handel.
  
  
• Skeppslag hade en mer militär och ekonomisk funktion jämfört med härad.

Skillnaden ligger alltså i deras syfte och geografiska användning: härad fokuserade på rättsskipning och lokal förvaltning, medan skeppslag var inriktat på kustnära försvar och handel (Copilot, 2025-04-19).

Den finska historikern Matti Klinge (1936 – 2023) menar att landskapet Satakunda (som då inkluderade dagens Birkaland), blev del av sjöriket Svitjod (Klinge, 1984):

“Då vi sammanbinder denna Suethiods starkt marina karaktär med vår kunskap om att Satakunda och Vakka-Finland – trakterna kring Nystad och Kaland – mycket långt tillbaka har haft synnerligen nära förbindelser med Mälardalen, så torde man kunna se dessa områden som delar av det gamla sjökungariket Suethiod” (Klinge, s. 8).

“Vikingatida gravfynd som nyligen utforskats stöder den från Agricola (Mikael Olofsson (1507 – 1557) härstammade uppfattning om att Satakunda och Vakka-Finland skulle ha varit knutna västerut. Satakunda landskapsnamn och gränsbefästningssystemet mot Tavastland samt många andra faktorer talat för att denna del av dagens Finland skulle ha hört till Suetjiod” (s 8).

“Ett särskilt märkligt inslag är de lämningar som finns från 600 – talet på båda sidor om Eura å. Gravsättningar med värdefulla militära föremål tyder på att det kan handla om ett militärt brohuvud på den finska kusten. I gravarna har man hittat män iklädda skandinaviska kläder begravda sida vid sida med kvinnor i baltiskt inspirerade klädedräkter” (s. 26, Hårdstedt, 2023).

Satakunda, latin: Satagundia eller Finlandia Septentrionalis, kan delas i Sata=hundra och kunta=sammanslutning, historiskt 'socken'. Det betyder att Satakunda och Tiundaland hade lika betydelse. Noterbart. Finlandia Septentrionalis var en markör för det germanska och det nordiska (Workman ett al. 1999, s. 66). Satakunda hade vid kusten skeppslag och längre in i landet härader. I Satakunda ligger städerna Björneborg (1365 –) och Raumo (1442 – ), varav den sistnämnda spelar en central roll för denna berättelse.

Satakunda genomgick en betydande socio-kultur förändring, vilket manifesteras i folklandets vapen. I folkandets ursprungliga vapen var björnen central. Det hängde sannolikt samman med de olika uraliska stammar som levde i inlandet som dyrkade just björnen (Ridderstad, 2016).

“Kulten måste ha haft något olika former i de olika regioner där människor som talade olika finska språk och dialekter levde under sen järnålder och dessförinnan (t.ex. Tavastia, Karelen, Estland). Anmärkningsvärt är dock att de kända detaljerna om björnkulten visar stora likheter: inte bara i olika regioner i Finland och Karelen, utan även samernas och andra finsk-ugriska folks björnkult har mycket gemensamt med de finska varianterna av björnkulten” (s. 336).

Björnkulten återfinns även i Baskien och på Sardinien (Frank, 2008). Phillips (2016) menar att Arth är gaeliska för björn. Kung Arthur (kung Björn) skulle således vara Owain Ddantgwy härskarnamn.

Noterbart. En av Svitjods storkungar hette just kung Björn  (~800 – talet).

Satakundas vapen finns med Suecia antiqua et hodierna, som är en sammanställning av Sveriges största städer (n=90) signerad (Erik Dahlberg (1625 – 1703)):

“Verket innehåller 353 planscher varav 90 avbildar städer i dåvarande Sverige; 230 visar slott, herresäten och parker medan resten är historiska platser, kyrkor, kartor, landskapsvapen och porträtt med mera” (Wikipedia).

Satakundas vapen 1712 (Dahlberg (1712 – 1729).

I Satakundas aktuella vapen har björnen fått formen av ett lejon:

Vilket går tillbaka till Bjällboättens vapen:

Bjällboättens vapen

Som återfinns på Birger Jarls (~1210 – 1266) vapensköld:

Och från 1448 i Konungariket Sveriges riksvapen:

Konungariket Sveriges riksvapen.

respektive Republiken Finlands riksvapnet:

Republiken Finlands riksvapen.

“Vapnet är känt sedan 1580 – talet.[1] Kroksabeln som trampas ned av lejonet symboliserar Ryssland eller Republiken Novgorod – det vill säga hotet österifrån, medan det raka svärdet som lejonet svingar står för Västerlandet” (Wikipedia).

Men hur kommer det sig att Satakunda blev en härad inom Svitjod?

Våra förfäders migrationer har som regel präglats av ekonomisering. Det betyder att man tar sig fram där det är lättast eller närmast. Och den närmaste vägen mellan Tiundalands rod och Österlandet var rakt österut.

Men till detta behöver man tänka att havsnivåerna var betydligt högre under Vendeltid, kanske så mycket som 6 meter eller mer.

Vattenvägen (dåtidens motorväg) mellan Tiundalands centrala delar och:

• Åland: drygt 130 km.
  
  
• Raumo: drygt 250 km.
  
  
• Björneborg: drygt 280 km.

Det rimliga hade varit att migrationen skedde den kortaste vägen. Men historiska fynd pekar på de längre färdvägarna.

Varför?

Ett intressant svar på den frågan fick jag av Vesa Karhu den 12 december 2024. Vi träffades på ett språkmingel i Helsingfors. Mitt i en konversation om något annat sa Karhu: – om somrarna blåser vinden i Helsingfors in från sydväst.

Om man parallell-förflyttar den linjen så att startpunkten blir Tiundaland och extrapolerar den mot nordost, då landar man i trakterna mellan Björneborg och Raumo. Rakt österut från Raumo ligger Kjulo träsk, där Lalli ska ha dräpt biskopen Henrik under Erik “den Helige” Jedvardsson (~1125 – 1160) förmodade korståg (~1150). Fortsätter man österut kommer man till Eura å där arkeologiska fynd visar spår av skandinaver som också dateras ~600 AD (Hårdstedt, 2023). Vidare österut ligger Tammerfors och Janakkala söder om Tavastehus. Båda platserna visar spår av bosättningar som dateras ~600 AD.

2008 – 2010 upptäckte arkeologer båtgravar i Salme i Estland som daterades till ~700 AD. Båtarna var klinkbyggda långskepp, dvs. den typen av skepp som:

1. Conrad Engelhardt och hans team upptäckte 1863, som dateras ~320 AD och och som kallas Nydamskeppet (Ousbäck, 2025 a; Wikipedia).
   
   
2. fanns i Tiundaland under Vendeltid (540 – 750 AD).

Det ena skeppet innehöll spår av män från de högre stånden och resan ansågs ha haft diplomatisk karaktär. Det är konsistent med ett korståg (Mägi, 2018;Watson, 2016; Wikipedia).

“Även om det uppenbarligen är vanligt i de klassiska Medelhavskulturerna, verkar segel först ha dykt upp i norr under 800 – talet, vilket man kan se i Salmefyndet. Mycket gick åt till tillverkningen, särskilt i deras absoluta behov av ull och fibrer som hampa och lin. Vikingaskepp tycks ha burit fyrkantiga segel vävda i ylletwill, ihopsydda av flera tygremsor antingen i parallella linjer eller på en diagonal. För att göra dem mindre genomsläppliga för luftflödet skulle seglen smörjas med talg, fiskolja eller andra ämnen, speciellt tjära. För små farkoster behövs en tygvikt på 0,3 –0,75 kilo per kvadratmeter, medan större fartyg behövde tyngre saliler på 0,95 – 1,05. kilogram per kvadratmeter. Dubbelbelagda nordiska får av det slag som var vanliga på vikingatiden producerar 1 – 2,5 kilo ull per år” (s. 386, Price, 2020).

Vikingatiden (~750 – ~1066)

verkar ha uppstått runt om i Skandinavien i slutet av Vendeltid när segel introducerades. Handel och utforskande levde vidare. Vikingar från Danmark, Norge och Svitjod skiljde sig åt biologiskt men det finns också gemensamma socio-kulturella drag:

“Under loppet av nästan 10 år samlade ett team under ledning av genetikern Eske Willerslev vid universitetet i Cambridge och Köpenhamns universitet prover från hela Skandinavien från vikingatiden, från omkring 750 e.Kr. till 1050 e.Kr., samt några tidigare och senare prover. Teamet samlade också in mänskliga kvarlevor från begravningar på andra håll i Europa och utanför som hade vikingatida gravgods eller begravningsstilar. "Vi närmade oss varje plats där vi kunde se att det på något sätt borde finnas en förening med vikingar", säger Willerslev. I slutändan kunde teamet sekvensera 442 genom från vikingatiden så långt bort som Italien, Ukraina och de dömda vikingabosättningarna på Grönland”.

“Gravar i vikingastil som grävdes ut på Storbritanniens Orkneyöar innehöll individer utan skandinaviskt DNA, medan vissa människor som begravdes i Skandinavien hade irländska och skotska föräldrar. Och flera individer i Norge begravdes som vikingar, men deras gener identifierade dem som samer, en urbefolkning som genetiskt ligger närmare östasiater och sibirier än européer. "Dessa identiteter är inte genetiska eller etniska, de är sociala,”

“De fann att vikingar från det som nu är Sverige flyttade österut till Baltikum, Polen och floderna i Ryssland och Ukraina, medan danskar var mer benägna att bege sig västerut till det som idag är England. Det var mest sannolikt att norrmän seglade mot Nordatlanten och koloniserade Irland, Island och så småningom Grönland (se kartan ovan). “Det här är en detalj man inte skulle kunna göra baserat bara på arkeologi,”

“Till lagets förvåning fanns det få bevis för genetisk blandning i själva Skandinavien. Även om några kustnära bosättningar och öhandelsnav var hot spots för genetisk mångfald, förblev skandinaviska populationer längre in i landet genetiskt stabila – och separata – i århundraden. "Vi kan skilja en norsk person från en svensk person från en dansk person” (Curry, 2020).

Norska handelsmän/upptäcktsresande seglade västerut och landade på Englands östkust, Skottland, Orkney-öarna, Island, Grönland och Nova Scotia.

Uppskattningsvis finns det cirka 900–1 200 fornnordiska lånord i modern engelska; Forskare har visat att ca 20–25 % av de 500 vanligaste orden i engelska har nordiskt ursprung (Roberts, 1965); 2 – 3 % av de ord som används i vardaglig engelska härstammar från Skandinavien (Finkenstaedt och Wolff, 1973).

