Idrottspsykologi: Facial feedback bromsar upplevelse av utmattning (och andra negativa upplevelser)

New Yorker rapporterar om en studie där man använt manipulering av ansiktsaffekter för att påverka uthållighet. Försökspersoner som fick se ett glatt ansikte ökade sin uthålligheten med 3 minuter. Jag har själv gjort en studie om hur ansiktsaffekter påverkar en atlet mentalt. Det skedde under mitt sista uppdrag som elitcoach inom trampolin. Under många år byggde jag trampolinverksamhet och föreläste om idrottsledarskap. Vid mitt sista tränaruppdrag uppstod en situation där jag testade att be atleten dra upp mungiporna. Det hade en betydande effekt på hans förmåga att ladda mental och lade grunden för min kandidatavhandling i emotionspsykologi. Studien i New Yorker påverkade uthållighet och skapade nya insikter om mjölksyra.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

I the New Yorker skriver Alex Hutchinson om en studie - Non-conscious visual cues related to affect and action alter perception of effort and endurance performance - signerad Blanchfield, Hardy och Marcora och hur man kan påverka upplevelse av utmattning genom att manipulera ansiktsuttrycket - What is Fatigue? Artikeln handlar om ett par experiment där man visade ansiktsuttryck för försökspersonerna under själva prestationen.

Those who were shown happy faces rode for three minutes longer and reported less of a sense of exertion

Personer som ombads att cykla så länge som möjligt höll ut 3 minuter längre när de fick se ett glatt ansikte jämfört med dem som fick se ett ledset ansikte.

För den som är intresserad av emotionspsykologi och prestation är artikeln intressant.

Jag testade själv effekten av ansiktsaffekter för ca 20 år sedan! Jag skrev även min kandidatavhandling om emotionspsykologi om detsamma - Facial feedback: hur man med ett leende kan tolka omvärlden mer positivt! (Österberg, 2001).

Jag har en bakgrund som elittränare och utbildare inom idrottsvärlden. Under 1980-1990 talet var jag ungdomsledare och senare idrottstränare inom trampolin samt utbildningsansvarig för ett litet idrottsförbund som inte längre existerar - Svenska trampolinförbundet.

Den här resan inleddes när jag som tonåring blev sektionsansvarig för en trampolinklubb. (Jämför med att vara föreståndare för en säljavdelning eller liknande.)

När jag antog utmaningen var verksamheten i stagnation. Det fanns ett par risiga trampoliner, ca 15 gymnaster och två ledare varav jag skulle ersätta den ena.

Den andra ledaren, en kvinna som var snäppet äldre än mina 16 vårar, lämnade verksamheten för att gå tillbaka till gymnastiken.

När jag några år senare lämnade över stafettpinnen fanns fyra fullt fungerande trampoliner (som så vitt jag förstår fortfarande används!) och verksamheten hade växt till Sveriges största med 14 ungdomsledare/tränarassistenter plus mig - cheftränaren.

På tjejsidan vann klubben svenska cupens lagmedalj - bäst i Sverige således. Det här var en extremt rolig och lärorik tid! En del av inspirationen till min doktorsavhandling kommer från dessa och senare erfarenheter inom idrotten.

Som utbildningsansvarig reste jag under flera år runt till idrottsföreningar i Sverige och föreläste om biomekanik (volt och skruvteknik), anatomi och fysiologi samt mental träning. Det var fantastiskt inspirerande att lära känna så många intressanta människor från Helsingborg i söder till Boden i norr. Även några hundra idrottslärarkandidater på GIH i Stockholm och IH i Örebro köpte in utbildningen.

Jag arrangerade återkommande kurser på idrottsfolkhögskolor. Främst Lillsved, men även andra folkhögskolor, t ex, Stensund och Vara.

Upplägget var att folkhögskolorna erbjöd finansiering om man anlitade någon av deras lärare. Pengapotten delades 25/75 där den externa läraren (jag) fick 75 % av pengarna.

Jag kunde på det här sättet låta någon annan prata om anatomi och fysiolog medan jag fokuserade på volt- och skruvteknik samt mental träning.

