Regeringens handlingsplan för att bekämpa Våld i nära relationer exkluderar kvinnors våld i nära relationer

Våld i nära relationer domineras av kvinnor. Ändå har regeringen lagt 800 miljoner på att förebygga mäns våld mot kvinnor. Beslutet att rikta bidraget bygger inte på forskning utan på en rapport från BRÅ och sannolik influens från Lundgren/Heimer/ROKS irrläror. Sannolikt har man blandat ihop förekomst med anmälningsbenägenhet. Forskning om våld i nära relationer visar sedan 1970-talet att kvinnor står för lite mer än hälften av förekomst och skador beträffande fysiskt våld, att dödligt våld lika osannolikt drabbar barn, män och kvinnor, att psykiskt vål d är typiskt kvinnligt.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Våld i nära relationer domineras av kvinnor. Ändå har regeringen lagt 800 miljoner på att förebygga Mäns våld mot kvinnor.

Länk till källan.

2007 hade regeringen Reinfeldt fram Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.

Regeringen bygger inte sitt beslut på internationell forskning utan på ett rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå): Nationella trygghetsundersökningen 2006. De första resultaten om utsatthet, trygghet och förtroende (Rapport 2007:14) (Blixt, Carlstedt och Töyrä, 2006).

Rapporten anger att dubbelt så många män som kvinnor rapporterar att de utsatts för våld rent allmänt. Blixt, Carlstedt och Töyrä (2006) påstår att 3,7 % av de tillfrågade männen rapporterar att de blivit utsatta för våld medan motsvarade siffra för kvinnor anges till 1,8 % (tabell 3.2 sidan 41).

Trots att denna statistik pekar ut män snarare än kvinnor som brottsoffer väljer regeringen att redovisa den sista siffran – 1,8 %.

Rapporten menar vidare:

• att bostaden är den plats där minst våld förekommer (vilket ytterligare borde peka ut männen som offer enligt deras egna mätningar), men att om så sker anger 4 % av männen att de utsatts för våld i hemmet, medan motsvarande siffra för kvinnor är 33 %.
• att i fall där offret överfölls i hemmet så kände männen förövaren i 29 % av fallen medan motsvarande siffra för kvinnorna är 40 %. Det är inte så jättestor skillnad, men ändå skriver de följande på sidan nio:

”Då kvinnor oftare utsätts av närstående, vilket det kan vara svårt att berätta om, är det troligt att kvinnors utsatthet är större än resultaten visar.”

Vad visar forskning på området?

Sedan 1970-talet har forskning om Våld i nära relationer (Conflict Tactics Scale (CTS; Straus, 1979) eller liknande visat att:

• Fysiskt våld i nära relationer är jämnt fördelat mellan könen; kvinnor står för lite mer än hälften av förekomst och skador.
• Dödligt våld drabbar lika osannolikt (0,000005 %) barn, män och kvinnor.
• Psykiskt våld är typiskt kvinnor.

BRÅ-rapportens procentsiffra för mäns utsatthet för kvinnor fysiska våld är mindre än hälften jämfört med internationell forskning, medan siffran för kvinnors dito är 3 gånger så hög.

Varför blir det så fel för myndighetspersonal?

Förmodligen har författarna blandat ihop förekomst av våld med anmälan (påstående) om förekomst av våld. Det är känt att kvinnor är mer angelägna än män att anmäla; 90 % av alla anmälningar om våld i nära relationer kommer från kvinnor och den siffran har ökat de senaste 10 åren.

Rapportförfattarna var också sannolikt influerade av den feministiska sociologen Eva Lundgrens, läkaren med specialisering på gynekologi, Gun Heimers och intresseföreningen ROKS irrläror (Lundgren et al. 2001). 2005 gjorde Uppsala universitet en granskning av Lundgrens arbete. Hon menar själv att universitet hindrade henne från att undervisa om kön, makt och våld. Det kan ha räddat många barn!

Till skillnad från BRÅ/Lundgren, Heimer/ROKS visar också forskning att det är männen som inte berättar att de får stryk hemma (Bergkvist, 2002). Statistik om anmälningsbenägenhet demonstrerar ju dessutom tydligt att kvinnor gärna hävdar att de blivit slagna, även om så aldrig skett.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).