Sunday, September 10, 2023

Finlands socialdemokraters nya partisekreterare Näkkäläjärvi drabbades av familjetragedi vid unga år.

När Finlands socialdemokrater valde en ny partisekreterare berättade han om sitt livstrauma och vilka följder det fått - antisocialt beteende. Allmänheten, som saknar kunskap om sånt här tenderar att agera fördömande. Men antisocialt beteende förklaras som regel av händelser i barndomen, som att tvingas avstå från sin pappa-relation, frånvaro av resonerande föräldrastil och kommunikation i hemmet under de första levnadsåren liksom traumat att förlora en familjemedlem. Med utgångspunkt från forskning verkar Näkkäläjärvi barndom innehållit viktiga ingredienser som pappa-relation, resonerande föräldra-stil och kommunikation men att detta stördes ut av traumat att förlora sin bror. 7 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Finlands socialdemokrater nyvalde partisekreterare Näkkäläjärvi berättar om traumat att vid 11 års ålder förlora sin bror.


Länk till källan.

I artikeln berättar Näkkäläjärvi även om två händelser som han kopplar till traumat.
  • tillsammans med två andra pojkar slog han ihjäl en katt med en spade.
  • har körde bil trots att han hade konsumerat stora mängder alkohol.
Allmänheten, som saknar kunskap om sånt här, tenderar att agera fördömande.

Och det är sant att beteendet, symptomet, att slå ihjäl en katt och att köra bil på fyllan är vidrigt och dåligt. Det brukar betecknas antisocialt beteende, d.v.s. beteende - handlingar som anses kränka rättigheterna för eller på annat sätt skada andra genom att begå brott eller olägenhet, såsom stöld och fysisk attack eller icke-kriminella beteenden såsom lögn och manipulation (Calkins och Keane, 2009; Moffitt et al. 2001; Vieno et al. 2009).

Följaktligen kommer det kommentarer som dessa (översättningen är Twitters):





De är en smula tvetydiga, men det går att tolka som att avsändarna anser att barndomstraumat snarast är en bortförklaring på ett annars dåligt beteende, d.v.s. den premiss som även personal inom juridiken utgår ifrån och som personal inom media gärna reciterar.

Men varken juridik eller journalistik är instrument för att reda ut förklaringsmodeller och eller orsak-verkan.

Som regel brukar vetenskap vara det bästa verktyget.

Låt oss göra ett försök.

Den väsentiliga premissen är att människan- Homo Sapiens Sapiens - vars mentala anpassning och utveckling sker under tidig ålder.

Människan är som mest antisocial runt 2 års ålder och om allt går rätt till växer man ur detta - anpassas emotionellt och socialt (Pinker, 2005).

Till detta kommer kognitiv utveckling. Det är känt att det som sker under 3-4 första levnadsåren kommer att manifesteras vid 10-års ålder och senare.

Hemmiljö är kultur och kultur påverkar psyket som i sin tur påverkar hur nervceller kommunicerar. Det betyder att det vi upplever hemma under tidig barndom påverkar hur vårt psyke och vår hjärna reagerar (Chatterjee, 2023).

Papparelationen är avgörande för barns emotionella och sociala anpassning och kognitiva utveckling (Macrae, 2021; Rollè et al. 2019; Sethna et al. 2017; Österberg, 2004).

Uppfostringsstilen spelar roll; barn som upplever en resonerande föräldrastil har bättre emotionell anpassning och kognitiv utveckling vid 10 års ålder och uppåt jämfört med barn som upplever styra-och-ställa eller låt-gå-attityd (Baumrind, 1966; Vieno et al. 20092014).

Sättet man talar i hemmet påverkar; barn som upplever resonerande och förhandlande kommunikation under de första tre levnadsåren vinner upp till 30 000 000 ordperceptioner jämfört med barn som upplever styra-och-ställa-kommunikation (Hart och Risley, 1995).

Men hela den här processen kan även störas ut av traumatiska upplevelser. Enligt American Psychological Association (APA) definieras trauma enligt följande:
någon störande upplevelse som resulterar i betydande rädsla, hjälplöshet, dissociation, förvirring eller andra störande känslor som är tillräckligt intensiva för att ha en långvarig negativ effekt på en persons attityder, beteende och andra aspekter av funktion. Traumatiska händelser inkluderar sådana som orsakas av mänskligt beteende (t.ex. våldtäkt, krig, industriolyckor) såväl som av naturen (t.ex. jordbävningar) och utmanar ofta en individs syn på världen som en rättvis, säker och förutsägbar plats.

Länk till källan.

