[Ytterligare] ett fall där myndighetspersonal konspirerar med en mamma för att isolera ett barn från sin pappa. Lunds tingsrätt

Under våren fick jag ett mail från en bekant vars kompis - en pappa - hamnat i trångmål i form av en vårdnadstvist, dvs. interaktion mellan (1) en förälders krav på egen makt och kontroll över gemensamma barn och (2) myndighetspersonal som faciliterar mammors krav genom applicering av en [juridisk] princip som kallas moderspresumtionen (Mater semper certa est). Vårdnadskonflikt är en manifestering av relationsaggressivitet som är typiskt kvinnlig och som förklaras av mental ohälsa. Socialtjänsten hade noterat att mamman utövat fysiskt våld mot barnet samt att han helst ville bo med sin pappa. Forskning visar att barn som växer upp med pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med barn som växer upp med mamma. Trots detta valde personalen inom socialtjänsten att rekommendera domstolspersonalen att bekräfta mammans krav på ensam makt och kontroll. Ylva Teurneu, anställd vid Lunds tingsrätt, tillämpade moderspresumtionen. Därmed förlorade barnet den viktiga täta och nära kontakten med pappa. 50 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Under våren fick jag ett mail från en bekant vars kompis - en pappa - hamnat i trångmål i form av en vårdnadskonflikt, dvs. interaktion mellan (1) en förälders krav på egen makt och kontroll över gemensamma barn och (2) myndighetspersonal som faciliterar mammors krav genom applicering av en [juridisk] princip som kallas moderspresumtionen (Mater semper certa est).

Den beskrivna situationen kan verka banal, men varje år tvingas ett stort antal barn avstå sin papparelation på grund av mammors vårdnadskonflikt. De senaste 10 åren har jag fått den här typen av frågor från pappor eller anhöriga till pappor som hamnat i trångmål genom vårdnadstvist (n>100). Skälet är att jag för ca 15 år sedan gjorde en studie som handlade om associationen mellan barns känslomässiga relation till respektive förälder och deras emotionella och sociala anpassning och kognitiva utveckling (Österberg, 2004).

Det började med ett pm i specialpedagogik där jag lät 4 lärare skatta 96 10-åringars interna och externa anpassning samt kognitiva utveckling. Därefter fick lärarna ange barnens föräldrars civilstånd. Resultatet, som beräknades med t-test, visade att barn som växer upp med skilda föräldrar har sämre anpassning och utveckling jämfört med barn som växer upp med båda föräldrarna. Resultatet visade sig också att effekten av skilsmässa skiljer sig mellan pojkar och flickor (Österberg, 1999).

Parallellt med denna studie i specialpedagogik hade jag för min kandidatavhandling i psykologi genomfört en experimentell studie i emotionspsykologi (Österberg, 2001). I nästa steg, magisteravhandlingen, blev det naturligt att smälta samman dessa spår.

Jag blev inbjuden till ett psykologiforskningsprojekt vid Mälardalens högskola där man undersökte olika aspekter på barns anpassning och utveckling (C.H.I.LD.). Projektet var tänkt att fokusera på föräldra-barnrelationens betydelse men projektledarna, en psykolog och hans fru - professor i pedagogik - var biased och viktade projektet mot mamma-barnrelationens betydelse. En av projektledarna var mycket inspirerad av barnpsykiatrikern sir Michael Rutter, även kallad barnpsykologins fader. Han ville att jag skulle ta intryck av Dr Rutter som studerat antisocialt beteendeutveckling. När jag påbörjade arbetet med min magisteravhandling i socialpsykologi hade sir Rutter tillsammans med några andra publicerat en longitudinell studie om antisocial beteendeutveckling. Den så kallade Dunedin-studien. Den visar att grunden för emotionell och social anpassning, eller dess motsats - antisocialt beteende - grundas i hemmet under de första levnadsåren (Moffitt et al. 2001). Det är konsistent med utvecklingspsykologisk forskning (Baumrind, 1996; Calkins och Keane, 2009; Hart & Risley, 1995).

Gleitmen et al. om Dr. Diana Baumrinds forskning:

Other kinds of differences between parents also powerfully shape the developing child. Some parents are strict,others less so;some are anxious and others not;some explain their instructions (“Go to bed so that you will feel better tomorrow”) and others just assert their authority (“Go to bed!”).Across this diversity,though,researchers propose that parenting styles can be largely described in terms of just two dimensions (Maccoby & Martin,1983). First,parents differ in how accepting they are of their children,and,with that,how responsive they are to the child’s actions or needs.Second,parents differ in how demanding or controlling they are of their children’s behavior.Putting these two dimensions together,we can think about parenting styles as being divided into four broad types. ...