Danska vikingar nådde kontinenten. Kuriosa i sammanhanget: William erövraren (1028 – 1087), som vann det berömda slaget över Harald “Hardrada” Sigurdsson (1015 – 1066) vid Hastings 1066, var liksom Hardrada en viking. Slaget vid Hastings var således i själva verket ett slag mellan vikingar.

De Uppländska vikingarna följde traditionen och seglade följaktligen österut, till Baltikum, Finland, Polen samt via Ladoga söderut via flodsystemen och ändå bort till 'Särkland' (Kaspiska och Svarta haven).

Länk till källan.

Det är i den här kontexten man ska betrakta Nestorskrönikans beskrivning av hur den varjagiska krigarhövdingen Rurik (830 – 879), som sannolikt levde i någonstans i det Tiundaland som inkluderade norra Roden (Tiundalands Rod) och Gästrikland och som kanske besökte Satakunda, rekryterades att leda Holmgård/Novgorod i dagens Ryssland och som anses ha grundat det som blev Kievriket, eller Rus. Rurik, Rus liksom Finlands uraliska namn på Sverige – Ruotsi – antas vara associerat med Roslagen:

“The Rus' (Slavic: Русь, Greek: Ῥῶς) were an early medieval group, who lived in a large area of what is now Russia, Ukraine, Belarus, and other countries, and are the ancestors of modern Russians and other related Slavic peoples . The Rus' came from what is today Roslagen of modern day Sweden. According to both contemporary Byzantine and Islamic sources and the Primary Chronicle of Rus ', compiled in about AD 1113, the Rus' were Norsemen who had relocated from over sea first to northeastern Europe, creating an early polity that finally came under the leadership of Rurik”(Wikipedia).

Se även Pete Kelly's Vikings Of The East: Igor and The Kievan Rus'(2017), från hans YouTube-kanal History Time.

Det är dock osannolikt att Rurik, Rus, Ryssland eller Ruotsi ska förknippas med Roslagen, som jag menar bryter av Tiundalands rod vid gattet strax norr om Grisslhamn ner till södra Norrtäljeviken – Rådmansölandet, där södra Roden fortsätter till Öland.

Sommaren 2022 gjordes arkeologiska fynd av ett svärd i Janakkala (Torvalds, 2022), vars första bebyggelse dateras till 800 AD.

Svärdet i Janakkala. Bild: Reijo Hyvönen. YLE.

Vid Janakkala ligger Haga borg som har lämningar efter bebyggelse som går tillbaka till Vendeltid (540 – 750 AD), liksom bebyggelse som uppförts av Birger Jarl hans korståg 1259 som sannolikt var ett i raden av korståg – en tradition som sannolikt pågått sedan Vendeltid. 1280 uppfördes Tavastehus slott. Svärdet dateras 1000 – 1100 AD.

Värt att notera. Fattigdomen vid den här tiden var omfattande (näst intill 100%). Ett svärd var således inte var mans egendom; det krävdes god finansiell ställning för att kunna införskaffa ett svärd. Jämför med att idag ha en högstatusbil.

2023 upptäcktes en grav i närheten av Salo i sydvästra Finland. Graven innehöll rester av flera individer, liksom vapen och smycken. Dateringen spänner från vikingatidens slut till Kung Jedvardssons korståg ~1150 (Christensen, 2023).

“Ett korsriddarsvärd som hittades under en grävning för geotermisk värme har lett arkeologer till en outforskad del av Finlands historia. Området visade sig vara en begravningsplats från en dramatisk period”.

Under vikingatidens slut sker också en annan av många socio-kulturella brytpunkter som tagit sin början under Kungarna Refilssons och Björns tid (800-talet) och som finns nedtecknade på Rökstenen (Ousbäck, YuoTube): nordisk polyteism ersattes av Abrahamistisk monoteism från Judéen/Israel i Mellanöstern (Sebag Montefiore, 2011). Dock fortlever många av de socio-kulturella markörer som uppstod under Vendel– och vikingatiden.

Så här kan det svenska riket, Svitjod ha haft sin utbredning.

1136 förklarade sig Novgorod självständigt från Kievriket och blev så småningom del av Moskva, senare Ryssland. Kopplingen till Svitjod var dock fortsatt betydande. Under 2024 års Nationaldagseminarium på konferenscentret Hanaholmen i Esbo i Finland, påtalade första talaren Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, att Novgorod fram till 1240 rent socio-kulturellt hörde till det han kallade Stor-Svitjod. Implikationen var att att Novgorod styrdes av Svear.

De handels – och upptäckarresor som sannolikt påbörjats under Vendeltid eller tidigare och som kunde påvisas genom fynd av bosättningar i Haga borg (~600 AD), fynden i Janakkala och Salo samt båtgravarna i Salme i Estland lade sannolikt grunden för Ruriks resa till Novgorod liksom senare diplomatiska resor.

Det implicerar, förvisso genom folkloristiken, att Svitjods kung Erik “den Helige” Jedvardsson (~1125 – 1160) förmodade korståg var en månghundraårig tradition. Och även om kristnandet pågått flera hundra år var sannolikt både Svitjod och Satakunda socio-kulturellt präglade av nordisk mytologi respektive björnkult. Därför är det även rimligt att anta att en biskop, Henrik, deltog.

Resan ska ha varit ett svar på tidigare attacker mot Svitjod av hedningar på den östra sidan av Satakunda. Det här korståget saknar stöd i den humanistiska historietraditionen som kräver att saker och ting är nedtecknade historien. Skriftforskare som Martin Hårdstedt och Henrik Meinander, båda promoverade till professorer i historia inom den humanistiska traditionen, avvisar därför att kung Jedvardsons korståg ska ha ägt rum.

Edgren (1992), å andra sidan, pekar på betydelsen av att ha ett interdisciplinärt angreppssätt, dvs. korrelera arkeologi, folkloristik, genetiska, skrifter inklusive sagor som tillsammans bildar teman och hypoteser.

Ty, utan genetisk forskning hade ingen kunnat lista ut att södra Sverige för 5000 år sedan beboddes av jordbrukare från Sardinien och jägare och samlare från Bajkalsjön (Reich, 2018; Skoglund et al 2012), eller upptäckt den massiva migration från den Pontiska stäppen, som skedde 500 år efteråt och som gav Fennoskandinaverna häst-och-vagn, språk och blå ögon (Eiberg et al. 2008; Haak et al. 2015; Hanel and Carlberg, 2020).

Jämför även slaget vid Troja, beläget i Ilium vars första bebyggelse dateras 3600 BC, dvs. ~5600 år före nutid och som består av nio lager. Trots att slaget vid Troja funnits nedtecknat i Illiaden och Odyssén (~700 BC), antogs berättelsen vara en myt, dvs motsatsen till dagens humanistiska historietradition. Noterbart är även att man antar att berättelsen först traderats muntligt, dvs. det som varit typiskt för vår art som varit etablerad minst ~320 000 år före nutid (Hublin et al. 2017). Nedteckning av händelser introducerades i Mesopotamien ~6000 före nutid, dvs. strax innan den första bosättningen av Ilium/Troja.

Två platser var inledningsvis fokus för utgrävningar:

1. Hisarlik där Ilium/Troja är beläget en bit från Dardanellerna, men då, när havsnivåerna var 6 – 10 meter högre, sannolikt strandnära. Eftersom havet var dåtidens motorvägar är det rimligt att anta att Ilium var en hamnstad.
   
   
2. Pınarbaşı på den 'Trojanska slätten' ~500 km ostnordost (~40 grader) om Hisarlik.

1822 identifierades Ilium som Troja av Charles McLaren (1782 – 1866). 1845 köpte Fredric Calvert en gård i området som delvis inkluderade Hisarlikhögen. 1865 började hans bror Frank Calverts (1828 – 1908) gräva i högen. Parallellt med Calverts utgrävningar i Hisarlik sökte Heinrich Schliemanns (1822 – 1890) med ljus och lykta långt därifrån i området runt Pinarbasi. Dock utan framgång. Calvert, som saknade finansiella medel, övertygade Schliemann att gå med i hans utgrävning. 1871 gör de fynd vars slutsatser bekräftar McLarens tidigare fynd och hypoteser. Notera komplexiteten i den här 50 år långa processen.

Slutsatsen är att skriftliga källor inte utgör något bevis för förekomst, utan precis som sagorna (och muntligt traderade berättelser) utgör teman och hypoteser som kan bekräftas genom t ex. arkeologiska fynd och analys av arvsmassa (se Haak et al. 2015; Lamnidis et al. 2018, Reich, 2018, Skoglund et al 2012).

Beträffande kung Eriks korståg kan man implicera både ett och annat. Eftersom fynd på Salme visar att korstågsliknande färder genomförts hundratals år innan kung Eriks förmodade korståg, är det rimligt att anta att det handlar om en långvarig tradition och att kung Erik i själva verket kultiverade en tradition där nobla män från Tiundaland seglat, dels rakt österut, dels nordost vart, i flottor upp till 100 skepp. När skeppen introducerades och framfördes endast med hjälp av roddare, är det sannolikt att utfärderna skedde rakt österut ut genom Norrtäljeviken och Ålands hav. Därav fynden vid Salme. Fynden vid Haga borg/Janakkala indikerar att färdvägen gick via Tiundalands rod och Satakunda.

Erik ska ha halshuggits i Östra Aros/nya Uppsala 1160 och enligt legenden ska en källa ha sprungit upp på platsen ( se bild nedan). Den är belägen mellan domkyrkan och Upplandsmuseet (se bilder nedan).

St Eriks källan. I bakgrunden hus som skymmer Fyristorg

St Eriks källa.
Till höger utanför bild: Upplandsmuseet.

1258 – 60. Birger Jarl (1210 – 1266) genomför det som i den humanistiska historieskrivningen räknas som det andra, men som sannolikt var det 'femtioelfte' sedan Vendeltid, korttåget.

Jarl var ingen varjag från Valsgärde/Uppsala/Östra Aros utan härstammade från Bjälbo i Östergötland, ett landskap som tillsammans med Västergötland, Norrland samt Sataunda och Egentliga Finland integrerades i kung Eriks [Retilssons] eller Björns handelsorganisation Svitjod som blev konungariket Sverige.

Jarl var således en östgöte (ska uttalas så att stg mellan ö:na bildar ett sj:e-ljud [œɧœtɛ/ˈœstjøːtɛ]). Han lät även resa en fast byggnad vid Haga borg vilket indikerar att färdvägen gick via Tiundalands Rod.

