Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Antisocialt beteende får allt större utbredning i universitetsstaden Uppsala med omnejd - Storvreta. Det här har pågått ett tag men nu har en matbutiksinnehavare tröttnat på att stora gruppen av unga människor kommer in i butiken och länsar hyllorna på läsk och godis.
Länk till källan.
Varför uppstår detta beteende och hur ska man lösa det?
Artikeln ligger bakom betalvägg men i bildtexten står följande som man får anta är idén till själva lösningen:
Sebouh Marachlian som driver Coop-butiken i Storvreta ska börja äta lunch i Ärentunaskolan i arbetskläder. Han menar att ökad personkännedom kan motverka bråk och snatterier.Det är lite trendigt att anta att skolpersonal ska kunna påverka barns emotionella och sociala anpassning.
Min erfarenhet är också att det inte finns något som intresserar folk så mycket som människans psyke och beteende. I stort sett överallt möter jag människor med funderingar över varför folk beter sig som de gör?
UNTs artikel väckte också intresse bland allmänheten; kommentarerna är mångfaldiga. Eftersom jag själv har lite sakkunskap på området passade jag på att dela med mig av den sakkunskap till allmänheten. Enligt Facebooks indexeringsalgoritm är min första kommentar också den mest relevanta:
Det här är knappast någon nyhet - snarare fundamenta. Det handlar om barns emotionella och sociala anpassning som formas i hemmiljön tillsammans med kognitiv utveckling. Notera att den här processen är som intensivast under de första fem levnadsåren.
Exempelvis socialpsykologen Diana Baumrind (1927-2018) välkända uppfostringsmodell visar att föräldrar som styr-och-ställer eller har en låt-gå-attityd under barnets första fyra (4) levnadsår slår ut barnens emotionella anpassning. De blir osjälvständiga. Det betyder att de lätt faller offer för socialt tryck. Detta synliggörs också i försämrad i skolprestationen vid 10 års ålder.
Hart och Risley (1995) gjorde en liknande observation. Genom att spela in samtal i olika hem kunde de dra slutsatsen att barn som upplever akademiskt resonerande under de första tre levnadsåren vinner 30 000 000 ordperceptioner vilket påverkar skolprestation vid 10 års ålder. Baumrind kallar detta reciprocal authorization.
I en populärvetenskaplig artikel i New York times skriver utvecklingspsykologen Alyson Gopnik om betydelsen av att lärare, föräldrar och andra förstår att den grundläggande kognitiva utvecklingen sker innan barnen börjar skolan.
2004 genomförde jag en studie där 14-åringar fick skatta en rad instrument (enkätmodeller) som har med emotionell och social anpassning att göra (Österberg, 2004).
Studien var en fortsättning på en pilotstudie i specialpedagogik där jag låtit lärare skatta 10-åriga skolbarns individuella och sociala anpassning samt skolprestation. Resultatet visade att barn till skilda föräldrar hade sämre anpassning och skolprestation, att det gällde båda pojkar och flickor men att mönstret varierade mellan könen.
I den andra, mer detaljerade studien fick jag tillgång till rådata från ett pågående forskningsprojekt. Det betyder validitet, reliabilitet och representativitet; resultatet går att generalisera över en population. Resultatets slutsats är att barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning samt kognitiv utveckling jämfört med barn som växer upp med bara mamma.
2010 deltog jag på en konferens om antisocial beteendeutveckling på Kungliga vetenskapsakademin (KVA). Själva grunden till konferensen var att man ville svara på frågan om antisocialt beteende kunde förklaras av att barnen inte kan läsa - analfabetism.
Som en extra knorr hade man beslutat att INTE bjuda in experter på området (rätt ovanligt). För att få ett fräscht om öppensinnat perspektiv hade man låtit experter på andra områden sammanfatta forskningen på området.
Tänk att du ska sammanfatta forskning om hjärnkirurgi, men istället för att bjuda in experter på hjärnkirurgi så bjuder du in raketforskare. Dessa är förvissa mycket kompetenta, men kanske inte på hjärnkirurgi.
Det fanns dock ett undantag. Man hade bjudit in barnpsykologins fader Michael Rutter (1933-2021). Rutter hade bland annat varit delaktig i en longitudinell studie om antisocial beteendetutveckling (Moffitt et al. 2001). Som grädde på moset var han adlad för sina insatser.
Min handledare hade skrivit en recension på baksidan av Moffitt et al.
Rutter äntrade scenen och för att göra en lång historia kort så konstaterade han att det inte fanns någon koppling mellan läskunnighet och social anpassning.
Eftersom detta gick stick-i-stäv med konferensens tema ignorerades Dr Rutters konstaterande. Och i kaffepausen stod han ensam i mitten av rummet. Episodminnet är som bekant konstruktivt (Schacter och Addis, 2007), men jag skattar att det var en radie på omkring 2-3 meter runt Dr. Rutter.
