Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
I the New Yorker skriver Alex Hutchinson populärvetenskapligt om hur manipulering av ansiktets uttryck kan påverka uthållighet.
Those who were shown happy faces rode for three minutes longer and reported less of a sense of exertion
Länk till källan.
Artikeln bygger på ett par experiment visade ansiktsuttryck för försökspersonerna under själva prestationen.
Länk till källan För den som är intresserad av emotionspsykologi och prestation är artikeln intressant. Jag testade själv effekten av ansiktsaffekter för ca 20 år sedan. Jag skrev även min kandidatavhandling i experimentell emotionspsykologi om detsamma - Facial feedback: hur man med ett leende kan tolka omvärlden mer positivt! (Österberg, 2001).
Jag har en bakgrund som elittränare och utbildare inom idrottsvärlden. Under 1980-1990 talet var jag ungdomsledare/manager och senare idrottstränare/coach inom trampolin samt utbildningsansvarig för ett litet idrottsförbund som inte längre existerar - Svenska trampolinförbundet. Jag var under den tiden en av fem licensierade elittränare inom trampolin. 1988-1998 var jag även svårighetsgradsdomare i Sverige och på internationella tävlingar (Danmark, Nederländerna, Kanada, Schweiz och Skottland).
Som coach tillämpade jag etablerad forskning om målstyrning, dvs. hur man tänker utmanande bilder på vad man vill uppnå vilket påverkar frisättning av dopamin. Upplevelsen kallas motivation som förklarar prestation (Locke et al. 1981; Mace, 1935; Railo, 1983). Jag blev förbundets representant vid olika konferenser och under VM i Paris 1986 spökskrev jag en artikel för Expressen om trampolinhoppningens historia tillsammans med författaren P O Enquist som för tillfället bodde i Paris tillsammans med sin dåvarande fru - Danmarks press och kulturattaché.
 |
| VM i trampolin i Paris (1986). PO Enqvist i Expressen. Referens för textinnehåll: Peter Österberg |
De huserade i Maison du Danmark näst intill Triumfbågen. P O hade kontrakt med Expressen om att leverera tio krönikor per år. Att skriva en krönika om VM i trampolin i Paris blev ett utmärkt tillfälle för honom att uppfylla delar av det kontraktet (intresset för sporten var dock betydligt svalare).
Den här resan inleddes när jag som tonåring blev sektionsansvarig för en trampolinverksamhet. (Jämför med att vara föreståndare för en säljavdelning eller liknande.) När jag antog utmaningen var verksamheten i stagnation. Det fanns ett par risiga trampoliner, ca 15 gymnaster och två ledare varav jag skulle ersätta den ena. Den andra ledaren, en kvinna som var snäppet äldre än mina 16 vårar, lämnade verksamheten för att gå tillbaka till gymnastiken. När jag några år senare lämnade över stafettpinnen fanns fyra fullt fungerande trampoliner (som så vitt jag förstår fortfarande används!) och verksamheten hade växt till Sveriges största med 14 ungdomsledare/tränarassistenter plus mig - cheftränaren. På tjejsidan vann klubben svenska cupens lagmedalj - bäst i Sverige således. Det här var en extremt rolig och lärorik tid! En del av inspirationen till min doktorsavhandling kommer från dessa och senare erfarenheter inom idrotten.
Som utbildningsansvarig reste jag under flera år runt till idrottsföreningar i Sverige och föreläste om biomekanik (volt och skruvteknik), anatomi och fysiologi samt mental träning med fokus på målstyrning (Locke et al. 1981; Mace, 1935; Railo, 1983). Att tänka något aktiverar samma ställe hjärna som aktiveras när man ser något på riktigt (Farah, 1985). Det var fantastiskt inspirerande att lära känna så många intressanta människor från Helsingborg i söder till Boden i norr. Även några hundra idrottslärarkandidater på GIH i Stockholm och IH i Örebro köpte in utbildningen. Jag arrangerade återkommande kurser på idrottsfolkhögskolor, Lillsved, Stensund och Vara för att nämnda några.