Malmqvist (1986) studerade 16 fall av barn varit erfarit att någon av deras föräldrar blivit mördare:
Anxiety and/or nightmares were present in all of the children. They were described as exhibiting marked anxiety compared to their pretraumatic selves. Descriptions from school personnel and the surviving parent when available were consistent in this respect ... Nightmares were replays of the scene of discovery but with seemingly minor changes which gave a different outcome. Some of the dreams were more diffuse and less structured. Shapes and hulks chased them, faces were without features, or other scary features were prominent in content. A 9-year-old boy, who had shown no interest in comic books before the death of his mother, became obsessed with them and began spending hours a day reading them. Collecting comic books had become his hobby. An 8-year-old girl who had expressed minimal interest in drawing before the episode thereafter became immersed in drawing; the content varied from extremes of blandness and happiness, such as a sun with a shining face, to scenes of darkness and roads leading nowhere without people (sidan 323).
Så här skriver Dr. Julia Shaw om trauma i sin bok The memory Illusion, från sid 142:
You probably believe that on the one hand we often forget or repress incredibly emotional events, but on the other that we can have nightmares and flashbacks to them. If this is true, then you probably believe that our memories of traumatic events are simultaneously worse and better than non-emotional memories. But, which is it?
Proponents of the traumatic memory argument, such as professor of applied psychology Judith Alpert, who in 1998 formed a working group with colleagues to investigate the nature of trauma memories,4 suggest that dissociation is ‘a psychological defense against the impact of trauma and the mental mechanism that most likely accounts for the amnesia and hypermnesia commonly experienced by traumatised individuals’. In other words, things can be so traumatic that our mind has trouble dealing with them at all, essentially making such memories inaccessible. The statement is also inherently contradictory because it simultaneously says that we have both amnesia, which is severe forgetting, and hypermnesia, which is enhanced recall of an event.
Researchers such as Porter and Birt say that claims in support of the traumatic memory argument are poorly supported. Most memory researchers since the early 2000s argue that while dissociation may be possible, people usually do not dissociate during emotional events, and that there is no evidence to support a special fracturing process of memory in trauma situations. It is also unlikely that there is such a thing as repression, hiding emotional memories from direct access
Porter and Peace found that the memories of the traumatic events were highly consistent over time, remaining virtually unchanged in almost all features. It also turned out that in comparison to the highly positive life experiences, the memories of negative experiences were significantly more stable over time. These findings suggest, as does Porter and Birt’s research, that memories of trauma are special, just not special in the way that many people assume, indeed often being better than other kinds of memories.
The current evidence from systematic and methodologically sound studies strongly suggests that memories of traumatic events are more resistant to forgetting than memories of mundane events.
but it also means that traumatic memories we might rather forget could haunt us forever. this persistence of memory seems to occur not only with traumatic events we directly experienced ourselves, but also indirectly experienced traumatic events that we have heard about repeatedly through the media.
These are sometimes referred to as flashbulb memories.
First, the event needed to generate a high level of surprise. It could not be a trivial or expected event. Second, the event needed to carry important consequences for the person or for people in general – referred to as having a high level of consequentiality. This can be an important consequence for them personally, or for society. For example, 9/11 may not be personally relevant to a particular individual, but it was quickly deemed important for society, making it an event with a high level of consequentiality. Finally, the event had to generate high levels of emotional arousal – the individual needed to experience fear, sadness, anger or some other strong emotion.
In 2014 Martin Day and Michael Ross at the University of Waterloo published a study that further explored remembering confidence in flashbulb memories. Instead of a questionnaire, they conducted interviews ... And what did they find? I’m afraid I have to pull the rug out from under you. The researchers found that these memories often lacked consistency, the descriptions of them changing between the two memory interviews, despite confidence in the accuracy of the memory remaining very high. This suggests that flashbulb memories may not be as permanent or accurate as Brown and Kulic originally proposed, and that people are overconfident in the accuracy of their recall for these kinds of events – which supports the idea covered in earlier chapters, that confidence does not necessarily imply accuracy.
Alla förstår efter att ha läst det ovan nämnda att trauma dels är väldigt komplext, dels att det är allvarligt och att det sannolikt lever kvar långt efter uppväxten. Om man inte söker hjälp, dvs. pratar om upplevelsen och/eller går på behandling, då kanske traumat följer en resten av livet. Det finns tre huvudpunkter att ta hänsyn till när det gäller trauma:
  1. Trauma kan förvirra kommunikationen mellan tre delar av din hjärna (Johnson, 2021).

  2. Det är därför viktigt att försöka att reflektera över hur varje del av din hjärna reagerar i olika situationer.
  3. Använd den informationen för att identifiera interventioner som kan hjälpa till att minska påverkan av dessa trauman.
Med utgångspunkt från forskning verkar Näkkäläjärvi barndom innehållit viktiga ingredienser som pappa-relation, resonerande föräldra-stil och kommunikation men att detta stördes ut av traumat att förlora sin bror.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

No comments:

Post a Comment