Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige), MobilePay (Finland) eller Wise.
Finlands historia är ett omtvistat ämne. Beroende på vilken socio-kultur man hör till beskrivs historien på lite olika sätt. I finska grundskolan ges t ex. eleverna en historieskrivning som närmast startar efter Finlands självständighet från Ryssland i december 1917. Den historieskrivningen hänger samman med den nationalromantiska etnonationalism som kultiverades av fennofilen Henrik Porthan (1739 – 1804), professor i filosofi med en vurm för mystik och folksånger. Efter debaclet på den svenska fästningen Sveaborg (1808), som ledde till att Finland mellan 1809 – 1917 blev ett ryskt lydrike, på pappret ett storfurstendöme, fick fennofilismen bränsle. Den falangen drev tesen att Finlands ursprungsbefolkning kom österifrån.
Men är den beskrivningen av Finlands historia verkligen korrekt?
Till detta kommer frågan om kung Erik och biskop Henriks förmodade korståg över huvud taget skett?
Det intuitiva svaret på den första frågan är nej och på den andra – förmodligen.
Svaret på den första frågan hänger först och främst samman med att alla länders historia sträcker sig betydligt längre tillbaka i tiden, till de första migrationerna. Och i Finlands fall skedde de från olika håll.
Finland är del av en landmassa som kallas Fennoskandia. Landytan inkluderar Skandinavien (Norge och Sverige) och Finland (Fenno). Under Pleistocen (2,58 miljoner år före nutid – 11 600 år före nutid) var Fennoskandia i omgångar täckt av kilometertjock is. Som en funktion av den klimatförändring som ledde till introduktionen av Holocen drogs sig isen tillbaka:
“By the beginning of the Mesolithic (10000 BP), South Scandinavia up to the Närke strait, the Atlantic coast of Norway, the Barents coast area and SE Finland were accessible to human immigration (Fig 1a), and rapid climatic amelioration at the start of the Holocene (Fig 2) lead not only to accelerated ice retreat (Walker 1995), but also rapid immigration of flora and fauna. By 9000 BP Northern Sweden part of Southern Norway were ice covered (Fig 1b), and the remaining ice probably would have melted away by shortly after 8500 BP, perhaps leaving only the small icecaps which remain in Norway and Sweden.. Where reliable ice recession records are available, such as in the Central Sweden clay varve successions, a maximum retreat rate of 200-300m per year has been calculated for this period (Strömberg 1989, cited by Donner 1995), although much of the ice must have melted in situ” (s. 98, Engelmark och Buckland, 2005).Mellan 14400 – 7000 år före nutid inträffade flera betydande smält-pulser (1A, 1B, 1C) som tillsammans höjde de globala vattennivåerna med över 100 meter.
.jpg) |
| Vivien Gornitz – The Great Ice Meltdown and Rising Seas: Lessons for Tomorrow, NASA News, June 2012 |
Och eftersom den kilometertjocka isen hade pressat eller tyngt ner Fennoskandia pågick parallellt en landhöjning som pågår än idag.
Vilka var de första finländarna?
Detta är en fråga som stöts och blöts i olika sammanhang. Och återigen kommer svaret att variera med den socio-kultur man tillhör.
Men om man tar det från början. Människans gemensamma linje började för 7 miljoner år sedan. En teori menar att det handlar om Tugen Hills mellan Viktoriasjön i Uganda och Turkanasjön i Kenya (Curnoe, 2016; Patterson et al. 2006 Pickford, 2006; Senut, Pickford, Gommery, Mein, Cheboi, Coppens, 2001). Ca 2,8 miljoner år före nutid var vårt genus – Homo – etablerat (Kimbel och Villmoare, 2016; Villmoare, 2018; Villmoare et al. 2015). Ca 1 miljoner år senare, strax efter klimatförändringen från Pliocen till Pleistocen, var de jägare och samlare.
De tidigaste spåren av vår specifika art – Homo Sapiens – dateras ca 320 000 år före nutid (Hublin et al. 2017). För ca 70 000 år sedan adderades ett extra Sapiens när konstruktivt minne antas ha blivit etablerat (Ambrose, 2010; Pringle, 2016; Schacter and Addis, 2007). Det sammanfaller med att de lämnade Afrika och befolkade hela planeten. Vi är den enda arten som klarar att leva i alla klimatzoner.
Det var ättlingar till dessa varelser som genom flera migrationsströmmar började befolka Fennoskandia när inlandsisen drog sig tillbaka för 14 400 – 7000 år sedan; en migrationsström kom från jägare och samlare som varit etablerade i Europa ca 50 000 år före nutid, en annan var jordbrukare från Anatolien (8000 år före nutid), jordbrukare från Sardinien och jägare och samlare från Bajkalsjön (5000 år före nutid) och så den fjärde, stora migrationen, kom från den pontiska stäppen (~4500 år före nutid) (Haak et al. 2015; Lamnidis et al. 2018; Skoglund et al 2012; Reich, 2018). De sistnämnda förde med sig hästar, språk och sannolikt blå ögon (Eiberg et al. 2008; Hanel and Carlberg, 2020).