Authoritarian parents brandish parental power; permissive parents abdicate it. A third approach lies between these extremes: Authoritative parents (high on both responsiveness and demandingness) exercise their power but also accept the reciprocal obligation to respond to their children’s opinions and reasonable requests. These parents set down rules of conduct and enforce them,assign chores,and expect mature behavior. But they also spend time teaching their children how to act appropriately, encourage independence,and allow a good deal of verbal give and take (Psychology, Gleitman m fl, 2011, s.569).

I hem där det finns en låt-gå-attityd eller toppstyrning - en argumenterande stil - blir barnen tafatta, osjälvständiga och beroende av grupptillhörighet (konformeras lätt). I hem där samtal i form av resonerande - utbyte av information genom språk - förekommer, dvs. bygger på föreställningen att det mest rationella argumentet ska vinna, ökar sannolikheten för att barn anpassas emotionellt på ett sätt som gynnar kognitiv utveckling (skolprestation). Det borgar för ett självständigt liv.

Detsamma gäller Hart & Risleys (1995) studie om associationen mellan barns upplevelse av samtalsklimatet i hemmet under de första levnadsåren och skolprestation vid 10 års ålder. Resultaten visar att barn som erfar konfliktorienterat föräldraskap i hemmet under första 3-4 levnadsåren tappar sin emotionella och sociala anpassning samt missar trettio miljoner ordperceptioner jämfört med barn som erfar ett akademiskt samtalsklimat. Hart och Risleys studie uppmärksammades 2013 av Tina Rosenberg i The New York Times, Polly Palumbo, Ph D, i Psychology Today. Några läsvärda citat:

the key to early learning is talking — specifically, a child’s exposure to language spoken by parents and caretakers from birth to age 3, the more the better.

Hart and Risley were studying how parents of different socioeconomic backgrounds talked to their babies. Every month, the researchers visited the 42 families in the study and recorded an hour of parent-child interaction. They were looking for things like how much parents praised their children, what they talked about, whether the conversational tone was positive or negative. Then they waited till the children were 9, and examined how they were doing in school.

All parents gave their children directives like “Put away your toy!” or “Don’t eat that!” But interaction was more likely to stop there for parents on welfare, while as a family’s income and educational levels rose, those interactions were more likely to be just the beginning.

Children whose families were on welfare heard about 600 words per hour. Working-class children heard 1,200 words per hour, and children from professional families heard 2,100 words. By age 3, a poor child would have heard 30 million fewer words in his home environment than a child from a professional family.

Hart and Risley later wrote that children’s level of language development starts to level off when it matches that of their parents — so a language deficit is passed down through generations.

They found that parents talk much more to girls than to boys (perhaps because girls are more sociable, or because it is Mom who does most of the care, and parents talk more to children of their gender). This might explain why young, poor boys have particular trouble in school.

And they argued that the disparities in word usage correlated so closely with academic success that kids born to families on welfare do worse than professional-class children entirely because their parents talk to them less. In other words, if everyone talked to their young children the same amount, there would be no racial or socioeconomic gap at all.

Meredith Rowe, now an assistant professor at the University of Maryland. She found that poor women were simply unaware that it was important to talk more to their babies — no one had told them about this piece of child development research. Poorer mothers tend to depend on friends and relatives for parenting advice, who may not be up on the latest data. Middle-class mothers, on the other hand, get at least some of their parenting information from books, the Internet and pediatricians. Talking to baby has become part of middle-class culture; it seems like instinct, but it’s not.

Vid första anblick kan man tror att det är socio-ekonomiska faktorer som förklarar effekten. Vid nästan anblick anar man att det handlar om socio-kulturella dito; mammor som visar upp relationsaggressiva tendenser (Crick och Grotpeter, 1995; Hyde, 2005). Om mamman startar och driver en konflikt mot barnets pappa är det sannolikt att hennes konflikt även får avtryck mot barnen. Därmed hämmas barnets emotionella och sociala anpassning liksom kognitiv utveckling som manifesteras i skolprestationen vid 10-års ålder. Symptomen är desamma som för ADHD.

