Psykopati inom akademin eller Leader's Empathy Deficit Disporder (LEDD; Goleman)?

Jag morgonminglar vid min gamla arbetsplats - SLU. Efter morgonminglet, kom flera spontana vittnesmål på temat: chefer som är psykopater. Stämmer det? Jag blev själv utsatt för härskartekniker på SLU. Det skedde efter att jag återvänt från en konferens i Florida och lät meddela att jag tänkte lämna stället. Psykopati har en 1 % utbredning. Som regel förklaras det av dåliga hemförhållanden i tidig ålder. Daniel Goleman skriver om något liknar psykopati - Leader's Empathy Deficit Disporder - som verkar framträda dels på grund av hierarki, dels på grund av dåligt ledarskapsträning. Dedikerad ledarskapsträning tar 4000 - 10 000 timmar. Det är således osannolikt att stöta på en ledare med psykopati. Det är mer sannolikt att träffa en ledarskap som saknar ledarskapskompetens. 7 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Jag morgonminglar vid min gamla arbetsplats - SLU. Efter morgonminglet, som för övrigt var intressant och trevlig, blev vi kvar och snackade lite. När det framkom att även jag ägnade mig åt ledarskapsfrågor (morgonens talare var specialist på ledarskap) kom flera spontana vittnesmål på temat: chefer som är psykopater.

Jag är ju av hävd ledarskapsforskare liksom en sån där coach för exekutiva chefer. Men jag har också upplevt det som kallas härskartekniker. På SLU och annorstädes.

Jag blev rekryterad till SLU och fick den enda fullfinansierade doktorandtjänsten på Naturresursfakulten. Jag blev i den vevan påtalad att ta över min handledares professur.
Jag hade läst en intervju med socialpsykologen Albert Bandura där han berättade om sin ankomst till Stanforduniversitetet. På frågan vad ska göra göra? fick han svaret: - vad vill du göra?

Inte nog med att även min grundutbildning i psykologi delvis var socialpsykologi, den andra vara psykofysiologi/emotionspsykologi, jag fick samman behandling på SLU som Bandura fått på Stanford; jag jobba självständigt med precis vad jag ville.

Som en del av uppdraget skulle jag också agera "tutor", d.v.s. hjälpa etablerade forskare med metodfrågor. Som grädde på moset fick jag också ansvaret för en doktorandutbildning för blivande chefer inom akademin samt ett program för jämställdhet - PUMA-projektet.

Institutionen betalade alla resor till när och fjärran; ett år hade jag 100 resdagar. Det här var ett mycket roligt uppdrag som gav mig chansen till personlig utveckling, att bygga sociala nätverk som att fritt utveckla mitt akademiska tänkande. Flera resor gick till USA - New York samt Lido key, Florida.

Utblick från hotellrummet över Mexikansk Golfen. Foto: Peter Österberg.

Utblick över playan där jag tog min morgonjobb. Foto: Peter Österberg.

När jag återkom från en fjorton dagars vistelse på Lido Key i Sarasota i Florida till ett vintermörkt, Uppsala var det ingen som lade märke till min existens.

Jag kan förstå detta eftersom jag var medveten om att jag seglade i en gräddfil och att många andra hade det betydligt tuffare. Dessutom hade prefekten och andra ställt till det ekonomiskt men låtit den administrativa personalen ta smällen genom avsked.

Amerikanarna visste inte vad SLU var för något men de hade kontakter vid psykologiska institutionen vid Lunds universitet. De tipsade mig om att byta lärosäte.

Så när jag meddelade att jag fått rådet att flytta stängdes alla dörrar bokstavligen. Den nya prefekten låste till och med mitt kontor men förnekade det hela. Jag fick inte heller ut ersättningar för resor eller resterande lön.

Det var speciellt märkligt eftersom jag hjälpt den nya prefekten bli docent vilket möjliggjorde för hen att söka den professorstjänst jag blivit erbjuden i samband med min rekrytering.

Den nya prefekten kunde, efter 10 år sedan disputerad, inte förstå skillnaden mellan covarians och korrelation. Det är i mina ögon anmärkningsvärt. Vi satt i timmar på mitt kontor, som hen senare lät låsa, och repeterade metodologisk fundamenta ...

Förekommer det psykopati bland de akademiska ledarna på SLU och drabbades jag av detsamma?

