[Ytterligare] ett fall där myndighetspersonal konspirerar med en mamma för att isolera ett barn från sin pappa. Lunds tingsrätt

Under våren fick jag ett mail från en bekant vars kompis – en pappa – hamnat i trångmål i form av en vårdnadstvist, dvs. interaktion mellan (1) en förälders krav på egen makt och kontroll över gemensamma barn och (2) myndighetspersonal som faciliterar mammors krav genom applicering av en [juridisk] princip som kallas moderspresumtionen (Mater semper certa est). Vårdnadskonflikt är en manifestering av relationsaggressivitet som är typiskt kvinnlig och som förklaras av mental ohälsa. Socialtjänsten hade noterat att mamman utövat fysiskt våld mot barnet samt att han helst ville bo med sin pappa. Forskning visar att barn som växer upp med pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med barn som växer upp med mamma. Trots detta valde personalen inom socialtjänsten att rekommendera domstolspersonalen att bekräfta mammans krav på ensam makt och kontroll. Ylva Teurneu, anställd vid Lunds tingsrätt, tillämpade moderspresumtionen. Därmed förlorade barnet den viktiga täta och nära kontakten med pappa. 14 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige), MobilePay (Finland) eller Wise.

Under våren fick jag ett mail från en bekant vars kompis – en pappa – hamnat i trångmål i form av en vårdnadskonflikt. Från de föregående fallen är det känt att forskning och beprövad erfarenhet visar:

• att vårdnadskonflikter är en kvinnlig konflikt som förklaras av relationsaggressivitet som är typiskt kvinnlig (Crick & Grotpeter, 1995; Hyde, 2005) och sin i sin tur förklaras av mental ohälsa, t ex. hög grad av neuroticism eller borderline personality disorder (Emotionellt instabilt personlighetssyndrom på svenska) (Bailey och Grenyer, 2013; Ode et al. 2009; Scheirs och Bok, 2007; Weisberg et al. 2011; Zalewski et al. 2014).
  
  
• att personal inom socialtjänsten typiskt coachar mammor till vårdnadskonflikter (fallstudier, som presenterats på denna vetenskapsblogg).
  
  
• att domstolspersonal typiskt (75%) diskriminerar barns papparelation (Kartläggningar av svenska domstolar och Svea hovrätt (Statistik från Svea hovrätt 1990 – 2001; 2004; 2007) (Elfver-Lindström, 1999; Schiratzki, 2008; Österberg, 2004).
  
  
• att en betydande del av barns emotionella och social anpassning samt kognitiva utveckling, dvs. det som kallas exekutiva funktioner (Ardila, 2008; Barkley, 2001; Diamond, 2013; Diamond et al. 2011; Jurado och Rosselli, 2007), sker under 4 – 5 första levnadsåren (t ex. Baumrind, 1966; Hart och Risley, 1995; Farran och Formby, 2011).
  
  
• en särskild positiv effekt av papparelationen på barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling; barn som växer upp med båda föräldrarna eller med pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med barn som växer upp med mamma (LaFlamme et al. 2012; Vieno et al. 2009; Österberg, 2004):

  “En sammanställning av 28 undersökningar om pappa-frånvarons effekter på barns kognitiva förmåga (Shinn, 1978), indikerar att pappa-frånvaro som en funktion av skilsmässa är negativt relaterad till intellektuell kompetens hos barn; vilket även påvisats i tidigare studier (Blanchard & Biller, 1971; Crescimbeni, 1965; Ferri, 1976; Hetherington et al., 1978, 1982; Radin, 1976; Radin et al., 1994; Santrock, 1972; Sutton–Smith et al., 1978). Shinn (1978) menar att resultaten av sammanställningsstudien är konsistent med hypotesen att barns interaktion med föräldrarna formar en plattform för kognitiv utveckling, och att en minskning av denna interaktion hämmar den kognitiva utvecklingen” (s. 2).

• att kvinnors relationsaggressivitet, typiskt som funktion av hög grad av neuroticism och borderline personality disorder, ökar risken för:
  
  
  • peregrinering (att återkommande flytta) vilket Münchhausen by proxy, en mental störning hos kvinnor där barnen som regel kommer till skada.
    