2013 presenterade Kriminalvården en rapport - Tidigt debuterande beteendestörning: förekomst och betydelse bland vålds- och sexualbrottsdömda (2009 - 115). Forskarna som sammanställt rapporten hävdar att förklaringen till antisocialt beteende (kriminalitet på juridiska) stavas neuropsykiatrisk störning och specifikt trenddiagnosen nr 1: Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD). Socialstyrelsen, som är översynsmyndighet, samlar ADHD i ett grupp hyperaktivitetsstörningar med utgångspunkt från en manual - International Classification of Diseases (ICD):

En grupp störningar som karakteriseras av tidig debut (vanligtvis under de första fem levnadsåren), bristande uthållighet i aktiviteter som kräver kognitiva funktioner och en tendens att växla mellan olika aktiviteter utan att slutföra någon av dem, tillsammans med desorganiserad, oplanerad och överdriven aktivitet. Tillståndet kan vara förenat med flera andra abnormiteter. Hyperaktiva barn är ofta vårdslösa och impulsiva, de råkar lätt ut för olyckor och hamnar ofta i disciplinproblem på grund av tanklöshet då det gäller att följa normer och regler snarare än på grund av trots. I sitt förhållande till vuxna är de ofta socialt ohämmade, med brist på normal försiktighet och blyghet. De är inte populära bland andra barn och blir ofta isolerade. Kognitiva störningar ses ofta och specifika störningar i den motoriska och språkliga utvecklingen är vanliga. Sekundära komplikationer omfattar asocialt beteende och dålig självkänsla.

Utesluter: Förstämningssyndrom [affektiva syndrom] (F30-F39) Genomgripande utvecklingsstörningar (F84.-) Schizofreni (F20.-) Ångestsyndrom (F41.-).

I kriminalvårdens rapport står även att 77 % av internerna hade växt upp med trassliga hemförhållande (Läs: hem där dialogen med största sannolikhet är fåordig och tillrättavisande.

2012 skrev Marilyn Wedge, PhD, Why French Kids Don't Have ADHD, Psychology Today.

Is ADHD a biological-neurological disorder? Surprisingly, the answer to this question depends on whether you live in France or in the United States. In the United States, child psychiatrists consider ADHD to be a biological disorder with biological causes. The preferred treatment is also biological--psycho stimulant medications such as Ritalin and Adderall. French child psychiatrists, on the other hand, view ADHD as a medical condition that has psycho-social and situational causes. Instead of treating children's focusing and behavioral problems with drugs, French doctors prefer to look for the underlying issue that is causing the child distress—not in the child's brain but in the child's social context.

French child psychiatrists don't use the same system of classification of childhood emotional problems as American psychiatrists. They do not use the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders or DSM. According to Sociologist Manuel Vallee, the French Federation of Psychiatry developed an alternative classification system as a resistance to the influence of the DSM-3. This alternative was the CFTMEA (Classification Française des Troubles Mentaux de L'Enfant et de L'Adolescent), first released in 1983, and updated in 1988 and 2000. The focus of CFTMEA is on identifying and addressing the underlying psychosocial causes of children's symptoms, not on finding the best pharmacological bandaids with which to mask symptoms.

2012 fick 5 % av de franska barnen diagnosen ADHD. Observera att förklaringen då är störning i den emotionella anpassningen, dvs. psykologi. Motsvarande siffra i USA var 9 %, dvs. dubbelt så stor andel! Observera att även om amerikanarna använder en annan manual - Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), så följer Sverige genom Socialstyrelsen den amerikanska ansatsen där förklaringen hänförs till neuropsykiatrisk snarare än emotionell störning.

Det är i sammanhanget viktigt att poängtera att det är svårt att förklara psykologiska fenomen med neurovetenskap. I Brainwashed - The Seductive Appeal of Mindless Neuroscience ger Sally Satel och Scott O. Lillienfeld en orientering om hur neurovetenskapen använts i alla möjliga sammanhang för att förklara psykologiska fenomen, inklusive antisocialt beteende.

Så här skriver Steven Pinker, professor i psykologi:

Neuroscience is an exhilarating frontier of knowledge, but many of its champions have gotten carried away.

En ytterligare viktig aspekt att ha i åtanke är att neuropsykiatrisk störning har en obetydlig utbredning, så kallad prevalens, jämfört med emotionell störning.

2014 ifrågasatte Nathan Shachar den svensk-amerikanska ansatsen för ADHD på Dagens Nyheters ledarsida (Skojares och svindlares bransch). Svaret kom, i form av personangrepp från drygt 20 personer, sannolikt verksamma med att förskriva ADHD-diagnoser som en neuropsykiatrisk störning (“Fördummande verklighetsförvanskning”). Gruppbeteendet för tankarna till grupptänk (Janis, 1972; Turner och Pratkanis, 1998) och dysrationalia - oförmågan att tänka rationellt trots tillräcklig intelligens (Stanovich, 1993).

