Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Språk (1) är ett medel för att överföra symbolisk information från det egna psyket till andras psyken, (2) är avgörande för individens personliga utveckling och (2) kan utgöra en avskiljare mellan kulturer. Finland har två språkkulturer - den svensk-finska som gett landet upplysning och universitet och den ural-finska som sedan 1810 vurmat för en ryskinfluerad nationalromantik.
Igår uppstod en intressant diskussion på Facebook som handlade om Finlands två kulturer. Den började med följande kommentar:
Avsändare: Rurik Holmberg.
Diskussionen väckte många frågor om (1) språkens ursprung, (2), språkkultur men också (3) vilket av de två officiella finländska språken som ger bäst utvecklingsmöjligheter för unga människor?
Finland är delat i två kulturer, dels den södra svensk-finländska som förklaras av landets 1000-åriga samhörighet med Sverige och Skandinavien, dels den norra uralisk-finländska som förklaras av migrationer av samer och uralisk-finländare (Lamnidis et al. 2018; Pagel, 2019, Gifford lecture 3, 44 minuter). Svensk-finskan har en 47 % utbredning i landet medan ural-finländskans utbredning är 87 %.
För att förstå bakgrunden till detta kan det vara bra att titta på hur saker och ting utvecklats över tid.
När en asteroid för 66 miljoner år sedan slog ner i det som idag kallas Mexico dog inte bara de flesta dinosaurier ut, det öppnade dörren för däggdjuren. Alla däggdjur har en gemensam förfader som antas ha levt ca 50 miljoner år före nutid (Coolidge och Wynn, 2018). 9-8,5 miljoner år före nutid inträffade två supervulkanutbrott i det som idag kallas Wyoming (Knott et al. 2020). Det följdes av introduktionen av vår så kallade linje i Tugen Hills mellan sjöarna Viktoria i Uganda och Turkana i Kenya (Pickford, 2006; Pobiner, 2016). Efter att Medelhavet torkat ut och återfyllts, började våra förfäder äta animaliskt baserad mat (Mann, 2018; Thompson et al. 2019). Det ledde till en reduction av deras tarmar och en expansion av deras hjärnor (Aiello och Wheeler, 1995). Hjärnan expanderade från occipitalloben och framåt och möjliggjorde nya mentala fakulteter. Under hela den här perioden saknade de ett talat språk.
Lästips:On The Relation Between Climate and Creativity – A Time line
Aiello och Dunbar (1993) föreslår att språket började utvecklas "strax efter" att vårt genus etablerats (2,8 miljoner år före nutid; Villmoare et al. 2015). Daniel Everett (2017) menar att ett grammatiskt språk var etablerat för ~2 miljoner år sedan.
Everett beskriver språksyntax som symbolisk information organiserat i en linjär struktur (Davis, 2018). Pagel (2017), å andra sidan, menar att det grammatiska språket etablerades för ca 200 000 år sedan. Mercier och Sperber (2011) menar att evolutionen "släppte fram" det talade språket för att individen bättre skulle kunna framhäva sina fördelar gentemot andra, d.v.s. kunna argumentera och därmed öka möjligheterna för de egna genernas överlevnad. De menar även att argumenterande ofta leder till epistemiska snedvridningar och dåliga beslut.
Liksom vår linje har en startpunkt har de europeiska språken en gemensam anfader: indoeuropeiska.
Källa: språkbruk.
I takt med att inlandsisen smälte undan för ca 10 000 - 9000 år sedan påbörjades en migration från Europa till Fennoskandia. I migrationens spår följde språket som i takt med att våra förfäder satte ner sina bopålar genomgick förändringar. Det betyder att de skandinaviska språken är besläktade med engelska, franska, italienska och tyska.
Det är till och med så att Old Norse, den 'skandinaviska' som talades före och under vikingatiden, var med och formade det engelska språket. Talar man skandinaviska, då har man lättare att lära sig engelska som också blivit universitetsvärldens lingua franca.
Universitetsvärldens användning av ett 'lingua franca' möjliggör ett globalt utbyte av idéer genom språk (Pinker, 2011) mellan individer från många olika kulturer. Exempelvis Helsingfors universitet har just interdisciplinärt utbyte som motto. Samma premisser gäller för alla typer av verbala utbyten.
Fennoskandia är svenska, eller "skandinaviska", Lingua franca. "Skandinaviska" är sedan 1000 år språket runt Östersjön och talas med olika dialekter i Finland, Norge och Sverige.
Parallellt med migrationen från Europa migrerade två andra språkkulturen från Uralbergen in i norra Finland och Sverige, den samiska och den uralisk-finländska (Lamnidis et al. 2018). Båda stammarnas språk är strikt avskilda från de europeiska språken och de fick aldrig betydande utbredning.
Någon gång i början av 1000-talet blev Finland del av Sverige. Här är det viktigt att förstå att länderna på den tiden såg annorlunda ut jämfört med idag. Det vi idag kallar Sverige utgjordes i princip av Mälardalsregionen och kallades Svitjod (Svíariki, Svíaveldi, Svearike, Sveavälde, Swēoland). "Namnet Svitjod och dess olika former gav upphov till det latinska namnet för Sverige: Suethia, Suetia och Suecia, liksom namnen på Sverige i västgermanska språk som engelskans Sweden och tyskans Schweden" (Wikipedia).