Noterbart. Det är Bjällboätten vapen, inklusive Jarls vapensköld, som Satakundas Björn anpassats till. Till detta ska läggas att Finlands statsministerbostad heter villa Bjälbo, dvs. samma som Birger Jarls födelseort.

1252 grundar Jarl handelsplatsen Stockholm vid Mälarens utlopp i Saltsjön.

~1270 skickar Påven ett påbud om att domkyrkor ska byggas i Uppsala respektive Åbo. Katedralernas storlek vittnar om att västra– och östra rikshalvan respektive betydelse.

Uppsala – Stockholms många invånare var inte självförsörjande. Därför behövde man importera varor från rikets alla hörn. Men den decentraliserade handel som karaktäriserat vikingakulturen hade centraliserats. Det betyder att man måste få tillstånd att idka handel.

1348 gav kung Magnus Eriksson rättighet till socknemän i Närpes, Korsholm och Pedersöre att driva handel med “alla ätande vahror” (Nordlund, 1931). Det betyder att handelsmän i 'Österlandet' exporterade smör, torkad fisk och båtar till Stockholm och Östra Aros. De seglade i flotta, d.v.s. den tradition som uppstått under Vendeltid (540 – 750 AD) och som när seglen introducerades blev vikingatiden (750 – 1066 AD). Det indikerar dels upp till 100 skepp, dels att befolkningen i Österbotten hade utvecklat stor kunskap om handel och logistik liksom att de talade [dåtidens] handelsspråket runt Bottniska viken och Östersjön – svearnas språk – svenska.

Det finns flera båt– eller skeppslag, dvs. föreningar som byggt repliker av vikingaskepp med kopplingar till Bottniska viken, Ålands hav och Egentliga Östersjön:

Föreningen Viksbåten byggde under 1996 – 97:

“Carving is now used for experiments and measurements with regard to rowing and sailing properties, compliance in the sea, etc. The goal is to gain knowledge about how the Swedes' Viking-era boats were built, looked and functioned”.

Skeppet var 9.3 meter långt, 2.2 meter brett och vägde 700 kg På Viksbåten's website finns länkar till:

Shiny shipwreck

De har byggt en replika av ett skepp (väldigt likt Tälja) som seglade under 1400 – talet.

Helge Holm

I takt med landhöjningen blev det inte längre möjligt för varjager/Upplänningar från Valsgärde/[gamla] att via Norrtäljeviken eller Tiundalands rod nå Bottniska viken respektive Egentliga Östersjön/Ålands hav. Det som då var öppet vatten utgör idag sjöar, dalar och ängar. Eftersom marken sannolikt var bördig gav det upphov till bosättningar av jordbrukare, dvs. en livsstil som i betydande grad skiljer som från den som råder nära ett hav.

~1270 övertar Tiundalands/Svitjods centralort Östra Aros namnet Uppsala. Några hundra år senare övertar handelsplatsen Stockholm, söder om folklandet Attundaland, rollen som rikets huvudstad.

I södra Roden, nära kusten, utgjorde Telgium (1298), Norra Tælgha (1409) porten mot havet. Notera det geografiska läget, i skärningspunkten mellan Lyhundra i Attunda, Väddö och Häverö skeppslag i norr och Bro och Vätö skeppslag i söder. Det är rimligt att anta att otaliga flottor från Vendel – Uppsala under århundraden även passerat Telgium/Norra Tælgha. Och i takt med landhöjningen samt att makten flyttades från Uppsala till Stockholm, kan man anta att Telgium/Norra Tælgha förväntandes bli en allt mer betydelsefull för handelstrafik österut.

1384 byter Svitjod namn till Sverige.

“Första gången landsnamnet Sverige förekommer i skrift, stavat Swerighe, är i en urkund från Kalmar, daterad 1384. Dessförinnan möter vi olika termer, bland annat de fornnordiska Svíaríki och Svíþjóð (Svitjod, fornsvenskans Svethiudh, »sveafolket«), den fornengelska Swiorice och de latinska Sueonia (»Sveonien«), regnum Sweorum (»svearnas/svenskarnas rike«) och regnum Sueciæ (»riket Svetia/Svetsia«)” (Harrison, 2018).

~1500 – talet. Roslagen nämns första gången. Det hänger samman med att öarna tittade fram på 1400 talet. Björkö Arholma Hembygdsförenings jubileumsupplaga av Våra Öar (nr 11, 2009):

“Dagens geografiska Björkö fanns inte år 1409. Havet trängde in längre över land och splittrade den nuvarande Björkön i tre större öar och en mängd minde holmar och skär. Utgår man från en genomsnittlig landhöjning om ca 0,5 meter per århundrade så stod vattennivån mellan 3 – 3, 5 meter högre än idag. Den största av de tre öarna avgränsades i nordväst av sundet mot Salnö och i öster av en sammanhängande vattenled från Finnalafjärden, genom ett smalt sund från Dragsviken förbi Björkö – Arholma kyrka till nuvarande Kullaviken och vidare ut i Marumsundet. På andra sidan låg de två mindre öarna, skilda åt av ett sund från nuvarande Rumshamnsviken till Tofladen. Den nordligaste av dessa öar stäckte sig till Vikasjön och Simpnäsviken, som då hängde samman, medan den södra ön omfattade nuvarande Skeppsmyra och Stärbsnäs byar. Av sundet mellan Rumshamn och Tofladen återstår i dag bara en torvmosse (p. 5).

För att förstå människorna år 1409 måste vi tänka oss bort från vårt sätt att betrakta tiden som något kvantitativt, som en tidslinje indelad i månader och dagar. Medeltidens människor såg istället tiden i kvalitativa termer. Vissa delar av livet var festliga höjdpunkter i tillvaron medan mellanliggande perioder mestadels bestod av hårt arbete som styrdes av jordbrukssamhällets produktionscykel. Och på samma sätt som kyrkobyggnaden var starkare och heligare än bondens stuga, så var vissa dagar och nätter starkare och heligare än andra. Då kunde till och med andra naturlagar gälla, där djuren talade och mörkrets och ljusets makter kröp närmare människorna än annars. År 1409 tänkte man inte heller i sekunder och minuter. Den indelning av dygnet i 24 timmar som vi har idag slog inte igenom förrän en bit in på 1400 – talet. (s. 7)”.

Det ovan nämnda påverkar tolkningen av Roden, inklusive Roslagen som jag menar delar av Roden. Enligt engelska Wikipedia, definieras nämligen Roslagen enligt följande:

“Roslagen is the name of the coastal areas of Uppland province in Sweden, which also constitutes the northern part of the Stockholm archipelago”.

The name comes from the rodslag, which is an old coastal Uppland word for a rowing crew of warrior oarsmen. Etymologically, Roden, or Roslagen, is the source of the Finnish and Estonian names for Sweden: Ruotsi and Rootsi”.

En viktig aspekt är att Roslagens södra gräns tycks anges som Stockholms norra skärgård. Den brukar utgöras av Arholma eller Norrtäljevikens mynning.

I Beskrifning öfver Roslagen gör Fredric Wilhelm Radcoff (1910) en snävare avgränsning:

“Skärgården sträcker sig 13 mil från Örskär i Börstils pastorat vid 60 gr. 32 m. polhöjd och 35 fr. 58 m. median till Svenska högarna i Frötuna pastorat vid 59 gr. 25 m. polhöjd och 37 gr. 6 m. östlig från Ferro” (s. 8).

Örskärs fyr. Källa: Örskärs fyr där man kan bo eller ta en fika.

Enligt Björklund (2014) ligger Börstils pastorat i norr om gränsen till södra Roden, som går i sundet mellan Vässarö i Östhammars skärgård och Långgrundets naturreservat norr om Ellan på Singö – samma gräns som idag går mellan Uppsala län och Stockholms län. Därmed hamnar Börstils pastorat och Örskär i Tiundalands rod.

Man kan stanna upp och fundera över hur terrängen förändras i nordsydlig riktning. Det manifesterades under ett besök jag gjorde till området kring Hamrångefjärden 2011. Geografiskt är Hamrångefjärden beläget i Gästrikland norr om Dalälven (Se karta nedan), som enligt Brink (2010) ska ha tillhört Tiundaland och [norra] Roden, dvs. Tiundalands rod som är skild från södra Roden (Björklund, 2014). Dess arkipelag skvallrar om något viktigt – att skärgården ligger mer oskyddat mot Bottniska viken.

Google Maps.

Man kan också betrakta havens delning. Från Töre i norr ner till en linje som utgörs av Simpnäsklubb på ön skomakaren i väster och Hangö udd i öster, heter havet Bottniska viken.

Simpnäsklubb. 1765 uppfördes en känningsbåk – ett större fast sjömärke med ett ofta unikt utseende – på ön Skomakaren. Samma år uppfördes Arholma båk.

1895. Simpnäsklubb. Foto: Fredrik Svenonius.

1925. Simpnäsklubb. Foto: Lovsverket.

1928. Simpnäsklubb. Foto: Lotsverket.

1932. Simpnäsklubb. Foto: Lotsverket.

Nutid. Simpnäsklubb.

Länk till källan.

Arholma båk.

 

Nutid. Arholma båk.

Bottniska vikens södra del smalnar av till Södra kvarken – havet mellan mellersta Upplandskusten och Åland. Från norra Rodens (Tiundalands rod) norra gräns till Norrtäljeviken södra mynning kallas havet Ålands hav.



Länk till källan.

Men södra Kvarkens norra gräns tycks sammanfalla med gränsen mellan Tiundalands rod och södra Roden, dvs. samma som dagens gränsdragningen mellan Uppsala respektive Stockholms län, och den södra tycks sammanfalla med Ålands Havs södra gräns.

Vid Simpnäsklubb – Hangölinjen-linjen börjar också Egentliga Östersjön som sträcker sig mot Finska viken och Rigabukten.

Slutsats. Södra Roden skild från norra Roden (Tiundalands rod). Ålands hav sträcker sig från gränsen mellan norra och södra Roden, dvs. dagens gräns mellan Uppsala respektive Stockholms län. Jag hävdar därför att Roslagen startar vid gränsen mellan Uppsala och Stockholms län och sträcker sig till Arholmas södra spets eller Norttäljevikens mynning, en sträcka på ca 55 km. Den här avgränsningen har sannolikt gett upphov till en specifik socio-kultur som skiljer sig från Tiundaland Rod respektive Stockholms skärgård.