De anlände till ett område där vattennivåerna var mer än 6, meter högre jämfört med idag. Det kalla klara vattnet var rikt på fisk. I skogarna i kustbandet växte bär (blåbär, havtorn och lingon). Man kunde således utan större hinder livnära sig. Den här livsstilen lever kvar i kustområdena runt Östersjön, t ex. Tiundalands Rod (norra Roden) och södra Roden, inklusive Roslagen, på den svenska sidan som är centrum för en annan myt ...
På den Östra sidan av Östersjön, d.v.s. det som är Fenno- i Fennoskandia, migrerade stammar från norra Sibirien (~3500 år före nutid). dessa nomader, som både kan ha varit Nenets eller Samer, “dominerade” den landyta som idag utgör Finland fram till år 1000 AD:
“Linguistic evidence shows that Saami languages were spoken in Finland prior to the arrival of the early Finnish language and have dominated the whole of the Finnish region before 1000 CE” (Lamnidis et al. 2018).200-talet AD var handel mellan stammar som [mycket sannolikt] bebodde Tiundaland, men som i dag kallas Uppsala i Sverige, och Romarna etablerad. Stammarna i Tiundaland sålde skinn och fick t ex. salt i utbyte. Därmed kultiverade de det entrprenöriella tänkande (Caciolatte et al. 2015; Mitchell et al. 2002;) som ännu idag är en markör för området och som eskalerade.
Under Vendeltid (540 – 750 AD) byggde man klinkbyggda långskepp i Tiundaland/Svitjod med Epicenter i Uppsala/valsgärde/Östra Aros i folklandet Tiundaland i sjöriket Svitjod, dvs. det som från 1384 kallas konungariket Sverige (Harrison, 2018). Sagorna berättar om Adils, Aun och Egil som sägs ligga begravda i kungshögarna i [gamla] Uppsala och de arkeologiska fynden från Valsgärde påvisar båtgravar som bär spår av rikedom, speciellt smyckade hjälmar.
De klinkbyggda långskeppen framfördes av roddare. Med dessa påbörjades utfärder. Man färdades i flotta om ~100 skepp (Price, 2020). Färden gick i nordost till Satakunda, som blev del av sjöriket Svitjod (Klinge, 1984). Gravlämningar vid Euro å i Satakunda visar spår av skandinaver och lämningar vid Haga borg i Janakkala söder om Tavastehus skvallrar om att några anlände dit, bosatte sig eller byggde ett skyddsvärn eller borg. Eftersom de som migrerat norrifrån var nomader, kan man dra slutsatsen att bosättarna kom västerifrån – Tiundaland/Svitjod.
2008 – 2010 upptäckte arkeologer båtgravar i Salme i Estland. Båtarna är klinkbyggda långskepp som bedöms vara byggda 650 – 700 AD, dvs. den typen av skepp som började byggas i Tiundaland under Vendeltid. Det andra fyndet innehöll spår av män från de högre stånden, vilket indikerar att resan var av diplomatisk karaktär, ungefär som ett korståg. En viktig observation var att de använde segel (Mägi, 2018; Watson, 2016; Wikipedia). Seglen vävdes av ull och eftersom man seglade i flotta, kanske upp till hundra skepp, krävdes miljoner får för att producera seglen. Till detta kommer tjära som användes för att täta ullen (Price, 2020). Det här markerar övergången från Vendel- till Vikingatid.
Handelstrafiken som var etablerad på 200-talet blev en tradition som sannolikt förklarar berättelsen om kung Eriks Jedvardsson (1125 – 1160 AD) och biskop Henrik förmodade korståg till området runt Kjula träsk i Satakunda som ju var del av Svitjod (eller snarare Tiunaland).
Jag har diskuterat detta i omgångar med Martin Hårdstedt, professor i historia. Hårdstedt går så långt som att helt avvisa kung Eriks korståget. Det hänger samman med Hårdstedt forskar i en humanistisk tradition där skriftliga källor utgör grunden och där professorn som regel har sista ordet. I vetenskapliga sammanhang är det bästa argumentet genom resonerande som lyfts fram. Hårdstedt tillhör en falang som istället talar om riksbildningstiden.
Erik halshöggs i Aros/nya Uppsala och enligt legenden ska en källa ha sprungit upp. Den är belägen mellan domkyrkan och Upplandsmuseet (se bilder nedan).
Det väcker frågan om man verkligen ska avvisa berättelser på grund av avsaknad av arkeologiska lämningar eller spår i de skriftliga källorna?