Eftersom jag redan rett ut frågorna om det konceptuella samt gjort en pilottestning på egen hand fick jag jag ta del av rådata från ett pågående forskningsprojekt (Stattin och Kerr). Därmed  kunde jag ta nästa steg till en mer förfinad studie. Det som i specialpedagogikstudien benämnts intern anpassning blev magisteravhandlingen emotionell anpassning. På samma premisser blev extern anpassning social anpassning. Barns kognitiva utveckling och civilstånd blev också del i magisteravhandlingen. På grund av datasetets mer raffinerade karaktär lades flera underkategorier till, t ex. självkänsla (Rosenberg, 1979), depression (Weissman et al. 1991; Schoenbach et al. 1982) och självreglering.

Studiens design ändrades. Precis som i specialpedagogikstudien testades skillnader, men istället för t-test användes envägs-ANOVA. Sedan följde ett efter-test där ett så covariat adderas till modellen - känslomässiga relationer till pappa respektive mamma. Studien omfattade även en kartläggning av hur personal i Svea hovrätt dömer i vårdnadstvist.

Sommaren 2001 mailade jag till avdelningsföreståndare för Svea hovrätt inhyst  i Wrangelska palatset på Riddarholmen i Stockholm. Jag bad om tillträde till deras arkiv för att kartlägga vårdnadstvister. Min förfrågan accepterades. En intressant anekdot i sammanhanget var att Wrangelska palatset genomgick en renovering varför personalen (domarna) fått tillfälliga kontor bredvid arkivet. Det betydde att våra vägar korsades flera gånger under min vistelse i arkivet. De blev förstås nyfikna på mitt forskningsarbete, men när jag berättade att jag kartlade deras beslutsbeteende, var det inte lika entusiastiska. Det var uppenbart att de inte välkomnade en granskning av deras arbete.

Notera. Det här är människor som kallas sig domstolen när de skriver sina protokoll. Ergo. Dissociering. Bergkvist [juriststudent] assisterade och vi samlade in data från samtliga vårdnadsdomar från perioden 1990-2001.

Resultatet av min studie visade å ena sidan att barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning samt kognitiv utveckling jämfört med barn som växer upp med bara mamma:

En sammanställning av 28 undersökningar om pappa-frånvarons effekter på barns kognitiva förmåga (Shinn, 1978), indikerar att pappa-frånvaro som en funktion av skilsmässa är negativt relaterad till intellektuell kompetens hos barn; vilket även påvisats i tidigare studier (Blanchard och Biller, 1971; Crescimbeni, 1965; Ferri, 1976; Hetherington et al., 1978, 1982; Radin, 1976; Radin et al., 1994; Santrock, 1972; Sutton–Smith et al., 1978). Shinn (1978) menar att resultaten av sammanställningsstudien är konsistent med hypotesen att barns interaktion med föräldrarna formar en plattform för kognitiv utveckling, och att en minskning av denna interaktion hämmar den kognitiva utvecklingen (s. 2).

Det är konsistent med Vieno et al. 2009, 2014.

Nyligen skrev Gary Drevitch följande i tidskriften Psychology Today:

Fathers have long been seen as the less important parent. In Do Fathers Matter?, Paul Raeburn marshals a slew of evidence against this misconception, proving that dads deliver even more than many of us imagined (Parenting: pop Psychology).

Störning av emotionell anpassning ger även upphov till andra tråkiga fenomen som Parental Alienation. Genom memory hacking kan konfliktföräldern påverka barn att fjärmar sig från den av föräldrarna som blir umgängesförälder efter vårdnadskonflikt (typiskt en mammas konflikt) (Bernet, 2008; Bernet, Boch-Gahau, Baker och Morrison, 2010):

A mental condition which a child—usually one whose parents are engaged in a high conflict divorce—allies himself or herself strongly with one parent (the preferred parent) and rejects a relationship with the other parent (the alienated parent) without legitimate justification. This process leads to a tragic outcome when the child and the alienated parent, who previously had a loving and mutually satisfying relationship, lose the nurture and joy of that relationship for many years and perhaps for their lifetimes (Bernet et al., 2010, abstract).

Alienering, som bland annat förklaras av kognitiv dissonans - en inre konflikt mellan två mentala föreställningar som triggar ångestliknande symptom där den minst socialt gångbara föreställningen trängs undan, drabbar även vuxna, i hemmiljö och på arbetsplatser. Sekter och uniformerade yrkesgrupper är typiska exempel. Det är det som synliggörs även i domstolar när personalen refererar till sig själv som “domstolen” och vänder sig bort från dem som kritiserar dem.

I en av de ursprungliga modellerna för Parental Alienation använde Dr. Richard A. Gardner en diagnosmetod där åtta enskilda indikatorer förväntades konvergera i ett så kallat syndrom. Notera att Dr Gardners ansats är densamma som när du gör ett vanligt besök hos en läkare för någon åkomma. Man letar efter manifesteringar som överensstämmer med det man lärt sig under studietiden och genom sin forskning.

