"Perception kontra fakta". Kevin-fallet sett ur ett perspektiv av psykologisk forskning (minne, Milgrams lydnadsstudier och Stanford Prison experiment)

I kölvattnet av SOU 2015:52 tornar en ny juristskandal upp sig - Kevinfallet. Det handlar om övernitisk personal inom polis och domstolar som inte riktigt accepterat psykologisk vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är samma filurer och kultur som figurerar där som i SOU 2015:52. Forskning från 1932 och framåt visar att minnet är konstruktivt och att personal inom polis och domstolar agerar övernitiskt. Konsekvenserna för individer och samhället blir negativt. 8 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

16 augusti 1998 hittades en fyraårig pojke död i Arvika. En djup tragedi för familjen och andra. I sann Christer-van-der-Kwast-anda ansåg Värmlandspolisen att de upptäckt, inte en, utan två mördare!? De två påstådda förövarna var små killar, fem och sju år gamla (Polisens taktik – inför stora förhöret med Rolf Sandberg).

Expressens artikel visar en bild på polisen Rolf Sandberg, som iförd uniform hytter med med fingret åt en femårig grabb:

- Får jag förklara en sak. - Titta mig i ögonen!

Sandbergs ansats i kontakten med barn, iförd uniform, ger en dålig smak i munnen. Vad är det som driver en vuxen människa att agera på det här viset?

Den lilla grabben och hans brorsa var högst sannolikt livrädda för Sandberg och drabbades lika sannolikt av Complex Childhood Trauma.

Dompstols-, polis- och socialtjänstpersonalens hantering av Kevin-fallet har likheter med SOU 2015:52 - Quickskandalen.

Vi minns Quickskandalen där åklagaren Christer van der Kwast fabulerade ihop en historia om en massmördare och där åtta personer anställda som domare vid olika tingsrätter valde att inte ställa enkla frågor som:

- Christer, kan detta verkligen vara sant?

- tror du verkligen att han åt slutmuskeln?

SOU 2015:52 är en [nervös] utredning som uppmärksammade en domstolskultur men där en grupp utredare valde att peka finger åt endast de åtta domarna, den så kallade rötäggsteorin - den som sticker får ta sulden.

De hade förvisso UTAN bevis pekat ut en person som massmördare, men Notera Kristina [Almkvists] utspel om krav på bevis kontra vittnesmål:

Målsägandena yrkade att [expertvittnet] skulle föreläggas att avge ett skriftligt sakkunnig- utlåtande vilket tingsrätten, rådmannen Kristina Almqvist, avslog med motiveringen att det inte framkommit skäl som motiverade att ett skriftligt sakkunnigutlåtande inhämtades (SOU 2015:52, s 536).

På juridiska handlar van de Kwasts och de åtta domarnas agerande förstås om grovt förtal. I Brottsbalken, 5 kapitlet om ärekränkning står att läsa:

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2 § Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Men, ingen av de ovan nämnda - Roland, Rickard, Lennart, Mats, Hans, Lars, Rolf & Kristina - är av någon outgrundlig anledning dömda för förtalet?

I Kevin-fallet är det åter igen personalen inom rättsväsendet som ställt till det. Det är poliser som korsförhör barn med metoder som för tankarna till tortyr. Givet bygger detta på att juristpersonal vid någon domstol gett grönt ljus för polispersonalen att ge sig på barnen.

Polisen Sandberg och socialtjänsten var så övertygade att de tillsammans planerade att omhänderta barnen från föräldrarna. Syftet var att tvinga föräldrarna att acceptera anklagelserna. Det är något Sovjetiskt över det hela och synliggör polisens och socialtjänstens oegentligheter när det gäller barn.

Men när Sandbergs och socialtjänstens agerande granskades, sannolikt av kollegor eller jurister, hittades som av en händelse inget som tyder på att Sandberg och personalen inom socialtjänsten lyckades inte granskarna hitta något som var fel!?

De fanns heller inga tecken på att de kände ånger. Men något kände Sandberg för han passade på att sjukskriva sig (Läs frågorna som ställdes om Fallet Kevin). Var det skam?

Under någon av dessa sjukskrivningar ertappades Sandberg, som efter sitt skandalbeteende inte fått sparken utan istället befordrats till mellanchef, med att sitta och smygfilma folk utanför en guldsmedsbutik (Sjukskriven polischef fångade rånarna på bild).

Efter att media uppmärksammat fallet 2017 friades de båda barnen som nu hade hunnit bli nästan vuxna, den 27 mars 2018. Men så vitt är känt har varken personal inom polis eller socialtjänst erkänt övergreppet på pojkarna.