1442, dvs. 700 – 800 år efter att Satakunda etablerats som en del av (folkland?) Svjtjod, erhöll Raumo i Satakunda stadsprivilegier av Kristofer av Bayern. Det var i Raumo som skonaren Nimrod, byggd i Lettland (1890) och som förliste norr om Mellanskär utanför Simpäs 30 november 1943, hade sin hemmahamn 1924 – 1943.

1477. I Uppsala grundas ett universitet i ett av epicentren för Entreprenöriellt tänkande i Fennoskandien.

1523. Kalmarunionen upphörde när Gustav I Vasa (1496 – 1560) valdes till Sveriges kung. Kan det vara så att svenskarna blivit influerade av det Polsk-lituanska sätt att välja sina regernter?

1527. Gustav I Vasa tar initiativet att överge den [något hårdare] katolicismen till förmån för [den något mjukare] evangelisk-lutherska kristendomen som betonar Jesu 'glada budskap', särskilt Nya Testamentets försoningslära, d.v.s. som idag utgör Sveriges statskyrka. Övergången var en process som pågick i 66 år (1527– 1593).

1533 föds Erik XIV (1533 – 1577). Efter ett beslut som fattades 1544 vid den 4:e ståndsriksdagen i Västerås om qatt Sverige skulle bli ett arvrike där äldsta sonen ärvde tronen.

1541 – 1608. Uppgifter visar att exporten av smör och torkad fisk och båtar från Närpesområdet över Bottniska viken till Stockholm fortfarande var omfattande. De seglade fortfarande enligt samma tradition som under Vendel– och vikingatid. Och när Stockholmarna ville ha större båtar, då byggde Närpesborna större båtar. @hesaPete

1550, den 12 juni, grundar Gustav I Vasa Helsingfors, som handelsstad för att möta konkurrensen från Reval, dvs. det som många idag kallar Tallinn. Han valde Helsinge ås mynning vid Södernäsviken, som idag kallas Gammelstadsfjärden. I Gamlestaden finns fortfarande spår av stadens torg.

Gustav Vasa låter sätta upp så kallade lotshemman. Folk som bodde i kustnära områden fick viss skattefrihet för att bistå med navigering i innerskärgården.

1560. Erik XIV (1533 – 1577) kröns till Sveriges konung.

Erik fick, till skillnad från sin pappa, akademisk utbildning – lärde sig flera språk och bekantade sig med renässansen och dåtidens vetenskap. Det öppnar dörren för renässansen som sägs ha uppstått i Florens ~1420 – talet när Filippo Brunelleschi (1377 – 1446) fick uppdraget att bygga kupolen till Katedralen i Florens – Heliga Marias blommas basilika.

Renässansen hade spritt sig i Europa, men hållits tillbaka av Eriks pappa Gustav. Dessvärre hinner inte Erik uppleva detta då hans avsätts och fängslas av sin bror Johan III (1537 – 1592) 1568. Det verkar ändå som att en boll sätts i rullning. På det följer en vetenskapsrevolution (McKeown, 2009; Widmalm, 2012). 1576 grundar Johan Collegium regium Stockholmense, Stockholms första högskola. Notera. 99 år efter grundandet av Uppsala universitet. Spår av renässansen finns både i Björneborg och Raumo.

Noterbart: i Roslagen märktes knappt något av detta.

1592 efterträddes Johan av sin son Sigismund (1566 – 1632) som kung av Sverige (1592–1599). Sigismund var även kung av Polen och storfurste av Litauen (1587–1632).

1604 (1599) avsattes Sigismund. I hans ställe kröntes Karl IX (1550 – 1611).

1611 kröntes Gustav II Adolf (1594 –1632) till Sveriges konung. Under hans tid grundlades stormaktstiden.

1611 startade stormaktstiden (–1721) vilket innebar ett socio-ekonomiskt uppsving. Från 1600 till 1700 nästan fördubblades den genomsnittliga svenska levnadsstandarden. En del av förklaringen var sjötrafiken över Bottniska viken och Östersjön som sedan århundraden varit ett svenskt innanhav.

Den centralisering av handeln som inletts på 1300 – talet stramades åt ytterligare under under rikskansler Axel Oxenstiernas (1612 – 1654) ledning. Man fick bara sälja till vissa utsedda hamnar.

1622 får Norrtälje stadsprivilegier. Igen. Notera Norrtäljes geografiska läge, i skärningspunkten mellan Lyhundra i Attunda, Väddö och Häverö skeppslag i norr och Bro och Vätö skeppslag i söder.

Notera också att det då fortfarande råder en betydande socio-kulturell skillnad mellan Norrtälje ytterskärgården – Roslagen.

1632 efterträder drottning Kristina (1626 – 1689) Gustav II Adolf (1594 – 1632) som stupat vid Lützen, beläget tjugo kilometer sydväst om Leipzig och ~1150 km söder om Stockholm. Det är under Kristinas regeringstid som det renässans– och vetenskapstänkande som initierats av Erik XIV tog fart (McKeown, 2009 och Widmalm, 2012).

• 1632: grundas Academia Gustaviana (1632–1665) och Academia Gustavo-Carolina (1690–1710), nuvarande Tartu universitet.
  
  
• 1640: Grundas Kungliga Akademien i Åbo, nu Helsingfors universitet.
  
  
• 1640. flyttas Helsingfors till det som idag är stadsdelen Kronohagen. Befolkningen i västra delen av riket hade stigit till ca 760 000 och i den Östra delen av riket till ~500 000 människor.
  
  
• 1641 infördes handelslättnader. Det hängde samman med den våg av renässans– och upplysningstänkande som nått Sveriges rikshalvor, möjligtvis från Krakow som historiskt haft nära anknytning till Sverige.

1654. Kristina abdikerar. Hon efterträddes av karl X (1622 – 1660).

1658. var Sverige ett av de mest framgångsrika länderna i världen.

Det svenska kungariket (1658).

1660. Karl XI (1655 – 1697) kröns till Sveriges konung.

1677, slutet av stormaktstiden, blev lotsverksamheten en statlig institution. Rospiggarna spelade en avgörande roll som lotsar i de av Gustav Vasa inrättade lotshemman.

“Till Lotsverket hörde sex lotsdistrikt och dessa följde med in i den nya organisationen: Övre norra (Umeå), Nedre norra (Gävle), Mellersta (Stockholm), Östra (Kalmar), Södra (Malmö) samt Västra (Göteborg). Varje distrikt styrdes administrativt och ekonomiskt från sin lotsdistriktsexpedition med en lotsdirektör som chef. Under respektive distrikt låg alla fyr- och lotsplatser, fyrskepp (17 st) samt besättningar på arbets- och tjänstefartyg" (Kungliga Sjöfartsstyrelsen). År 1904 fanns det sex lotsdistrikt (Wikipedia).

1682. Karl XII (1682 – 1718) kröns till Sveriges konung. Han stupar, sannolikt tillsammans med tusentals unga män, i Norge.

Ulrika Eleonora (1688 – 1741) väljs till Sveriges drottning. Hon abdikerar 1720 och efterträddes av Fredrik I (1676 – 1751). Det sammanfaller med att Sverige trädde in i frihetstiden (1719 – 1772), vilket innebar decentraliseringar i flera steg.

1741. Sveriges Riksdag beslutar om något som kan liknas vid frihandel (marknadsekonomi); man fick transportera trävirke i utgående trafik och spannmål i returtrafiken.

1751. Adolf Fredrik (1710 – 1771) kröntes till Sverige konung.

1765. De flesta handelsbegränsningarna hävdes, d.v.s. början på det vi kallar marknadsekonomi.

1771. Gustav II (1746 – 1792) kröns i Sveriges konung.

1780. Den akademiska utveckling som kom igång 1560 med Erik XIV stannar av:

“Omkring 1780 förlorades emellertid ställningen som en av de mest aktiva vetenskapsnationerna i Europa, och mot slutet av seklet hade svensk vetenskap reducerats till relativt dunkel”.

“Around 1780, however, the position as one of the most active scientific nations in Europe was lost, and toward the end of the century Swedish science had been reduced to relative obscurity” (Widmalm, 2012).

Men eftersom någon liknande utveckling inte skett i Roslagen är det sannolikt business-as-usual som gäller.

Bild 1. Roslagen 1695, av kartritare Peter Gedda (1661–1697).

Frihetstiden (1719 –1772), Gustaviansk tid (1772 – 1809) liksom den mer omfattande upplysningstiden (1700 –1800 talet), med hyllandet av det sunda förnuftet, påverkade sannolikt invånarna i det svenska kungariket som helhet, men i mindre utsträckning i området mellan Ellan vid Singös norra spets till Arholmas sydliga dito/Norrtäljevikens mynning – det jag hävdar är representerar Roslagen. På öarna fortsatte således rospiggarna den livsstil som givit dem dess prägel sedan de bröt vattenytan (~1400 – talet): mångsyssleri i form av fiske, jakt och småskaligt lantbruk.

Den här bakgrunden skapar kanske någon form av förståelse för konstrasten mellan Tiundaland och Stockholm å ena sidan, och å den andra: Roslagen.

Den Österbergska släktsagan

Släktsagan börjar med Pehr Erson (1788 – 1859). Han föddes i Stärbsnäs på södra Björkö.

En trend som förekommitt både i östra och västra delen av det svenska kungariket nådde även Roslagen –att byta namn; Det finns uppgifter som tyder på att Pehr redan 1811 tagit namnet Österberg. 1819 använde han dubbelnamnet Österberg-Erson. Men varför Österberg?

Namn gavs förr i tiden på väldigt funktionella grunder. När jag besökte Pehrs födelseby – Stärbsnäs – och blickade ut mot Idö dit han senare kom att flytta, såg jag en skylt där det stod Österberget. Var det här Pehrs barndomshem låg?

Pehrs liv följde förmodligen tidigare generationers liv; på något sätt blev han skepparbonde på Idö. Sannolikt hade han besökt Idö och andra öar i arkipelagen flera gången tillsammans med sin pappa, farfar eller andra män. Flytten var en kort rodd eller segling över viken från Stärbsnäs (Österberget?). Där började han arbeta på en gård som ägdes av jägmästare och komminister Gustaf Holmers som också ägde Lidö säteri. Gården arrenderades av en skeppare. En av Idöböndernas fyra döttrar hette Anna Mathsdotter (1794 – 1879). Pehr och Anna gifter sig och får barnen Per (1819), Catharina (1824), Johan (1826), Anders (1830), Maria (1832) och Eric (1837) (Bergman, 2001).