Upplägget var att folkhögskolorna erbjöd finansiering om man anlitade någon av deras lärare. Pengapotten delades 25/75 där den externa läraren (jag) fick 75 % av pengarna. Jag kunde på det här sättet låta någon annan prata om anatomi och fysiologi medan jag fokuserade på volt- och skruvteknik samt mental träning med fokus på målstyrning.
Lillsved var ett ställe där jag arrangerade flera kurser. Det kan förklaras av att folkhögskolan hade en idrottsprofil. Där lärde jag också känna Sten Olsson som tog hand föreläsningarna i anatomi och fysiologi. Olsson hade tillgång till utrustning för att mäta puls, dvs. de band man idag köper för en billig penning och fäster runt bröstkorgen. Då var den här typen av utrustning lite ovanlig och sannolikt rätt så dyr. På kurserna anlitade jag en demonstrationsgymnast för att förevisa de saker jag talade om.
Vi kom på att det vore intressant att testa hur snabbt pulsen stiger på en gymnast när de börjar hoppa. Frågan är intressant eftersom puls indikerar energiförbrukning. Om den är hög, då gäller det för atleten att hushålla med de hopp som atleten gör innan själva serien (10 individuella och från varandra avvikande övningar) startar. Olsson fäste ett av sina pulsband på den demonstrationshoppare som följt med mig till Lillsved. När gymnasten började kunde vi observera atletens puls som snabbt steg till över 200 slag i minuten. Olsson och jag blev förvånade.
Den höga pulsen betyder att en trampolin-gymnast konsumerar ofantligt mycket energi vid varje studs i trampolinduken. En slutsats blev att en gymnast bör undvika att ha för många inhopp innan själv serien som omfattar tio hopp startar. En implikation var att atleterna behöver förbereda sig mentalt för att så snabbt som möjligt komma igång med sin serie.
På kurserna kunde vi ta den här forskningen direkt till deltagarna. De blivande coacherna fick rådet att låta sina atleter ha så få inhopp som möjligt innan själva serien början.
Utbildningsverksamheten växte snabbt. Sannolikt hade jag redan då, förutom viss formell kunskap om mekanik, anatomi och psykologi, vissa färdigheter i att bygga och utveckla verksamheter (Jämför affärs- och organisationsutveckling). Det kommer sannolikt från att jag jobbade sida vid sidan med min pappa i familjeföretaget under 10 år.
Dessvärre var detta paradoxalt inte något som uppskattades av representanter för de andra delarna av förbundsverksamheten. Det hängde sannolikt samman med att dessa delar av verksamheten befann sig i stagnation. Jag minns förbundsordförande Jalle Widéns uppgivenhet när jag rapporterade om ytterligare genomförda kurser:
I mitten av 1990-talet blev jag rekryterad att coacha en gymnast som hade potential att komma med i landslaget. Om han överkom vissa [mentala] hinder. Det kom att bli mitt sista och kanske roligaste tränaruppdrag inom trampolin. Av finansiella skäl fick jag ta hand om flera atleter (n=6) och gruppens prestationsnivå hade stor spridning. Jag mätte deras prestation. Resultatet visade att de under 18 månader förbättrade sin prestation med 125% (50-270 %; 50% för den atlet jag främst blev rekryterad att coacha, 270% för en yngre förmåga som var nybörjare).
Teoretiskt hade gymnasten tillräckligt hög svårighetsgrad (9,5 för den som är insatt). I praktiken hade han svårt att genomföra övningar i serie om 10 på den nivån. Det hela hängde samman med att hans tidigare tränare satt ett likhetstecken mellan teori och praktik, dvs. antagit att de 10 övningar han kunde utföra var för sig kunde adderas för att bli en serie. Verkligheten är som bekant ofta lite mer komplicerad; att köra en övning skiljer sig markant från att köra flera övningar i serie, både fysiskt och psykiskt.
Fysiskt visste vi att pulsen snabbt sticker iväg till 200 slag i minuten när en atlet börjar sin serie. Psykologiskt ska man kunna skapa en modell där man ser sig själv genomföra serien. Det psykiska påverkar utförande på många plan. Om man t ex. är nervös, dvs. har lite prestationsångest, då frisätter vår organism kortisol vilket blockerar hippocampus - den del av hjärnan som administrerar kognitiva aktiviteter. Implikationen blir att atleten som regel att antalet inhopp ökar. Från Sten Olssons och min testning på Lillsved vet vi att det blir mycket energikrävande. En atlet behöver tänka på ett sätt som ökar frisättning av dopamin. Målstyrning är känt för att vara just det sätt att tänka som triggar frisättning av dopamin. Upplevelsen kallas motivation som förklarar prestation (Locke och Latham, 2002; Mace, 1935).