    
  • Executive dysfunktion (adhd) (Barkley, 1997; Douglas, 1972; Elliott, 2003; Guilford, 1972).
    
    
  • antisocialt beteende läggs under 4 – 5 års ålder (Calkins och Keane, 2009; Moffitt et al. 2001).
    
    
  • föräldraalienation (parental alienation disorder) Bernet, 2008; Bernet m fl. 2010; Kruk, 2015; Rand, 1997 a, b, 2011; Seltzer & Brandreth, 1994; Warshak, 2014,2015).

Nyligen skrev Gary Drevitch följande i tidskriften Psychology Today:

“Fathers have long been seen as the less important parent. In Do Fathers Matter?, Paul Raeburn marshals a slew of evidence against this misconception, proving that dads deliver even more than many of us imagined” (Parenting: pop Psychology).

I somras presenterade Edward Kruk en artikel om barns fjärmande från en förälder efter påtryckningar från konfliktföräldern: Recent Advances in Understanding Parental Alienation. Utgångspunkten var ett par publikationer signerade Dr Richard Warshak, vars målgrupp var forskare, kliniker samt familjeadvokater:

“Parental alienation is a mental condition in which a child, usually one whose parents have been engaged in a high conflict separation, allies him or herself with an alienating parent and rejects a relationship with the other parent without legitimate justification”.

Dr Warshak menar att det är viktigt att tidigt bryta den pågående alieneringen, dvs. sätta press på konfliktföräldern (oftast mamman), så att barn kan återförenas med den alienerade föräldern (oftast pappan). Och även om Bernet et al misslyckades med att få med PAD i DSM-V katalogen, så menar Dr Warshak att det redan finns två diagnoskategorier som beskriver barn som drabbats av alieneringen:

• Parent-Child Relational Problem och
  
  
• Child Affected by Parental Relationship Distress.

Kruk avrundar:

“For the child, the biopsychosocial-spiritual effects of parental alienation are devastating. For both the alienated parent and child, the removal and denial of contact in the absence of neglect or abuse constitute cruel and unusual treatment. Adversarial court processes often add salt to the wound of both parents and children. This new research dispelling parental alienation fallacies thus represents a call to action. As a form of child maltreatment, parental alienation is a serious child protection matter as it undermines a basic principle of social justice for children: the right to know and be cared for by both of one's parents”.

Warshak listar och 10 feltänk när det gäller föräldraalienation:

1. Children never unreasonably reject the parent with whom they spend the most time,
   
   
2. Children never unreasonably reject mothers,
   
   
3. Each parent contributes equally to a child’s alienation,
   
   
4. Alienation is a child’s transient, short-lived response to the parents’ separation,
   
   
5. Rejecting a parent is a short-term healthy coping mechanism,
   
   
6. Young children living with an alienating parent need no intervention,
7. Alienated adolescents’ stated preferences should dominate custody decisions,
   
   
8. Children who appear to function well outside the family need no intervention,
   
   
9. Severely alienated children are best treated with traditional therapy techniques while living primarily with their favored parent,
   
   
10. Separating children from an alienating parent is traumatic.

2010 träffade jag sir Rutter på en konferens arrangerad på Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) i Stockholm. Konferensens tema var antisocialt beteende och hur man stävjar detsamma – få barn att anpassas emotionellt och socialt. Man hade också ett förutbestämt tema: att läskunnighet skulle vara lösningen på problemet. Rutter ändrade scenen och avvisade detta påstående. Ingen lyssnade.

Senare, vid kafferasten, stod Rutter ensam mitt på golvet. Ingen vågade eller ville gå fram och tala med honom. Med minnet från CHILD-projektet och min magisteravhandling fick jag känslan att Rutter sagt det som ingen ville höra och att han därför blivit lite persona non grata.

Eftersom jag visste att min handledare skrivit en rekommendation på baksidan av Dunedinstudien som Rutter varit delaktig i, stegade jag fram till Rutter och presenterade mig som tidigare student till vad jag antog var hans vän och kollega. Rutter verkade gilla min ansats.

Vi diskuterade konferensens tema, att läskunnighet skulle hämma antisocial beteendeutveckling. Ingen av oss trodde det och jag berättade om resultatet från min magisteravhandling. Rutter frågade om jag publicerat, dvs. publicerat i någon vetenskaplig tidskrift. Det hade jag inte och Rutter ansåg att det var synd för resultatet var “right on the money”. Men Rutter lade till att det också var en politisk het potatis.

