HBL-upprop: 11 utmattade lärare berättar om obetald övertid och känslor av otillräcklighet. En kommentar.

Hufvudstadsbladets (HBL) reporter Jenny Bäck har skrivit två artiklar om lärares arbetstillfredsställelse. Båda artiklarna bygger på intervjuer av lärare (n=11). Bäcks intervjuer rör 11 lärare. Dessa lärares upplevelser indikerar att istället för att försöka påverka skolans arbetsklimatet och arbetstillfredsställelsen verkar finländska skolledare ägna sig åt att detaljstyra verksamheten. 6 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Hufvudstadsbladets (HBL) reporter Jenny Bäck har skrivit två artiklar om lärares arbetstillfredsställelse: upprop: Utmattade lärare berättar om obetald övertid och känslor av otillräcklighet och Sandra Lillqvist gillar sitt jobb men måste ta lördagarna till hjälp: "Ännu orkar jag".

Båda artiklarna bygger på intervjuer av lärare (n=11) som uttalat sig om deras upplevelse av arbetsklimatet i skolan. Responserna är allt annat än upplyftande och verkar spegla en värld av kaos. Massor med obetald övertid och avsaknad av personal som kan tillse själva utrustningen, huset, lektionssalar m fl. fungerar. Det verkar också finnas ett underskott av vuxna som kan hålla koll när lärarna mellan lektionerna tar en paus. Det finns mycket att säga om intervjuerna således.

Först bör nämnas att personal inom media av tradition gärna skapar braskande rubriker och gärna överdriver det negativa (Pinker, 2011, The media exaggerates negative news. This distortion has consequences).

Den andra aspekten rör metod. Bäck har använt en kvalitativ ansats - intervjuer. En sådan ansats kan inte leda till generella slutsatser om kausalitet eller ens korrelation.

Kausalitet kräver experimentell design med slumpade urval.

Korrelation betyder samvariation med association. Som regel används enkäter med latenta kontrukt.

Resultatet av intervjuer begränsar sig till teman och hypoteser som senare kan undersökas med vetenskapliga metoder. Det här betyder att Bäcks artikel beskriver attityder från elva lärare, men vi vet inte om de avviker eller är samstämmiga med andra lärares upplevelse av arbetsklimat.

Skolan är den plats som ska ta våra barn in i den framtid vi inte vet speciellt mycket om.

Orden kommer från Sir Ken Robinson (1950 - 2020), som 1989 - 2001 var anställd som professor i pedagogik, speciellt om estetiska ämnen. De sista tjugo åren jobbade Dr. Robinson som rådgivare i frågor med anknytning till pedagogikens syn på lärande. Robinson gjorde ett av de första så kallade TED-talks: Do Schools kill Creativity? (Jag tror originalrubriken var ett påstående: Schools kill Creativity). Robinsons tes är att skolan utvecklats i fel riktning, bort från den tradition den en gång hade och blivit mer enkelspårig.

Alison Gopnik, professor i utvecklingspsykologi, skrev 2016 om utbildning i New York Times: Gopnik, 2016. Så här inleder Gopnik:

“Föräldrar och beslutsfattare har blivit besatta av att få små barn att lära sig mer, snabbare. Men bilden av tidig inlärning som driver dem är precis motsatsen till den som framträder från utvecklingsvetenskapen”.

Av någon outgrundlig anledning har barns lärande kommit att handla om saker som uteslutande sker i skolan. Och det sker med fokus på explicita detaljer som rör teoretisk kunskap. En annan aspekt som Gopnik tar upp är tanken att föräldrar ska anpassa sig till skolverksamheten - bli komplementärer.

“In other words, babies don’t copy mindlessly — they take note of who you are and why you act”.

Gopnik trycker på det faktum att skolan är ett relativt nytt fenomen och att inlärning genom observation pågått tusentals år dessförinnan inom de grupper som levde tillsammans. Det betyder att från det att barn föds lär de sig saker genom att observera sin nära omgivning genom något som kallas implicit lärande (Seger, 1994):

“Implicit learning (IL) is nonepisodic learning of complex information in an incidental manner, without awareness of what has been learned. IL experiments use 3 different stimulus structures (visual, sequence, and function) and 3 different dependent measures of response modalities (conceptual fluency, efficiency, and prediction and control). IL may require a certain minimal amount of attention and may depend on attentional and working memory mechanisms. The result of IL is implicit knowledge in the form of abstract (but possibly instantiated) representations rather than verbatim or aggregate representations. IL shows biases and dissociations in learning different stimulus structures. The dependence of IL on particular areas is discussed, some conclusions are drawn for modeling IL, and the interaction of implicit and explicit learning is considered”.

