Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Under 1990-talet drev en åklagare vid namn Christer van der Kwast en tes om en massmördare. En person som var intagen på Säters rättspykiatriska sjukhus i Dalarna anklagades för att ha begått en rad mord. Åtta jurister anställda som domare, Richard Brännström, Roland Åkne, Lennart Furufors, Mats Friberg, Hans Sjöquist, Lars Rabe, Rolf Hammar och Kristina Almqvist, anställda vid fem olika tingsrätter (Gällivare, Piteå, Falun, Sundsvall, Hedemora) trodde på Kwasts påståenden och pekade ut (dömde) mannen som massmördare (Quickarkivet).
Trots att man regelbundet läser om mord i media så är förekomsten relativt ovanlig i Sverige. Att hitta någon som begått flera mord är än mer osannolikt. Tversky och Kahneman (1983) kan ge en orientering om innebörden av hur sannolikheten förändras från en-faktoriella till fler-faktoriella modeller (bredda förståelsen).
Att vi känner till det här fallet beror på att en rad journalister började visa intresse och utnyttja sina legala möjligheter att gräva i fallet. Sist ut var Dan Josefsson (Josefsson, 2013). Tillsammans kunde dessa granskningar visa att Kwast serverat domstolspersonalen en bluff och och att personalen köpt bluffen utan att ifrågasätta en enda detalj. Svenska folket och andra fick lära sig mer om mentala fallgropar och att domstolsprocesser vilar på en ostadig metodgrund (SOU 2015:52).
16 augusti 1998 hittades en fyraårig pojke död i Arvika. En djup tragedi för familjen och andra. I sann Christer-van-der-Kwast-anda ansåg Värmlandspolisen att de upptäckt, inte en, utan två mördare!? De två påstådda förövarna var små killar, fem och sju år gamla (Polisens taktik – inför stora förhöret med Rolf Sandberg).
Expressens artikel visar en bild på polisen Rolf Sandberg, som iförd uniform hytter med med fingret åt en femårig grabb:
Den lilla grabben och hans brorsa var högst sannolikt livrädda för Sandberg och drabbades sannolikt av Complex Childhood Trauma.
I likhet med Kwast var Sandberg och hans kollegorna tillsammans med socialtjänsten så övertygade att de tillsammans planerade att omhänderta barnen. Syftet var att tvinga föräldrarna att acceptera anklagelserna. Det är något Sovjetiskt över det hela och synliggör polisens och socialtjänstens oegentligheter när det gäller barn.
Men när Sandbergs och socialtjänstens agerande granskades, sannolikt av kollegor eller jurister, hittades som av en händelse inget som tyder på att Sandberg och personalen inom socialtjänsten gjort något fel. De fanns heller inga tecken på att de kände ånger. Men något kände Sandberg för han passade på att sjukskriva sig (Läs frågorna som ställdes om Fallet Kevin). Var det skam?
Under någon av dessa sjukskrivningar ertappades Sandberg, som efter sitt skandalbeteende inte fått sparken utan istället befordrats till mellanchef, med att sitta och smygfilma folk utanför en guldsmedsbutik (Sjukskriven polischef fångade rånarna på bild).
Efter att media uppmärksammat fallet 2017 friades de båda barnen som nu hade hunnit bli nästan vuxna. De skeed den 27 mars 2018. Men så vitt är känt har varken personal inom polis eller socialtjänst erkänt övergreppet på pojkarna.
Varför sjukskrev sig Rolf Sandberg? Kanske fick han ont i det hyttande fingret? Varför attackerade personalen inom socialtjänsten de små pojkarna och deras familj? Och hur kommer det säg att allt ändrades när media började granska polisens och socialtjänstens attacker på de små pojkarna?
Den 12 december 2004 tillämpade Göran Ekman, som då jobbade som domare vid Luleå Tingsrätt, juridik för att döma Kaj Linna till livstids fängelse för mord, grovt rån och stöld. Ekmans synnerligen subjektiva beslut byggde på hypotetiska anklagelser formulerade av en Michael Lundquist som då jobbade som åklagare i samma stad.
Den 15 maj 2017 publicerade Norrbottenskuriren en lista med saker som Lundqvist använt i sin retoriska framställning. Det var argument som talade för respektive emot Linna. Lundquists diskurs inkluderade:
Under 1990-talet drev en åklagare vid namn Christer van der Kwast en tes om en massmördare. En person som var intagen på Säters rättspykiatriska sjukhus i Dalarna anklagades för att ha begått en rad mord. Åtta jurister anställda som domare, Richard Brännström, Roland Åkne, Lennart Furufors, Mats Friberg, Hans Sjöquist, Lars Rabe, Rolf Hammar och Kristina Almqvist, anställda vid fem olika tingsrätter (Gällivare, Piteå, Falun, Sundsvall, Hedemora) trodde på Kwasts påståenden och pekade ut (dömde) mannen som massmördare (Quickarkivet).
Trots att man regelbundet läser om mord i media så är förekomsten relativt ovanlig i Sverige. Att hitta någon som begått flera mord är än mer osannolikt. Tversky och Kahneman (1983) kan ge en orientering om innebörden av hur sannolikheten förändras från en-faktoriella till fler-faktoriella modeller (bredda förståelsen).
Att vi känner till det här fallet beror på att en rad journalister började visa intresse och utnyttja sina legala möjligheter att gräva i fallet. Sist ut var Dan Josefsson (Josefsson, 2013). Tillsammans kunde dessa granskningar visa att Kwast serverat domstolspersonalen en bluff och och att personalen köpt bluffen utan att ifrågasätta en enda detalj. Svenska folket och andra fick lära sig mer om mentala fallgropar och att domstolsprocesser vilar på en ostadig metodgrund (SOU 2015:52).
16 augusti 1998 hittades en fyraårig pojke död i Arvika. En djup tragedi för familjen och andra. I sann Christer-van-der-Kwast-anda ansåg Värmlandspolisen att de upptäckt, inte en, utan två mördare!? De två påstådda förövarna var små killar, fem och sju år gamla (Polisens taktik – inför stora förhöret med Rolf Sandberg).
Expressens artikel visar en bild på polisen Rolf Sandberg, som iförd uniform hytter med med fingret åt en femårig grabb:
- Får jag förklara en sak. - Titta mig i ögonen!Sandbergs ansats i kontakten med barn, iförd uniform, ger en dålig smak i munnen. Vad är det som driver en vuxen människa att agera på det här viset?
Den lilla grabben och hans brorsa var högst sannolikt livrädda för Sandberg och drabbades sannolikt av Complex Childhood Trauma.
I likhet med Kwast var Sandberg och hans kollegorna tillsammans med socialtjänsten så övertygade att de tillsammans planerade att omhänderta barnen. Syftet var att tvinga föräldrarna att acceptera anklagelserna. Det är något Sovjetiskt över det hela och synliggör polisens och socialtjänstens oegentligheter när det gäller barn.