Parental alienation är inget nytt. Och både neuroforskare och psykologiforskare är överens om att kultur påverkar psyket som i sin tur påverkar den neuronala aktiviteten. Tänk Baumrind (1966) och Hart och Risley (1995). Barnets perceptionssystemet fångar upp information som är fientlig mot pappan eller helt ignorerar att han existerar (mammans relationsaggressivitet). Den informationen påverkar barnets emotionella och sociala anpassning. Det skapar mönster av aktiveringar i mellan nervceller i hjärnan som som över tid blir bestående (Eriksson, 2001).

För att göra det lättare att inkludera föräldraalienation i Diagnostic and statistical manual of mental disorders (DSM) som specialister på klinisk psykologi måste anpassa sitt arbete efter, ändrades Syndrom till Disorder (emotionell störning); PAS blev PAD (Bernet, ibid; Bernet mm fl. ibid). Alltså: barn som tvingas avstå den andra föräldern, som i de flesta fall är pappan, som funktion av [oftast en mammas] vårdnadskonflikt, drabbas med största sannolikhet av störning av den emotionella och sociala anpassningen (Vieno et al. 2009, 2014; Österberg, 2004).

Som en parentes kan nämnas att feminister och jurister ifrågasatt forskning om PAS/PAD: Parental Alienation Critics and the Politics of Science (Rand, 2011), Barnen vinnare när ensam vårdnad ökar (Wikström). Svenska kvinnoorganisationer (ROKS) har även agerat lobbyister mot barns rätt till pappa genom utspel som detta: Barnets bästa har blivit det motsatta (Vingren). I de två sistnämnda fallen undrar man förstås: var är forskningsreferenserna?

Läs: Review av tre perspektiv på Parental Alienation Disorder (PAD).

I somras presenterade Edward Kruk en artikel om barns fjärmande från en förälder efter påtryckningar från konfliktföräldern: Recent Advances in Understanding Parental Alienation. Utgångspunkten var ett par publikationer signerade Dr Richard Warshak, vars målgrupp var forskare, kliniker samt familjeadvokater:

Parental alienation is a mental condition in which a child, usually one whose parents have been engaged in a high conflict separation, allies him or herself with an alienating parent and rejects a relationship with the other parent without legitimate justification.

Dr Warshak menar att det är viktigt att tidigt bryta den pågående alieneringen, dvs. sätta press på konfliktföräldern (oftast mamman), så att barn kan återförenas med den alienerade föräldern (oftast pappan). Och även om Bernet et al misslyckades med att få med PAD i DSM-V katalogen, så menar Dr Warshak att det redan finns två diagnoskategorier som beskriver barn som drabbats av alieneringen:

• Parent-Child Relational Problem och
• Child Affected by Parental Relationship Distress.

Kruk avrundar:

For the child, the biopsychosocial-spiritual effects of parental alienation are devastating. For both the alienated parent and child, the removal and denial of contact in the absence of neglect or abuse constitute cruel and unusual treatment. Adversarial court processes often add salt to the wound of both parents and children. This new research dispelling parental alienation fallacies thus represents a call to action. As a form of child maltreatment, parental alienation is a serious child protection matter as it undermines a basic principle of social justice for children: the right to know and be cared for by both of one's parents.

Warshak listar och 10 feltänk när det gäller föräldraalienation:

1. Children never unreasonably reject the parent with whom they spend the most time, 
2. Children never unreasonably reject mothers, 
3. Each parent contributes equally to a child’s alienation, 
4. Alienation is a child’s transient, short-lived response to the parents’ separation, 
5. Rejecting a parent is a short-term healthy coping mechanism, 
6. Young children living with an alienating parent need no intervention, 
7. Alienated adolescents’ stated preferences should dominate custody decisions, 
8. Children who appear to function well outside the family need no intervention, 
9. Severely alienated children are best treated with traditional therapy techniques while living primarily with their favored parent,
10. Separating children from an alienating parent is traumatic. 

Kartläggningen från Svea hovrätt visade att personalen diskriminerar barns papparelation i 75 % av fallen (Österberg, 2004).

Personal vid Socialstyrelsen hade dessförinnan genomfört en kartläggning om vårdnadstvister där de under ett år samlade in samtliga vårdnadsdomar från samtliga svenska tingsrätter (Elfver - Lindström, 1999). Resultatet visar att domstolspersonal dömer bort barns pappa-relation i minst 75 % av fallen.