Varför sjukskrev sig Rolf Sandberg? Fick han ont i det hyttande fingret?

Varför attackerade personalen inom socialtjänsten de små pojkarna och deras familj?

Och hur kommer det säg att allt ändrades när media började granska polis och socialtjänst attacker på de små pojkarna?

Polis- och socialtjänstpersonalens agerande ger en dålig smak i munnen. Noterbart är att polisen misslyckats med att identifiera den eller de som bragt lille Kevin om livet. Det hela är en djup tragedi för syskon, föräldrar och andra anhöriga som är omöjlig att förstå för utomstående. Det ska ju bara inte kunna hända!

Men de efterföljande utspelen från domstols- och polispersonal borde heller inte kunna hända.

Varför agerar personal inom rättsväsendet på det här sättet?

Stanley Milgram (1933-1984), professor i socialpsykologi Yale, gjorde under 1960-talet studier om lydnad. Bakgrunden var övergreppen och massmorden på miljoner människor som genomförts under 1900-talets första hälft.

Milgram undrade om det rörde sig om speciella individer eller om vem som helst kunde konformeras till dessa avskyvärda handlingar?

Milgram designade för ändamålet ett experiment för att testa detta. Designen omfattade en forskningsledare (del av experimentet) och en person i ett avskilt rum (också del i experimentet). Man bjöd sedan in försökspersoner att agera forskningsassistenten - utföra det som Forskningsledaren begärde.

Försökspersonalen (fp) placerades framför en manick med många knappar, där var och en markerade volt, från 20 till 300.

Isabelle Adam (CC BY-NC-ND 2.0) via Flickr.

Försökspersonens (fp) uppgift var att be personen i det avskilda rummet att genomföra vissa uppgifter. Om personen i rummet inte lydde, då skulle fp ge personen en bestraffning i form av en elektrisk chock.

Personen i rummet, å sin sida, som fick indikationer om vilken hur många som han förväntades reagera på, skrek på ett sätt som korresponderande med antalet volt.

Och eftersom personen i rummet var lite olydig uppmanades försökspersonen att ge allt starkare bestraffningar - mer volt.

Resultatet visade att vissa försökspersoner förvisso opponerade sig, men att en betydande andel följde uppmaningen att ge bestraffning. Även om det ledde till att personen i rummet dog. Milgram experiment.

Vilka var de personer som accepterar att utdela bestraffningar, även dödliga?

Med utgångspunkt från Milgrams experiment genomförde socialpsykologen Philip Zimbardo 1971 The Stanford Prison Experiment (SPE).

Designen för SPE var ett låtsat fängelse i källaren vid Stanforduniversitetet. Zimbardo samlade två grupper för försöket: en grupp som skulle agera fångar och en grupp som skulle agera fångvaktare. Samtliga genomgick olika typer av personlighetstest. Experimentet skulle vara fjorton dagar, men fick avbrytas redan efter ett par dagar på grund av de eskalerande våldet från fångvaktarna. Vad hade hänt?

Svaret på den frågan är: det beror på?

Innan svaret ges kan det vara på sin plats att påminna om hur minnet funkar. 1932 publicerade Frederic Bartlett (1886 – 1969), Remembering - A Study in Experimental and Social Psychology där han hävdade att delar av minnet var konstruktivt. 2007 sammanfattade Dan Schacter och Donna Addis forskning om minnet (Schacter och Addis (2007):

Since the future is not an exact repetition of the past, simulation of future episodes requires a system that can draw on the past in a manner that flexibly extracts and recombines elements of previous experiences (s. 774).

Det hela förklaras av Charles "Randy" Gallistel, vid ett symposium den 3 april i år:

Memory is not about the formation of associations. Memory conveys information forward in time for computational use in the indefinite future (Memory, Language, Action: Watch Big Ideas in Cognitive Neuroscience).

Att tänka framåt i tiden kallas prospektion och det finns åtminstone fyra typer av prospektion: prediktion, intention, simulering och planering (Gilbert och Wilson, 2007; Spzunar et al. 2014).

Minnets funktion är att tillsammans med perception - upplevelse av nuet - forma dessa simuleringar framåt i tiden, sannolikt med syfte att optimera våra geners överlevnad (Dawkins, 1976).

2015 skrev vetenskapsjournalisten Maria Konnikova The Real Lesson from the Stanford Prison Experiment i The New Yorker: The real Lesson from the Stanford Prison Experiment (Konnikova, 2015)

Som sagt, Zimbardos studie var tänkt att vara i två veckor men fick avbrytas redan efter ett par dagar eftersom "vakternas" våld mot fångarna blev så grovt. Studien fick stor uppmärksamhet och Zimbardo ombads vittna om saken för den amerikanska kongressen.