Men när Sandbergs och socialtjänstens agerande granskades, sannolikt av kollegor eller jurister, hittades som av en händelse inget som tyder på att Sandberg och personalen inom socialtjänsten gjort något fel. De fanns heller inga tecken på att de kände ånger. Men något kände Sandberg för han passade på att sjukskriva sig (Läs frågorna som ställdes om Fallet Kevin). Var det skam?
Under någon av dessa sjukskrivningar ertappades Sandberg, som efter sitt skandalbeteende inte fått sparken utan istället befordrats till mellanchef, med att sitta och smygfilma folk utanför en guldsmedsbutik (Sjukskriven polischef fångade rånarna på bild).
Efter att media uppmärksammat fallet 2017 friades de båda barnen som nu hade hunnit bli nästan vuxna. De skeed den 27 mars 2018. Men så vitt är känt har varken personal inom polis eller socialtjänst erkänt övergreppet på pojkarna.
Varför sjukskrev sig Rolf Sandberg? Kanske fick han ont i det hyttande fingret? Varför attackerade personalen inom socialtjänsten de små pojkarna och deras familj? Och hur kommer det säg att allt ändrades när media började granska polisens och socialtjänstens attacker på de små pojkarna?
Den 12 december 2004 tillämpade Göran Ekman, som då jobbade som domare vid Luleå Tingsrätt, juridik för att döma Kaj Linna till livstids fängelse för mord, grovt rån och stöld. Ekmans synnerligen subjektiva beslut byggde på hypotetiska anklagelser formulerade av en Michael Lundquist som då jobbade som åklagare i samma stad.
Den 15 maj 2017 publicerade Norrbottenskuriren en lista med saker som Lundqvist använt i sin retoriska framställning. Det var argument som talade för respektive emot Linna. Lundquists diskurs inkluderade:
- vittnet "Nils" påstådda minnesrekonstruktion (som ju är osannolik (Schacter och Addis, 2007),
- att Linna saknar alibi (i Lundquists föreställningsvärld skulle alltså Linna visa att han oskyldig!?),
- att det fanns ett möjligt tidsfönster (?),
- fotspår i snön (varför inte i smöret?),
- Linnas antagna spänstighet och att han ringt "Nils" upprepade gånger.
Sedan följer ytterligare punkter som [också] talar till Linnas fördel.
Alltså: Michael Lundquist lade fram sin hypotes utan några som helst bevis, dvs. på samma sätt som Christer van der Kwast gjorde när han fabulerade ihop en massmördare och när Värmlandspolisen felaktigt anklagade två små barn för mord.
Linna reklamerade Göran Ekmans beslut (överklagade på juridiska), men personalen vid Hovrätten i Övre Norrland, Kjell Persson, Kristina Johansson, Stig Lindström, Dan Ankarholm och Lisa Edfast vägrade granska sin kollegas arbete (18 mars 2005).
Linna gav dock inte upp. Genom sitt ombud vände sig Linna till personalen i Högsta domstolen (n=16) i ytterligare ett försök att kunna reklamera Göran Ekman, Kjell Persson, Kristina Johansson, Stig Lindström, Dan Ankarholm och Lisa Edfast beslut.
Vicktor Munck, Ella Nyström och Katarina Eriksson tyckte inte heller att det fanns något att anmärka beträffande Lundquists påstående respektive Ekmans beslut (30 maj 2005).
Observera hur snabbt domstolspersonalen agerat. På några månader respektive veckor har de lyckats att i detalj plöja igenom all text och inte hittat något som varit konstigt i Michael Lundquists fabulerande story telling och Göran Ekmans beslut. Man blir imponerad, eller?
Jämför det rättshaveri som blottlades genom SOU 2015:52. Där uppdagades att stjärnjuristen alla kategorier - Göran Lambertz - som jobbat på Justitieombudsmannen (JO) och vid Högsta domstolen, på samma premisser, i rekordfart lyckats plöja igenom lådor med dokument, utan att för den skull finna brister i kollegornas agerande.
Ytterligare reklamationer skedde utan framgång; Leif Thorsson (skiljaktig), Kerstin Calissendorff (skiljaktig), Per Virdesten, Gudmund Toijer och Lena Moore (referent) adderades till de ovan nämnda (21 oktober 2010).
En 'spricka i glasyren' uppdagades. Precis som att SOU 2015:52 fick lite legal vind i seglen efter att media uppmärksammat fallet, skedde så ett legalt mirakel efter att media även började granska Lundquists och Ekmans agerande. Den 29 december 2016 ändrades plötsligt allt när personalen i Högsta domstolen - Agneta Bäcklund, Dag Mattsson, Anders Eka (referent), Sten Andersson och Mari Heidenborg - plötsligt gjorde en helt annan bedömning jämfört med de ovan nämnda!? Sex månader senare var Kaj Linna en fri man.
Precis som med van der Kwasts och de många domarnas påhitt om massmördare, Värmlandspolisen Sandbergs felaktiga utpekande av två små killar som sannolikt gav dem Complex Childhood trauma kunde man genom Norrbottenskurirens lista ana att det var något galet med Michael Lundquists påståenden och Göran Ekmans beslut.
Det är heller ingen tvekan om att den mediala uppmärksamheten varit avgörande för att möjliggöras Linnas upprättelse.
2013 uppmärksammades fyra polisanställda misshandla en tonårsgrabb. Polisernas misshandel av William uppmärksammades av statens television som sände videon av misshandeln i ett debattinslag om övergreppet. Förövarna valde, precis som sina kollegor ovan, att ducka (sjukskriva sig). Istället skickades en mellanchef inom polisen, för dagen uppklädd i uniform, att argumentera defensivt till förövarnas försvar. Varför fegade förövarna ur? (På filmen verkade de vara så mycket tuffare.).
Ingen inom juristkollektivet visade, så vitt är känt, intresse för att tillrättavisa förövarna som därmed undgick straff.
Samma år dog Rasmus Björk 20, småbarnsfar, och Dennis Olsson 21 efter att Uppsalapolisen iscensatt en polisbiljakt a la Buford T Justice.
Motivet till att personalen inom Uppsalapolisen beslutade att iscensätta en polisbiljakt var att grabbarna hade snattat bensin för 288 kr. Polisbiljakten gick i hög hastighet mot Strängnäs. Eftersom Strängnäs ligger vid Mälarvatten förekommer flera broar. Mellan de jagande poliserna och Strängnäs finns således en bro - Hjulstabron.
Någon av polispersonalen kom på idén att öppna Hjulstabron. Tanken var kanske att Rasmus och Dennis skulle ignorera de jagande poliserna och därmed stanna bilen innan de nådde bron.
Länk till källan.
Poliskollektivets agerande påminner om när rovdjur jagar bytesdjur; man stressar upp bytet som därmed börjar bete sig irrationellt (inklusive få tunnelseende). För att öka chansen för artens överlevnad har evolutionen reducerat beteenderepertoaren för såna är situationer till det som kallas Fight-or-flight response. Förenklat kan man säga att hippocampus, som aktiveras i en rationell tankeprocess, kopplas ner till förmån för en ökad aktivitet i amygdala-kärnorna (en i varje hemisfär). I dagens moderna samhälle är det bättre att aktivera Hippocampus-kärnorna.