Eftersom Pehr Österberg-Erson var skepparbonde kan man anta att han ingick i den bondesegling som innebar att “vanligt folk” kunde ägna sig åt [viss] handel. Enligt Bergman (2001) är Pehr 1820 skeppare på Arholmagaleasen Fogeln. Norr om Åland, på resa från Umeå med timmer, förliser Fogeln i en kraftig storm. Pehr och de två besättningsmedlemmarna går i livbåten och driver in i den åländska skärgården. Där ska de ha landat på Kullbergs storgård i Kumlinge socken.

Här uppstår dock en avvikelse mellan Bergmans tolkning av sjöförklaringen och uppgifter från Kumlinge kommun, som i ett mejlsvar hävdar att någon Kullbergs storgård aldrig existerat. Jag kontaktade Ålands sjöfartsmuseum om saken och den 6 maj 2015 kom svar. De föreslog att det kunde handla om Hullberga skärgård. De bifogade en sida ur boken Håkan Skogsjös bok “Släkter och gårdar i Brändö”. Det står:

“Hullberga är en grupp skär som ligger Norrhavet knappt tio kilometer norr om Fiskö och lika långt väster om Jurmo. Den största ön är Storlandet, och söder om den ligger Nötskär. Båda var bebodda i ungefär 200 år, från mitten av 1700 – talet till 1950 –talet. Hullberga omtalas för första gången 1567 i en förteckning över kronoholmar, då lagd under Grelsby gård. Åter därpå nämns Hullebergz holmar som lydande under Kastellholm. Vidare omtalas skärgruppen på 1580 – talet flera gånger i kronas räkneskaper” (s. 320).

Alltså. Frågan är långt ifrån utredd och för den som vill går det att gå vilse i många ortnamn i Svenska Litteratursällskapet i finlandssvenska byggnadsnamn.

År 2000 skrev Yngve Andersson i Rospiggen om en ovanligt kraftig storm 1820. Där nämns Fogeln, Kumlinge socken, men inte Pehr Österberg (En katastrofal storm år 1820 informerar om sjöfarten i Singö socken).

Du som läser detta och har information – hör av dig!

Det är äldste sonen Per Österberg (1819 – 1886) som tillsammans med Margareta Ersdotter (1817-1883) tar över gården på Idö och troligen ärver han rollen som skepparbonde. Kontakten med fastlandet finns kvar; under 1848 – 49 renoverade Per galären Alexander i Skeppsmyra. frågan är om det kan ha varit nära Österberget?

Den 8 juni 1832 hade Aftonbladet en notis om en finsk– eller ryskregistrerad galär Alexander. Kan det vara samma skepp? Jag har varit i kontakt med Sjöhistoriska museet, men personalen där meddelade att de inte kunde hitta information om någon Alexander.

Om någon har information: kontakta mig gärna!

Per och Margareta får barnen Erik “Jerker” (1846), Margareta (1848), Brita (1850) och Anders-Petter (1852). Trots att Jerker är äldsta sonen verkar som att det är Anders-Petter som tar över gården?

Någon som är släkt med Anders-Petter får gärna kommentera eller höra av sig.

Barnen Margareta och Brita är omskrivna i Arholma skärgårdskultur i förändring: Agnes Westerbergs uppteckningar, Nordiska museet.

Brita var dövstum och kallades sy-Brita och dumb-Brita (observera stavningen som är engelska för dumb). 1870 skrevs Brita in vid Manillaskolan i Stockholm (1908 – ). Margaretha Österberg (f. 1848) gifte sig med Hagas-Olle Ahlström 1875.

Någon som är släkt med nämnda Ahlström får gärna kommentera eller höra av sig.

Erik “Jerker” Österberg (1846 – 1916). Jerker betyder “enhärskare” eller “den alltid härskande” och är bildad av namnet Erik, av fornsvenska Ērīker och fornnordiska Eiríkr, med suffixet -er bevarat. J beror på en dialektal diftongisering (Wikipedia). Jerker var äldste sonen men han tar inte över gården (det gör brodern Anders-Petter ~ 1881) Istället går Jerker till sjöss 1871. Och det sker ganska sent, vid 25 års ålder. Sex år senare, 1877, bosätter han sig på Viberö söder om Arholma.

“Skepparen och timmermannen Jerker Österberg och hans fru Matilda [Westman) (1853-1941)] och många barnen bodde på Östergården. Österberg kom från Idö och köpte land av Lindström på Viberö” (Vestin, m. (1988)

Jerker och Matilda får barnen Albert (1878), Albertina (1880) och Lydia (1885). Albertina och Lydia är också de avbildade i Arholma skärgårdskultur i förändring, Nordiska museet.

“Matildas mamma Lovisas (födda Alexandersson) familj kom ursprungligen från Estland via Finland. De flyttade först till Gisslinge, senare till Hamnholmen i Räfsnäs. Pappa Jan-Petter kom från Häverö. Han var en splittrad soldat och bytte därför namn. Han blev senare fiskare på Hamnholmen i Räfsnäs. Efter giftermålet med Jerker (Erik) Österberg och flytten till Viberö rodde Matilda från Viberö och hälsade på Jan-Petter på Hamnholmen. Efter Erik (Jerker) Österbergs död bodde Matilda på Viberö tills (år saknas) hon sålde för 600 kr och flyttade till Arholma. Först till Bergsstugan och sedan till Hagas. Hon gillade verkligen att fortsätta med fisket. Under kriget satt hon alltid och stickade långa strumpor till sjömännen från ön. Hon satt vid fönstret i Hagas långa och hade utsikt över alla som gick förbi”.

Bild 2. Erik “Jerker” och Matilda Österberg. Foto: Magnus och Agneta Huldt.

Jerker byggde minst fyra hus på Idö, Viberö, Arholma och Simpnäs (uppräknade i syd-nordlig riktning). Ett av husen restes 1903 på Granö (Arholma) (se bild 3).

Bild 3. Magnus och Agneta Huldts hus på Granö. Jerker ska ha byggt huset 1903 för Alberts och Reginas (född Sandberg och i sitt första äktenskap Lindström) räkning. Men eftersom Regina vägrade bo där gick flyttlasset vidare till Simpnäs. Foto: Peter Österberg.

Det var tänkt att sonen Albert och hans fru Regina (född Sandberg och tidigare gift Lindström) skulle bo på Granö som ligger bedövande vackert med utblick över fjärden. Från grannbryggan gick även båttrafik in till Norrtälje. Det passade dock inte Regina.

Någon gång mellan 1903 – 1916 uppförde Jerker, sannolikt tillsammans med sonen Albert, det vita huset på Albertsro (se bild 4).

Bild 4. Albertro, Simpnäs. Jerker och sonen Albert [Österberg] byggde sannolikt huset tillsammans. Huset ägs idag av Alberts dotter-dotter. Foto: Peter Österberg.

Vittnesuppgifter gör gällande att systrarna Sandberg (senare Österberg respektive Tisell m fl.), hade så kallat 'humör'. I samtal med Alberts dotter Ingrids dotter Eva och hennes bror Mats framgår att systrarna Sandberg inte var speciellt lätta att leva med (det korresponderar med Yvonne Jeppsons berättelser). Tydligen fick Albert gå igenom halva Roslagens arkipelag innan Regina accepterade att följa med. De slår sig ner på Albertro, Simpnäs, vid dagens Lotsvik (se bild 4). (Regina hade även en våning på Folkungagatan 95 i Stockholm. Där samlades släkten på vintrarna fram till mitten av 1970 – talet.)

Även om stilen på husen [på Granö respektive Simpnäs] delvis var ett resultat av den rådande tidsandan, kan man inte låta bli att notera likheterna mellan huskonstruktionerna.

Under segelsjöfartens blomstringstid (runt sekelskiftet 1900) var 1/7 av hela landets segeltonnage hemmahörande i södra Roden. Av ostkustens bestånd av segelfartyg var över 1/3 registrerad i Roslagen och rospiggarna svarade för huvuddelen av träexporten (Rospiggen 1986). Bild 5 från Stockholm ger en föreställning hur det kunde se ut vid den här tiden.

Bild 5. Stockholm Ström runt 1860. Källa: Perspektiv på Stockholm (Wikström & Lundgren). Enligt Stockholms läns museer fortsätter sjöfarten i Roslagen att blomstra och når sin peak i början 1900-talet. Mycket av trafiken gick till Stockholm

Albert Österberg (1878 – 1958) växte upp på Viberön i Roslagen. Albert gick sannolikt några år i skolan innan han trädde in i rollen som skepparbonde.

Jag har ännu inga exakta uppgifter när detta skedde, men en jämförelse kan göras med konstnären Harald Lindberg (1901 – 1976), som bodde i grannbyn och även porträtterade Albert och hans son Bengt (min farfar).

Lindberg föddes i Rumshamn som ligger vid vattnet ca 6 kilometer från Albertsro. Vid 13 års ålder mönstrade Lindberg ut som kockelev. Som 16 – åring fick han jobb som styrman på Mälartrafik. Efter första världskriget seglade han på världshaven innan han som som 23 – åring antogs vid konstakademin (Händel och Riert (1996). Skutemålare, s. 80). På konstakademin hade Lindberg en annan känd konstnär som lärare – Albert Engström (1869 – 1940). Engström var inte från Roslagen utan var bördig från Lönneberga socken i Hultsfreds kommun, nära Vimmerby, i Småland. Notera dialektskillnaden. I Vimmerbytrakten har den småländska dialekten inslag av östgötska som avviker från roslagssmål i betydande grad.

Smålänningen Engström, känd för att ha tolkat Rospiggen i sina verk, hade sin konstnärsateljé i Grisslehamn, belägen ca 20 kilometer söder om södra Rodens gräns mot Tiundalands rod och därmed ca 30 kilometer från Roslagens södra gräns – Arholma/Norrtäljevikens mynning. Och kanske var det Engström som var upphovsperson till idén att lägga till 'H' framför vissa vokaler för att beskriva rospiggska? Det kan i så fall vara förklaringen till det hypotetiska påståendet att till exempel Arholma skulle ha uttalats H'arholma. I skrivande stund finns det inga vetenskapliga bevis för att rospiggarna använde H framför vokaler. Inspelningar som personal från Sveriges radio gjort med bland andra Albert [Österberg] och Viktoria Eriksén (Kjell Erikséns mormor) visar snarare att de pratade som i gamla pilsnerfilmer (ljudmaterialet presenterar jag på föreläsningen).