Och här uppmärksammade Konnikova något. Påverkad av den sociala situationen som rådde under kongressförhöret påstod Zimbardo i sitt vittnesmål att deltagarna SPE utgjordes av typindivider. Implikationen av ett sånt resonemang blir att vem som helst som får en uniform blir en potentiell förövare av våld. Men i Zimbardos egen rapport om studien menar han att det handlar om att de som väljer att jobba inom rättsväsendet tror på tanken om lite hårdare tag.

Det är konsistent med en intressant observation som John Pfaff, professor i juridik vid Fordham law school, USA, gjorde nyligen.

Trots att världen blivit allt fredligare och utvecklas mot ett kunskapssamhälle (Pinker, 2011), (Goldstein & Pinker, 2016), ökar antalet interner i amerikanska fängelser (Why Are So Many Americans in Prison? A provocative new theory, Slate, 2015).

What makes it very hard is that the person we really need to target now—whose behavior we need to regulate—is the district attorney.

Pfaffs förklaring är att det är juristpersonalen som blivit samhällets problem genom att de antagit en övernitiskt beteende - bevakar ett revir som krymper i takt med att kunskapssamhället breder ut sig.

Lästips: Britta Svensson: Högsta domstolen har fått mer makt

Lästips: "Perception kontra fakta". Var är referenserna i domstolsvärlden? - ytterligare ett vårdnadsfall med trist utgång för barnet.

YouTubetips: Har politikerna abdikerat för juristerna, eller har Sverige fått en nödvändig maktdelning? (Timbro)

Till professor Pfaffs observation ska läggas en artikel i The Guardian (America's deadliest prosecutors: five lawyers, 440 death sentences).

One had a poster from the movie Tombstone on his office wall with “Justice is coming” emblazoned on it; another used a miniature model of an electric chair as a paperweight; a third, dubbed the “Queen of death”, said she was “passionate” about judicially killing people and described the emotion of watching an execution as a “non-event”.
What they all had in common was a vast appetite for putting men and women to death. What additionally made them special was that they all had the power to turn such unusual tastes into sentences.

Artikeln handlar om en studie från Harvarduniversitetet (America's Top Five Deadliest Procecutors: How Overzealous Personalities Drive The Death Penalty). Slutsatsen i studien är, precis som Pfaffs, att domstolspersonal agerar övernitiskt.

Och precis som Quickfallet fann man att det förelåg grova fel i den juridiska hanteringen, dvs. metodansatsen eller rättshaveri. Så här inleds rapporten från Harvard Law School:

Last year, a journalist asked Dale Cox, then the District Attorney of Caddo Parish, Louisiana, about the wisdom of the death penalty in light of the recent exoneration of Glenn Ford, a man who spent thirty years on death row for a crime that he did not commit.1 Cox told the reporter: “I think we need to kill more people.”2 “Revenge,” he said, “brings to us a visceral satisfaction.”3 Between 2010 and 2015, Cox alone secured one-third of Louisiana’s death sentences.

Texten kommer från ett tidigare inlägg som rekommenderas: Män som stirrar på hundar - om story telling, epistemisk vaksamhet och tystnadens konformism

Om man accepterar forskning om hur minnet funkar (Addis, Bartlett, Gallistel, Schacter, liksom Dr Konnikovas, professor Pfaffs liksom Harvard Law School slutsatser förstår man att något är fel i i kulturen på myndigheter.

Den sannolika förklaringen är att personalen vid olika myndigheter inte förlitar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet, utan på metoder som aldrig gått att validera, d.v.s subjektiva bedömningar. Det får negativa konsekvenser för samhället.

För synliggöra det som skedde i Kevin-fallet köpte Sveriges television in en serie - Fallet - som producerats av Dan Josefsson, mest känd för att vara den sista i raden av journalister att granska det som till slut blev rättshaveriet SOU 2015:52. Programmet inkluderar diskussioner mellan olika individer.

I ena ringhörnan: Dan Josefsson, journalist, Leif GW Persson, professor i kriminologi, Thomas Olsson, jurist-konsult/advokat. Josefsson gjorde ett bra kompletterande grävjobb som möjliggjorde frikännande av Quick och uppmärksamheten kring rättshaveriet. Men Josefsson blev också lite övermodig (läs intervju med Daniel Kahneman) och gav sig i kast med att skapa en förklaringsmodell. Det funkade inte.