Hjulstabron öppnas genom att den roteras i sidled. I skymningsljus är den sannolik svår, för att inte säga omöjlig, att se. Om man jagas, dvs. när psyket är inställt på fight-flight-mode, då har man sannolikt ingen möjlighet att reflektera över förändringar som uppdagas genom visuell perception. Ledtrådar i form av stoppljus maskades dessutom genom ljusen på polispersonalens bilar.
Hjulstabron mäter enligt sjöfartsverket 6 meter från vattenytan. Ett stillastående hopp från brokanten accelererar kroppen till närmare 40 km/h innan den slår i vattenytan. Nedslaget blir kraftigt och landar man snett gör det riktigt ont. Jämför ett hopp från femmans hopptorn. Vid tidpunkten för polisjakten låg isen på Mälaren. Och småbarnspappan Rasmus och och hans kompis Dennis stod inte stilla på brokanten - de jagades av polispersonal som var mycket angelägna att beivra - göra en kraftig markering - för 288 snattade kronor. Det betyder i sin tur att nedslaget, när bilen i hög fart flög över kanten och ner i vattnet, var betydligt hårdare jämfört med ett stillastående hopp.
Förmodligen krossades småbarnspappan Rasmus och hans kompis Dennis kroppar och ansikten mot bilens innandöme när bilens front slog i isen. Om de inte dog ögonblickligen är det sannolikt så att de drunknade när vatten trängde ner i deras luftstrupar och vidare till deras lungor. Exakt hur Uppsalapolisen firade denna triumf är i skrivande stund höljt i dunkel. Domstolspersonalen i Svea hovrätt menade att poliskollektivets åtgärd var "livsfarlig", men av någon märklig anledning dömdes inte förövarna till mångåriga fängelsestraff!? Istället fick polismellanchefen 50 dagsböter à 280 kronor (Hovrätten fäller polisbefäl för broöppning). Alltså: 7000 kr/ krossad ung människa.
Ett annat fall av dödligt polisvåld drabbade Eric Torell. Han blev 20 år. I början av Augusti 2018 sköt tre anställda ur den svenska poliskåren ihjäl 20-åriga Eric med ofattbara 25 skott (i genomsnitt drygt 8 skott per polis). Många av skotten träffade Eric i ryggen när han försökte fly platsen. Hans sista sekunder i livet präglades av smärta och skräck.
Eric hade diagnosen Downs syndrom:
Notera inramningen. På riktigt var det poliskollektivet som iscensatte biljakten, dvs. orsaken till det inträffade.
Några dagar senare: En polis död efter olycka - polisbil voltade av väg (Notera att det även här var poliskollektivet som iscensatte den livsfarliga biljakten, dvs. orsakade det inträffade). Och till skillnad mot fallen Eric Tornell respektive småbarnspappa Ramsus och hans kompis Dennis sägs följande:
Varför inträffar dessa absurda fall där personal inom polis och domstolar agerar mot var som verkar vara bättre vetande?
En viktig premiss för att skapa sig en förståelse är att juridik är inte vetenskap.
Juridiken sägs ha fötts när krigsherren Hammurabis 282 lagar introducerades för ~3700 år sedan.
Det inkluderar en av juridikens främsta förgrundsgestalter, Cicero (106-43 BC). Cicero betraktas som en av de stora dialektikerna/retorikerna och används fortfarande som förebild på yrkesutbildningar i juridik.
Drygt 2600 år efter Hammurabis lag och ca ~1000 år efter Cicero, genomfördes en märklig rättegång. En annan av juridikens förgrundsgestalter Påve Stefan VI eller VII(de lärda tvistar om ordningsnumret) uppmärksammades efter vad som kan tyckas vara ett ovanligt grepp. Det var Stefans företrädare, Påven Formosus (891-896), som skulle ställas inför rätta. Dessvärre hade Formosus avlidit året innan.
Formosus hade dock före sin bortgång hamnat i någon form av trångmål. Det väckte den juridiska idén att postumt ställa honom inför rätta. Anklagelserna var mened samt att Formosus tagit rollen som påve på tvivelaktiga grunder. Åklagare och domare, notera de dubbla rollerna, var ingen mindre än Formosus efterträdare på posten som påve - Stefan VI eller VII. Lite dubbel-fuffens således.
Eftersom Formosus var död och begraven, och en juridisk prövning bygger på att den anklagade ska vara närvarande rent fysiskt, lät åklagaren/domaren/påven Stefan VI/VII helt sonika gräva upp den anklagade för att kunna sätta honom vid 'skranket'.
Med hjälp av dialektik och retorik, som raffinerats under drygt 2700 år av juridisk, religiös och estetisk tillämpning, skapades en diskurs - anklagelser - som skulle bemötas av den anklagade. Dessa båda diskurser skulle sedan ställas mot varandra och en dömare skulle genom att försätta sig i ett objektivt tillstånd avgöra vilken av diskurserna som var mest sannolikt. Här uppstod dock vissa hinder.
I och med att Formosus hade den dåliga smaken att inte lägga fram sin diskurs, d.v.s. försvara sig, vilket ju vittnar om svag juridisk förmåga, fann den så kallade 'rätten' (det är alltså de personer som i kommittéform fattar juridiska beslut) Formosus skyldig. Rätten i det här fallet bestod dessvärre av Stefan VI/VII, som ju också spelade rollen som åklagare. Vän av så kallad ordning kan därmed tycka att objektivitetskriteriet fallit.
I och med att Formosus befunnits skyldig skulle passande straff utdömas. Vid den aktuella tidpunkten var styckning populärt bland jurister. Formosus kropp styckades således och kastades därefter i floden Tibern.
För den som förfäras över tilltaget bör notera att styckning tillämpades i Sverige fram till slutet av 1700-talet efter att Ankarström, Horn och Ribbing förklarats skyldiga till mordet på Gustav III:
Notera att detta sker:
Alltså: Michael Lundquist lade fram sin hypotes utan några som helst bevis, dvs. på samma sätt som Christer van der Kwast gjorde när han fabulerade ihop en massmördare och när Värmlandspolisen felaktigt anklagade två små barn för mord.
Linna reklamerade Göran Ekmans beslut (överklagade på juridiska), men personalen vid Hovrätten i Övre Norrland, Kjell Persson, Kristina Johansson, Stig Lindström, Dan Ankarholm och Lisa Edfast vägrade granska sin kollegas arbete (18 mars 2005).
Linna gav dock inte upp. Genom sitt ombud vände sig Linna till personalen i Högsta domstolen (n=16) i ytterligare ett försök att kunna reklamera Göran Ekman, Kjell Persson, Kristina Johansson, Stig Lindström, Dan Ankarholm och Lisa Edfast beslut.
Vicktor Munck, Ella Nyström och Katarina Eriksson tyckte inte heller att det fanns något att anmärka beträffande Lundquists påstående respektive Ekmans beslut (30 maj 2005).