Jämför slaget vid Troja, beläget i Ilium vars första bebyggelse dateras 3600 BC, dvs. ~5600 år före nutid och som består av nio lager. Och trots att slaget vid Troja funnits nedtecknat i Illiaden och Odyssén (~700 BC), antogs berättelsen vara en myt. Noterbart är att man antar att berättelsen först traderats muntligt, dvs. det som varit typiskt sedan vår art som varit etablerad, minst ~320 000 år före nutid (Hublin et al. 2017). Nedteckning av händelser introducerades i Mesopotamien ~6000 BC, dvs. strax innan den första bosättningen av Ilium/Troja.
Två platser var inledningsvis fokus för utgrävningar:
- Hisarlik där Ilium/Troja är beläget en bit från Dardanellerna, men då, när havsnivåerna var 6 – 10 möter högre, sannolikt strandnära. Eftersom havet var dåtiden motorvägar är det rimligt att anta att Ilium var en hamnstad.
- Pınarbaşı på den 'Trojanska slätten' ~500 km ostnordost ~40 grader öster om Hisarlik.
Nyligen hittades ett vikingasvärd i skogarna söder om Tavastehus (Torvalds och Leponiemi, 2022).
Tavastehus är residensstad i Egentliga Finland. De historiska källorna – Erikskrönikan (1250 – 1319) – skvallrar om tidig bebyggelse:
“the kristne bygde ther eth feste / ok satte ther i vine ok neste. / Thet hws heyter Taffwesta Borg; / the hedno hauffa ther än fore sorg.”Inledningen indikerar att detta skedde när området hade kristnats. Men det nyupptäckta svärdet, som så här långt dateras till ~1050 – talet, var ett vikingasvärd!
Notera att tiden för Kung Eriks och biskop Henriks förmodade korståg till den östra rikshalvan, skedde ~1150, dvs. då hundra år efter att vikingatiden (750 – 1050 AD) gått i graven, när hednisk tro på allvar började ersättas med kristendomen. Och likt Dr. Hårdstedts riksbildning måste ha varit en lång och dramatisk process.
Det här bekräftar förstås inte att Kung Erik och biskop Henrik företog den förmodade resan, men det visar att någon eller några (en flotta bestående av 100 skepp) med anknytning till den tradition som uppstod under Vendeltid besökt Tavastehus. Det indikerar något, men vad?
För ca 1000 år sedan såg världen annorlunda ut. En viktig aspekt var havsnivån. Vattenståndet var ~6 meter högre jämfört med idag. En del av resorna verkar ha skett rakt österut. Om man reser rakt österut med bil från Uppsala till Norrtälje färdas man genom ett landskap där ibland husen tronar lite högre än den väg man färdas på. Man kan tänka sig att vandringsleder, som senare blev bilvägar, anlades nära vattenvägarna. På det sättet kunde man ta hjälp av hästar för att dra fullastade båtar och skepp. Detta förekommer fortfarande i kanalsystem runt om i Europa.
På samma sätt kunde man sannolikt ta sig från Raumo i Satakunda som blev del av sjöriket Svitjod (mer sannolikt Tiundaland) till till Tavastehus, beläget strax söder om Satakundas östra del, där svärdet hittades 2022.
Via Google maps finns en gångstig markerad (177 km) och man kan spekulera om även det sammanfaller med en gammal segelled?
På vägen passerar man dessutom Kjulo träsk, beläget ca 50 km öster om Raumo.
När vikingatiden tar slut hade Svearna idkat handel runt Bottniska viken Östersjön och Särkland i drygt 1000 år. Dessa utfärder hade inslag av korståg med flottor om ~100 klinkbyggda skepp som från 750 AD adderade segel. Svärd var dyra saker som gemene man inte hade råd med. Det betyder att innehavaren var någon lite högre upp i samhällshierarkin.
Det väcker också frågan om vem Lalli egentligen var?
Fram till 1000-talets början dominerades Fenno (Finland) av nomader som migrerat söderut från norra Sibirien. Om man baserar slutsatsen på sannolikhet, då är det mest troligt att Lalli var en nomad eller tillhörde någon av de olika uraliska stammarna och att den han eventuellt dräpte var en person med en betydande ställning i det Svitjodska samhället.
Kan myten om Lalli och biskop Henrik vara en symbolisk beskrivning av de motsättningar som torde förevarit som en funktion av mötet mellan en svenskspråkig kultur och noamder/uraliska-stammar?
Liknande motsättningar förekommer även i dag mellan svenskspråkiga runt Bottniska viken och Östersjön och samer (ursprungligen nomader från norra Sibirien) respektive ural-finländare.
Kanske är kung Erik och biskop Henrik symboler i en allegori av en verklig händelse eller tradition?
Stöd gärna bloggen via Swish (Sweden), MobilePay (Finland) eller Wise.
Mer om min expertis:
Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | Twitter
No comments:
Post a Comment