På grund av de tidigare tränarnas sätt att coacha, processorienterat och att anta att delarna av serien genom att bara adderas kunde likställas med den genomförbara serien, blev effekten flera misslyckanden i genomförandet. Det ledde till atleten utvecklade så kallade misslyckandeförväntningar (fenomenet är negativt korrelerat med självkänsla och self-efficacy; Se Österberg, 2004 för en orientering). Varje gång han mindes tidigare misslyckanden frisattes kortisol. Därmed blockerades hippocampi till förmån för aktivititer i amygdala (Goleman, 2006). Effekten blev att han förverkligade sin negativa tankar om och om igen. Det här betydde att hans fysiologiska system inte reagerande på utmaning på ett naturligt sätt - att frisätta dopamin som ger upphov till upplevelse av motivation och som i sin tur förklarar prestation. Istället frisattes stresshormonet kortisol som blockerar hippocampuskärnorna (Goleman, 2006.) Det triggar en så kallad flight-fight impuls. Upprepade misslyckande leder till en negativ spiral. Istället för att se sig själv excellera i det utförande man lagt ner mycket tid och kraft på att finslipa i träningslokalen, dyker bilder av misslyckande upp i arbetsminnet.
Atletens sinne var således full av med bilder där han ser sig själv misslyckas. I det aktuella fallet: lämna trampolinen efter ett par övningar. Så blev också det verkliga utfallet. Stressen ledde till att atleten, som teoretiskt hade en hög potential, endast klarade att genomföra två av tio övningar, dvs. 20 % av serien. Misslyckandeförväntningarna skapade också fördröjning inför själva starten av serien. Istället för att komma igång inom den minut som regelverket stipulerat tog det ganska prick 2 minuter innan gymnasten startade. Efter en minut huvuddomaren poängavdrag.
Vad skulle vi göra?
Eftersom de aktuella gymnasten lätt genomförde dubbelvolter med skruv en och en eller parvis utan problem, fattade jag till slut beslutet att sänka svårighetsgraden till en nivå som passade hans mentala föreställningsvärld, dvs. den nivå på vilken han kunde genomföra serien i sin helhet, dels genom så kallad imagery - att se utförandet för sitt inre öga, dels på riktigt. Från en svårighetsgrad på 9,5 sänkte vi därför i omgångar nivån till ca 7,6. Först nu uppstod en konsistens mellan tanke och utförande; gymnasten fullgjorde den förväntade prestationen - 10 unika övningar i serie. Nu kunde vi jobba vidare med mentala träning som påverkar frisättning av dopamin; effekten blev att hans self-efficacy - självkänsla på jobbet - ökade och att han allt oftare fullgjorde serien. Det innebar också en verklig ökning av svårighetsgraden med från till 11,4, drygt 50 % (om man utgått från den falska svårighetsgraden hade prestationsökningen varit ca 20 %, men på grund av mentala hinder hade det inte kunnat genomföras).
Kvar fanns dock den mentala barriären inför starten av serien. Trots att gymnasten nu körde sina övningar i serie om 10 (11,4) tog det fortfarande 2 minuter för honom att ladda mentalt. Reglerna sa att han fick använda 1 minut för mental repetition. Vad skulle vi göra för att minska tiden för mental repetition till under en minut?
Forskning inom psykologi som går tillbaka till Charles Darwin (1809-1882) pekar på en association mellan ansiktsuttryck och känslor; om man sänker ögonbrynen aktiveras en muskel som heter corrugator super chilii. Det ger upphov till upplevelse av obehag. Om man lyfter mungiporna aktiverar man zygomatic major. Det ger upphov till upplevelse av behag. Jag kände till delar av den här forskningen och bad därför atleten att lyfta mungiporna inför genomförandet av sin serie.