Observera hur snabbt domstolspersonalen agerat. På några månader respektive veckor har de lyckats att i detalj plöja igenom all text och inte hittat något som varit konstigt i Michael Lundquists fabulerande story telling och Göran Ekmans beslut. Man blir imponerad, eller?
Jämför det rättshaveri som blottlades genom SOU 2015:52. Där uppdagades att stjärnjuristen alla kategorier - Göran Lambertz - som jobbat på Justitieombudsmannen (JO) och vid Högsta domstolen, på samma premisser, i rekordfart lyckats plöja igenom lådor med dokument, utan att för den skull finna brister i kollegornas agerande.
Ytterligare reklamationer skedde utan framgång; Leif Thorsson (skiljaktig), Kerstin Calissendorff (skiljaktig), Per Virdesten, Gudmund Toijer och Lena Moore (referent) adderades till de ovan nämnda (21 oktober 2010).
En 'spricka i glasyren' uppdagades. Precis som att SOU 2015:52 fick lite legal vind i seglen efter att media uppmärksammat fallet, skedde så ett legalt mirakel efter att media även började granska Lundquists och Ekmans agerande. Den 29 december 2016 ändrades plötsligt allt när personalen i Högsta domstolen - Agneta Bäcklund, Dag Mattsson, Anders Eka (referent), Sten Andersson och Mari Heidenborg - plötsligt gjorde en helt annan bedömning jämfört med de ovan nämnda!? Sex månader senare var Kaj Linna en fri man.
Precis som med van der Kwasts och de många domarnas påhitt om massmördare, Värmlandspolisen Sandbergs felaktiga utpekande av två små killar som sannolikt gav dem Complex Childhood trauma kunde man genom Norrbottenskurirens lista ana att det var något galet med Michael Lundquists påståenden och Göran Ekmans beslut.
Det är heller ingen tvekan om att den mediala uppmärksamheten varit avgörande för att möjliggöras Linnas upprättelse.
2013 uppmärksammades fyra polisanställda misshandla en tonårsgrabb. Polisernas misshandel av William uppmärksammades av statens television som sände videon av misshandeln i ett debattinslag om övergreppet. Förövarna valde, precis som sina kollegor ovan, att ducka (sjukskriva sig). Istället skickades en mellanchef inom polisen, för dagen uppklädd i uniform, att argumentera defensivt till förövarnas försvar. Varför fegade förövarna ur? (På filmen verkade de vara så mycket tuffare.).
Ingen inom juristkollektivet visade, så vitt är känt, intresse för att tillrättavisa förövarna som därmed undgick straff.
Samma år dog Rasmus Björk 20, småbarnsfar, och Dennis Olsson 21 efter att Uppsalapolisen iscensatt en polisbiljakt a la Buford T Justice.
Motivet till att personalen inom Uppsalapolisen beslutade att iscensätta en polisbiljakt var att grabbarna hade snattat bensin för 288 kr. Polisbiljakten gick i hög hastighet mot Strängnäs. Eftersom Strängnäs ligger vid Mälarvatten förekommer flera broar. Mellan de jagande poliserna och Strängnäs finns således en bro - Hjulstabron.
Någon av polispersonalen kom på idén att öppna Hjulstabron. Tanken var kanske att Rasmus och Dennis skulle ignorera de jagande poliserna och därmed stanna bilen innan de nådde bron.
 |
| Foto: Fredrik Sandberg |
Länk till källan.
Poliskollektivets agerande påminner om när rovdjur jagar bytesdjur; man stressar upp bytet som därmed börjar bete sig irrationellt (inklusive få tunnelseende). För att öka chansen för artens överlevnad har evolutionen reducerat beteenderepertoaren för såna är situationer till det som kallas Fight-or-flight response. Förenklat kan man säga att hippocampus, som aktiveras i en rationell tankeprocess, kopplas ner till förmån för en ökad aktivitet i amygdala-kärnorna (en i varje hemisfär). I dagens moderna samhälle är det bättre att aktivera Hippocampus-kärnorna.
Hjulstabron öppnas genom att den roteras i sidled. I skymningsljus är den sannolik svår, för att inte säga omöjlig, att se. Om man jagas, dvs. när psyket är inställt på fight-flight-mode, då har man sannolikt ingen möjlighet att reflektera över förändringar som uppdagas genom visuell perception. Ledtrådar i form av stoppljus maskades dessutom genom ljusen på polispersonalens bilar.
Hjulstabron mäter enligt sjöfartsverket 6 meter från vattenytan. Ett stillastående hopp från brokanten accelererar kroppen till närmare 40 km/h innan den slår i vattenytan. Nedslaget blir kraftigt och landar man snett gör det riktigt ont. Jämför ett hopp från femmans hopptorn. Vid tidpunkten för polisjakten låg isen på Mälaren. Och småbarnspappan Rasmus och och hans kompis Dennis stod inte stilla på brokanten - de jagades av polispersonal som var mycket angelägna att beivra - göra en kraftig markering - för 288 snattade kronor. Det betyder i sin tur att nedslaget, när bilen i hög fart flög över kanten och ner i vattnet, var betydligt hårdare jämfört med ett stillastående hopp.
Förmodligen krossades småbarnspappan Rasmus och hans kompis Dennis kroppar och ansikten mot bilens innandöme när bilens front slog i isen. Om de inte dog ögonblickligen är det sannolikt så att de drunknade när vatten trängde ner i deras luftstrupar och vidare till deras lungor. Exakt hur Uppsalapolisen firade denna triumf är i skrivande stund höljt i dunkel. Domstolspersonalen i Svea hovrätt menade att poliskollektivets åtgärd var "livsfarlig", men av någon märklig anledning dömdes inte förövarna till mångåriga fängelsestraff!? Istället fick polismellanchefen 50 dagsböter à 280 kronor (Hovrätten fäller polisbefäl för broöppning). Alltså: 7000 kr/ krossad ung människa.
Ett annat fall av dödligt polisvåld drabbade Eric Torell. Han blev 20 år. I början av Augusti 2018 sköt tre anställda ur den svenska poliskåren ihjäl 20-åriga Eric med ofattbara 25 skott (i genomsnitt drygt 8 skott per polis). Många av skotten träffade Eric i ryggen när han försökte fly platsen. Hans sista sekunder i livet präglades av smärta och skräck.