Harald Lindberg hade alltså börjat segla som tonåring och före 23 års ålder reste han som sjöman på världshaven. Detsamma gällde troligen de flesta unga män, inklusive Albert [Österberg].

Någon gång mellan 1892 – 1897 mönstrade Albert, då 14 – 19 år gammal, på den norskflaggade skonaren Bien.

Saknar uppgifter om fartyget. Den som läser detta och har information får gärna höra av sig.

Resan gick till Rio Grande do Sul i södra Brasilien, strax norr om Uruguay.

Den 24 september 1898 mönstrar Albert, nu 20 år, på barken Robertsfors av Malmö (se bild 6). Resan gick enligt uppgift till Port Natal i Durban, Sydafrika. Det betyder dels att Albert reste söderut via Afrikas östkust, dels att han fick segla runt Godahoppsudden. Enligt vissa obekräftade uppgifter ska Albert där ha varit med om ett djungeläventyr. Mer om detta om eller när jag hittar uppgifter om händelsen.

Bild 6. Barken Robertsfors av Malmö (RaM), byggd i Sikeå, väster om Kramfors (Källa: Carlotta, Malmö museer).
Uppgifter från Sjöfartstidningen (1980) gör gällande att RaM köptes av redaren R.W. Palm 1892.

Sjömansrullorna (riksarkivet) visar att Albert mönstrade av 9 maj 1899.

I december 1901 befann sig Albert sannolikt i Liverpool, England, efter att ha mönstrat på som besättningsman på det 3779 (2408) ton tunga, fyrmastade ångfartyget Mira av Liverpool, riggad som en skonare (se bild 8 nedan).

I december 1901 lämnar nämligen Mira England och går antingen till norra Nova Scotia, Kanada, eller till Boston, USA. Den 3:e februari 1902, lastad med timmer på väg från Boston till Louisburg, fort Breton, på norra delen av Novia Scotia, strandar Mira vid Chebogue Point på Nova Scotia sydvästliga spets nära Yarmouth (bild 7).

Bild 7. Nova Scotia. 'Längst upp' på den nord-östra spetsen syns Cape Breton som var målet för Mira (och Albert). På den motsatta sidan, i väst-sydvästlig riktning, söder om Ellenwood Lake, syns Yarmouth där Mira (och Albert) strandade.

Vid strandningen (se bild 8 nedan) rådde mycket dåligt väder. Styrman och kapten hade enligt uppgifter från den Engelska sjöförklaringen i samråd (Groupthink) förväxlat ljussignalen vid Cape Sable, ej synlig på kartan men belägen öster om Thomas Raddall och The Island, med Chebogue Point, vid Yarmouth.

Bild 8. Mira, förmodligen strax efter strandningen vid Chebogue Point (med tillstånd av Yarmouth Landsarkiv. (Besök gärna sidan!)

En intressant detalj är hur besättningen räddas. Det sker genom att man monterade en linbana mellan fartyget och fastlandet (Bild 9). På densamma lastades även delar av godset från lastrummet. Tekniken, att använda en linbana, skulle komma att spela en viktig roll i ett senare drama vid Mellanskär i Roslagen ...

Bild 9. Räddningen av besättningen via en linbana.

Efter strandningen bärgas och repareras Mira och går sedan under många år i trafik. Under första världskriget sänktes hon Engelska kanalen.

Trots att Miras strandning skedde vid Yarmouth anger Albert i en intervju 46 år senare att Mira strandade vid Halifax (Rospiggen (1948, nr 9, sid 28). Hur kan Alberts minnesbild innehålla Halifax?

Det hänger samman med att minnet är konstruktivt Schacter och Addis, 2007:

“Since the future is not an exact repetition of the past, simulation of future episodes may require a system that can draw on the past in a manner that flexibly extracts and recombines elements of previous experiences a constructive rather than a reproductive system” (s. 774).

Det betyder att många av de skrönor som berättas här och var kanske inte riktigt överensstämmer med verkligheten.

Ett sätt att komma förbi detta är att ta hänsyn till många källor (Stanovich, 2009).

1894 – 1994 trafikerade tågkompaniet Dominion Atlantic Railway Yarmouth – Halifax. Tåget gick på västsidan via Annapolis Royal som fram till 1949 var Nova Scotias residensstad. Som genom ett ödets nyck kunde Miras besättning sannolikt gå till tågstationen vid Yarmouth beach (se bild 10) för vidare färd till Halifax. Sannolikt är det därifrån Albert på något sätt tog sig tillbaka över Atlanten till Europa för vidare färd hem till Roslagen. Det är också Halifax som utgör Alberts sista minne av händelsen.

Jag ber att få återkomma med detaljer om hemresan.

Bild 10. Tågstationen vid Yarmouth beach. Datering saknas (Källa: okänd, från Internet).

Albert, nu 24 år, återvänder till hemmahamnen Viberön. Han har nu sett Port Natal, Durban, Sydafrika där ett eventuellt djungeläventyr ägt rum, Rio Grande du Sol i Brasilien, Boston, MA och, förstås, Yarmouth, Annapolis Royal och Halifax på Nova Scotia, Kanada. Förutom att ha vidgat sina vyer hade Albert dessutom med sig viktiga praktiska kunskaper som blev hans livsgärning – att rädda sjömän i nöd.

När Albert återvänder till Sverige och Roslagen har Idö sålts och ägs sedan två år till stora delar (349/420; 83 %) av sjökapten Karl-Johan Sandberg. Sandberg har sju barn. Ett av barnen heter Regina Paulina Sandberg (f. 1884). Regina var gift Lindström och hade barnen Yngve (1906) och Alf (1907). Kapten Sandberg och Lindström har stora planer för Idö. Båda avlider dock 1904 respektive 1907 i hjärtförlamning!

1908 gifte sig Albert och Regina. 1910 – 1914 arrenderar de Idö Gård. Kanske är det samma gård som brukades av hans farbror (Anders-Petter) och farfar (Per) samt gammelfarfar (Pehr) innan ön såldes till Sandberg/Lindström?

“Efter alla de där resorna var det skönt att komma hem till Arholma. Där föreslog mig lotsförman att jag skulle gå in i lotsverket, och så blev det också. Efter femton år blev jag mästerlots” (Albert Österberg, intervjuad i Dagens nyheter, 3 december 1943).

Albert får jobb som kronolots – statsanställd lots under Kungliga Lotsverket (senare Sjöfartsverket) – och blir senare mästerlots. Han stannar på sin tjänst fram till sin pensionering 1943. Under den tiden lyckades han rädda livet på ~50 medmänniskor (typiskt för lotsar och båtsmän som bodde och verkade utmed kusterna). Lotsstationen låg först på Källskären (se bild 11).

Bild 11. Lotsstationen på Källskären. Källa: Arholma skärgårdskultur i förändring, Agnes Westerbergs uppteckningar. Nordiska Museet.

Stationen flyttade senare till Simpnäs på fastlandet (se bild 12 nedan).

Bild 12. Simpnäs lotsstation. Datum okänt. Källa: Kim Söderström, Uppsala Folkrörelsearkiv.

1929 – 1939 var också Albert befälhavare på ett livräddningsfartyget Danelius (se bild 13 nedan).

Bild 13. Livräddningsfartyget Danelius

Albert var dessutom medlem i den Oomkullrunkliga Pelarorden (se bild nedan).

Pelarordens grundare och förste hövding Axel Hultman tecknad av ordensbrodern
Albert Engström. Den högra medaljen, i form av ett snapsglas, är första gradens medalj,
till vänster om den bär han andra gradens medalj som är bokstäverna PO, med O:et hängande i P:et.
I handen håller han en metallpokal i form av ett snapsglas och som symboliserar pokalbroderskapet.

Räddningen av nio finska sjömän från skonaren Nimrod, som på väg från Köpenhamn till Raumo förliser utanför Mellanskär

På kvällen den 30 november 1943 såg lotsförman Bertil Eriksén ett bloss bakom Högskärs fyr. Blossen hade avfyrats från besättningen på skonaren Nimrod (1890 – 1943), som var på väg från Köpenhamn till hemmahamnen i Raumo norr om Åland.

Nimrod (1890 – 1943) Nimrod var en gammal segelskuta utan hjälpmotor och den enda kvarvarande skonaren på den här sidan spärren (kocken Selin).

Målning av Johns. Gregersen Flensburg 1924 (källa: Dyk och Hav).

Nimrod var en skonare som byggdes 1890 i Vidrik, Lettland av mästare P. Kansen för rederi Jupiter AB i Helsingfors. Nimrod var i rederiets ägo fram till 1923.

Typ: 3-mastad skonare.

Skeppsvarv: Livonia (Vidrik) LETTLAND.

År: /

Bruttotonnage: 413,54.

Nettotonnage: 393,86.

Längd: 42,7:

Bredd: 9,8.

Registreringsnummer: 420/435.

1924 köptes Nimrod av John Nurminen och den nya hemmahamnen blev Raumo (länk).

På sin sista resa – från Köpenhamn (Ålborg enligt Göran Nilsson, Dyk och Hav) – drabbades Nimrod av ett roderfel strax norr om Arholma. I den hårda vinden – det blåste 18 sekunder över farleden mellan Simpnäs och Mellanskär – hade de förlorat flera segel, mesan-gafflarna var brutna. Så småningom började fartyget driva.

Besättningen bestod av Lauri Jalo (kapten; 40 år), Viktor Koskinen (1:e styrman; 52 år), Arvo Tammi (2:a styrman; 38 år), – Evert / Edvard Selin (kock) och sjömännen Marrti Imppu (17 år) , Matti Virta (Birta; 18 år), Allan Lehtonen (som opererats för blodförgiftning i Köpenhamn), Kaverlo Jalo (15 år) och Olavi Armaa (15 år).

Transporten skedde dessutom mitt under ett brinnande andra världskrig. Trots detta hade de ändå klarat större delen av resan. Strax norr om Grisslehamn hade de kunnat gira styrbord ~ 45 grader och seglat sista biten till hemmahamnen – Raumo. Notera att det kanske var samma rutt som Erik den Helige kan ha tagit vid sitt förmodade korståg nästan 800 år tidigare.

Nimrod hade passerat mellan Storgrund och Flisan norr om Arholma innan hon började driva i sydsydvästlig riktning mot Mellanskärs norra klippor (se bild 14.).

Bild 14. Skärgården öster om Simpnäs, nordväst om Arholma (vars norra udde kan ses till höger i bilden): Källskären (före detta lotsstation), Tallriken, Skrivaren, Högskär, Mellanskär, Österskär och Flisan. Enligt Kjell Eriksén så heter icke namngivna ön söder om Högskär Smultronholmen. Kartkälla: Eniro.