Mitt minne av det som då skedde är förstås emotionellt och en efterhandskonstruktion som förändras (förbättras) varje gång jag tar fram minnesbilden (Schachter & Addis, 2007). Det som poppar upp ur mitt långtidsminne av den här situationen är att jag ser atleten lyfta mungiporna samtidigt som resten av ansiktet såg ut som en blandning mellan ett russin och en citron (min tolkning är att han inte gillade mina instruktioner samtidigt som han accepterade desamma - gjorde som jag sa). Effekten lät inte vänta på sig. Precis som förväntat minskade tiden för den mentala laddningen, men reduktionen är långt mycket större än förväntat: från 120 till 15 sekunder, eller ~88 %!
Det gjorde att jag återvände till Uppsala universitet för att försöka testa detta i ett lab. Eftersom jag läst grundkurserna i psykologi skrev jag in mig på c-kursen (den kurs som inkluderar att skriva en kandidatavhandling). Som av en händelse var professorn - Ulle Dimberg - på C-kursen specialiserad på Facial feedback. I psykologi inkluderas ett moment som innebär att man gör en design för testning. I mitt fall gjorde jag en lååååång (~2 timmar) utläggning som inkluderade tre videokameror. Tanken var att mäta avvikelsen från centrum av trampolinen som mått på prestationsångest från sidan, framifrån och uppifrån.
Uffe vidhöll att ansatsen på många sätt var intressant, men samtidigt omöjlig att genomföra. Han föreslog istället en mer kostnadseffektiv design som innebar att mitt experiment kunde bli del (finansieras) av hans forskningsprojekt. Frågan var om enbart aktivering av zygomatic major kunde trigga upplevelse av behag. Resultatet bekräftade att så var fallet. Det betyder att man kan använda ansiktsaffekter för att påverkar sitt eget mentala tillstånd - så kallad feedback effekt (Österberg, 2001).
"- utbildningsverksamheten är ju större än det "vi" håller på med, typ!Till saken hörde att Jalle till vardags var framgångsrik verkställande direktör för ett teknikföretag i Kista och kunde för sitt liv inte förstå hur någon som jag kunde överträffa någon av hans kaliber. Efter att han beklagat sig över det faktum att presterade bättre än resten av förbundets verksamhet, ville han visa mig att han också kunde använda Excel. Upplevelsen var surrealistisk. Efter att jag lämnat som utbildningsansvarig kollapsade förbundets verksamhet.
I mitten av 1990-talet blev jag rekryterad att coacha en gymnast som hade potential att komma med i landslaget. Om han överkom vissa [mentala] hinder. Det kom att bli mitt sista och kanske roligaste tränaruppdrag inom trampolin. Av finansiella skäl fick jag ta hand om flera atleter (n=6) och gruppens prestationsnivå hade stor spridning. Jag mätte deras prestation. Resultatet visade att de under 18 månader förbättrade sin prestation med 125% (50-270 %; 50% för den atlet jag främst blev rekryterad att coacha, 270% för en yngre förmåga som var nybörjare).
Teoretiskt hade gymnasten tillräckligt hög svårighetsgrad (9,5 för den som är insatt). I praktiken hade han svårt att genomföra övningar i serie om 10 på den nivån. Det hela hängde samman med att hans tidigare tränare satt ett likhetstecken mellan teori och praktik, dvs. antagit att de 10 övningar han kunde utföra var för sig kunde adderas för att bli en serie. Verkligheten är som bekant ofta lite mer komplicerad; att köra en övning skiljer sig markant från att köra flera övningar i serie, både fysiskt och psykiskt.
Fysiskt visste vi att pulsen snabbt sticker iväg till 200 slag i minuten när en atlet börjar sin serie. Psykologiskt ska man kunna skapa en modell där man ser sig själv genomföra serien. Det psykiska påverkar utförande på många plan. Om man t ex. är nervös, dvs. har lite prestationsångest, då frisätter vår organism kortisol vilket blockerar hippocampus - den del av hjärnan som administrerar kognitiva aktiviteter. Implikationen blir att atleten som regel att antalet inhopp ökar. Från Sten Olssons och min testning på Lillsved vet vi att det blir mycket energikrävande. En atlet behöver tänka på ett sätt som ökar frisättning av dopamin. Målstyrning är känt för att vara just det sätt att tänka som triggar frisättning av dopamin. Upplevelsen kallas motivation som förklarar prestation (Locke och Latham, 2002; Mace, 1935).