Dr Persson har figurerat i TV i frågor som rör brott och en hel del annat. Han har också skrivit böcker där han inte bara beskriver Palmemordet utan även Kevin-fallet. Det verkar som att gärningspersonen var känd hela tiden men att polisen av någon anledning valde att inte agera.

Thomas Olsson är juristkonsulten som följde upp Josefssons granskning - skrev Quicks överklagande till högsta domstolen.

I den andra ringhörnan återfinner vi Göran Lambertz, stjärnjurist i högsta domstolen. Lambertz är kompis med åklagaren Christer van der Kwast och gjorde sig ökänd genom att försöka förklara sannolikhet för en docent i matematisk statistik. I kid you not!

van der Kwast hade i sin strävan att bevisa att Quick var en massmördare anlitat Sven-Åke Christianson, professor i psykologi. Dr Christiansen framförde då och nu en obskyr teori som baseras på Sigmund Freuds (1856-1939) idéer och raffinerats av psykoterapeuten Margit Norell: att bortträngda minnen, speciellt från barndomen, går att återskapa. Notera att Socialstyrelsen vitsordat denna ansats.

På sociala medier kan man läsa att folk pekar finger åt professor Christianson, som tydligen även engagerats för att tillämpa Norells teorier på Kevinfallet (stackars barn). Utan eftertanke är kritiken korrekt; Christianson använder ju inte den etablerade bilden av hur minnet funkar, utan Norrells övertygelse som går tillbaka till Freud. Det är ju helt galet!

Men kan Christianson ansvara för självständiga domares besluta?

Det är ju en verkligt knepig fråga. Men värt att notera: forskningen är fri. Det vimlar av knasiga idéer vid samtliga svenska universitet och högskolor. Men det betyder inte att var och en av dem går att validera. Christianssons/Norells hypoteser är en av dessa.

Domstolspersonal gör som regel en poäng om att de är helt självständiga. De ansvarar således var och en för alla sina beslut.

Och för många är juridik mer konkret jämfört med psykologi.

Förvisso har professor Christianson lierat sig med en sekt som ligger närmare juridiken än psykologin, men hur avvikande hans idéer än är går ju inte att attribuera domstolspersonalens beslutsfattande och ansvar på honom.

Dan Josefsson publicerade följande på sin Facebooksida:

HG Storm gör en riktigt bra analys av bl a vilka som bär ansvar för att Kevinutredningen löpte amok (Det handlade om kritik mot psykoterapi och den psykolog som juristkollektivet använt som expert i olika sammanhang).

Jag svarade :

Confirmation/shared information bias. Dan, du är bra på att beskriva men att peka finger är, och kommer aldrig bli, underlag för en förklaringsmodell.

Skälet är enkelt: förklaringsmodellen handlar inte om brister som kan hänföras vetenskapen psykologi utan brister beträffande juridikens metodik (retorik) och val av vittne som passade juristernas syfte. Och om att vara övernitisk (Harvard Law School, Svensson, Pfaff och Timbro). Minns (om du kan återskapa informationen från texten ovan?) att det var domstolsperonalen själv som avvisade vetenskap till förmån för vittnesmål i den rättskandal som beskrivits i SOU 2015:52.

Dan Josefsson ville [förstås] inte resonera om detta. Men det behövdes inte eftersom jag lite oväntat fick stöd av Germund Hesslow, professor i associativt lärande vid medicinska fakulteten, Lunds universitets:

Peka finger"!!!??? Vad är det för sätt att beskriva upprättelsen av två personer som tvingats leva med den ohyggliga skammen och misstanken att de mördat ett litet barn?

Redan 1996, dvs. för 21 år sedan, gav Heslow i texten Humbug om bortträngda minnen läsaren en orientering om animal magnetism, primalskrik och hur psykoterapi förväntas kunna inducera falska minnet:

Det går inte att bevisa att bortträngning aldrig kan förekomma, men det finns inga vetenskapliga belägg för fenomenet och det är dessutom en ganska långsökt idé. Hjärnan är ett ändamålsenligt organ och en av dess viktigaste funktioner är att memorera farliga ting för att dessa skall kunna undvikas i framtiden.

Uppenbarligen har juristkollektivet ignorerat professor Hesslows artikel, som ju är konsistent med Bartlett (1932), Schacter och Addis (2007) och (sGallistel (2017), CNS Symposium).

Not. Under min turné förra året med föreläsningen Mår vi verkligen dåligt på jobbet? ett forskningsperspektiv, träffade jag domstolspersonal som mådde dåligt på jobbet. Beskrivningen som sannolikt utgör förklaringen överensstämmer med det jag skrivit ovan.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).