Albert hade nyligen pensionerats från sin post som mästerlots vid Simpnäs lotsstation. Tillsammans med lotsförman Bertil Eriksén, lotsen Fred Öman samt båtsmännen Sven Österman och Holger Jansson, hoppade de i lotsbåten (förmodligen en relativt stor motordriven eka) och gav sig ut i natten för att rädda livet på nio finländska sjömän i nöd.

Snön ven i luften. Nu fick de nytta av de erfarenheter som Albert, ofrivilligt, tagit med sig från Miras grundstötning vid Yarmouth beach fyrtioett år tidigare.

Under åren efter hemkomsten hade Albert filat på ett harpungevär med ett lod och en lina (se foto nedan). Loded sköts och fastnade någonstans i riggen på Nimrod. Med linans hjälp kunde de finska sjömännen, på liknande sätt som skett vid Yarmouth 41 år tidigare, räddas.

De nio finska sjömännen kom hem levande. Deras räddare blev Havets hjältar.

“Vi var utanför Mellankär norr om Arholma när vi gick på grund cirka 50 meter från land. Vi hade blossat för piloter redan innan, och när vi väl gick på grund hann vi inte blossa upp igen förrän hon började kantra “ ... ”Vi är mycket tacksamma mot lostarna för att det slutade så lyckligt, säger Selin till lotsarna som räddade finnarna var den pensionerade lotsmästaren Albert Österberg, lotsförmannen Bertil Eriksén, lotsen Fred Öman och båtsmännen Sven Österman och Holger Jansson” (Dagens Nyheter, 2 December 1943, p. 17).

Nyheten om Nimrod och räddningen av sjömännen från Raumo nådde så småningom Finland. Så här skriver signaturen J. M.och/eller L. G—and i Suomen Merenkulku den 1 januari 1944:

“Åtminstone i tio år (kanske dubbelt så länge) var hon hemmahörande i Riga, och ägdes år 1905 av P. Andersson, otvivelaktigt en man av svensk härkomst, om inte rent svensk. 1912 eller 1913 såldes hon till Essner & M. Kaöjio i samma stad. Sju år senare finner vi » Nimrod» som Helsingfors skuta och med Rederiaktiebolaget Nimrod som ägare, men någon gång under tjugotalet inköptes hon av John Nurminen, och därmed hamnade hon i den stad, som i över ett och halvt decennium skulle bli hennes hemort.
Hon var som sagt byggd i Livland. Hennes baltiska ursprung framträdde också klart i det typiska akterskeppet, rundgattat och smalt, med akterstäven så långt akterut, att rodrets hjärtstock stack upp nära vid själva däckslinjen. Hon hade i övrigt en vacker rigg med gammeldags lång klyvarbom, och stormasten uppvisade den för raumoskutor karaktäristiska låga gaffel med sitt tudelade toppsegel” (s. 2).

“Tidningarna, som i detta fall varit min enda informationskälla, veta endast berätta, att Arholma-lotsarna tisdagen den 30 november i ostlig kuling av nio beauforts styrka upptäckte skonertskeppet, som tycktes Manöveroduglig, och som trots upprepade försök lyckades att komma klar av brotten, utan vid halv sjutiden gick på Mellanskär. Hela besättningen – nio man – räddades med raketapparat, men måste släpas genom bränningarna, vilket hårt tog på en redan sjuk matros ” (s. 33).

Noterbart. 69% av annonserna i tidningen var på svenska.

Besättningsmedlemmarna på Nimrod skulle definitivt ha drunknat om inte Österberg, Eriksén, Öman, Österman och Jansson hade gett sig ut i stormen den där novemberkvällen. Medan Nimrod gjorde sin sista resa kunde besättningen fortsätta, via Norrtälje där de fick nya kläder, och Stockholm för vidare färd hem till Raumo. Skeppet bröts i delar och ligger utspritt på botten norr om Mellanskär. Kabinen och vissa delar har bevarats (se bild 15 och 16).

Bild 15. Nimrods hytt. Foto: Anders Sjöström.

Kjell Eriksén har delar av Nimrod sparade i sitt skjul. Under ett av många samtal visade han dem för mig. En dag när jag hjälpte honom att reparera ett av taken frågade han om jag var intresserad av några av dem? Jag tänkte att blocken skulle passa i BAS museum. Jag fotograferade blocken, men innan jag kunde ta dem till museet lade någon obehörig vantarna på dem (bild 16).

Bild 16. Block från Nimrod som mäter ca 25 cm. Gåva från Kjell Eriksén. Foto: Peter Österberg

Man kan ta passbåten från Simpnäs till Arholma för att besöka Arholmabåken. Från bryggan följer man grusvägen och tar sedan höger mot dansbanan. Efter dansbanan finns ett båthus. I båthuset har någon satt upp en gigantisk bild av Albert. Rubriken lyder: Havets hjältar (bild 17).

Bild 17. Albert Österberg (1878 – 1958). Foto: Peter Österberg.

Uppmärksamheten kring Nimrods förlisning ledde till att Albert intervjuades av olika medier: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet samt veckotidningen Året runt (Se bild 18).

Bild 18 Albert Österberg intervjuas.

Den 12 mars 1945, strax innan andra världskrigets slut, intervjuades Albert av tidningen Expressen. Han sa:

“Det är ett lyxsverige nu för tiden. Alla vill ha det för bra” (se bild 19).

Bild 19. (Expressen, 12 mars, 1945, p. 14).

Hösten 2015, berättade den pensionerade båtsmannen Ingvar Österman, son till en av Havets hjältar – Sven Österman – om Albert. Det verkar som att barnen i byn gillade Albert. Ingvars syster – Kicki – hängde med Albert och åkte med honom i lotsbåten (liksom hunden Björn).

Berättelsen är konsistent med den jag fick av Yvonne Jeppson i januari samma år. Yvonne, född Heiman, började 1950 sommarvistas med sin familj om somrarna i grannbyn Skenninge. Yvonne var då 10 år gammal. Enligt Yvonne köpte Albert en griskulting till henne. Hon fick dock inte ha den hemma. Albert ordnade då så att griskultingen fick bo i hundkojan på Albertsro. När Regina fick reda på att griskultingen fick bo i hundkojan kokade hennes kaffe över. Hon tog en slägga, slog sönder hundkojan och jagade sedan Albert med släggan.

Ingvar visade mig artiklar från hans samling. Här är ett exempel:


20 oktober 2017 fick jag ett mms. (bild 20 nedan).

Bild 20. Albert Österberg. Photo: Anders Lagerstedt, Norrtälje.

Avsändare var Anders Lagerstedt från Norrtälje. Han hade läst bloggen och fick en association till en bild som hängt i hallen i hans barndomshem. Bilden föreställde Albert. Om jag förstod Lagerstedt rätt kom bilden från hans faster Hillevi som var dotter till Alberts syster Lydia.

1958 företog Albert sin slutgiltiga seglats, förmodligen dit där andra havets hjältar residerar. Harald Lindberg skrev:

“Visst kommer man ihåg när Albert Österberg som efter lite lotsning kom seglande med sin båt med den vackra röda randen i seglet, på väg till sin kära Idö. Då sa de: – nu seglar Albert hem” (Albert dödsruna i Svenska Dagbladet, signerad Harald Lindberg).

Citatet kommer från en bild som kommit bort. Detta är en längre text som Lindberg som om Albert och som publicerades i Svenska dagbladet 14 februari 1958.

Bengt Österberg (1915 – 1974), min farfar, var fiskare och mångsysslare, d.v.s. som de flesta som bodde utanför städerna. Farfar föddes på Idö med flyttade med Albert och Regina, och sannolikt halv-bröderna Harry och Alf, till Simpnäs. Där hade han sin bas men reste till och från Idö (Bergman, Ibid.).

Vid 19 års ålder skadade farfar armen. Olyckan skedde på Idö. Han transporterades först till vårdstationen på barnens ö där de lade ett förband. Sedan fortsatte färden till Danderyds sjukhus.

Resans längd, först sjötransport och sedan ca 120 km på en grusväg sker nu för tiden på fem-sex timmar. På den tiden är det oklart hur lång tid det tog. Kanske hade de tillgång till motorbåt. Sannolikt skedde resten av färden med Alberts bil, en av få i byn på den tiden.

Väl framme bedömdes att skadan gett upphov till kallbrand och ett beslut om amputering fattades.

Det var förstås en tragedi för en ung person, men lyckligtvis träffade farfar farmor – Aina (1908 – 1989) strax därefter. Tillsammans fick den barnen Leif (1936) och Elizabeth (Bettan) (1948).

Farfar fortsatte fiska. Han köpte även en tomt vid sjön Vikan Vikasjön), på gränsen till Skenninge.

Tiderna var tuffa och det gällde att skaffa all möjlig försörjning.

Det uppstod komplikationer och farfar drabbades av stroke. Två gånger. Förmodligen drabbades de delar av hjärnan som styr procedurminnet och tal. Effekten blev att han förlorade förmågan att gå liksom att tala. Farmor fick hjälp av Kjells mamma Ellen att ta han om farfar. Det typiska kulturen att hjälpa varandra kom väl till pass.

Jag har minnen av farfar. Trots att han inte kunde tala hade vi ett eget språk som jag tror att bara vi förstod. 1974 avled farfar på Norrtälje sjukhus, endast 59 år gammal. Han blev den sista rospiggen i familjens linje som bodde i skärgården.

Pappa (Leif Österberg, 1936 – 2012) lämnade Roslagen för Norrtälje.

Pappa Leif Österberg (1936 – 2012).Foto: Peter Österberg.

Pappa var förvisso Rospigg, men också den första i släkten att lämna livet i Roslagen för stadslivet – Norrtälje och Stockholm. Han var också en konstnärstyp; Barndomsvänner till pappa som jag träffade vid ett av många möten på Björkö-Arholma Sjömannaförening berättade för mig hur han var som skolungdom. De sa att han lyste upp när han fick designa saker och ting. Han var duktig på att teckna och att måla med olja – en konstnärstyp. Han var också, precis som Albert, medlem i Oomkullrunkliga Pelarorden.

Farmor Aina hade som ung gjort det många andra gjorde på den tiden – rest till Tyskland för att lära sig tyska. Farmor jobbade på konditori i Tyskland. Det inspirerade sannolikt pappa att starta, först ett bageri i Backa 10 kilometer från Simpnäs och senare ett konditori Norrtälje. Kjell Eriksén påstod att pappa däremellan jobbade en sväng i Stockholm, men de uppgifterna har jag inte fått tag på.