På grund av de tidigare tränarnas sätt att coacha, processorienterat och att anta att delarna av serien genom att bara adderas kunde likställas med den genomförbara serien, blev effekten flera misslyckanden i genomförandet. Det ledde till atleten utvecklade så kallade misslyckandeförväntningar (fenomenet är negativt korrelerat med självkänsla och self-efficacy; Se Österberg, 2004 för en orientering). Varje gång han mindes tidigare misslyckanden frisattes kortisol. Därmed blockerades hippocampi till förmån för aktivititer i amygdala (Goleman, 2006). Effekten blev att han förverkligade sin negativa tankar om och om igen. Det här betydde att hans fysiologiska system inte reagerande på utmaning på ett naturligt sätt - att frisätta dopamin som ger upphov till upplevelse av motivation och som i sin tur förklarar prestation. Istället frisattes stresshormonet kortisol som blockerar hippocampuskärnorna (Goleman, 2006.) Det triggar en så kallad flight-fight impuls. Upprepade misslyckande leder till en negativ spiral. Istället för att se sig själv excellera i det utförande man lagt ner mycket tid och kraft på att finslipa i träningslokalen, dyker bilder av misslyckande upp i arbetsminnet.
Atletens sinne var således full av med bilder där han ser sig själv misslyckas. I det aktuella fallet: lämna trampolinen efter ett par övningar. Så blev också det verkliga utfallet. Stressen ledde till att atleten, som teoretiskt hade en hög potential, endast klarade att genomföra två av tio övningar, dvs. 20 % av serien. Misslyckandeförväntningarna skapade också fördröjning inför själva starten av serien. Istället för att komma igång inom den minut som regelverket stipulerat tog det ganska prick 2 minuter innan gymnasten startade. Efter en minut huvuddomaren poängavdrag.
Vad skulle vi göra?
Eftersom de aktuella gymnasten lätt genomförde dubbelvolter med skruv en och en eller parvis utan problem, fattade jag till slut beslutet att sänka svårighetsgraden till en nivå som passade hans mentala föreställningsvärld, dvs. den nivå på vilken han kunde genomföra serien i sin helhet, dels genom så kallad imagery - att se utförandet för sitt inre öga, dels på riktigt. Från en svårighetsgrad på 9,5 sänkte vi därför i omgångar nivån till ca 7,6. Först nu uppstod en konsistens mellan tanke och utförande; gymnasten fullgjorde den förväntade prestationen - 10 unika övningar i serie. Nu kunde vi jobba vidare med mentala träning som påverkar frisättning av dopamin; effekten blev att hans self-efficacy - självkänsla på jobbet - ökade och att han allt oftare fullgjorde serien. Det innebar också en verklig ökning av svårighetsgraden med från till 11,4, drygt 50 % (om man utgått från den falska svårighetsgraden hade prestationsökningen varit ca 20 %, men på grund av mentala hinder hade det inte kunnat genomföras).
Kvar fanns dock den mentala barriären inför starten av serien. Trots att gymnasten nu körde sina övningar i serie om 10 (11,4) tog det fortfarande 2 minuter för honom att ladda mentalt. Reglerna sa att han fick använda 1 minut för mental repetition. Vad skulle vi göra för att minska tiden för mental repetition till under en minut?
Forskning inom psykologi som går tillbaka till Charles Darwin (1809-1882) pekar på en association mellan ansiktsuttryck och känslor; om man sänker ögonbrynen aktiveras en muskel som heter corrugator super chilii. Det ger upphov till upplevelse av obehag. Om man lyfter mungiporna aktiverar man zygomatic major. Det ger upphov till upplevelse av behag. Jag kände till delar av den här forskningen och bad därför atleten att lyfta mungiporna inför genomförandet av sin serie.
