Den verkliga länken mellan mental ohälsa och kreativitet

Finns det en association mellan kreativitet och mental ohälsa, typ Divine madness - det galna geniet? Det förekommer idéer om att individer med betydande mental ohälsa skulle uttryck kreativitet för att de uttrycker sig genom att måla och att kreativitet skulle vara att gå från kaos till ordning. Men fokus och kreativitet är två ortogonala mentala aktiviteter som aktiveras hos mentalt friska människor. Som art är vi också återkommande både psychotiska and hypomana, men amplituden är betydligt lägre jämfört med dem som lider av mentala utmaningar. Depression, ångest och schizophreni är hinder för kreativt tänkande. En förklaring till teorin om mental ohälsa och kreativtet kan vara att forskarna är utbildade till läkare och därmed utgår från ett sjukdomstillstånd, överskattar av betydelsen av neuroforskning och underskattning av betydelsen av psykologisk forskning.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Finns det en association mellan kreativitet och mental ohälsa, typ Divine madness - det galna geniet? Nja, är väl det mest sannolika svaret.

Kreativitet är en dopamindriven mental process där icke-relaterade kunskapsobjekt, eller fragment av dessa, kombineras eller smälts samman till nya kognitiva strukturer i ett normalt fungerade psyke (Wynn, Coolidge och Brigth, 2009; Österberg, 2012).

Kreativitet framträdde sannolikt för ca 70 000 år sedan efter ett så kallat bottle-neck-event (Ambrose, 1998, 2010; Pringle, 2013; Schacter och Addis, 2007).

De senaste åren har forskare på Karolinska Institutet framgångsrikt marknadsfört ett påstått samband mellan kreativitet och mental ohälsa. Förklaringen påstås vara förekomst av neurogenin 1 och/eller en underkategori till dopamin som observerats hos psykiskt sjuka individer liksom hos dem som jobbar inom akademin med forskning samt konstnärer. Om detta skrev jag en tidigare artikel (Österberg, 2013).

Min kritik då berörde både det konceptuella och det metodologiska.

Metodologiskt var det konstigt att påstå ett [kausal] samband, eftersom forskare inom detta området i regel nöjer sig med att hävda korrelationer eller endast covarians. Det hänger samman med komplexiteten i det man studerar liksom att neuropsykologi som regel bygger på korrelat; när man gör något (beteende) sker en syresättning någonstans i hjärna. Man vet således att dessa aspekter samvarierar, och kanske hänger ihop, men det går inte att uttala sig om orsak-verkan.

Konceptuellt definierade läkaren/fysiologen kreativitet som att gå från kaos till ordning, trots att detta ger associationer till en annan, ortogonal, mental aktivitet: fokusering.

Traditionellt brukar neuroforskning beskriva fokusering som en aktivering mellan visuella respektive prefrontala kortex och den kreativa processen som lateral - aktivering från den högra till den vänstra temporalloben (Österberg, 2014).

Parallellt med mitt inlägg publicerade Satel och Lillienfeld (2013) boken Brainwashed - the seductive appeal of mindless neuroscience.

Satel är psykiatriker och Lillienfeld professor i klinisk psykologi. Mottagandet bland prominenta forskare som Steven Pinker och Paul Bloom var varmt. Så här skriver Steven Pinker:

Neuroscience is an exhilarating frontier, but many of its champions have gotten  carried away

Några brottsstycken ur en recension av boken i New York Times ger följande:

Aristotle thought that the function of the brain was to cool the blood. That seems ludicrous now; through neuroscience, we know more about the brain and how it works than ever before. But, over the past several years, enthusiasm has often outstripped the limits of what current science can really tell us, and the field has given rise to pop neuroscience, which attempts to explain practically everything about human behavior and culture through the brain and its functions.

“If critics are too pessimistic about what the future holds, they are right about one thing: over the past decade, neuroscience has become overprivileged as a method of examining the mind. Journalists, courts, and sometimes even scientists seem to believe that a brain scan can be more telling than a profile of an individual’s behavior” (The Problem with the Neuroscience Backlash).

Låt även missas Marvin Minskys devis:

“The mind is what the brain does.”

En första slutsats är att man inte kan dra kompletta slutsatser om psyket med neurovetenskap som enda utgångspunkt.

Men det finns även andra betänkligheter. De första handlar om hur man ska se på mental ohälsa. I KI-forskarnas framställning får man lätt intrycket att det handlar om en så kallad dikotomi: antingen är man mentalt frisk eller inte. Av eller på. 1 eller 0.