Men juristkollektivet har svårt att agera rationellt. Det hänger samman med att deras utbildning saknar vetenskapsmetodik. Istället tränar de retorik och på att anpassa två motsägelsefulla diskurser till de olika presumptioner som styr verksamheten, t ex. objektivitets-, omedelbarhets- och moderspresumptionen.

• Objektivitetsprincipen menar att en jurist kan försätta sig i ett tillstånd av objektivitet. Vetenskapen har avvisat den hypotesen.
  
  
• Omedelbarhetsprincipen kom till för att minska kostnaderna. Istället för att parterna lägger fram bevis, ska saken avgöras genom muntliga framställningar baserade på episodiska minnen.
  
  
• Moderspresumptionen – Mater certa semper est – infördes 1950 och innebär att man åtminstone med säkerhet vet vem mamman är. Effekten blir diskriminering av papparelationer vilket leder till att barn tappar sin emotionella och sociala anpassning och kognitiva utveckling.

Vad händer när man avvisar fakta till förmån för episodiska minnen? Det är känt att episodiska minnen saknar tillförlitlighet:

“Eftersom framtiden inte är en exakt upprepning av det förflutna kan simulering av framtida episoder kräva ett system som kan dra nytta av det förflutna på ett sätt som flexibelt extraherar och rekombinerar element från tidigare upplevelser konstruktivt snarare än ett reproduktionssystem” (Schacter & Addis, 2007, s. 774).

För att förstå hur knasigt det här kan bli kan man ta en titt på ett par intressanta fall respektive utspel från jurister.

2015 publicerades Bergwallrapporten (SOU: 2015: 52) som beskriver ett betydande rättshaveri. [Minst] nio personer anställda som åklagare (Christer van der Kwast) och dömare (8) hade diktade ihop en berättelse om att en person intagen på rättspsyk i Säter skulle vara en massmördare (Josefsson, 2013). En i personalen vid en tingsrätt krävde till och med att man inte skulle använda bevis!?

“Målsägandena yrkade att [psykologvittnet] skulle föreläggas att avge ett skriftligt sakkunnigutlåtande vilket tingsrätten, rådmannen Kristina Almqvist, avslog med motiveringen att det inte framkommit skäl som motiverade att ett skriftligt sakkunnigutlåtande inhämtades” (SOU 2015:52, s 536).

Efter att pappan och jag kommit överens om att jag skulle agera expertvittne i den vårdnadskonflikt som mamman initierat, växlade vi referenser. I det material som pappan skickade mig fanns en så kallad vårdnadsutredning. Det är en sammanställning av intervjuer som genomförs av personal vid socialtjänsten. Vårdnadsutredningens slutsats ska vara underlag för det beslut om vårdnad och boende som sedan fattas av domstolens tjänstehen. I vårdnadsutredningen står nedtecknat:

• att sonen helst ville bo hos papp
• att han angivit att mamman varit fysiskt våldsam mot honom mer än en gång.

Dessa uppgifter borde innebära att personalen inom socialtjänsten anmälde mamman för barnmisshandel. Men personalen vid socialtjänsten gick på tvärs mot forskning, barnets önskan och sin egen analys. Istället vitsordade de moderspresumtionen:

• att den relationsaggressiva och fysiskt våldsamma mamman skulle ges egen makt och kontroll över barnet. Som motivering skriver personalen i rapporten, apropå vetenskapsmetodologi, att de suttit och pratat ihop sig!?

Liksom Tage Danielsson i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ber oss stanna upp och tänka efter, ber jag läsaren göra detsamma. Tänk om ett gäng forskare presenterade nya rön, upptäckten av en ny planet eller en medicin mot malaria, och berättade att resultatet kommit av att de suttit och pratat ihop sig utan referenser till tidigare forskning på området. Det verkar orimligt, eller hur? Men varför accepteras den metoden i frågor som rör barns framtid, eller bland jurister generellt?

