Våld i nära relationer – svenska polisen slutar tydligen ignorera kvinnors våld i nära relationer?

Utkast. Polismyndigheten har lagt ner projektet IGOR som syftade till att missvisande och ensidigt attribuera våld i nära relationer enbart på män. Ergo. ett bra beslut! På tabloiden Aftonbladet drabbades krönikören Oicin Cantwell dock av stor besvikelse. Följaktligen skrev han en skvätt om saken. Det hela publicerades på X/Twitter. Helt ovetenskapligt förstås. Två polisanställda stämde in i kören. Jag kommenterade genom att beskriva den vetenskapligt validerade könsfördelningen beträffande fysiskt-, dödligt och psykiskt våld i nära relationer. En av poliserna, Adolphson, blev lite verbalt aggressiv. En person som sannolikt är offer för kvinnors våld i nära relationer reagerade på polisens verbala aggression. Flera troll började sedan attackera mig och de vetenskapliga fakta jag kommunicerat. Adolphson återkom med ett fall hen ingripit i, där en kvinna misshandlat en 10 – årig flicka. Då visade hen hur biased han var. Förstår Cantwell, poliserna och trollen att deras attityd ökar risken för att barn ska drabbas av kvinnors våld i nära relationer? Det verkar inte så. 26 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige), MobilePay (Finland) eller Wise.

Oicin Cantwell, krönikör på tabloiden Aftonbladet rapporterar med besvikelse om polismyndighetens beslut att avsluta det ovetenskapliga projektet IGOR, där våld i nära relationer felaktigt och ensidigt attribueras på män.

Länk till källan.

Så här står det i artikeln:

Länk till källan.

På det följer ett försök av krönikör Cantwell att redovisa siffror.

Cantwell verkar också ha talat med Anton Markusson som är den polis som lett detta helt ovetenskapliga projekt.

Antonsson är också uppenbart besviken men vill inte yttra sig om chefernas beslut.

Redan den 9 januari i år ifrågasatte jag detta ovetenskapliga projekt: Polisen: Arbetet mot mäns våld mot kvinnor riskerar att hamna i skymundan. En kommentar

Våld i nära relationer har studerats av forskare åtminstone sedan 1970 – talet. Forskning handlar om att utforska för att upptäcka och det man upptäcker, effekterna eller skillnaderna, måste valideras och replikeras för att anses trovärdiga. Inom beteendevetenskaper är man ofta intresserad av könsskillnader, men ofta är dessa svåra att finna (Hyde, 2005).

Det finns en etablerad modell för att studera Våld i nära relationer som utvecklats av sociologen Murray Straus – Conflict Tactics Scale (CTS; Straus, 1979, Straus et al. 1996).

För att göra en lång historia kort så ser könsfördelningen för Våld i nära relationer ut som följer:

• Fysiskt våld – kvinnor står för mer än hälften av förekomst och skador.
  
  
• Dödligt våld – sannolikheten att drabbas är lika osannolik (0,000005) för barn, män och kvinnor. Om små barn dödas, filicid, är förövaren som regel en mamma (Lysell et al. 2014; Kauppi et al. 2010; West, 2007).
  
  
• Psykiskt våld (relationsaggressivitet) inklusive vårdnadsbråk och Föräldraalienation – typiskt kvinnligt.

Till detta kommer förstås åldersvariationer. Den typiska förövaren är mellan 20 – 30 år. Ergo. Den typiska förövaren av våld i nära relationer är en ung kvinna.

Läs mer om våld i nära relationer (Archer,2000, 2004; Bergkvist, 2002; Bates, Graham-Kevan och Archer , 2014; Bates och Graham-Kevan, 2016; Bates, 2018; Bates, Kaye, Pennington och Hamlin, 2019; Crick och Grotpeter, 1995; Thornton et al. 2012).

Men någon gång under 1990 – talet rekryterade den svenska regeringen den norska feministiska sociologen Eva Lundgren som uppmärksammats för sitt arbete, inte om våld i nära relationer, utan om den post-marxistiska idén om våld i nära relationer – Mäns våld mot kvinnor.

Tillsammans med gynekologen Gun Heimer promoverades Lundgren till professor vid Uppsala universitet. Och tillsammans med socialtanten Anne-Marie Kalliokoski och juristen Jenny Westerstrand från intresseorganisationen ROKS genomförde dessa fyra en pilotstudie där de dels inte använde den etablerade Conflict tactics scale utan designade en enkäten själva, dels exkluderade män. Trots detta drog de 'fyra gäng' slutsatser om effekt av kön. De menade att drygt 40 % av respondenterna (bara kvinnor) ansåg det möjligt att de någon gång utsatts för någon form av våld i nära relationer. Boken, som inte genomgick peer-review, heter Slagen dam (Lundgren et al. 2001).

2005 misstänkte ledningen för samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet att det förelåg något fuffens med Lundgren och Co:s påståenden. Därför genomfördes en granskning.