Enligt American Psychological Association (APA) är Psychopathy detsamma som antisocial personality disorder - antisocial personlighetsstörning. Så här skriver APA:

Länk till källan.

På svenska:

förekomsten av en kronisk och genomgripande benägenhet att ignorera och kränka andras rättigheter. Manifestationer inkluderar upprepade brott mot lagen, utnyttjande av andra, bedrägeri, impulsivitet, aggressivitet, hänsynslös ignorering av säkerheten för sig själv och andra, och ansvarslöshet, åtföljd av brist på skuld, ånger och empati. Störningen har varit känd under olika namn, inklusive dyssocial personlighet, psykopatisk personlighet och sociopatisk personlighet.

Utbredningen av antisocialt beteende är ~1% för män och lite mindre för kvinnor (APA).

Antisocial beteendestörning uppstår sannolikt tidigt i livet som en funktion av trista saker som händer i hemmet, Complex Childhood trauma. Det kan inkludera att tvingas leva utan sin pappa; forskning visar att barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med barn som växer upp med bara mamma (Österberg, 2004).

Daniel Goleman skriver om något liknande - Leader's Empathy Deficit Disorder (LEDD), dvs. att ledare agerar på ett nedlåtande sätt gentemot personer i en organisation (förenklat).

Länk till källan.

Golemans mätningar visar att empati - den spontana förmågan att förstå eller känna vad en annan person upplever inom sin referensram, det vill säga förmågan att placera sig själv i en annans position - delvis förklaras av hierarki.

I den bästa av världar borde det vara den som är högre upp i hierarkin som visar empati, men det typiska visar sig vara tvärtom.

Det gör ledarrollen utmanande; det är ju förmågan att få medarbetare att känna sig sedda som ökar sannolikheten att de upplever att arbetsklimatet är bra och de därför blir mer produktiva och kreativa. Det sistnämnda om det uppstår komplexa problem.

This fact of social life poses a danger for leaders – after all, the most effective leaders are outstanding at abilities that build on empathy, like persuasion and influence, motivating and listening, teamwork and collaboration

I linje med internationell forskning lyfte Goleman fram några viktiga saker som är typiska för effektiva ledare: de är bra på att få människor att känna sig hemma i organisationen i kombination med att de får samma personer att känna ett driv att prestera. Saknar man någon av dessa egenskap är man i riskzonen för LEDD. Här är tre av de indikatorer Goleman nämner:

• 1. Directives or memos that make no sense to those receiving them are a sign that a boss does not understand how employees think about their world, and fails to tune in to the language that would make most sense to them. Another sign of low cognitive empathy: strategies, plans or goals that make little sense or seem off-point to those who are to execute them. 
• 2. Communiqués or, worse, commands, that upset those receiving them. This signifies a boss who doesn't accurately read the emotional reality of employees, and so seems clueless to those receiving them.
• 3. Expressing attitudes that seem cold or just out-of-touch with the issues employees struggle with signifies a lack of empathic concern. Feeling your boss doesn’t care puts employees on the defensive, where they are afraid to take risks like innovating. 

Det finns personer som har en naturlig förmåga att leda, men för de flesta är inte ledarskap medfödd - det är något man lär sig genom 4000 - 10 000 timmars dedikerad träning, helst transformativt ledarskap. När man tränat upp den förmågan elimineras effekt av kön på ledarstil (Hyde, 2005).

Slutsats. Sannolikheten att stöta på en person som drabbats antisocial beteendestörning är liten. Sannolikheten att stöta på en person som tagit rollen som ledare utan att genomgå dedikerad träning är betydligt större. När jag själv blir illa behandlad av en mellanchef på SLU är det för osannolikt att det handlar om antisocial beteendestörning utan snarare om en person med saknar ledarskapskompetens.

Det är också värt att notera negativity bias (Baumeister et al 2001), d.v.s. att även när de är av samma intensitet har saker av mer negativ karaktär (t.ex. obehagliga tankar, känslor eller sociala interaktioner; skadliga/traumatiska händelser) en större effekt på ens psykologiska tillstånd och processer än neutrala eller positiva saker.

Rekryteringen till SLU och den enda fullfinansierade doktorandtjänsten var oerhört positivt för mig. Det är också lätt att förstå andra bitterhet, dels över att inte fått den chansen, dels över att jag kom hem från ett soliga Florida för att meddela att jag tänker lämna stället...