Ur ett historiskt perspektiv har detta perifera lärande läckt information in i barns psyken vid sidan av de saker som de fokuserat på, t ex. under lek. Men lek är historiskt inte en fritidssysselsättning för barn utan kognitiv träning för ett kommande liv som självständig vuxen.

Ett annat syfte är att lära sig socialisera med andra individer social kognition. Det inkluderar att uppnå entrainment - rytmisk synkronisering av beteende. Denna strävan startar innan barnet kan uttrycka sig verbalt och det sker genom att kopiera hur vuxna interagerar. Det betyder dels att hemmiljön spelar en avgörande roll, dels att barnet använder kropps- och ansiktsutryck för att uppnå entrainment.

De senaste årmiljonerna, då våra förfäder fram till alldeles "nyligen" mest levt som jägare samlare, har barnens lärare under första levnadsåren sannolikt varit kvinnor. Efter att fyllt fem år, när social träning tar större utrymme, har sannolikt männen haft större inflytande på inlärning.

Baumrind (1996) visar att föräldrastil påverkar barns anpassning och kognitiva förmåga vid 10 års ålder eller senare. Det inkluderar Theory of mind- insikten och förståelsen att andra människor kan se saker på ett annat sätt och som är associerat med empati - medkänsla för andra (APA); föräldrar som låter barnen resonera och förhandla om saker och ting, har bättre emotionell anpassning jämfört med barn som får uppleva styra-och-ställa eller låt-gå-uppfostran.

(Hart och Risley, 1995) visar att som upplever ett resonerande samtalsklimat i hemmet under de första levnadsåren vinner upp till 30 miljoner ordperceptioner jämfört med barn som tvingas uppleva styra-och-ställa-uppfostran.

På "senare tid" har pappor fått möjligheten att ta del av barnets tidiga utveckling. Det har visat sig vara synnerligen positivt för barns anpassning och kognitiva utveckling - från 3 månader upp till tonåren Rollè et al. 2019; Sethna et al. 2017; Österberg, 2004).

Om föräldrarna inte möjliggör för barnen att "klippa navelsträngen" förblir dessa individer så småningom kronologiskt sett vuxna, men allt vad det innebär, men på ett emotionellt plan ett barn. Föräldrar som, å andra sidan, tillämpar ömsesidigt bestämmande skapar ett lärandeklimat där barnets lust att (1) utforska för att upptäcka triggas och i den processen (2) resonera med andra - utbyta idéer genom språk.

I ett modernt perspektiv leker barn med bilar, dockor och andra artefakter. Men det skulle sannolikt gå lika bra med kottar, pinnar och stenar. Just att greppa och samtidigt registrera objektet som ett visuelt perception, det som kallas hand-till-öga koordinering (eller på psykologiska visuo-spatial funktion) hjälper individen att hantera förståelse av saker som mängdlära, liksom att bedöma andra flerdimensionella upplevelser.

Det viktiga är dock att det sker tillsammans med andra barn under överinseende av en vuxna. Det är också viktigt att vuxna låter bli att styra leken. Det är bättre att de interagerar sins emellan så att barnets perifera perception kan fånga upp beteendet och internalisera det genom implicit lärande, en genererande dans Cook och Brown (1999)

Gopnik menar att skolan ska vara en komplementär, d.v.s. fortsätta den inlärning, inklusive stil, som pågått under barnens första levnadsår. Tanken är förstås inte att ta hänsyn alla socio-kulturella variationer utan en idealiserad tanke med utgångspunkt från Baumrind samt Hart och Risley.

Med utgångspunkt från den Melisiska skolan och grundadet av det första Europeiska universitet i Bologna har något liknande traderats och genomgått förändringar i takt med att introduktionen av renässansen och senare upplysningen då läraren var en [filosofie] magister.