Några år senare kom oväntat stöd. Det var feministen och juristen Johanna Schiratzki som upprepade min mätning genom att granskat 385 vårdnadsdomar (2004; 2007) från Svea hovrätt. Resultatet bekräftar ovan nämnda omfattande mätningar: domstolspersonal dömer bort barns papparelation i drygt 75 % av fallen (Schiratzki, 2008).

2010 träffade jag sir Rutter på en konferens arrangerad på Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) i Stockholm. Konferensens tema var antisocialt beteende och hur man stävjar detsamma - få barn att anpassas emotionellt och socialt. Man hade också ett förutbestämt tema: att läskunnighet skulle vara lösningen på problemet. Rutter ändrade scenen och avvisade detta påstående. Ingen lyssnade.

Senare, vid kafferasten, stod Rutter ensam  mitt på golvet. Ingen vågade eller ville gå fram och tala med honom. Med minnet från CHILD-projektet och min magisteravhandling fick jag känslan att Rutter sagt det som ingen ville höra och att han därför blivit lite persona non grata.

Eftersom jag visste att min handledare skrivit en rekommendation på baksidan av Dunedinstudien som Rutter varit delaktig i, stegade jag fram till Rutter och presenterade mig som tidigare student till vad jag antog var hans vän och kollega. Rutter verkade gilla min ansats.

Vi diskuterade konferensens tema, att läskunnighet skulle hämma antisocial beteendeutveckling. Ingen av oss trodde det och jag berättade om resultatet från min magisteravhandling. Rutter frågade om jag publicerat, dvs. publicerat i någon vetenskaplig tidskrift. Det hade jag inte och Rutter ansåg att det var synd för resultatet var “right on the money”. Men Rutter lade till att det också var en politisk het potatis.

Om personalen inom juristkollektivet använde disjunktivt resonerande (Stanovich, 2009), d.v.s. att med ett öppet sinne söka efter och ta hänsyn till flera olika källor, då skulle de ta hänsyn till det ovan nämnda och barn skulle slippa relationsaggressiva mammor. Effekten skulle bli färre barn som tappar sin emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling - ett bättre och lugnare samhälle.

Men juristkollektivet har svårt att agera rationellt. Det hänger samman med att deras utbildning saknar vetenskapsmetodik. Istället tränar de retorik och på att anpassa två motsägelsefulla diskurser till de olika presumptioner som styr verksamheten, t ex. objektivitets-, omedelbarhets- och moderspresumptionen.

• Objektivitetsprincipen menar att en jurist kan försätta sig i ett tillstånd av objektivitet. Vetenskapen har avvisat den hypotesen.
• Omedelbarhetsprincipen kom till för att minska kostnaderna. Istället för att parterna lägger fram bevis, ska saken avgöras genom muntliga framställningar baserade på episodiska minnen. 
• Moderspresumptionen - Mater certa semper est - infördes 1950 och innebär att man åtminstone med säkerhet vet vem mamman är. Effekten blir diskriminering av papparelationer vilket leder till att barn tappar sin emotionella och sociala anpassning och kognitiva utveckling. 

Vad händer när man avvisar fakta till förmån för episodiska minnen? Det är känt att episodiska minnen saknar tillförlitlighet:

“Eftersom framtiden inte är en exakt upprepning av det förflutna kan simulering av framtida episoder kräva ett system som kan dra nytta av det förflutna på ett sätt som flexibelt extraherar och rekombinerar element från tidigare upplevelser konstruktivt snarare än ett reproduktionssystem” (Schacter & Addis, 2007, s. 774).

För att förstå hur knasigt det här kan bli kan man ta en titt på ett par intressanta fall respektive utspel från jurister.

2015 publicerades Bergwallrapporten (SOU: 2015: 52) som beskriver ett betydande rättshaveri. [Minst] nio personer anställda som åklagare (Christer van der Kwast) och dömare (8) hade diktade ihop en berättelse om att en person intagen på rättspsyk i Säter skulle vara en massmördare.

Ett av van der Kwasts starkaste kort var påståendet att den anklagade, som 14-åring, natten mellan en lördag och en söndag, rest t o r mellan Falun till Växjö för att mörda en annan 14-åring, gömma kroppen och sedan resa hem igen. Detta skulle dessutom ha skett under 1960-talet då både bilar och det svenska vägarna sannolikt hade ett och annat att önska.

Om man till äventyrs tillämpar disjunktivt resonerande (Stanovich, 2009) kan man kontrollera uppgifterna.
Sträckan Falun - Växjö: ~500 km. Med återresan blir det 1000 km. Om man lämnar Falun på kvällen, säg 18.00, och förväntas vara åter vid 09.00, då hade den utpekade 13 timmar till förfogande för resan, mordet och att gömma kroppen.