Eftersom min handledare och Dr Rutter kände varandra tog jag mod till mig att stegade fram till Dr Rutter. Och jag hälsade lite folkligt ungefär så här:
- Hi, Michael, you know my supervisor (och så namnet).
Rutter svarade lika folkligt och isen var därmed bruten. Vi kom in på min studie och resultatet - att barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med om de bor med bara mamma. För att göra ytterligare en lång historia kort som sa Rutter att det var "right on the money" - precis så är det. Sedan tillade han:- men det är en het politisk potatis.
2021 publicerade Macrae en intressant bloggartikel. Det handlade om antisocialt beteende bland elefanter och människor. Det första caset utspelade sig i Krugerparken i Sydafrika där antalet elefanter växt ur parkens "kostym". Det fanns helt enkelt för många. Därför beslutade man att flytta elefanter till en annan park. Detta skulle ske med helikopter. Men på grund av elefanthanarna tyngd klarade selen de använde bara honor och ungar.
Sagt och gjort. Efter en tid började de observera döda och lemlästade djur i den nya parken, inklusive noshörningar. Men hornen var kvar. Därmed kunna de utesluta tjuvskyttar. Man kunde observera unga elefantungar som levde rövare, d.v.s. antisocialt beteende. För att göra ytterligare en lång historia kort beslutade man att tillverka ett starkare sele och flytta några elefanthanar till området. Sagt och gjort. Efter ett par veckor hade allt blivit som det skulle. Det andra fallet handlar om unga män i Central park (läs själva).
Jag har haft diskussioner om detta "en miljoner gånger", typ! Och varje gång dyker det upp självutnämnda experter på området men som själva inte kan acceptera andras åsikter.
Det finns förstås förklaringar. 2015 intervjuades psykologen Daniel Kahneman i the Guardian. Där varnade han för övertro på den egna förmågan.
Kahneman är känd för att under 1970-talet tillsammans med hans psykologkollega kollega Amos Tversky (1937-1996) genomföra en rad psykologiska experiment som ändrat hur vi ser på mänskligt beslutsfattande.
En studie handlar om tillgänglighets-bias (Tversky och Kahneman, 1973). Den enkla versionen är att när vårt psyke möter upprepad information, då drar vi slutsatsen att det också är sant.
En annan studie handlade om representativitet (Kahneman och Tversky, 1972). Som exempel kan nämnas att vi felaktigt tror att man blir fet av att äta fett (Gilovich och Savitsky, 1996).
En tredje studie handlade vår oförmåga att hantera sannolikhet (Tversky och Kahneman, 1983) som exemplifieras med "the Linda problem". På frågan: vilket är mest sannolikt, att Linda jobbar på bank eller att Linda jobbar på bank och är feminist, svarar de flesta alternativ två. Det korrekta är alt 1.
Givetvis kan det även vara värre, att de som är lite bråkiga i interaktiva medieplattformar har mentala utmaningar.
Istället för att ställa intressanta följdfrågor eller bygga vidare på det jag skrivit (det mest relevanta) skedde det som brukar ske: folk vill argumentera.
Jag svarade:
Sedan dyker det förstås upp kommentarer av någon som haft en dålig dag eller som lider av mentala utmaningar:
Jag svarar:
Det här är rätt så uppenbart. Facebook har dessutom flaggat min första kommentar som mest relevant. Ett normalt fungerade psyke kopplar samman kommentarer med artikeln som kommenteras. Men den här personen är ute efter något annat. Det kan också vara så att hen haft en dålig dag. Eller något annat.
Personen i fråga lyckas således inte koppla ihop min mest relevanta kommentar med UNTs artikel. Eller så är hens hippocampus nedsläckt på grund av höga kortisolhalter (se sidan 15 i Daniel Golemans Social Intelligens).
Mitt nästa svar knyter an till min ursprungliga mest relevanta kommentar och till min egen studie, och de andra referenserna, som samstämt visar att emotionell och social anpassning formas under tidig uppväxt.
Personen i fråga fortsätter:
Detta följs upp av den typen av personangrepp som man möter av människor som lider man mentala utmaningar:
Jag svarar med att be personen avsluta sina personangrepp:
Personen gör då en referens bakåt i tiden och menar att hen bett om ursäkt. Det avslutas med ytterliga ett personangrepp:
Jag vet att det brukar vara lönlöst, men jag försöker förklara att det är fel att angripa personer man inte känner och att Facebook är en interaktiv plattform:
Personen ger inte upp sin konflikt:
Jag förstår att personen i fråga inte kommer att be om ursäkt eller inse sitt övertramp. Jag avslutar med en gilla-marken, som ett krya-på-dig!
