Var hamnar den vetenskapliga kunskapen om havet? En kommentar

I ett otal artiklar har jag på denna blogg beklagat mig över det osakliga innehållet i de artiklar i mainstreammedia hävdar är vetenskapliga. Men så plötsligt händer det. Idag skriver Anna Törnros-Remmes, till vardags professor i marin miljöbiologi, på Åbo underättelsers 'Framsidan': Var hamnar den vetenskapliga kunskapen om havet? Professor Törnros-Remmes inramning är trefaldig: snabb klimatförändring, fortsättningsvis stor övergödning av havet, vetenskaplig kunskap idag är en självklar del av lösningen på problemen. Hon verkar utgå från att IPCC rapport är en utgångspunkt för forskare, när det i själva verket är ett resultat av forskning. Det verkar som att hon fått uppdraget för att vara politiskt korrekt.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

I ett otal artiklar har jag på denna blogg beklagat mig över det osakliga innehållet i de artiklar i mainstreammedia hävdar är vetenskapliga. Jag till och med skrev till Åbo underrättelsers chefredaktör Tom Simola den 25 januari och erbjöd mina tjänster som vetenskapsjournalist. Herr Simola lät meddela att det för tillfället inte fanns behov för [min] expertis. Men så plötsligt händer det. Idag skriver Anna Törnros-Remmes, till vardags professor i marin miljöbiologi, på Åbo underättelsers 'Framsidan': Var hamnar den vetenskapliga kunskapen om havet?

Artikeln startar med en fin anekdot från en brygga där professor Törnros-Remmes inmundigar vin med väninnan som då ställer ett par frågor:

vad som händer med den vetenskapliga kunskap vi tar fram om havet och dess mående?

Var hamnar den, hur nyttjas den och av vem?

Den andra frågan är mer central än den första eftersom den berör akademiska kunskap generellt.

Redan i inledningen väljer professor Törnros-Remmes att göra en så kallad inramning. Tversky och Kahneman (1981) visar att när framtiden är osäker, då påverkar inramning mottagarens beslut. Deras studie visar också att inramningen kan påverka liv eller död.

Professor Törnros-Remmes inramning är trefaldig:

1. snabb klimatförändring.
   
   
2. fortsättningsvis stor övergödning av havet.
   
   
3. vetenskaplig kunskap idag är en självklar del av lösningen på problemen.

Den tredje aspekten är lätt att hålla med om (erkänner att jag är biased). Men de två dessförinnan är föremål för debatt. Professor Törnros-Remmes fokuserar sin artikel på havet men jag väljer att fokusera på den andra aspekten hon nämner: "snabb klimatförändring". Mitt resonemang går att applicera på havet och annat.

Förvisso har FN-organet IPCC återkommande lyft fram detaljerna om klimatet i sin 1000-sidiga rapport (som i stort sett ingen läst) och som uppdateras regelbundet. Men en viktig sak att lära allmänheten, och en hel del akademiker, är att IPPCs rapport INTE är en premiss för akademiskt arbete utan en effekt av vetenskapligt arbete. Det hänger samman med det som professor Törnros-Remmes avvisade i inledningen men som är en avgörande aspekt:

att forskningen inte behöver ha någon specifik effekt eller tjäna något specifikt syfte, den har ett egenvärde i sig.

Idén att forskning ska tjäna ett visst syfte kommer sannolikt från implementeringen av New Public Management vilket lett till att forskare uppmuntrats att söka finansiering i industrin. Ett sorgligt exempel på detta kommer från USA. Under 1960-talet gav sockerindustrin pengar till nutritionsforskare vid Harvarduniversitetet. Dessa blev biased och tonade ner den negativa effekten av socker på hälsan. Idag är metabolt syndrom som funktion av konsumtion av socker ett av de stora samhällsproblemen. Det finns dessutom fortfarande nutritionsforskare som tror att motion är viktigare än diet för att hålla vikt och hälsa i trim.