Under kurserna på Lillsved anlitade jag en av lärarna i anatomi och fysiologi - Sten Olsson. Olsson hade tillgång till utrustning för att mäta puls, dvs. de band man köper för en billig penning och fäster runt bröstkorgen.

Då var den här typen av utrustningen lite ovanlig och sannolikt rätt så dyr.

Olsson fäste ett pulsband på en demonstrationgymnast som följde med mig när jag hade kurser. När gymnasten började kunde vi observera gymnastens puls som snabbt steg till över 200 slag i minuten.

Det betyder att en trampolin-gymnast konsumerar ofantligt mycket energi vid varje studs i trampolinduken.

En slutsats blev att en gymnast bör undvika att ha för många inhopp innan själv serien som omfattar tio hopp startar.

På kurserna kunde vi ta den här forskningen direkt till deltagarna. De blivande coacherna fick rådet att låta sina atleter ha så få inhopp som möjligt innan själva serien början.

Utbildningsverksamheten växte snabbt. Sannolikt hade jag redan då, förutom viss formell kunskap om mekanik, anatomi och psykologi, vissa färdigheter i att bygga och utveckla verksamhet (Jämför affärs- och organisationsutveckling).

Dessvärre var detta paradoxalt inte något som uppskattades av representanter för de andra delarna av förbundsverksamheten. Det hängde sannolikt samman med att dessa delar av verksamheten befann sig i stagnation.

Jag minns förbundsordförande Widéns uppgivenhet när jag rapporterade om ytterligare genomförda kurser:

"- utbildningsverksamheten är ju större än det "vi" håller på med, typ!

Jag blev förbundets representant vid olika konferenser och under VM i Paris 1986 spökskrev jag en artikel för Expressen om trampolinhoppningens historia tillsammans med författaren P O Enquist som för tillfället bodde i Paris tillsammans med sin dåvarande fru - Danmarks press och kulturattaché.

VM i trampolin i Paris (1986).  PO Enqvist i Expressen.
Referens för textinnehåll: Peter Österberg

De huserade i Maison du Danmark näst intill Triumfbågen. P O hade kontrakt med Expressen om att leverera tio krönikor per år. Att skriva en krönika om VM i trampolin i Paris blev ett utmärkt tillfälle för honom att uppfylla delar av det kontraktet (intresset för sporten var dock betydligt svalare).

Fransmännen hade på vinst och förlust byggt en enorm idrottsanläggning - Palais omnisports de Paris - i Bercy "i fall" de skulle få OS till Paris. Omni betyder ungefär allt möjligt.

Den insatte vet att det genomförts just alla möjliga aktiviteter i Omnisportpalatset, till och med tävlingar i windsurfing! Det var i den anläggningen som trampolinmästerskapet gick av stapeln.

1986 - 1998. Jag var under den tiden en av fem licensierade elittränare inom trampolin. Som coach och utbildare i ett litet förbund får man också rycka in som domare.

Vid en tävling finns tre typer av domare: stildomare, svårighetsgradsdomare och huvuddomare. Det finns fem stildomare vid en tävling. De sitter på ett podium och bedömer atletens utförande. Svårighetsgradsdomarens roll är dels att kontrollera att gymnasten gör 10 unika övningar, dels lista ut vilken övningar det rör sig om: Barany, Rudolf, olika typer av fliffis:ar och triffis:ar samt ball out's m fl. En volt framåt eller bakåt= 0,4 poäng. En skruv=0,2 poäng. Sträckta ben ger 0,1 poäng extra. Detsamma gäller om hela kroppen är sträckt. Under ett par år vara jag främst stildomare men från och med 1988 blev jag svårighetsgradsdomare under alla svenska cup:entävlingar samt vid Svenska mästerskapen. 1988 fick jag uppdraget att representera Sverige som ledare och coach vid en världscuptävling som arrangerades i Toronto, Kanada. Där blev jag också för första gången svårighetsgradsdomare på internationell nivå. Det följdes av samma uppdrag vid världscuptävlingar i Danmark, Holland, Schweiz med final i Skottland 1998. Totalt 10 år.

Huvuddomarens har ett övergripande ansvar men håller också koll på att gymnasten startar sin serie inom en minut. Därefter följer poängavdrag.