Mitt minne av det som då skedde är förstås emotionellt och en efterhandskonstruktion som förändras (förbättras) varje gång jag tar fram minnesbilden (Schachter & Addis, 2007). Det som poppar upp ur mitt långtidsminne av den här situationen är att jag ser atleten lyfta mungiporna samtidigt som resten av ansiktet såg ut som en blandning mellan ett russin och en citron (min tolkning är att han inte gillade mina instruktioner samtidigt som han accepterade desamma - gjorde som jag sa). Effekten lät inte vänta på sig. Precis som förväntat minskade tiden för den mentala laddningen, men reduktionen är långt mycket större än förväntat: från 120 till 15 sekunder, eller ~88 %!
Det gjorde att jag återvände till Uppsala universitet för att försöka testa detta i ett lab. Eftersom jag läst grundkurserna i psykologi skrev jag in mig på c-kursen (den kurs som inkluderar att skriva en kandidatavhandling). Som av en händelse var professorn - Ulle Dimberg - på C-kursen specialiserad på Facial feedback. I psykologi inkluderas ett moment som innebär att man gör en design för testning. I mitt fall gjorde jag en lååååång (~2 timmar) utläggning som inkluderade tre videokameror. Tanken var att mäta avvikelsen från centrum av trampolinen som mått på prestationsångest från sidan, framifrån och uppifrån.
Uffe vidhöll att ansatsen på många sätt var intressant, men samtidigt omöjlig att genomföra. Han föreslog istället en mer kostnadseffektiv design som innebar att mitt experiment kunde bli del (finansieras) av hans forskningsprojekt. Frågan var om enbart aktivering av zygomatic major kunde trigga upplevelse av behag. Resultatet bekräftade att så var fallet. Det betyder att man kan använda ansiktsaffekter för att påverkar sitt eget mentala tillstånd - så kallad feedback effekt (Österberg, 2001).
Blanchfield, Hardy och Marcoras studier handlade inte om mental träning inom trampolinhoppning, eller facial feedback, utan hur facial forward, att se andras leenden, påverkade uthållighet. De inkluderade även att utmana den traditionella synen på utmattningen där traditionell attribueringen pekat ut mjölksyra som boven i det berömda dramat. Som så mycket annat handlar det om feltolkade forskningsresultat, i det här fallet en studie av grodor.
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Mer om min expertis:
Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | Twitter
In 1907, the Nobel Laureate Frederick Hopkins and one of his colleagues showed that the depleted frog muscles were bathed in lactic acid. Their experiment gave rise to an enduring—and incorrect—explanation for muscle failure; scientists now know that lactate, the form in which lactic acid occurs in the body, actually fuels muscular contraction rather than inhibiting it.
Nevertheless, the view of fatigue as a mechanical breakdown has persisted. You max out your ability to pump oxygen, the acidity of your blood creeps up, and the neuromuscular signalling between your brain and your muscles gets weaker: one way or another, you hit a limit.
Marcora believes that this limit is probably never truly reached—that fatigue is simply a balance between effort and motivation, and that the decision to stop is a conscious choice rather than a mechanical failure. This, he says, is why factors that alter a person’s perception or motivation (monetary rewards, for example) can affect performance, even without any change in muscle capacity. In the subliminal experiments, the cyclists’ heart rates and lactate levels rose at the same rate no matter which faces they saw, indicating that nothing had changed from the neck down.Slutsats. Ansiktsaffekter påverkar vårt sinne på olika sätt. Det ökar vår self-efficacy och uthållighet och därmed prestation. Dr Marcora, som leder den forskargrupp vid universitet i Kent som tittat på uthållighet, pekar på något som forskning om målapplicering demonstrerat sedan 1935: att målbilder förklarar individens motivation och senare prestation. Det som är intressant är att hans ansats, liksom min, inkluderar facial feedback som en medierande faktor. Målbilder är ju kognitiva objekt medan facial feedback påverkar psyket på ett emotionellt plan. Alltså: ett samspel mellan deklarativa och icke-deklarativa minnesfunktioner. Det verkar också vara så att mjölksyra snarare fungerar som bränsle för musklerna!? (nytt för mig) och att utmattning mer handlar om mental obalans (emotionell eller kognitiv dissonans, typ!).
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Mer om min expertis:
Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | Twitter
No comments:
Post a Comment