Svitjods residensstad var Östra Aros som senare blev Uppsala. Södra Finland utgjorde det svenska rikets östra del. Om myten om [kung] Erik den heliga (1125-1160) och biskop Henrik är sann, då var det sannolikt från Östra Aros/Uppsala de seglade för att kristna hedningarna i den Östra rikshalvan. Notera att kristnandet av hedningar var en process som påbörjades i södra Sverige och som nådde Mälardalsregionen på 800-talet. Eftersom Svitjod och södra Finland blev ett gemensamt handelsområde blev Östersjön ett handelsstråk där [dåtidens] svenska blev handelsspråket - en kultur som lever än idag.
Strax efter att Kung Erik och biskop Henrik eventuellt genomfört det första korståget grundades det första universitetet i Bologna ca 1100. När renässansen- och senare upplysningstänkandet nådde Sverige följde etableringen av Uppsala universitet i Aros/Uppsala. Det formella startskottet dateras 1477, men det var först senare, i slutet på 1500-talet som verksamheten kom igång på riktigt.
1550 grundade Gustav Vasa Helsingfors vid mynningen till Vanda å i Gammelstadsfjärden.
Uppsala universitet följdes av totalt fem lärosäten i det svenska riket, Lund och Greiswald inräknande. Tre av dem etablerades runt södra kvarken och finska viken. Förutom Uppsala 1477 grundades Academia Gustaviana (1632–1665) 1632 som bytte namn till Academia Gustavo-Carolina (1690–1710) och som nu heter Tartu universitet.
1640 flyttades Helsingfors från Gammelstadsfjärden till Kronohagen. Samma år grundades Sveriges tredje universitetet vid södra kvarken av drottning Kristina (1626-1689): Kungliga Akademien i Åbo.
Som kronan på verket hade man bjudit in dåtidens stora tänkare Renée Descartes (1596-1650) som ytterligare påverkade tänkandet hos dåtidens vetenskapsmän. Tyvärr klarade Descartes inte det nordiska klimatet.
Våren 1808 anföll ryska trupper Sveaborg som då utgjorde Östra rikshalvans andra största stad (utan stadsprivilegier dock) efter Åbo. Vice adminal Cronstedt (1756-1820) valde att kapitulera. Sannolikt räddade han livet på de tusentals människor som levde på Sveaborg.
1808 bytte lärosätet namn till Kejserliga Akademien och 1828 flyttades lärosätet till Helsingfors där det bytte namn till Kejserliga Alexander-universitetet. 1917, i samband med Finlands självständighet från Ryssland, byttes namnet till Helsingfors universitet.
Övergången från att vara Sveriges östra rikshalva till ett ryskt furstendöme upplevdes sannolikt som ett svek och triggade en kollektiv alienering från Sverige; Furstendömet Finland skulle finna en egen identitet - distansera sig både från Ryssland och Sverige. 1810 väcktes den nationalromantiska fennomanrörelsen.
En av de senare pådrivarna var 'söderkisen' Johan Vilhelm Snellman (1806 -1881), född på Tjärhovsgatan på söder i Stockholm och uppväxt i svenskspråkig miljö i Östra rikshalvan. Upplysningstänkandet ersattes av nationalromantik som närmast kan beskrivas som en rekyl eller bakåtsträvande med fokus på imaginära fornstora dar.
1835 sammanställde Elias Lönnroth (1802-1884) Kalevala-eposet. Det var en sammanställning av vandringssägner från de ural-stammar med ursprung i nordöstra Finland på gränsen till Ryssland - Karelen som inkluderade björndyrkan (Bonser, 2012).
Som en respons på fennomanrörelsen väcktes Svekomanrörelsen; den var mer liberal, öppensinnad och sannolikt präglad av det renässanstänkande som präglat Finlands ursprungskultur.
44 minuter in i sin Giffordföreläsning nr 3, som handlar om stamtänkande (tribalism), tar Mark Pagel, professor i biologisk antropologi, upp Finlands två kulturer som exempel. Dr. Pagel säger att det går en osynlig gräns i mitten av Finland. Gränsen korrelerar med Nöteborgstraktatet från 1323.
 |
| Nöteborgstraktaten var en fredstraktat mellan Sverige under kung Magnus Eriksson och Republiken Novgorod under furst Jurij Danilovitj. Traktaten undertecknades i Nöteborg den 12 augusti 1323 (Wikipedia). |
Studier av genomet från norra respektive södra delarna av Finland visar att dessa kulturer inte beblandar sig med varandra. Dr Pagel talar om frånvaro av 'inter-marriage' och moral shaming (ural-finländarna). Därmed kunde den norra kulturen upprätthålla sin homogenitet medan de södra svensk-finska kulturen blev mer heterogen.
Not. ~50 % av Finlands befolkning talar det första av landets två officiella språk - svenska. Dock är utbredningen av svenska i norra Finland sannolikt närmare noll. Det indikerar att utbredningen av svenska i södra delarna av landet sannolikt är närmare 90 %; ju närmare kusten desto större utbredning. För svenskspråkiga finländarna ligger dörren till Europa och resten av världen öppen.
Läs: Svenska - språket runt Östersjön och Bottenviken eller Lingua franca för handel och akademisk utbyte mellan länderna.
No comments:
Post a Comment