I mitten av 1990-talet blev jag rekryterad att coacha en gymnast som hade potential att komma med i landslaget. Om han överkom vissa hinder. Det kom att bli mitt sista och kanske roligaste tränaruppdrag inom trampolin.

Teoretiskt hade gymnasten tillräckligt hög svårighetsgrad (9,5 för den som är insatt). I praktiken hade han svårt att genomföra övningar i serie om 10 på den nivån.

Det hela hängde samman med att hans tidigare tränare satt ett likhetstecken mellan teori och praktik, dvs. antagit att de övningar han kunde utföra en och en kunde bli en serie bara man adderade ihop dem.

Verkligheten är som bekant lite mer komplicerad; att köra en övning skiljer sig markant från att köra flera övningar i serie, både fysiskt och psykiskt.

Fysiskt vet vi att pulsen sticker iväg till 200 slag i minuten, psykiskt ska man kunna skapa en modell av sig själv och köra den modellen framåt i tiden.

Det psykiska påverkar utförande på många plan. Om man t ex. är nervös, dvs. har lite prestationsångest, då använder gymnasten som regel fler inhopp innan man startar själva serien. Från Sten Olsson och min testning på Lillsved vet vi att det blir mycket energikrävande.

Det fanns även andra psykologiska aspekter.

På grund av de tidigare tränarnas tillämpning hade gymnasten byggt upp så kallade misslyckandeförväntningar (fenomenet är negativt korrelerat med självkänsla och self-efficacy; Se Österberg, 2004 för en orientering).

Det betyder att hans fysiologiska system inte reagerande på utmaning genom att frisätta dopamin som ger upplevelse av det som populärt kallas motivation och som i sin tur förklarar prestation (Locke & Latham, 2002).

Istället frisattes stresshormonet kortisol som blockerar hippocampuskärnorna (Goleman, 2006.)

Om man upprepar ett misslyckande då ökar sannolikheten att misslyckandet upprepas i framtiden. Det blir en negativ spiral. Istället för att se sig själv excellera i det utförande man lagt ner mycket tid och kraft på att finslipa i träningslokalen, dyker bilder av misslyckande upp i arbetsminnet.

Atletens sinne blir fullt med bilder där han/hon ser sig själv misslyckas gång efter annan. I det aktuella fallet: lämna trampolinen efter ett par övningar. Så blev också det verkliga utfallet. Stressen ledde till att gymnasten, som teoretiskt hade en hög potential, endast klarade att genomföra två av tio övningar, dvs. 20 % av serien. Misslyckandeförväntningarna skapade också fördröjning inför själva starten av serien. Istället för att komma igång inom den minut som regelverket stipulerat tog det ganska prick 2 minuter innan gymnasten startade. Minns att huvuddomaren börjar göra poängavdrag efter en minut.

Vad skulle vi göra?

Eftersom de aktuella gymnasten lätt genomförde dubbelvolter med skruv en och en eller parvis utan problem, fattade jag till slut beslutet att sänka svårighetsgraden till en nivå som passade hans mentala föreställningsvärld, dvs. den nivå på vilken han kunde genomföra serien, dels genom så kallad imagery - att se utförandet för sitt inre öga, dels på riktigt. Från en svårighetsgrad på 9,5 krävdes en sänkning på drygt 20 % till ca 7,6. Först nu uppstod en konsistens mellan tanke och utförande; gymnasten fullgjorde den förväntade prestationen - 10 unika övningar i serie.

Därifrån fortsatte vi arbetet med de repetitioner och associationer som krävs för att bygga en serie med betydligt högre svårighetsgrad - som skulle funka både fysiskt och mentalt - och leda till en plats i landslaget. Så var ju tanken.

Det betydde att hans misslyckandeförväntningar sakta trängdes undan. Istället byggdes en tro på den egna prestationsförmågan - self-efficacy, eller självkänsla på jobbet - sakta men säkert upp. Det innebar också verklig ökning av svårighetsgraden med drygt 50 % till 11,4 med dåtidens mått, vilket är enastående bra (Om man utgått från den falska svårighetsgraden han hade när jag påbörjade mitt uppdrag hade prestationsökningen varit ca 20 %. Även det en fantastisk förbättring. Men det var en fiktiv svårighetsgradsnivå.)