Om resan genomförs i ett svep, dvs. att de åkte till Växjö och vände direkt, då skulle medelhastigheten varit 76 km/h.

En kontrollmätning via Google maps ger att samma resa idag förväntas ta 12 timmar och 10 minuter. Den prediktionen bygger på ett dagens kvalité på vägar och bilar.   

Till detta ska läggas tid för ett mord, att gömma kroppen och det faktum att den påstådda förövaren var 14 år.

van der Kwast hade också letat upp en psykologiforskare, Sven-Åke Christianson, som drev tesen att bortträngda minnen kunde återskapas. Christianson hade förvisso genomfört minnesforskning enligt vetenskapliga principer, men hade hade sökts till Margit Norell, som utvecklat obskyra idéer från Sigmund Freuds (1856 - 1939) psykodynamiska teorier. Freud var läkare och hade ingen aning om hur psyket fungerade. Han levde dessutom i en tid då kunskapen om psyket var outvecklat (som det mesta på 1800 - talet och tidigare).

En enkel kontroll bland någon av de institutioner för psykologi, hade avvisat Christiansons idéer. Man hade även kunnat konsultera litteraturen, t ex. Bartlett (1932).

Med utgångspunkt från räknelära på grundskolenivå och sunt förnuft ser gemene man att van det Kwast fantasier är helt osannolika.

Men personal (n=8) vid flera tingsrätter anställda för att skilja rätt från fel, valde bort de här enkla kontrollerna.

Istället ville de göra det de blivit instruerade att göra - insupa den verbala diskurs som framträdde från van der Kwasts strupe (Josefsson, 2013). En i personalen vid en tingsrätt krävde till och med att man inte skulle använda bevis!?

Målsägandena yrkade att [psykologvittnet] skulle föreläggas att avge ett skriftligt sakkunnigutlåtande vilket tingsrätten, rådmannen Kristina Almqvist, avslog med motiveringen att det inte framkommit skäl som motiverade att ett skriftligt sakkunnigutlåtande inhämtades (SOU 2015:52, s 536).

Efter att det hela avslöjats fortsatte dårskapen när man lät en grupp icke-experter lista ut varför detta hänt? Gruppens slutsats blev ändå ett psykologiskt fenomen - grupptänk - och en 700 sidor rapport (SOU 2015:52).

Det är dock osannolikt att van der Kwasts och de åtta dömarnas beteende förklaras av grupptänk. Däremot är det säkert att gruppen som författade SOU 2015:52 drabbats av grupptänk. Det förklaras av rapportens längd, 700 sidor, och sammanfattningens längd: 100 sidor som indikerar att de rationaliserat, d.v.s. följt massmördarens Ciceros devis - Vixere (Beard, 2015). Experter hade sammanfattat analysen på ~10 sidor och sammanfattningar hade omfattat ~200 ord.

Det mer sannolika är att van der Kwast och de åtta dömarna följde den kåranda som råder bland juster i allmänhet och domstolspersonal i synnerhet. Kåranda kan jämställas med konformism - att matcha attityder, övertygelser och beteenden till likasinnade för att bli accepterad och gillad (Caldini och Goldstein, 2004). Konformitet leder sannolikt till dysrationalia - oförmågan att tänka rationellt trots tillräcklig intelligens (Stanovich, 1993).

van det Kwast och dömarna fick aldrig något straff, vilket är mycket märkligt. Istället drog stjärnjuristen Göran Lambertz en lans för sin kompis van de Kwast. I ett osannolikt sammelsurium försökte Lambertz läxa upp i stort sett alla. Det landade i en 500 sidor tjock bok (Lambertz, 2015). Quickologin var född.

Quickologen Lambertz hade otur. En docent i matematisk statistik läste Lambertz bok och konstaterade att stjärnjuristen Lambertz inte förstår vad sannolikhet är för något (Häggström ,2015).

I stil med van der Kwast och de åtta dömarna lät sig inte Lambertz nedslås av lite fakta från en expert på matematisk statistik. I sann Cicero-anda gick han istället till motangrepp mot Dr. Häggström.

2012 gjorde en annan stjärnjurist - Sven-Erik Alhem - ett makabert utspel där han tillsammans med ett andra aktivister skuldbelade andra män för Våld i nära relationer. Alhem & Co påstod att man kunde detektera mäns våld mot kvinnor genom att observera hunden i familjen (När pappa slår värmer han ofta upp på hunden)!?