Det är klart man blir förvånad, men jag sammanställde ändå en promemoria (PM) som inkluderade 39 referenser enligt den akademiska principen om transparens (se appendix). PM:et presenterades vid den sammankomst som skedde i Lunds tingsrätt för att avgöra barnets framtid. Det betyder att alla parter hade tillfälle att ställa frågor om varje referens för att skapa sig en bild av den forskning jag samlat ihop. Det är ju viktigt att påpeka att jag var den enda sakkunniga i lokalen. Personalen som skulle avgöra fallet hade ju bara en yrkesutbildning i juridik. Men det fanns kanske saker som gått mig förbi eller som inte redovisades, vad vet jag?

Pappans ombud intervjuade mig ganska länge, men kunde ställt fler frågor tycker jag. Sannolikt påverkades ombudet av den ovälkomna stämningen (klimatet) i lokalen. Det var uppenbart att domstolspersonalen inte ville ha experter som rubbade deras arbetssätt och prominens.

Men redan innan förhandlingen startade, när jag, pappan och hans ombud träffades för att äta lunch, flaggade ombudet lite oroligt för vikten av att inte reta upp “rätten”.

Observera att rätten inte syftade på lunchrätten framför oss utan på domstolspersonalen. Jag har nämnt det tidigare: genom någon form av dissociering uppger inte domstolspersonalen sig själva i rapporten, tar personligt ansvar för sina beslut, utan tillskriver beslutet till hela arbetsplatsen. Följaktligen kan det därför i ett protokoll stå: tingsrätten anser, fastän alla vet att det är en enskild tjänstehens personliga åsikter som dryftas. Mycket märkligt, och kanske farligt, ur ett samhällsperspektiv? Överensstämmelsen med sektbeteenden är stor.

Tillägg (19 oktober 2015): som av en händelse skriver Britta Svensson om domstolskulturen i Expressen Högsta domstolen har fått mer makt (Högsta domstolen):

“De 16 domarna i Högsta domstolen har titeln justitieråd och odlar traditionellt en oåtkomlig, von oben-attityd där allt som behöver sägas finns i deras domar”.

Observera att det som sker i Högsta domstolen smittar av sig på lägre rankande jurister. Om personalen i Högsta domstolen har en von Oben-attityd: då finns den garanterat representerad i lägre insatser: hov- respektive tingsrätt.

Under förhandlingen blev jag också attackerad av mammans biträde. Hen ville ifrågasätta min välrenommerade magisteravhandling i socialpsykologi som visar att papparelationen är avgörande för barns anpassning och utveckling och som vitsordats av barnpsykologins fader Sir Michael Rutter.

Biträdets attack skedde genom att fokusera på hur många poäng avhandlingen omfattade. I samband med sin poängfråga gjorde hon också en grimas: ansiktet inklusive munnen liksom skrynklades ihop till en diagonal. Som av händelse skrev jag min kandidatavhandling i psykologi om facial feedback, samspelet mellan ansiktsaffekter och emotioner (Österberg, 2001). Biträdets ansikte formade ett så kallat mikrouttryck av som indikerade någon form av inre konflikt - kognitiv dissonans (Festinger, 1957, 1961).

Det mammans biträde, och andra som genomgått yrkesutbildningen för jurister, inte verkade förstå är att psykologi till skillnad från juridik baseras på vetenskaplig metod.

Mammans biträde gjorde en del andra märkliga saker. Hon ringde upp mig veckan innan förhandlingen. Uppenbarligen för att provocera. Ty, när jag avvisade henne med hänvisning till pågående arbete (vilket jag lärt mig genom en tidigare kommunikation med den förre föreståndaren för Lunds tingsrätt, Ralf G Larsson (återkommer till honom nedan)), skickade hon ett brev till personalen i tingsrätten med något som mest liknade ett förtal mot mig. Biträdet, som sannolikt genomgått yrkesprogrammet för jurister, borde rimligen ha kännedom om hanteringen av arbetsmaterial?

Ylva Teurneu, för dagen högst ansvarige tjänstehen, ställde inte heller en enda fråga till mig om den forskning jag presenterade om föräldrarelationens betydelse för barns anpassning. Min presentation borde ju varit det viktigaste underlaget för hennes kommande beslut. Domstolspersonal har ju en lagstadgad skyldighet:

• att vara objektiv (se Bergwallrapporten, sammanfattningen sidan 18).
  