Slutsatsen var att slutsatserna i Lundgrens forskning inte överensstämde med rådatan. Så här skriver Hagekull (2005), å Uppsala universitet vägnar:

Hagekull påtalar också att det tycks ha uppstått en konformism kring Lundgrens idévärld som hindrar det pluralistiska tänkande som borde prägla ett universitet. Givetvis har Lundgren i rollen som forskningsledare ett betydande ansvar, men även lärosätet har ett ansvar för arbetsmiljön.

Lundgren själv menar att hon hindrats från att undervisa om kopplingen mellan kön, makt och våld (Holm, 2011):

Men det hindrade inte Brottsoffermyndigheten, som stod som sponsor för studien, att låta boken vara kvar i deras bibliotek och på deras hemsida.

2010 utfärdade Rikspolisstyrelsen ett dekret om att personalen skulle ignorera kvinnors våld i nära relationer.

Rikspolisstyrelsens dekret 2010

2012 skaldade stjärnjuristen Sven-Erik Alhem och några aktivister enligt följande:

Länk till källan.

Vän av ordning undrar förstås vilken sorts hund Alhem har?

2022.

* Trots många uppmaningar har föreståndaren för Brottsoffermyndigheten, Jur. kand. Anders Alenskär, med en bakgrund som anställd vid någon domstol, vägrat ta bort boken.

* Jämställdhetsmyndigheten, med Lena Ag, gjorde ett anmärkningsvärt utspel där projektadministratören Berit Jernberg, med vad som liknade ett kvitter, hävdade att kvinnors våld i nära relationer ska rubriceras Mäns våld mot kvinnor.

Länk till källan.

När nu polismyndigheten beslutar att lägga ner Mäns våld mot kvinnor-aktivismen, a.ka. IGOR, blir många som saknar kunskap på området emotionella – upprörda.

Två poliser uttrycker sitt [emotionella] missnöje via X/Twitter:

Länk till källan.

Länk till källa.

Jag rättade Oicin Cantwell samt Peppe, YB Södermalm (Viktor Adolphson):

Jag adderade även en länk till en artikel jag skrivit om kvinnors barnmisshandel och dödligt våld:

Länk till källan.

Ingen tog notis om faktainnehållet. Istället satte trollfabriken igång. Redovisningen sker i kronologisk ordning:

YB Södermalm avvisade de fakta jag redovisade med följande kommentar:

Polisen YB Södermalm håller fast i faktoider a (väderkvarnar) och det verbala våldet.

Som ett ödets nyck återkom Adolphson (YB Söderhalm) genom att själv rapportera om kvinnors våld!?

En kvinna hade attackerat en liten 10 – årig flickan genom att slå flickan i ansiktet med knytnäven.

Adolphsons rapportering visar hur naiva och biased personalen inom poliskollektivet är genom att ignorerar det uppenbara trauma som flickan drabbades av på grund av kvinnors våld.

Adolphson passade dock på att bortförklara det kvinnliga våldet med en förklaringsmodell hens utbildning inte ger utrymme för. När jag äter påtalade fakta försökte Adolphson tysta mig.

För den akademiska ordningens skull, och för dem vars psyke inte premierar semantik, påtalar jag redan har att jag stavade fel i det tredje ordet. Det ska således inte vara "står" utan "slår".

Adolphson försöker här hindra den grundlagsskyddade yttrandefriheten.

De raljanta, polemiska kommentarerna fortsätter:

Förstår krönikören Cantwell, poliserna Peppe och Adolphson samt trollen att deras attityd ökar risken för att barn ska drabbas av kvinnors våld i nära relationer? Det verkar inte så.

Cantwell, polisens och kommentatorernas agerande kan förklaras av mentala fallgropar, det finns ca 200, t ex.:

• bekräftelse-bias, att tillämpa samma teori på allt och väljer ut information som bekräftar den egna övertygelsen (Nickerson, 1998; Wason, 1960, 1966; 1968; Wason och Shapiro, 1971).
  
  
• Continued influence Effect (CIE) – att man vidhåller sin övertygelse trots att man vet att man har fel (Cacciatore, 2021; Ecker och Antonio, 2021; Johnson och Seifert, 1994; Walter et al. 2019).
  
  
• dysrationalia – oförmågan att tänka och bete sig epistemiskt och instrumentellt rationellt trots adekvat intelligens (Stanovich, 1993, 2009, 2011, 2016; Toplak, West, and Stanovich, 2013; Toplak and Stanovich, 2002).
  
  
• “Naturlig dumhet”, att förlita sig på information som är prototypisk (Kahneman och Tversky, 1972), tillgänglig (Tversky och Kahneman, 1973) eller bara lätt att tillgå (Kahenman och Tversky, 1977).

Dessa mentala fallgropar kan interagera i en förstärkande loop.

Lästips: Socialtjänstens arbete saknar i huvudsak vetenskapligt stöd

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige), MobilePay (Finland) eller Wise.

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | X