Debatt: ”Pyssel är dagisretorik – hör inte hemma i förskolan”. Tvärtom! Pyssel gynnar kognitiv utveckling

Två adjunkter i pedagogik vid Södertörns högskola ifrågasätter varför barn ska pyssla på dagis. De har reagerat på två artiklar som påtalar att dagis-barns finmotorik blivit sämre. Forskning visar att pyssel bygger på visuospatial perception, en evolutionär förmåga som ökar vår arts förmåga att räkna, orientera och att hantera komplexa situationer. Om den inte utvecklas i tidig ålder ökar risken för Turners syndrom. En viktig aspekt är att emotionell anpassning och kognitiv utveckling sker i hemmet. Dagis och skola tar över den anpassningen/utvecklingen. Slutsatsen är att pyssel är bra. 9 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Två adjunkter i pedagogik vid Södertörns högskola, Birgitta Adolfsson och Ulrika Tobieson, ifrågasätter varför barn ska pyssla på dagis:

“Det blir oerhört problematiskt om pyssel i vår begreppsvärld (förskolan) blir synonymt med att skapa och träna finmotorik. Det blir direkt demokratihämmande, farligt och sätter det didaktiska utvecklingsarbetet på kollisionskurs med förskolans samhällsviktiga och mångfacetterade uppdrag. Vi anser att pyssel som begrepp är exkluderande dagisretorik som inte hör hemma inom förskolans ram utan hör till en tid då förskolan ännu inte reglerades av skollagen”

På det följer:

“Så hur kan vi försvara intrånget av pysslandet i förskolan?”

“Vid pyssel träder även tävlingsmomentet fram: Vem kan bäst? I tävling blir barnen konkurrenter, gruppen, samarbetet och inspirationen i samspel med de barnen andra försvinner och upplevelsen blir snarare att de andra är i vägen, stjäl flörtkulan, stör när näbben ska klistras fast eller slåss om samma färg på pärlan för att det ska bli exakt enligt mallen. I prestationen och tävlandet gäller det att nå mållinjen först. Här finns inte tid stanna upp, ifrågasätta eller reflektera. Tävlingen är inte en arena för reflekterande resonemang. I tävling kommer drivkraften utifrån och fokus är på slutresultatet. Ett sådant sprinterlopp avslutas alltid med ett ”jag är klar!” och ett viftande med det färdiga resultatet.”

På det följer att skribenterna verkar kontrastera pyssel med kreativitet och demokrati.

“Så är pyssel kreativt? En påskkyckling ska trots allt vara uppbyggd av flörtkulor, fjädrar och en näbb. Var finns förundran och undersökandet i det? Pyssel är ofta dyra halvfabrikat som ger ett slags fastfood-förhållande till kreativitet”.

Fortsättning är att det finns en pyssel-industri som frodats under pandemin. Det hela kröntes med:

“Kreativitet och fantasi däremot kostar ingenting; leken har sin egen inre drivkraft, ”En levande organism har drivfjädern till rörelsen inom sig själv”, säger filosofen H Gadamer och fortsätter ”Leken uppträder alltså som en självrörelse, vilken inte eftersträvar att fylla något syfte, utan avser rörelsen som rörelse”. Så har konsten liksom leken en unik förmåga att öppna nya dörrar för vår förståelse av världen och oss själva, om hur det skulle kunna vara; en sanning som är universell och partikulär på en och samma gång”.

Länk till källan.

Det som fått adjunkterna Adolfssons och Tobiesons “kaffe att koka över” är två artiklar.

I den ena artikeln intervjuas Göran Lundborg, tidigare professor i handkirurgi:

“Ju tidigare ett barn utvecklar sin finmotorik, desto lättare har hen att lära sig andra saker. Aktiva händer expanderar händernas område i hjärnan och engagerar fler nervceller, konstaterar professorn och tidigare handkirurgen Göran Lundborg. – Därför blir jag orolig när jag ser barn i barnvagn försjunkna bakom en skärm”.

“– Samverkan mellan hand och hjärna är helt central, där uppstår ett rikt synaptiskt flöde som är gynnsamt för all form av inlärning.

När han får höra om vår kartläggning av förskolebarnens försämrade finmotorik blir han beklämd:

– Jaså, börjar försämringen så tidigt, det visste jag inte. Men jag hade nog misstänkt det”.

Dr Lundborg talar om “handens intelligens”.

“– Våra händer är smarta, i människans mångtusenåriga utveckling fanns händerna färdiga långt innan hjärnan var fullt utvecklad”.

Länk till källan.

Den andra artikeln är en krönika av redaktören Sara Djurberg - Fortsätt pyssla med stolthet.

Länk till källan.

Djurbergs ena referens är en enkät där man samlat responser från 800 förskollärare:

“Förskollärarna ser samma tendenser som slöjdlärarna, visar vår enkät som 800 förskolälare svarat på. En majoritet märker en försämring av både fin- och grovmotorik hos barnen i förskolan. Många berättar om att barn inte klarar av att klä på sig kläder eller hålla i pennan rätt, de har svårt att gå i skogen, klättra och balansera. En hel del förskollärare svarar att de arbetar medvetet med både fin- och grovmotorik”.

Djurbergs andra referens är en artikel där slöjdlärare påtalar barns försämrade finmotorik:

Länk till källan.

En viktigt startpunkt i denna debatt är att lärare och förskollärare observerat att barns finmotorik försämrats.

Debattinlägget väcker förstås också ett antal frågor:

1. Hur kan pyssel vara demokrati-hämmande, farligt och exkluderande?
2. Hur kan pyssel utgöra ett intrång på dagisverksamhet (förskola)?
3. Vilken är kopplingen mellan pyssel och tävling?
4. När blev dagis en arena för reflekterande resonemang?
5. Är pyssel kreativt? (Den enda vetenskapligt orienterade fråga adjunkterna yppat).
6. vad är kreativitet?

Vår arts antropologiska/evolutionära historia visar att vår art linje går ~6 miljoner år tillbaka i tiden (Pickford och Senut, 2001; Pickford, 2006; Pobiner, 2016), att vi är släkt med schimpanserna men att våra händer skiljer sig från deras i betydande grad. Medan schimpansers händer har anpassats för att hänga i grenar, är våra dito anpassade för att hålla i stenar och slå dem mot ben från stora döda djur (Kimble och Villmoare, 2016).

Varför?

För ~3,5 miljoner år sedan ändrade våra förfäder, Australopithecus afarensis (Lucy), diet och lade benmärg på 'tallriken'. I benen finns benmärg som rik på näringsämnen som är svåra att uppbringa från växtriket (Mann, 2018; McPherron et al. 2010; Thompson et al. 2019).

Effekten av den här näringstäta maten var en expansion av deras hjärnor, från occipetalloben (nackloben) och framåt (Aiello and Wheeler, 1995; Ponzter et al 2016). Ta även en titt på min sammanställning mat och näring (Österberg, 2024).

När vårt genus - Homo - etablerades (2,8 Mya; Villmoare et al. 2015), var deras hjärnor 50 % större jämfört med Lucys. Det gav utrymme för nya mentala fakulteter, som social kognition och exekutiva funktioner (Aiello och Dunbar, 1993; Ardila, 2008; Coolidge och Wynn, 2018).

Man kan tänka sig att visuo-spatial perception (VSP), dvs. att kombinera ögats visuella perception med handens haptiska dito, framträdde före dessa. VSP hjälper oss förstå mängdlära (numeracy är grunden för rationellt tänkande, både instrumentellt och epistemiskt), orientera oss liksom hantera komplicerade situationer, som att hantera sociala situationer eller att köra bil (Baker et al. 2020; Farran och Formby, 2011). Ett kulturellt språk framträdde efter att vårt genus var etablerat (Everett, 2017; Aiello och Dunbar, 1993).

Vårt specifika art, Homo Sapiens Sapiens, existerade 320 000 år före nutid (Hublin et al. 2017). Trots mentala kvalitéer som visuospatial förmåga, social kognition, exekutiva funktioner och språk, verkar det som att de saknade den mentala förmåga vi kallar kreativitet - att kombinera eller sammanblanda icke-relaterade mentala objekt, eller fragment av dessa, till nya distinkta kategorier (Einstein, i Hadamar, 1945/1996; Finke, 1996; Österberg, 2012; Österberg and Köping Olsson, 2018, 2021; Wynn et al. 2009).

Kreativitet sägs ha framträtt för ~70 000  år sedan efter en betydande förändring av klimatet (Ambrose, 2010), och visar sig i tidig ålder som en delmängd av de exekutiva funktionerna (Welsh and Pennington, 1988). Den första manifesteringen av kreativitet är Lejonmannen som dateras ~40 000 år före nutiden:

Löwenmensch/Lionman. Foto: Dagmar Hollmann.

En viktig utvecklingspsykologisk premiss är att lejonparten av emotionell anpassning och utveckling sker i hemmet Och det finns en pappa-effekt (Baumrind, 1966; Gopnik, 2016; Hart och Risley, 1995; Pinker, 2005; Rolle et al. 2019; Sethna, 2017; Vieno et al. 2009, 2014; Österberg, 2004).

En annan viktig aspekt för att upprätthålla emotionell anpassning och kognitiv utveckling är estetiska uttryck som att rita (Arden et al. 2014) och att pyssla, dvs. att finmotoriskt använda visuospatial perception. Om detta sker i en decentraliserad form, där dagispersonalen inte lägger sig i för mycket, ökar sannolikheten för att pysslet kan leda till kreativa uttryck. Notera även att estetiska uttryck och kreativitet är två olika saker.

Slutsats. Allt fler barn som börjar skolan har utvecklingspsykologiska utmaningar. I Sverige klarar de inte finmotorik. 2022 larmade Finlands undervisningsministerium om att finska skolbarn inte klarar läsförståelse och numeracy. Förvisso läggs grunden för emotionell anpassning och kognitiv utveckling i  hemmet, men dagis och skola tar över den verksamheten. Pyssel är då ett bra sätt att påverka kognitiv utveckling.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving  |  Lectures: Nutrition for physical and mental health  |  Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development  |  Language training - Swedish  |  Academy Competency  |  CV  |  Teaching skills and experience | Summary of research project  |  Instagram  |  Linkedin  |  YouTube-channel  |  TikTok  |  Twitter