Den 29 september 2014, cirka 1 år efter att jag publicerat min artikel, publicerade psykologiprofessorn Scott Barry Kaufman en artikel på sin The Creative Blog: The Real Link Between the Psychopathology Spectrum and the Creativity Spectrum.

What has become much clearer, however, is that there is a real link between creativity and a number of traits and characteristics that are associated with mental illness.

Märk skillnaden. A number of traits ... that are associated with.

På svenska blir det: kreativitet korrelerar (inget kausalt samband således) med markörer för mental ohälsa.

Every single healthy human being lies somewhere on every psychopathology spectrum (e.g., schizophrenia, autism, mood disorders). What’s more, we each show substantial fluctuations on each of these dimensions each day, and across our lifespan.

Det betyder att alla människor, från tid till annan, befinner sig i det psykopatologiska spektrumet.

A major issue in attempting to scientifically study the link between the various dimensions of psychopathology and creativity is the outcome measure. What should we be predicting? Because here’s the thing: Creativity also lies on a spectrum, ranging from the everyday creative cognition that allows us to generate new ideas, possibilities, and solutions to a problem, to the real-world creative achievement seen in publicly recognized domains across the arts, humanities, and sciences.

Det som krånglar till det är att kreativitet också har en dimensionalitet; i forskningslitteraturen talas om lilla “k” och stora “K”, dvs. vardagskreativitet respektive banbrytande idéer, liksom det kontinuerliga spannet där emellan.

Kaufmans artikel bygger till stor del på en aktuell studie Zabelina, Gordon och Beeman (2014)

They found that both real-world creative achievement and creative cognition (as rated by four independent judges) were significantly associated with two personality traits:psychoticism and hypomania. These findings remained even after taking into account prior academic achievement test scores.

Studiens resultat indikerar att kreativitet är associerat med två personlighetsdrag: psykoticism och hypomania.

Psykoticism karaktäriseras av låg impulskontroll, upplevelsesökande (sensations seeking) och benägenhet till psykos.

Hypomania karaktäriseras av humörsvängningar, “höga energinivåer” och att tankarna ibland drar iväg.

Båda dessa personlighetsdrag kan ha så höga värden att de kräver vård, men i de flesta fall förekommer nyanser av desamma. Vi är alla lite “på gång” ibland. Och det är kanske då vi låter tankarna kombinera det vi redan vet till något nytt?

Neither creative cognition nor creative achievement were associated with depression, however. This finding is consistent with prior research showing no relationship between measures of anxiety, depression, and social anxiety and creative achievement or creative cognition.

Kreativitet var inte associerat med nedstämdhet - depression, ångest och liknande, vilket är konsistent med tidigare forskning.

Studien pekade också på att kreativ kognition var associerat med kognitiv kontroll (fokusering), men att detta inte var associerat med vardagskreativitet. Vardagskreativitet var istället associerat med motivation och liknande begrepp samt med att det dyker upp möjligheter.

It also makes sense that psychopathology spectrum traits were not associated with the sheer fluency and originality of creative cognition. Many mental disorders, such as schizophrenia and bipolar disorder, are associated with reduced cognitive control.

Som i alla studier finns det begränsningar. I det här fallet rörde det sig om urval och datainsamling, men samma kritik riktades mot de studier som hävdar samband mellan kreativitet och mental ohälsa. Ingen enskild studie undantas den typen av kritik för övrigt.

Sammanfattningsvis verkar det som att vardagskreativitet och skattad kreativitet kan associeras med att vara lite “manisk”, eller känna sig full av energi, men du är inte deprimerad eller har ångest.

The findings also lend support to the idea that various forms of psychopathology (e.g., schizophrenia) remain in our gene pool because they may provide creative benefits to people with milder versions of the disorders and the relatives of those with full-blown mental illness.

Alltså: man ska inte tala om samband mellan mental ohälsa och kreativitet, utan om associationer mellan nyanser av drag som i sig är associerade med mental ohälsa och kreativitet. Rent metodologiskt är det stor skillnad.

Epilog. Den moderna människans anatomi, fysiologi liksom psyko-fysiologi och kognitiva förmåga är resultatet av miljoner års evolution genom naturligt urval. Kreativitet - en kombinatorisk process som berör kunskap som lagrats i psykets deklarativa och icke-deklarativa instanser - har uppenbarligen varit fördelaktigt för artens överlevnad. Det demonstrerades inte minst när våra förfäder tog tillfället i akt och uppfann det  moderna jordbruket för ca 11 600 år sedan (när Holocen kickade in). Att kreativitet skulle hänga samman med mental ohälsa är därför osannolikt.