Eric hade diagnosen Downs syndrom:
Downs syndrom har sitt namn efter John Langdon Down, den brittiske läkare som år 1866 blev den första att beskriva syndromet. Det var tidigt i hans karriär när han jobbade som medicinsk föreståndare på en institution för barn med inlärningssvårigheter som han upptäckte att barnen hade liknande ansiktsdrag. Down lyckades dock aldrig komma fram till orsaken till detta tillstånd. Efter Downs död 1896 fortsatte många med hans arbete, men på grund av den begränsade tekniken dröjde det till slutet av 1950-talet innan man kom fram till orsaken till tillståndet.[1] Upptäckten att det hela berodde på en extra kromosom nr 21 gjordes av Jérôme Lejeune år 1959. Tillståndet karakteriseras av en kombination av större och mindre avvikelser hos personen. Downs syndrom hänger ofta samman med vissa begränsningar av de kognitiva förmågorna och den fysiska tillväxten, samt karakteristiska ansiktsdrag (Wikipedia).och autism:
Autism (infantil autism, autistiskt syndrom, Kanners syndrom, klassisk autism) är en medfödd eller en tidigt förvärvad[1] neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som innebär en genomgripande störning i utvecklingen. De funktioner som påverkas är både kognitiva och emotionella, vilket bland annat medför nedsättningar inom helhetsförståelse, socialt samspel/kommunikation, planerings- och organisationsförmåga, fantasi/föreställningsförmåga, minnesfunktioner, beteenden och känslor (Wikipedia).Enligt medias uppgifter hyllades poliserna som sköt ihjäl Eric Torell, 20 med 25 skott som hjältar i en sluten Facebookgrupp
Jag hoppas innerligt att alla kolleger hade fattat samma beslut som ni" och "Ni är en heder för kåren" står det i ett inlägg. Inlägget på Facebook har gillats av fler än 500 personer (Thornéus, 2018).15 respektive 18 december 2018. Trots dödsfallet vid Hjulstabron fortsatte poliskollektivet att iscensätta ytterligare livsfarliga biljakter. Givetvis med förödande konsekvenser (Bil körde på polisbil under vansinnesfärd).
Notera inramningen. På riktigt var det poliskollektivet som iscensatte biljakten, dvs. orsaken till det inträffade.
Några dagar senare: En polis död efter olycka - polisbil voltade av väg (Notera att det även här var poliskollektivet som iscensatte den livsfarliga biljakten, dvs. orsakade det inträffade). Och till skillnad mot fallen Eric Tornell respektive småbarnspappa Ramsus och hans kompis Dennis sägs följande:
I en situation som denna är det viktigt att finnas till för varandra (Stefan Sintéus, polisområdeschef, Malmö).
– Jag har med stor sorg mottagit beskedet om att vår kollega avlidit i tjänsten. Jag vet att detta var en mycket uppskattad medarbetare och vän. Mina tankar går till hans familj, vänner och närmaste kollegor (Carina Persson, regionpolischef).Man märker att död på grund av polisbiljakt tolkas olika om den som dör är polis eller inte. När det gäller de egna kollegorna visar polisen medkänsla. Ergo. Kårandan är påtaglig.
Varför inträffar dessa absurda fall där personal inom polis och domstolar agerar mot var som verkar vara bättre vetande?
En viktig premiss för att skapa sig en förståelse är att juridik är inte vetenskap.
Juridiken sägs ha fötts när krigsherren Hammurabis 282 lagar introducerades för ~3700 år sedan.
The Code of Hammurabi was one of the earliest and most complete written legal codes and was proclaimed by the Babylonian king Hammurabi, who reigned from 1792 to 1750 B.C. Hammurabi expanded the city-state of Babylon along the Euphrates River to unite all of southern Mesopotamia. The Hammurabi code of laws, a collection of 282 rules, established standards for commercial interactions and set fines and punishments to meet the requirements of justice. Hammurabi’s Code was carved onto a massive, finger-shaped black stone stele (pillar) that was looted by invaders and finally rediscovered in 1901
The 282 edicts are all written in if-then form. For example, if a man steals an ox, then he must pay back 30 times its value. The edicts range from family law to professional contracts and administrative law, often outlining different standards of justice for the three classes of Babylonian society—the propertied class, freedmen and slaves (History, 2009).Lite förenklat man säga att fram till renässansen utgjorde juridiken tillsammans med estetiken och religionen dåtidens "vetenskap". Även under den Milesiska skolan (~600 BC) och när det första universitetet grundandes i Bologna på 1100 - talet AD, fortlevde den zeitgeist som kretsade kring idén att högre ordningens kunskap emanerade från ett högre väsen (den enda), som hade sitt säte någonstans på himlavalvet, till vissa utvalda.
Det inkluderar en av juridikens främsta förgrundsgestalter, Cicero (106-43 BC). Cicero betraktas som en av de stora dialektikerna/retorikerna och används fortfarande som förebild på yrkesutbildningar i juridik.
Cicero had the men summarily executed, with not even a show trial. Triumphantly, he announced their deaths to cheering crowd in a famous one-word euphemism: vixere, 'they have lived - that is, 'they are dead' (Beard, 2015SPQR (SPQR är kort för Senatus Populus Quiritium Romanus - senaten och det romerska folket)Mary Beard, professor i klassisk litteratur och expert på livet i Rom, målar en annan bild av Cicero sin bok. Cirero använde sin maktställning och verbala förmåga (dialektik/retorik) för att anklaga, avrätta och sedan rationalisera - snacka bort sina illdåd. Hans devis är därför känd: Vixere - de har levat. Ergo. De är nu döda.
Drygt 2600 år efter Hammurabis lag och ca ~1000 år efter Cicero, genomfördes en märklig rättegång. En annan av juridikens förgrundsgestalter Påve Stefan VI eller VII(de lärda tvistar om ordningsnumret) uppmärksammades efter vad som kan tyckas vara ett ovanligt grepp. Det var Stefans företrädare, Påven Formosus (891-896), som skulle ställas inför rätta. Dessvärre hade Formosus avlidit året innan.
Formosus hade dock före sin bortgång hamnat i någon form av trångmål. Det väckte den juridiska idén att postumt ställa honom inför rätta. Anklagelserna var mened samt att Formosus tagit rollen som påve på tvivelaktiga grunder. Åklagare och domare, notera de dubbla rollerna, var ingen mindre än Formosus efterträdare på posten som påve - Stefan VI eller VII. Lite dubbel-fuffens således.
Eftersom Formosus var död och begraven, och en juridisk prövning bygger på att den anklagade ska vara närvarande rent fysiskt, lät åklagaren/domaren/påven Stefan VI/VII helt sonika gräva upp den anklagade för att kunna sätta honom vid 'skranket'.
Med hjälp av dialektik och retorik, som raffinerats under drygt 2700 år av juridisk, religiös och estetisk tillämpning, skapades en diskurs - anklagelser - som skulle bemötas av den anklagade. Dessa båda diskurser skulle sedan ställas mot varandra och en dömare skulle genom att försätta sig i ett objektivt tillstånd avgöra vilken av diskurserna som var mest sannolikt. Här uppstod dock vissa hinder.
I och med att Formosus hade den dåliga smaken att inte lägga fram sin diskurs, d.v.s. försvara sig, vilket ju vittnar om svag juridisk förmåga, fann den så kallade 'rätten' (det är alltså de personer som i kommittéform fattar juridiska beslut) Formosus skyldig. Rätten i det här fallet bestod dessvärre av Stefan VI/VII, som ju också spelade rollen som åklagare. Vän av så kallad ordning kan därmed tycka att objektivitetskriteriet fallit.
I och med att Formosus befunnits skyldig skulle passande straff utdömas. Vid den aktuella tidpunkten var styckning populärt bland jurister. Formosus kropp styckades således och kastades därefter i floden Tibern.