  
• att ta hänsyn till barnets bästa (Föräldrabalken).
  

Tyvärr lär sig domstolspersonal ytterligare en princip som infördes 1950: Moderspresumptionen (Mater certa semper est). Notera att den principen går på tvärs lagen om Barnets bästa vilket förklaras av forskning.

Teurneu beordrade mig istället att svara på biträdets polemiska fråga om hur många poäng man får för en magisteravhandling i ett vetenskapligt ämne som psykologi, liksom för att tala om att en kandidatexamen från yrkesprogrammet i juridik minsann inte ska ifrågasättas av någon med ett par kandidatavhandlingar, magisteravhandlingar och en doktorstitel i ett vetenskapsämne. Var detta ett exempel på det Britta Svensson kallar von-Oben-attityd?

Paradoxen är att Teurneu är medlem och kassör i Domarakademin, vars syfte just är det jag gjorde: förkovra jurister:

“Domarakademin har till syfte att vidareutbilda domare och andra yrkesverksamma jurister. Detta sker framför allt genom seminarier inom olika rättsområden. Hittills har ett hundratal sådana seminarier anordnats. Stiftelsen ger även ut handböcker för domare och andra yrkesverksamma jurister”.

I domarakademin figurerar även Ralf G Larsson i rollen som vice ordförande. Larsson är före detta avdelningsföreståndare (lagman på juridiska) för Lunds tingsrätt och därmed med viss sannolikhet Ylva Teurneu närmaste f d överordnade.

Larsson och jag hade lite mail- och telefonkontakt för några år sedan. Saken gällde en påstådd kartläggning som vid det här laget nått mytologisk status.

En pappaorganisation hade anklagat personalen vid Lunds tingsrätt för att inte uppfylla sin lagstadgade skyldighet att agera objektivt när de dömer i tvister som rör barns vårdnad och boende. Pappaorganisationen menade att personalen alltid ger mammor vårdnaden. Larsson, som gick i det berömda, svarade dels med att genomföra en egen kartläggning, dels genom att gå till verbal attack, så kallad defensiv argumentation, mot sina kritiker - papporna. Eller, han påstod att han gjorde en utredning. Det föll sig nämligen så att Larsson vägrade visa upp det underliggande materialet (“Detta är ren bullshit, Sydsvenskan; Vill inte! säger lagman i Lunds TR). Larsson agerande var och är förstås löjeväckande.

Not. Defensiv argumentation indikerar att man förstår att man gjort fel men inte accepterar ansvaret.

I egenskap av doktorand i psykologi vid anrika Lunds universitet ansåg jag mig ha rätt kompetens för att granska Larssons kartläggning. Fanns den över huvud taget?

När jag mailade honom för att få tillgång till rådatan och hans påstådda sammanställning svarade inte Larsson på mailet utan ringde upp. Eftersom jag inte hade telefonen i närheten såg eller hörde jag inte att det ringde. Jag kunde dock via hitta se att samtalet kom från Larssons privata mobil!?

Jag skrev till Larsson och påtalade att vår kommunikation borde ske brevledes.

Då tappade Larsson humöret ytterligare en gång och krävde att få veta namnet på min handledare. Huga! Larsson ringde åter upp mig – en kväll i maj – åter från sin privata telefon och försökte hålla regelrätta förhör. Riktigt surrealistiskt och obehagligt.

Kan det också vara så att Larssons ledarstil levde kvar och påverkade situationen när pappans ombud bad mig redogöra för forskning om barns anpassning och utveckling?

Med utgångspunkt från just forskning är det sannolikt, men samtidigt är omöjligt att bekräfta.

Vad blev då Teurneus beslut?

Jo, hon lämnade pojkens påstående om mammans våldsamhet och internationell forskning, mitt presentation och 39 forskningsreferenser, därhän. Istället följde hon den kultur som förvaltats av Larsson och dömde bort den lille pojkens så viktiga papparelation; den av socialtjänsten dokumenterat våldsamma mamman gavs ensam vårdnad, d.v.s. det som är konsistent med moderspresumtionen (Mater semper certa est) och som domstolskollektivet tvingas följa för att undvika dåligt vitsord av kollegorna – konformism.