Min syn är att forskning inte ska bygga på enkla mål, utan på lärandemål, åsiktsdivergens och explorativt tänkande (Haidt, 2012; Locke och Latham, 2002, Nickerson, 1998). Om detta kan man debattera - utbyta idéer genom språk (Pinker, 2011).

Det påstås ibland att 97 % av alla forskare är överens om synen på den aktuella klimatförändringen. Nu kan vi ta till den vetenskapliga metod som både professor Törnros-Remmes och jag vurmar för. 97 % är ett påstående som aldrig bevisats med vetenskapliga metoder. Mer sant är att många forskare från olika discipliner intresserar sig för och engagerar sig i klimatet och dess förändring. Men det implicerar även en variation i synen på begreppet klimat som en funktion av akademisk hemvist. Det är t ex. vanligt att ekonomer forskar om klimatet. Men ekonomer och geologer har sannolikt inte riktigt samma syn på klimatet.

Men där professor Törnros-Remmes borde fördjupat sig i begreppet klimat, väljer hen istället att hänvisa till IPCC!?

Sedan kommer tredje frågan: kan man mäta denna samhällseffekt på något sätt? Jo och nej.

professor Törnros-Remmes inledande svar är lite märkligt:

Det är rätt knepigt trots att flera olika kriterier utvecklats hos universitet eller av olika utvärderingspaneler. Dessa berör dock oftast någon eller alla av dessa aspekter som jag tar upp ovan.

Att kvantitativt mäta dessa samhällseffekter kan onekligen vara svårt. Förutom det mått på antal publicerade vetenskapliga artiklar, som forskningen oftast mäts på, förekommer en del mått som exempelvis antalet remissvar, mediaframträdande, samprojekt med industrin och så vidare. Ofta ingår även en helt kvalitativt bedömning av samhällseffekten.

Men det sagt återvänder professor Törnros-Remmes till bryggan och samkvämet med väninnan samt en liten reflektion över den egna forskningens betydelse.

Men professor Törnros-Remmes borde känna till att antal forskningsrapporter INTE visar hur forskning påverkat samhället, det visar hur många artiklar en forskare eller ett lärosäte producerat. Detsamma gäller remissvar och framträdanden i media (tredje uppgiften).

Att mäta effekten av tredje uppgiften är förstås svårt om man saknar adekvat kunskap och träning. Men man kan göra en analogi till skolan. Över tid genomförs test av elevernas kunskap. Dessa test avslöjar elevernas lärandeutveckling. Om man t ex. visar en rätvinklig triangel och formeln för Pytagoras sats för några 5-åringar, då kommer de sannolikt undra vad textkrumelurerna betyder och intressera sig mer för figuren. Det hänger samma med hur vårt psyke funkar - det premierar symbolisk, bildlik information.

Om man gör om testet med 14-åringar, då är sannolikheten stor att de känner igenom och kan hantera Pytagoras sats för att beräkna triangelns hypotenusa.

Om man på samma premisser ska se hur forskning om klimat och miljö påverkat människor en masse, då kan man dels göra ett diagnostiskt prov, dels titta på deras beteende.

Ett diagnostiskt prov kan vara att ställa frågan: vad är klimat?  Om många svarar - Klimat är en cyklist process där spårgaser rör sig mellan fem sfärer: atmosfären, biosfären, hydrosfären, kryosfären och pedosfären. Centralt är kolcykeln. Sedan den Kambriska explosionen har 90 % av koldioxiden rört sig från atmosfären till berggrunden, hav och skogar - då har forskning om klimat sannolikt fått stor spridning.

Än mer viktigt kanske människors beteende är. 2017 skrev The Independent är artikel som säger en hel del om svenskars syn på klimat och miljö (Sweden’s recycling is so revolutionary, the country has run out of rubbish). Samma gäller i Finland och resten av Fennoskandia.

Se Steven Pinkers TED-talk från 2018: Is the World getting worse or better.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving  |  Lectures: Nutrition for physical and mental health  |  Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development  |  Language training - Swedish  |  Academy Competency  | CV  |  Teaching skills and experience  |  Summary of research project  | Instagram |  Linkedin |  YouTube-channel  |  TikTok | Twitter