I Norrtälje fanns en gång en konditori som hette Berggrens konditori (se bild 21). Adressen var Sjötullsgatan 2 i det som kallas Gamla stan (se bilden, till höger). Sjötullsgatan startar vid Lilla torget och fortsätter ner mot hamnen. Någon gång bytte Berggrens konditori till Tösses konditori.

Bild 21. Berggrens bageri till höger i bild, som senare blev Tösses konditori.
Från Facebook gruppen Minns ditt Norrtälje. Foto: Gösta Jansson.

Via Facebookgruppen Minns ditt Norrtälje fick jag information som antyder att pappa köpte Tösses 1969 av familjen Lundh. Det indikerar att familjen Lundh var dem som bytte namnet, från Berggren till Tösses. Den uppgiften är dock inte bekräftad.

När jag var barn bodde familjen på Sandgatan 1A i bostadsområdet Sandkilen. Jag har svaga minnen av att pappa tidigt om morgnarna åkte till jobbet (i en vit eller beige Volvo PV544) – Tösses på Sjötullsgatan 2, där det fortfarande är beläget. 2003 tog nästa (nuvarande?) ägare över. Således vad Tösses i familjens ägo i 34 år.

Från gården bakom konditoriet ser man Norrtäljeån. På andra sidan ån låg Kaplans antikaffär. Ditt kunde man springa via gamla societetsbron (se bild 22) och ta en titt på alla intressanta saker. Allt var mycket idylliskt.

Bild 22. Gamla Societetsbron knyter samma Nygatan, som har sitt ursprung vid Kyrkogatan och sedan korsar Rögårdsgatan, med Strömgatan på andra sidan Norrtäljeån. Foto: Kenneth Franzén.

När jag var riktigt liten läste pappa för mig. En bok som finns kvar i minnet var sagorna om PP. Pappa lärde mig också att teckna. I 12-års åldern gick jag hos en konstnär för att lära mig måla med olja. Men oljemålning var inte riktigt mitt element.

När jag var liten hände det att pappa och jag fritidsfiskade på Simpnäs. På den tiden var torsk och annan vitfiskinte delikatesser.

I samband med att jag vid 14 års ålder skulle resa på en språkresa till Brighton i södra England, började jag sommarjobba med pappa i familjens konditori. Från 14 års ålder tills jag var 24 jobbade jag sida-vid-sida med pappa. I övre tonåren fick jag överta hans lägenhet i gamla borgmästarvillan på Hantverkargatan 9, där sovrumsfönstret vetter mot den sägenomspunna Hofvenskiölds gränden. Han brukade ringa och väcka mig varje morgon. Som regel 30 minuter innan jag skulle gå upp. Förklaringen var att det var så skönt att somna om. Hälsningen var alltid densamma:

– Det är morgonmarodören som talar!

Sedan, efter att jag somnat om, ringde han igen 30 minuter senare. Mellan 05.00 – ~08.00 var pappa en typ av pappa. Hans föräldra-stil påminde mycket om Diana Baumrind reciprocal authorization; vi hade under de timmarna en öppen dialog om allt möjligt, med tyngdpunkt på allt som en tonåring behöver prata om med sin pappa. När personalen anlände antog han den mer formella rollen som verkställande direktör och distanserade sig kanske en aning från pappa-rollen. Det faktum att han var företagare och verkställande direktör var något han aldrig nämnde.

Arbetstiderna var som regel 05.00 – 17.00 och ibland fortsatte vi jobba efter att personalen gått för dagen. Då återgick pappa till papparollen. Den här typen rollförändring, från det privata till arbetsrollen, är förstås vanlig, men för en tonåring som ser nämnda förändringen var det förstås lite underligt. Det var också underligt att tillbringa så mycket tid med pappa. Ingen annan jag kände gjorde detsamma.

I efterhand har jag genom min akademiska träning lärt mig att den här typen av nära pappa-kontakt med långa resonerande samtal är avgörande för barns och ungas emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling (Baker et al. 2020; Farran och Formby, 2011; Hart och Risley, 1995; LaFlamme et al. 2012; Olsson, 2022; Rolle et al. 2019; Sethna, 2017; Vieno et al. 2009, 2014; Österberg, 2004). Det är förstås även bra för pappor.

Anekdot. Förutom mycket pappa-tid lyckades jag under dessa 10 år inmundigade ca 2000 kanelbullar. Minst!

Jag har följt i mina förfäders spår:

• lidit [smärre] skeppsbrott (som gammel-gammel-gammelfarfar Pehr och gammelfarfar Albert):Att segla på grund i Ålands skärgård
  
  
• byggt hus (som gammel-gammel farfar Jerker och gammelfarfar Albert).
  
  
• fiskat (som farfar Bengt)
  
  
• bakat bullar och tårtor och drivit företag (som pappa). Inte 34 år som pappa med likväl 20 år (mest undervisningsföretag samt under tre år ett sommarkafé i Norrtälje). Jag var också manager under 7 år för en idrottsförening. Samtidigt var jag elitidrottscoach vilket fortsatte drygt 13 år.

Jag har dock ännu ej renoverat en galeas, men vänta bara ...

Bild 23. Näskubben. Svensk ledfyr och f.d. bemannad fyrplats i Roslagen, Ålands hav. Bemannad 1850-1944 (källa). Notera att Stockholms skärgård börjar söder om Arholma.

I början av 2000 – talet hände det att jag och mina söner, Viktor och Felix, satt på klipporna vid Näskubben (Bild 23 och 24) och tittade ut mot lotsstationen vid Källskären. Jag brukade då berätta för dem om deras gammelfarfar Albert.

– Havet, brukade en liten Felix säga och titta ut mot fjärden samtidigt som kvällssolen sakta gick i havet i nordost. Jag tror de båda är präglade på Skärgården på ett sätt som är svårt att beskriva i deklarativa termer (Seger, 1994).

Viktors och Felix syskon Lina, Tuva – Johanna och Albert Quintus, döpt efter sin namne och havets hjälte, kommer sannolikt även de att präglas av sina rospiggska anfäder.

Bild 24. Näskubben i vy från söder. Foto: Fredrik Johansson (2017; länk)

Epilog. Den 19 mars 2016, i samband med Simpnäs bys samfällighetsförenings årsmöte, hade jag ett av flera möten med Kjell Eriksén. Kjell, som förutom att ha lärt sig sjöfart av sin pappa [Havets hjälte] Bertil, är skeppskonstruktör från Chalmers. Under vintern hade Kjell och jag diskuterat den engelska sjöförklaringen efter Miras grundstötning. Som exempel kan nämnas att man i navigeringsprotokollet använt bråkdelar. Nu för tiden använder man grader. Kjell lade också fram teorin att befälen på Mira av olika skäl kan ha missat att kalibrera kompasserna vilket rent teoretiskt skulle kunna ha gett upphov till 10 graders felnavigering. Men som Kjell påpekade:

– Bara en teori, kan aldrig bevisas (Eriksén).

Appendix

1938, Storm över skären. Den 31 oktober 2016, hittade jag denna film som utspelar sig i Roslagen. I Huvudrollen: lotsen Alfred Österberg.

Storm över haven (1938). Om Alfred Österberg som räddar livet på en besättning (Källa: Svensk filmdatabas).

Slutklämmen på filmen är spöklik det som Alfreds namne, min gammelfarfar Albert [Österberg] (1878-1958), ska vara med om fem år senare när han leder livräddningen av den nio man starka finska besättningen på skonaren Nimrod vid Mellanskär den 30 november 1943. Så här lyder filmens slutkläm:

“När han står på kommandobryggan på en sydländsk lastångare som i full orkan passerar hans hemöar i Roslagen stöter ångaren på grund och han räddas med övriga besättningen av att Alfred [Österberg] lyckas skjuta över en livlina till vraket och på den vägen tar sig besättningen iland” (Svensk filmdatabas)

1943 filmades I Rospiggens rike (15 minuter, Svenska filmarkivet). Filmen utgör en resa från Stockholms östra station via Norrtälje, men en liten tur i stan, och vidare ut i Roslagen.

1945 kom I Roslagens famn:

“Filmen är uppbyggd kring ett knippe visor och ballader av Evert Taube. Huvudpersonen är sjömannen Fritiof Andersson, som kommer hem till sin roslagsö på midsommarafton. Han är trött på livet till sjöss och har planer på att stanna i land, och gifta sig med fästmön Linnéa, som tålmodigt väntar på att han ska slå sig till ro.
Fritiof trasslar genast till det för sig. På väg till Linnéa tar han en sväng förbi dansbanan och träffar en flicka, Rosa, som han blir stormförtjust i, och kommer inte fram till Linnéas stuga förrän följande dag. Då upptäcker han att Linnéa och Rosa känner varandra, och finner det bäst att följa med kumpanen Julius Orkan till sjöss igen.

De upplever många spännande äventyr tillsammans i exotiska hamnar runt Sydamerikas kust och träffar många vackra flickor, som var och en besjungs med en egen sång. I Havanna råkar han in i ett krogslagsmål, som resulterar i att han blir oskyldigt misstänkt för dråp och efterlyst av polisen, som skickar två detektiver efter honom, vilka Fritiof dock överlistar utan större svårighet.

Till slut blir längtan efter Sverige allt för stor och han styr färden hemåt. I Stockholm festar han en natt med målaren Rönnerdahl, de är bland annat på Den Gyldene Freden och åhör Evert Taube framföra sin Nigande vals, men det hela slutar så småningom i kurran för Fritiof. Polisen har en efterlysning på honom för mordet i Havanna, men han släpps snart ut då den riktige mördaren blir fast.

Han beger sig till Roslagen, och efter diverse förvecklingar får han sin flicka, för Linnéa har väntat troget på honom, trots att hon inte saknat friare, och sin skuta, och kan etablera sig som egen skeppare” (Länk till källan).

När jag i november 2024 tillbringade tid i Finlands nationalbibliotek för att läsa artiklar om Nimrod, där namnet Albert Österberg från Ekenäs upp i en artikel. Han var, precis som sin namne, lots, men föddes fyra år före min gammelfarfar - 1874.

Om du som läser har information som är associerad med händelsen eller några av personerna i berättelsen, hör gärna av dig!

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige), MobilePay (Finland) eller Wise.

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | TikTok | Twitter