Epilog. Ett extremt exempel från Frankrike.Flicka bodde i två år i sin mammas bagagelucka (DN):

“I förhör har Rose-Marie sagt att hon hållit flickans existens hemlig från barnets far. Hon ska ha fött barnet på egen hand och sedan gömt henne i bakluckan på sin bil. Flickan bedöms vara mellan 15 och 23 månader gammalt, men vare sig hennes vikt, längd eller mentala utveckling är i fas med hennes ålder. Exempelvis kan hon inte alls prata” (Questions for mother who kept 'secret baby' in car boot for over a year, Telegraph).

Låt oss återvända till Bergwallrapporten avslöjades den dysrationalitet som råder inom domstolsväsendet.

När Expressens Karin Sörbring frågade Thomas Olsson (då blivande ombud för Sture Bergwall): – Men när du först läste domarna trodde du också att han var skyldig?

Svarade Olsson: – Ja, så som domarna var skrivna verkade de vara riktiga. Det var uppenbart att Sture Bergwall var skyldig och jag hade svårt att se vad man skulle kunna göra åt situationen ... (Thomas Olsson: “Folk bröt bekantskapen”).

Så som domarna var skrivna. Det betyder att någon eller några gjort sig besväret att utforma texten så att den skulle verka trovärdig (betänk likheten mellan narration och verbet att narras). Är det atypiskt eller typiskt?

Nyligen skrev vetenskapsjournalisten Dr Maria Konnikova om ett fall som beskriver vad som händer om man inte begär referenser. 1971 genomförde den världsberömde professorn i socialpsykologi vid Stanforduniversitetet Dr Philip Zimbardo det så kallade Fängelseexperimentet. Syftet med studien var att undersöka på vilka premisser en individ de-individueras att acceptera att begå våldshandlingar mot en medmänniska och vilken prevalens ett sådant beteende har. Studiens resultat pekar på att människor som söker sig till såna här jobb - olika typer av vaktjobb inklusive polisyrket där uniformering är typisk - gillar lite hårdare tag, dvs. en kollektivistisk läggning. Alltså: det gäller inte alla, ty på samma premisser tar individualister ett steg tillbaka vid liknande situationer (Gladwell, Outliers - the story of success).

På grund av uppmärksamheten kring fängelse-experimentet bjöds Dr Zimbardo att vittna om studien inför den Amerikanska kongressen. Och precis som när Dr Christiansson fick chansen bredde Dr Zimbardo på lite (eller snarare mycket). Det som är känt om studien är det som framkom under förhören men som inte är sant Maria Konnikova, The Real Lesson from the Stanford Prison Experiment, The New Yorker.)

Dr Daniel Kahneman menar att ett av de största problemen i dagens samhälle är övertro på den egna förmågan ‘What would I eliminate if I had a magic wand? Overconfidence’.

I sammanfattningen av Thinking fast and Slow (Kahneman, 2011) på engelska wikipedia, står följande om beslutsfattande:

“Kahneman uses heuristics to assert that System 1 thinking involves associating new information with existing patterns, or thoughts, rather than creating new patterns for each new experience. For example, a child who has only seen shapes with straight edges would experience an octagon rather than a triangle when first viewing a circle. In a legal metaphor, a judge limited to heuristic thinking would only be able to think of similar historical cases when presented with a new dispute, rather than seeing the unique aspects of that case. In addition to offering an explanation for the statistical problem, the theory also offers an explanation for human biases” (Wikipedia).

1956 publicerades en av de första vetenskapliga studierna om sekter - When Prophecy Fails - och en ny upplaga kom så sent som 2008. Författarna var tre socialpsykologer vid bland annat anrika Stanforduniversitetet: Dr Leon Festinger, Dr Henry Riecken och Dr Stanley Schachter. Boken handlar om konformism och hur personer som märker att de faktoida föreställningarna inte funkar agerar när de blir ifrågasatta. Bokens inledning i repris:

“A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts and figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to ser your point (s. 3)”.

Paradoxen är att följande står i Bergwallrapporten:

“Vi vill framhålla vikten av att domstolar alltid behåller ett självständigt förhållningssätt till parterna och att domstolarna utövar processledning med särskilt beaktande av den enskildes rättssäkerhet och en strävan efter bästa möjliga bedömningsunderlag. Såvitt gäller domstolens ansvar för utredningens fullständighet ansluter vi oss till Straffprocessutredningens förslag (SOU 2013:17) som innebär en begränsning av domstolens materiella processledning och att svagheter i bevisningen i stället ska gå ut över åtalet och leda till att åtalet ogillas (s 21)”.