Men alla kommentarer är inte polemiska som exemplet ovan. En annan person kommenterade på ett mer konstruktivt sätt:
Kommentaren är formulerad på ett sätt som indikerar att personen är intresserad av att resonera - utbyta idéer genom språk (Pinker, 2011).
Jag svarar, och jag erkänner att första delen av mitt svar kunde varit bättre:
Responsen som kommer på mitt svar är lite tillrättavisande men helt korrekt. Den är också så lång att jag måste göra två klipp. Stycke 1:
Stycke 2:
Man blir ju väldigt motiverad av att kommunicera när man får den här typen av kommentarer. Mitt eget svar blev därför ännu längre. Därmed måste det delas i flera klipp (stycken). Jag börjar med att tacka för en bra kommentar liksom premissen - att jag gett förklaringen till det som beskrivs i artikeln - vad syftet med studien är liksom att hennes tolkning är helt korrekt.
I nästa steg ger jag den så kallade elevator-pitchen, d.v.s den korta beskrivningen av studiens slutsatser:
Jag följer upp det med själva förklaringen - kvinnors relationsaggressivitet:
Sist men inte minst svarar jag på frågan vad som hänt de senaste 20 åren? (Den delen av svaret är fortfarande för långt och kräver tre klipp). Stycke 1:
Stycke 2:
I stycke 3 svarar jag på vad man borde göra för att stävja antisocial beteendeutveckling och vad som begränsar såna insatser (bias):
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Istället för att ställa intressanta följdfrågor eller bygga vidare på det jag skrivit (det mest relevanta) skedde det som brukar ske: folk vill argumentera.
Jag svarade:
Sedan dyker det förstås upp kommentarer av någon som haft en dålig dag eller som lider av mentala utmaningar:
Jag svarar:
Det här är rätt så uppenbart. Facebook har dessutom flaggat min första kommentar som mest relevant. Ett normalt fungerade psyke kopplar samman kommentarer med artikeln som kommenteras. Men den här personen är ute efter något annat. Det kan också vara så att hen haft en dålig dag. Eller något annat.
Personen i fråga lyckas således inte koppla ihop min mest relevanta kommentar med UNTs artikel. Eller så är hens hippocampus nedsläckt på grund av höga kortisolhalter (se sidan 15 i Daniel Golemans Social Intelligens).
Mitt nästa svar knyter an till min ursprungliga mest relevanta kommentar och till min egen studie, och de andra referenserna, som samstämt visar att emotionell och social anpassning formas under tidig uppväxt.
Personen i fråga fortsätter:
Detta följs upp av den typen av personangrepp som man möter av människor som lider man mentala utmaningar:
Jag svarar med att be personen avsluta sina personangrepp:
Personen gör då en referens bakåt i tiden och menar att hen bett om ursäkt. Det avslutas med ytterliga ett personangrepp:
Jag vet att det brukar vara lönlöst, men jag försöker förklara att det är fel att angripa personer man inte känner och att Facebook är en interaktiv plattform:
Personen ger inte upp sin konflikt:
Jag förstår att personen i fråga inte kommer att be om ursäkt eller inse sitt övertramp. Jag avslutar med en gilla-marken, som ett krya-på-dig!
Men alla kommentarer är inte polemiska som exemplet ovan. En annan person kommenterade på ett mer konstruktivt sätt:
Kommentaren är formulerad på ett sätt som indikerar att personen är intresserad av att resonera - utbyta idéer genom språk (Pinker, 2011).
Jag svarar, och jag erkänner att första delen av mitt svar kunde varit bättre:
Responsen som kommer på mitt svar är lite tillrättavisande men helt korrekt. Den är också så lång att jag måste göra två klipp. Stycke 1:
Stycke 2:
Man blir ju väldigt motiverad av att kommunicera när man får den här typen av kommentarer. Mitt eget svar blev därför ännu längre. Därmed måste det delas i flera klipp (stycken). Jag börjar med att tacka för en bra kommentar liksom premissen - att jag gett förklaringen till det som beskrivs i artikeln - vad syftet med studien är liksom att hennes tolkning är helt korrekt.
I nästa steg ger jag den så kallade elevator-pitchen, d.v.s den korta beskrivningen av studiens slutsatser:
Jag följer upp det med själva förklaringen - kvinnors relationsaggressivitet:
Sist men inte minst svarar jag på frågan vad som hänt de senaste 20 åren? (Den delen av svaret är fortfarande för långt och kräver tre klipp). Stycke 1:
Stycke 2:
I stycke 3 svarar jag på vad man borde göra för att stävja antisocial beteendeutveckling och vad som begränsar såna insatser (bias):
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
No comments:
Post a Comment