För den som förfäras över tilltaget bör notera att styckning tillämpades i Sverige fram till slutet av 1700-talet efter att Ankarström, Horn och Ribbing förklarats skyldiga till mordet på Gustav III:
jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken (Wikipedia).~2000 år efter Cicero och ~ 1000 år efter påve Stefan VI eller VII var dialektik och retorik fortfarande högsta mode vid yrkesutbildningar i juridik vid Svenska lärosäten. Och på 1850-talet mynnade det ut i ett vägval vid fakulteten för juridiska spörsmål vid anrika Uppsala universitet: Romersk eller kanonisk rätt.
Notera att detta sker:
- ca fyrahundra år efter introduktionen av renässansen då räknelära och vetenskapliga principer började växta fram som självklara ansatser för den hypotesprövning som Thales en gång föreslagit (~600 BC).
- parallellt med att gräddan inom det internationella vetenskapssamhället gjort en 90-graders sväng till följd av nya rön om Evolution genom naturliga och sexuella urval (Darwin, 1859; Wallas, 1859).
Det betyder att i de flesta fall trängdes obskyra teorier och metoder, som emanation, dialektik och retorik, undan av vetenskap som ju lagt grunden för det demokratisk samhället (Pinker, 2011, 2018)
Vad är då kanonisk respektive romersk rätt?
Kanonisk rätt bygger på religiösa värderingar och återspeglar den tid då juridik tillsammans med religion och läran om det sköna - estetik - utgjorde den då kända vetenskapen; en ljusstråle förväntades emanera (nedstråla från ett högre väsen) till utvalda potentater som av vissa ansågs kunna tolka detta tecken. Den ansatsen övergavs så småningom. Den svenska juridiken lade större vikt på romersk rätt - rättspraxis och skriven lag - som grundlagts på 500-talet! (Corpus juris civilis). Fortfarande medeltida således, men inom den juridiska fakulteten betraktad som tillämpbar.
Studenter på yrkesutbildningen för juridik vid olika lärosäten tränas således inte i att hantera sannolikhet, validitet, reliabilitet liksom att skilja mellan samvariation, korrelation och kausalitet. De tränas fortfarande i dialektik, d.v.s. samtalskonst och sanningssökande, liksom dess underkategori retorik konsten att övertyga (söka sannolikheten för något).
Till detta adderas olika principer. En av dessa är [fortfarande] objektivitetsprincipen - att en individ (Homo Sapiens Sapiens) medvetet kan "stänga av" subjektivt tänkande. Den här antika ansatsen ska ställas i relation till modern vetenskap
Studier baserade på vetenskaplig metod visar att barn som växer upp med båda föräldrarna eller med pappa pappa har bättre emotionell och social anpassning samt kognitiv utveckling jämfört med barn som växer upp med bara mamma (Österberg, 2004):
Den här diskrepansen kan förklaras av att domstolspersonal faller offer för dysrationalia - att trots tillräcklig intelligens inte kunna tänka rationellt (Stanovich, 1993, 2009).
Rationellt tänkande förutsätter något som kallas numeracy - förmågan att förstå, resonera med och tillämpa enkla numeriska begrepp (Brooks och Pui, 2010). Men de senaste 3700 åren tränas inte jurister i vetenskapsmetodik utan i retorik och diskursanalys inramat av olika principer.
Man kan jämföra med Sigmund Freud (1856-1939), vars teorier, ofta inspirerade av olika kända berättelser, och som tecknades ner i över fyra hundra publikationer och som skapat tusentals psykotepeuter.
Men Freud dog 17 år innan den moderna psykologins födelse på Dartmouth 1956. Han hade inget riktig koll på hur psykets implicita processer funkade och det finns så vitt är känt inget vetenskapligt stöd för hans teorier.
För att ytterligare greppa tidsaspekten kan man jämföra introduktionen av Iphone. Det skedde 2007. 17 år innan dessa, d.v.s. 1990, såg mobiltelefonerna lite annorlunda ut. Ergo. Förändring över tid.
Juridiken har stått och stampat med samma metodansats i 3700 år.
Hur ska man förklara att tre poliser skjuter Eric med 25 skott och sedan hyllas av kollegorna? Och varför kunde de tre poliserna inte läsa av Erics ansiktsuttryck på ett korrekt sätt?
I Blink - the Power of thinking without thinking, ger vetenskapsjournalisten Malcolm Gladwell en rad exempel där psykets rationella funktion sats ur spel. Ett av fallen i boken handlar om 41 skott.
I februari 1999 sköt fyra New York-poliser - Sean Carroll, Richard Murphy, Edward McMellon och Kenneth Bos - ihjäl Amadou Diallo, en 23 årig migrant från Guinea (Afrika), utanför hans bostad på 1157 Wheller Avenue i Bronx, med ofattbara 19 skott. Totalt avfyrade de fyra poliserna 41 skott ~ 10 per konstapel (Killing of Amadou Diallo). (Poliserna som dödade Eric avfyrade 8 skott per person.)
Poliserna Carroll, Murphy, McCellon och Bos bar civila kläder men precis som de tre svenska poliserna som dödade Eric hade de en övertygande framställning om det inträffade där de själv framstod som klanderfria: de hävdade i vittnesmål att de tydligt identifierats sig som poliser.
Vittnen till händelsen menade, å andra sidan, att de fyra poliserna började skjuta direkt, dvs. utan eftertanke. 41 skott delat på fyra blir genomsnitt 10 skott.
Den svenska polispersonalens agerande överensstämmer nästan exakt med beteenderepertoaren hos de amerikanska kollegorna: impulsivt beteende och 8-10 skott per polis. Det finns dock en skillnad.
Medan de fyra amerikanska poliserna fick figurera med namn i media tilläts de tre svenska dödsskjutande poliserna vara anonyma.
Det finns andra aspekter att ta hänsyn till. Vilket temperament har de som jobbar inom rättsväsendet och hur ser deras mentala förmåga ut?
Vetenskapsjournalisten Dr Maria Konnikovas menar att de som söker sig till polisyrket är individer som gillar hårdare tag (Konnikova, 2015).
Polisutbildningens begåvningstest har en niogradig skala och en normalbegåvad sökande får en fyra, femma eller sexa på testet. Förut krävdes en fyra för att komma in på polisutbildningen. Nu har det kravet alltså sänkts till en trea (Sänkta begåvningskrav för poliser).
Ledande personal vid den svenska Polisskolan bedömer att operativ personal (uniformerade poliser) redan vid rekrytering visar på kognitiva svagheter beträffande förmåga att lösa problem och att den ribban, på grund av svårigheter att rekrytera, har kraven sänkts ytterligare.
Förutom svag kognitiv förmåga verkar polispersonal också ha en övertro på sin egen förmåga. Forskningspsykologen Daniel Kahneman menar att just övertro på sin egen förmåga är ett stort samhällsproblem (Shariatmadari, 2015). Detta kan även kallas antingen Dunning-Kruger-effekten eller Dysrationalia (Stanovich, 2009).
Apropå polisbiljakter så gjorde Gladwell även ett nedslag beträffande den frågan:
Slutsatser. Rasmus, Dennis, Eric och Amadou dog av polisvåld. Williams traumatiserade av polisens fysiska och psykiska polisvåld. De små pojkarna i Värmland traumatiserades av polisens psykiska våld, sannolikt så pass att de drabbades av Complex Childhood Trauma. Polisens egen personal dog på grund av polisbiljakt. Förklaringen till dessa tragiska fall är multifaktoriell. Formosus, Linna och Quick dömdes trots att det saknades bevis som kopplade dem till åklagarnas respektive hypoteser.
Att beslut går fel är inget nytt eller ovanligt - det sker varje dag. Men när beslut som rör andra blir fel, och konsekvenserna allvarliga, då är det viktigt att försöka förbättra beslutsmodellerna.
Dåliga beslut kan förklaras på lite olika sätt. Ibland handlar det om att överskatta sin förmåga utan att förstå att det skett. Det kallas Dunning-Kruger effekten. Eftersom polisorganisationen själva redovisat att man sänkt de kognitiva kraven vid antagning, så kan man anta att det var just Dunning-Kruger som spelade en roll i de tragiska fallen ovan. Till detta ska läggas det autism-liknande tillstånd som tycks framträda vida farliga polisbiljakter och som tycks ha orsakat, inte bara Rasmus och Dennis död, utan även den egna polispersonalens död.
Det kan också handla om Dysrationalia - att man trots tillräcklig intelligens inte kan tänka rationellt (Stanovich, 2009).
Personalen inom juristkollektivet genomgåt en betydligt längre utbildning jämfört med polisens två-åriga dito. Båda är dock yrkesutbildningar. Men även jurister tycks överskatta sin förmåga. Det framträder i deras rapporter, så kallade domar på juridiska. Där förekommer även dissociering och konformism. Istället för att göra en korrekt referens till sig själv så har de fått lära sig att skriva att det var arbetsplatsen som fattade beslutet.
Vad är då kanonisk respektive romersk rätt?
Kanonisk rätt bygger på religiösa värderingar och återspeglar den tid då juridik tillsammans med religion och läran om det sköna - estetik - utgjorde den då kända vetenskapen; en ljusstråle förväntades emanera (nedstråla från ett högre väsen) till utvalda potentater som av vissa ansågs kunna tolka detta tecken. Den ansatsen övergavs så småningom. Den svenska juridiken lade större vikt på romersk rätt - rättspraxis och skriven lag - som grundlagts på 500-talet! (Corpus juris civilis). Fortfarande medeltida således, men inom den juridiska fakulteten betraktad som tillämpbar.
Studenter på yrkesutbildningen för juridik vid olika lärosäten tränas således inte i att hantera sannolikhet, validitet, reliabilitet liksom att skilja mellan samvariation, korrelation och kausalitet. De tränas fortfarande i dialektik, d.v.s. samtalskonst och sanningssökande, liksom dess underkategori retorik konsten att övertyga (söka sannolikheten för något).
Till detta adderas olika principer. En av dessa är [fortfarande] objektivitetsprincipen - att en individ (Homo Sapiens Sapiens) medvetet kan "stänga av" subjektivt tänkande. Den här antika ansatsen ska ställas i relation till modern vetenskap
a systematic enterprise that builds and organizes knowledge in the form of testable explanations and predictions about the universe (Notera att vetenskap till skillnad från retorik/juridik, bygger på objektivitet.)Notera att retoriken skapades med samma ambitioner som vetenskap, men till skillnad från vetenskap begränsas retoriken till subjektiva framställningar. Men om man genomgått en femårig yrkesutbildning med efterföljande praktik där överordnade kollegor ser till att man håller sig inom de ramar som alltid tillämpats, då föreligger en betydande risk att juristutbildade individer fallet offer för olika psykologiska fallgropar. Det kanske tydligaste exemplet är beslut som rör vårdnad av barn.
Studier baserade på vetenskaplig metod visar att barn som växer upp med båda föräldrarna eller med pappa pappa har bättre emotionell och social anpassning samt kognitiv utveckling jämfört med barn som växer upp med bara mamma (Österberg, 2004):
En sammanställning av 28 undersökningar om pappa-frånvarons effekter på barns kognitiva förmåga (Shinn, 1978), indikerar att pappa-frånvaro som en funktion av skilsmässa är negativt relaterad till intellektuell kompetens hos barn; vilket även påvisats i tidigare studier (Blanchard & Biller, 1971; Crescimbeni, 1965; Ferri, 1976; Hetherington et al., 1978, 1982; Radin, 1976; Radin et al., 1994; Santrock, 1972; Sutton–Smith et al., 1978). Shinn (1978) menar att resultaten av sammanställningsstudien är konsistent med hypotesen att barns interaktion med föräldrarna formar en plattform för kognitiv utveckling, och att en minskning av denna interaktion hämmar den kognitiva utvecklingen (s. 2).1950 introducerades moderpresumtionen (mater semper certa est). Den ersatte en landskapslag från 1600-talet som premierade båda föräldrarna. Nu skulle jurister som jobbade som domare sätta moderskapet först. Kartäggningar i Sverige och USA mellan 1990 - 2018 visar att domstolspersonal diskriminerar barns papparelation i 75 % av fallen (Biringen och Harman, 2018; Elfver-Lindström, 1999; Schiratzki, 2008, Österberg, 2004). Notera att det rör sig riksgenomsnitt. I Lund sägs det att personalen vid tingsrätten diskriminerar barns papparelation i 100 % av fallen.
Den här diskrepansen kan förklaras av att domstolspersonal faller offer för dysrationalia - att trots tillräcklig intelligens inte kunna tänka rationellt (Stanovich, 1993, 2009).
Rationellt tänkande förutsätter något som kallas numeracy - förmågan att förstå, resonera med och tillämpa enkla numeriska begrepp (Brooks och Pui, 2010). Men de senaste 3700 åren tränas inte jurister i vetenskapsmetodik utan i retorik och diskursanalys inramat av olika principer.
Man kan jämföra med Sigmund Freud (1856-1939), vars teorier, ofta inspirerade av olika kända berättelser, och som tecknades ner i över fyra hundra publikationer och som skapat tusentals psykotepeuter.
Men Freud dog 17 år innan den moderna psykologins födelse på Dartmouth 1956. Han hade inget riktig koll på hur psykets implicita processer funkade och det finns så vitt är känt inget vetenskapligt stöd för hans teorier.
För att ytterligare greppa tidsaspekten kan man jämföra introduktionen av Iphone. Det skedde 2007. 17 år innan dessa, d.v.s. 1990, såg mobiltelefonerna lite annorlunda ut. Ergo. Förändring över tid.
Juridiken har stått och stampat med samma metodansats i 3700 år.
Hur ska man förklara att tre poliser skjuter Eric med 25 skott och sedan hyllas av kollegorna? Och varför kunde de tre poliserna inte läsa av Erics ansiktsuttryck på ett korrekt sätt?