Förmodligen är det så att författarna till rapporten inte ens själva tror på den text de skrivit: att det på någon av arbetsplatserna inom domstolsväsendet går till på det sättet som beskrivs i citatet ovan. Det syns på rapportens längd - obegripliga 700 sidor. Ungefär som att någon kämpat med att måla över gammal rost, dvs. kämpat med egna kognitiva dissonansen.
Det är självklart att domstolspersonal måste ta personligt ansvar för varje beslut de tar. De gäller de åtta som skapade massmördaren Quick och det gäller kåren som helhet när det gäller vårdnadstvister.

Läsom nästa fall: Österberg (2015 b). [Ytterligare] ett fall där domstolspersonal konspirerar med en mamma för att isolera ett barn från sin pappa. Ett fall från Ångermanland

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige), MobilePay (Finland) eller Wise.

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | Twitter

Appendix - referenser som Ylva Teurneau valde bort i sin efterhandskonstruktion (Quickologi?)

Arbetsmiljöverket (2011). Hot och våld i skolan.

Rapport 2011:15.

Barnombudsmannen (2001). Båda är bäst, typ! Rapport till Regeringen.

Bergkvist, T. (2002). Familjevåld – deskriptiv litteraturstudie samt kvantitativ domstudie. Opublicerad kandidatuppsats i juridik. Juridiska institutionen, Uppsala universitet.

Bernet, W. (2008). Parental Alienation Disorder and DSM-V. The American Journal of Family Therapy, 36 (5), 349 — 366.

Bernet, W., von Boch-Galhau, W., Baker, A.J. L. & Morrison, S.L. (2010). Parental Alienation, DSM-V, and ICD-11. The American Journal of Family Therapy, 38 (2), 76 — 187.

Cacioppo, J.T. & Berntson, G.G. (1992). Social Psychological Contributions to the Decade of the Brain: Doctrine of Multilevel Analysis. American Psychologist, 47 (8). 1019-1028.

Crick, N. R., & Grotpeter, J. K. (1995). Relational aggression, gender, and social–psychological adjustment. Child Development, 66, 710 –722.

Darwin, C. (1859). On the Origins of Species.

Eisenegger, C., Naef, M., Snozzi, R., Heinrichs, M. & Fehr, E. (2009). Prejudice and truth about the effect of testosterone on human bargaining behavior. Nature, letters, 1-4.

Elfver - Lindström, E. (1999). Tvistiga vårdnads-, boende och umgängesmål. Socialstyrelsen.

Eriksson, Maria (2003). I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld [In the shadow of Daddy].

Festinger, L. (1957). A Theory of Cognitive Dissonance. Stanford University Press.

Gazzaniga, M.S., & Ivry, R.B., Mangun, G.R. (2002). Cognitive Neuroscience – The Biology of the Mind (2^nd ed.). Norton.

Gleitman, H., Gross, J. & Reisberg, D. (2011) Psychology (8th ^ed.).

Glynn, Laura M.; Davis, Elysia Poggi; Schetter, Christine Dunkel; Chicz-DeMet, Aleksandra; Hobel, Calvin J.; Sandman, Curt A. (2007). Postnatal maternal cortisol levels predict temperament in healthy breastfed infants. Early Human Development, Vol 83(10), 675-681.

Handlin, Linda; Jonas, Wibke; Petersson, Maria; Ejdebäck, Mikael; Ransjö-Arvidson, Anna-Berit; Nissen, Eva; Uvnäs-Moberg, Kerstin. (2009). Effects of sucking and skin-to-skincontact on maternal ACTH and cortisol levels during the second day postpartum—Influence of epidural analgesia and oxytocin in the perinatal period. Breastfeeding Medicine, 4(4), 207-220.

Hart, B. & Risley, T.R. (1995). Meaningful Differences in the Everyday Experience of Young American Children.

Hyde, J.S. (2005). The Gender Similarities Hypothesis. American Psychologist, 60, 6, 581–592.