Men den moderna pedagogiken har utvecklats i en anna riktning. Borta är tiden när en filosofie magister var lika med en lärare. Istället har politiker implementerat ett specialdesignat yrkesprogram för att blir lärare. Fokuset har flyttats från den implicita och interaktiva till det exkplicita.

“It’s not just that young children don’t need to be taught in order to learn. In fact, studies show that explicit instruction, the sort of teaching that goes with school and “parenting,” can be limiting. When children think they are being taught, they are much more likely to simply reproduce what the adult does, instead of creating something new”.

“There is a deep irony here. Parents and policy makers care about teaching because they recognize that learning is increasingly important in an information age. But the new information economy, as opposed to the older industrial one, demands more innovation and less imitation, more creativity and less conformity”

Man kan säga att Gopnik och Robinson har det gemensamt att de menar att skolverksamheten fokuserat alldeles för mycket på mainstream-aktiviteter, som att förbereda barnen för akademiska (teoretiska) ämnen och senare administrativa roller och för lite på aktiviteter som lek, dans och estetiska uttryck som sedan miljoner år varit pedagogigens stapelvara.

Det blir ju lite som att simma motströms.

Läs: Österberg & Köping Olsson (2021). Dancing: A Strategy to Maintain Schoolchildren’s Openness for Idea Generation

Artikelns huvudtema var dock arbetsklimat. De elva lärare som Bäck intervjuat säger sig ha upplevt frånvaro av det som kallas arbetstillfredsställelse (Locke, 1976) som brukar förklaras av arbetsklimat (Ekvall, 1996). Både arbetstillfredsställelse och arbetsklimat är multi-dimensionella latenta konstrukt, d.v.s. fenomen som inte går att observera men som vi ändå kan känna finns där.

Ett sånt sånt känt latent konstrukt är självkänsla - att man duger som man är (Rosenberg, 1979; se Österberg, 2004 för en orientering).

Man mäter självkänsla genom att låta respondenten ta ställning till påståenden genom att skatta en flergradig Likert-skala från "stämmer helt" till "stämmer inte alls".

Namnet härstammar från skalans upphovs man, socialpsykologen Rensis Likert (1903-1981; se mer om Dr. Likert nedan).

Det första påståendet för att mäta självkänsla är: jag duger som jag är. Sedan följer ytterligare påståenden med liknande semantisk innebörd. Resultatet av skattningarna räknas samman till ett medelvärde som blir själva måttet på individens självkänsla (sett till skalans utbredning). I en population, som en organisation, kan man mäta den typiska självkänslan och med standardavvikelse få en uppfattning om hur stor spridning som föreligger.

Beträffande arbetstillfredsställelse och arbetsklimat sker detsamma men med tio (10) dimensioner för respektive konstrukt.

Arbetstillfredställelse. Locke (1976): har räknat fram 10 dimensioner som också representeras i fyra kategorier:

a) Tydlighet, harmoni, och rättvisa


b) utmaning, självständighet, och ansvar

c) uppmuntran, stöd, och erkännande

d) varma och vänskapliga relationer

Arbetsklimat. Ekvall (1996) har på samma premisser räknat fram 10 dimensioner:

Utmaning, frihet, idéstöd, tillit/öppenhet, dynamism/livlighet, lekfullhet/humor, debatt, konflikt (neg), risk-tagande, idétid.

Arbetsklimat "medierar" relationen ledare - organisation (Ekvall och Ryhammar, 1998). Det betyder att skolledare inte ska ha direkt inflytande på lärarens arbetssituation, utan decentralisera beslutsrätten. Det är konstistent med (Österberg, 2012).

Även Likert forskade om organisationsutveckling och lyfte och fram betydelsen av personalens deltagande i beslutsprocesser (Clayton (2016). RENSIS LIKERT: PARTICIPATIVE MANAGEMENT). Deltagande beslutsprocesser påverkar personalens åtagande (Österberg och Nilsson, 2009).

Slutsats. Bäcks intervjuer rör 11 lärare. Dessa lärares upplevelser indikerar att istället för att försöka påverka skolans arbetsklimatet och arbetstillfredsställelsen verkar finländska skolledare ägna sig åt att detaljstyra verksamheten. Jämfört Baumrind (1966).

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).