I Blink - the Power of thinking without thinking, ger vetenskapsjournalisten Malcolm Gladwell en rad exempel där psykets rationella funktion sats ur spel. Ett av fallen i boken handlar om 41 skott.
I februari 1999 sköt fyra New York-poliser - Sean Carroll, Richard Murphy, Edward McMellon och Kenneth Bos - ihjäl Amadou Diallo, en 23 årig migrant från Guinea (Afrika), utanför hans bostad på 1157 Wheller Avenue i Bronx, med ofattbara 19 skott. Totalt avfyrade de fyra poliserna 41 skott ~ 10 per konstapel (Killing of Amadou Diallo). (Poliserna som dödade Eric avfyrade 8 skott per person.)
Poliserna Carroll, Murphy, McCellon och Bos bar civila kläder men precis som de tre svenska poliserna som dödade Eric hade de en övertygande framställning om det inträffade där de själv framstod som klanderfria: de hävdade i vittnesmål att de tydligt identifierats sig som poliser.
Vittnen till händelsen menade, å andra sidan, att de fyra poliserna började skjuta direkt, dvs. utan eftertanke. 41 skott delat på fyra blir genomsnitt 10 skott.
Den svenska polispersonalens agerande överensstämmer nästan exakt med beteenderepertoaren hos de amerikanska kollegorna: impulsivt beteende och 8-10 skott per polis. Det finns dock en skillnad.
Medan de fyra amerikanska poliserna fick figurera med namn i media tilläts de tre svenska dödsskjutande poliserna vara anonyma.
Det finns andra aspekter att ta hänsyn till. Vilket temperament har de som jobbar inom rättsväsendet och hur ser deras mentala förmåga ut?
Vetenskapsjournalisten Dr Maria Konnikovas menar att de som söker sig till polisyrket är individer som gillar hårdare tag (Konnikova, 2015).
Polisutbildningens begåvningstest har en niogradig skala och en normalbegåvad sökande får en fyra, femma eller sexa på testet. Förut krävdes en fyra för att komma in på polisutbildningen. Nu har det kravet alltså sänkts till en trea (Sänkta begåvningskrav för poliser).
Ledande personal vid den svenska Polisskolan bedömer att operativ personal (uniformerade poliser) redan vid rekrytering visar på kognitiva svagheter beträffande förmåga att lösa problem och att den ribban, på grund av svårigheter att rekrytera, har kraven sänkts ytterligare.
Förutom svag kognitiv förmåga verkar polispersonal också ha en övertro på sin egen förmåga. Forskningspsykologen Daniel Kahneman menar att just övertro på sin egen förmåga är ett stort samhällsproblem (Shariatmadari, 2015). Detta kan även kallas antingen Dunning-Kruger-effekten eller Dysrationalia (Stanovich, 2009).
Apropå polisbiljakter så gjorde Gladwell även ett nedslag beträffande den frågan:
Most of us, under pressure, get too aroused, and past a certain point, our bodies begin shutting down so many sources of information that we start to become useless. “After 145,” Grossman says, “bad things begin to happen. Complex motor skills start to break down. Doing something with one hand and not the other becomes very difficult....At 175, we begin to see an absolute breakdown of cognitive processing....The forebrain shuts down, and the mid-brain—the part of your brain that is the same as your dog’s (all mammals have that part of the brain)—reaches up and hijacks the forebrain. Have you ever tried to have a discussion with an angry or frightened human being? You can’t do it....You might as well try to argue with your dog.” Vision becomes even more restricted. Behavior becomes inappropriately aggressive. In an extraordinary number of cases, people who are being fired upon void their bowels because at the heightened level of threat represented by a heart rate of 175 and above, the body considers that kind of physiological control a nonessential activity. Blood is withdrawn from our outer muscle layer and concentrated in core muscle mass. The evolutionary point of that is to make the muscles as hard as possible—to turn them into a kind of armor and limit bleeding in the event of injury. But that leaves us clumsy and helpless. Grossman says that everyone should practice dialing 911 for this very reason, because he has heard of too many situations where, in an emergency, people pick up the phone and cannot perform this most basic of functions. With their heart rate soaring and their motor coordination deteriorating, they dial 411 and not 911 because that’s the only number they remember, or they forget to press “send” on their cell phone, or they simply cannot pick out the individual numbers at all. “You must rehearse it,” Grossman says, “because only if you have rehearsed it will it be there.” This is precisely the reason that many police departments in recent years have banned high-speed chases. It’s not just because of the dangers of hitting some innocent bystander during the chase, although that is clearly part of the worry, since about three hundred Americans are killed accidentally every year during chases. It’s also because of what happens after the chase, since pursuing a suspect at high speed is precisely the kind of activity that pushes police officers into this dangerous state of high arousal (Gladwell, 2015, p. 116).Gladwell pekar på det faktum att biljakten försätter polispersonalen i ett autist-liknande tillstånd. Därför har tilltaget förbjudits i flera amerikanska delstater. Varför tillåts det svenska poliskollektivet genomföra biljakter?
Slutsatser. Rasmus, Dennis, Eric och Amadou dog av polisvåld. Williams traumatiserade av polisens fysiska och psykiska polisvåld. De små pojkarna i Värmland traumatiserades av polisens psykiska våld, sannolikt så pass att de drabbades av Complex Childhood Trauma. Polisens egen personal dog på grund av polisbiljakt. Förklaringen till dessa tragiska fall är multifaktoriell. Formosus, Linna och Quick dömdes trots att det saknades bevis som kopplade dem till åklagarnas respektive hypoteser.
Att beslut går fel är inget nytt eller ovanligt - det sker varje dag. Men när beslut som rör andra blir fel, och konsekvenserna allvarliga, då är det viktigt att försöka förbättra beslutsmodellerna.
Dåliga beslut kan förklaras på lite olika sätt. Ibland handlar det om att överskatta sin förmåga utan att förstå att det skett. Det kallas Dunning-Kruger effekten. Eftersom polisorganisationen själva redovisat att man sänkt de kognitiva kraven vid antagning, så kan man anta att det var just Dunning-Kruger som spelade en roll i de tragiska fallen ovan. Till detta ska läggas det autism-liknande tillstånd som tycks framträda vida farliga polisbiljakter och som tycks ha orsakat, inte bara Rasmus och Dennis död, utan även den egna polispersonalens död.
Det kan också handla om Dysrationalia - att man trots tillräcklig intelligens inte kan tänka rationellt (Stanovich, 2009).
Personalen inom juristkollektivet genomgåt en betydligt längre utbildning jämfört med polisens två-åriga dito. Båda är dock yrkesutbildningar. Men även jurister tycks överskatta sin förmåga. Det framträder i deras rapporter, så kallade domar på juridiska. Där förekommer även dissociering och konformism. Istället för att göra en korrekt referens till sig själv så har de fått lära sig att skriva att det var arbetsplatsen som fattade beslutet.
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Läs: "Perception kontra fakta". Vem vill leva i den bästa av världar? Om Prevalence-induced concept change
Läs: "Perception kontra fakta". Vem vill leva i den bästa av världar? Om Prevalence-induced concept change
No comments:
Post a Comment