Josefsson, D. (2014). Mannen som slutade ljuga. Lind & Co.

Kudielka, Brigitte M.; Hellhammer, D. H.; Wüst, Stefan. (2009). Why do we respond so differently? Reviewing determinants of human salivary cortisol responses to challenge. Psychoneuroendocrinology, 34(1), 2-18.

Labad, Javier; Vilella, Elisabet; Reynolds, Rebecca M.; Sans, Teresa; Cavallé, Pere; Valero, Joaquín; Alonso, Pino; Menchón, José Manuel; Labad, Antonio; Gutiérrez-Zotes, Alfonso. (2011). Increased morning adrenocorticotrophin hormone (ACTH) levels in women with postpartum thoughts of harming the infant. Psychoneuroendocrinology, Vol 36(6), 924-928.

T.E., Caspi, A., Rutter, M., Silva, M.A. (2001). Sex Differences in Antisocial Behavior: Conduct Disorder, Delinquency, and Violence in the Dunedin Longitudinal Study. Cambridge University press.

Nishitani, Shota; Miyamura, Tsunetake; Tagawa, Masato; Sumi, Muneichiro; Takase, Ryuta; Doi, Hirokazu; Moriuchi, Hiroyuki; Shinohara, Kazuyuki. (2009). The calming effect of a maternal breast milk odor on the human newborn infant. Neuroscience Research, 63(1), 66-71.

Oberlander, Tim F.; Grunau, Ruth; Mayes, Linda; Riggs, Wayne; Rurak, Dan; Papsdorf, Michael; Misri, Shaila; Weinberg, Joanne. (2008). Hypothalamic-pituitary-adrenal (HPA) axis function in 3-month old infants with prenatal selective serotonin reuptake inhibitor (SSRI) antidepressant exposure. Early Human Development, 84(10), 689-697.

Pickford, M. (2006). Paleoenvironments, Paleoecology, Adaptations, and the Origins of Bipedalism in Hominidae. In H. Ishida, R. Tuttle, M. Pickford, N. Ogihara & M. Nakatsukasa (eds.) Human Origins and Environmental Backgrounds (pp. 175-196). Springer Science - Business Media, Inc.

Pinker, S. (2011a). The Better Angels of Our Nature: Why Violence has declined. New York, Penguin books.

Pinker, S.A. (2011b). Taming the Devil within Us. Nature, 478, 309-311.

Rosenberg, T. (2013). The Power of Talking to Your Baby. New York Times, April 10 (länk).

Schachter, D.L. Addis, D.R. (2007). The Cognitive neuroscience of constructive memory: remembering the past and imagining the future. Philosophical transactions of the Royal Society, 362, 773-786.

Schiratzki, J. (2008). Mamma och pappa inför rätta.

Seltzer, J.A., & Brandreth, Y. (1994). What Fathers Say About Involvement With Children After Separation. Journal of Family Issues, 15, 49 - 77.

Shaw, J. & Porter, S. (2014). Constructing Rich False Memories of Committing Crime. Psychological Science, 1–11.

Stenius, Fredrik; Theorell, Tores; Lilja, Gunnar; Scheynius, Annika; Alm, Johan; Lindblad, Frank. (2008). Comparisons between salivary cortisol levels in six-months-olds and their parents. Psychoneuroendocrinology, 33(3), 352-359.

Straus, M.A. (1979). Measuring intrafamily conflicts and violence: the Conflict tactics (CT) scale. Journal of Marriage and the family, 75-89.

Thornton, A. J. V., Graham-Kevan, N., Archer, J. (2012). Prevalence of women’s violent and nonviolent offending behavior: A comparison of self-reports, victims’ reports, and third-party reports. Journal of Interpersonal Violence, 27 (8), 1399-1427.

Wallas, A.R. (1858). On the Tendency of Varieties to Depart Indefinitely From the Original Type.

Zaremba, M. (2015). Därför försvann Ellens Pappa. DN.

Österberg, P. (2004). Kan ungdomars emotionella relationer till sina föräldrar förklara samband som finns mellan föräldrars skilsmässa och intern och extern samt skolmässig anpassning hos ungdomar? Opublicerad Magisteravhading i socialpsykologi, institutionen för psykologi, Mälardalens högskola.