Kvar fanns den mentala barriären inför starten av serien. Trots att gymnasten nu körde sina övningar i serie om 10 tog det fortfarande 2 minuter för honom att ladda mentalt. vad skulle vi göra för att minska tiden för mental repetition till under en minut?

Forskning inom psykologi som går tillbaka till Charles Darwin (1809-1882) pekar på en association mellan ansiktsuttryck och känslor; om man sänker ögonbrynen aktiveras en muskel som heter corrugator super chilii. Det ger upphov till upplevelse av obehag. Om man lyfter mungiporna aktiverar man zygomatic major. Det ger upphov till upplevelse av behag.

Jag kände till delar av den här forskningen och bad därför gymnasten lyfta mungiporna inför genomförandet av sin serie. Mitt minne av det som då skedde är förstås emotionellt och en efterhandskonstruktion som förändras (förbättras) varje gång jag tar fram minnesbilden (Schachter & Addis, 2007).

När jag tänker på den här situationen ser jag gymnasten lyfta mungiporna samtidigt som resten av ansiktet såg ut som en blandning mellan ett russin och en citron (han gillade inte de instruktioner jag gav honom samtidigt som han accepterade desamma - gjorde som jag sa). Effekten lät inte vänta på sig. Precis som förväntat minskade tiden för den mentala laddningen, men reduktionen ar långt mycket större än förväntat: från 120 till 15 sekunder, d.v.s. en åttondel av tidigare tidsåtgång!

Det gjorde att jag återvände till Uppsala universitet för att försöka testa detta i ett lab. Som av en händelse var professorn på C-kursen specialiserad på Facial feedback. Efter att jag långtgående berättat om hur jag tänkt designa studien, sa han att det var en mycket intressant design, men praktisk omöjlig att genomföra. Istället blev jag del av hans forskningsprojekt och studien fick en design som speglade det jag ville testa, experimentellt. Därmed kunde jag påvisa kausalitet.

Resultatet visar att aktivering av zygomatic major, påverkar upplevelsen av omgivning på ett positivt sätt. Hutchingtons artikel handlar inte om trampolinhoppning, men precis som min studie om hur feedback från ansiktsuttryck påverkar saker och ting som har med prestation att göra - uthållighet. Principerna är generella för alla typer av aktiviteter.

Det här påverkar den traditionella synen på utmattningen där traditionell attribueringen pekat ut mjölksyra som boven i det berömda dramat. Som så mycket annat handlar det om feltolkade forskningsresultat, i det här fallet en studie av grodor.

In 1907, the Nobel Laureate Frederick Hopkins and one of his colleagues showed that the depleted frog muscles were bathed in lactic acid. Their experiment gave rise to an enduring—and incorrect—explanation for muscle failure; scientists now know that lactate, the form in which lactic acid occurs in the body, actually fuels muscular contraction rather than inhibiting it.

Nevertheless, the view of fatigue as a mechanical breakdown has persisted. You max out your ability to pump oxygen, the acidity of your blood creeps up, and the neuromuscular signalling between your brain and your muscles gets weaker: one way or another, you hit a limit.

Marcora believes that this limit is probably never truly reached—that fatigue is simply a balance between effort and motivation, and that the decision to stop is a conscious choice rather than a mechanical failure. This, he says, is why factors that alter a person’s perception or motivation (monetary rewards, for example) can affect performance, even without any change in muscle capacity. In the subliminal experiments, the cyclists’ heart rates and lactate levels rose at the same rate no matter which faces they saw, indicating that nothing had changed from the neck down.

Alltså: det verkar vara så att mjölksyra snarare fungerar som bränsle för musklerna!? (nytt för mig) och att utmattning mer handlar om mental obalans (emotionell eller kognitiv dissonans, typ!). Dr Samuele Marcora, som leder den forskargrupp vid universitet i Kent som tittat på uthållighet pekar på något som forskning om målapplicering demonstrerat under minst 50 år: att målbilder förklarar individens motivation och senare prestation. Det som är intressant är att hans ansats även berör facial feedback. Målbilder är ju kognitiva objekt medan facial feedback påverkar psyket på ett emotionellt plan. Alltså: ett samspel mellan deklarativa och icke-deklarativa minnesfunktioner.