Alhem & Co hade sannolikt hoppat på den feministiska sociologen Eva Lundgrens, Gun Heimer, en läkare med specialisering på gynekologi, socionomen Ann-Marie Kalliokoski och juristen Jenny Westerstrand från intresseorganisationen ROKS, startat ett drev mot män genom att förvränga det vetenskapliga begreppet Våld i nära relationer, till det den feministiska hypotesen Mäns våld mot kvinnor. OCh trots att det fanns ett validerat instrument för att mäta förekomst av våld i nära relationer, inklusive eventuella könsskillnader (Straus, 1979; Straus et al 1996), valde gruppen att skapa en egen, oprövad, enkät. Gruppen valde också att exkludera män, både från gruppen och i undersökningen. Resultatet blev pilotstudien Slagen dam som publicerades i bokform (Lundgren et al. 2001).

Uppsala universitet insåg att det var något fuffens med Lundgren & Co utspel och beslutade att granska Lundgrens arbete. Så skriver (Hagekull, 2005), å Uppsala universitet vägnar:

Lundgren själv menar att hon hindrats från att undervisa om kopplingen mellan kön, makt och våld (Holm, 2011):

Man kan tolka det som att Uppsala universitet gett Lundgren undervisningsförbud.

Hagekull påtalar också att det tycks av uppstått en konformism kring Lundgrens idévärld som hindrar det pluralistiska tänkande som borde prägla ett universitet. Givetvis har Lundgren i rollen som forskningsledare ett betydande ansvar, men även lärosätet har ett ansvar för arbetsmiljön.

Läs: Män som stirrar på hundar - om hur osannolik story telling kan redas ut med disjunktivt resonerande och epistemisk vaksamhet

Parallellt med arbetet med magisteravhandlingen (Österberg, 2004) var jag också handledare för en kandidatavhandling i juridik på just temat Våld i nära relationer (Bergkvist,  2002). Därefter följdes vi åt under många år och när studenten själv blev domare ringde han mig ett par gånger för råd i beslut om vårdnadstvister. Det blev bra beslut för barnen och mammornas relationsaggressivitet minskade.

Hans kandidatavhandling visade att Våld i nära relationer fördelas enligt följande:

• fysiskt våld är jämt fördelat mellan könen; kvinnor står för lite drygt hälften av förekomst och skador. Prevalens: drygt 10 %.
• Dödligt våld i nära relationer drabbar lika osannolikt (0,000005) barn, män och kvinnor.
• Psykiskt våld i nära relationer, relationsaggressivitet, är typiskt kvinnligt. Prevalens: ~30%. 

Det är konsistent med Archer,2000, 2004; Bates, Graham-Kevan och Archer , 2014; Bergkvist, 2002; Crick och Grotpeter, 1995; Thornton et al. 2012).

Förutom att vi båda lärde oss vad massor om emotionell och social anpassning/antisocial beteendeutveckling samt Våld i nära relationer, fick jag också en inblick i domstolsvärldens hierarkiskt och konforma kultur. Om de vill ha en chans att göra karriär måste de låta sig konformeras - att blint följa traditionen.

Jag upprepar den viktiga premissen: barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med barn som växer upp med bara mammor (Vieno et al. 2009, 2014; Österberg, 2004). Se även (Lamb, 2010). Noter att emotionell och social anpassning är samma faktorer som förklarar Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD). Barn som isoleras från sin pappa riskerat att drabbas av Föräldra-alienering (Parental Alienation Disorder).

Efter att pappan och jag kommit överens om att jag skulle agera expertvittne i den vårdnadskonflikt som mamman initierat, växlade vi referenser. I det material som pappan skickade mig fanns en så kallad vårdnadsutredning. Det är en sammanställning av intervjuer som genomförs av personal vid socialtjänsten. Vårdnadsutredningens slutsats ska vara underlag för det beslut om vårdnad och boende som sedan fattas av domstolens tjänstehen. I vårdnadsutredningen står nedtecknat:

• att sonen helst ville bo hos papp
• att han angivit att mamman varit fysiskt våldsam mot honom mer än en gång.

Dessa uppgifter föranleder för personalen inom socialtjänsten att anmäla mamman för barnmisshandel.

Forskning om våld i nära relationer visar ju att att förövaren oftast är en kvinna.

Men personalen vid socialtjänsten gick på tvärs mot forskning, barnets önskan och sin egen analys. Istället vitsordade moderspresumtionen:

• att den relationsaggressiva och fysiskt våldsamma mamman skulle ges egen makt och kontroll över barnet. Som motivering skriver personalen i rapporten, apropå vetenskapsmetodologi, att de suttit och pratat ihop sig!?

Liksom Tage Danielsson i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ber oss stanna upp och tänka efter, ber jag läsaren göra detsamma. Tänk om ett gäng forskare presenterade nya rön, upptäckten av en ny planet eller en medicin mot malaria, och berättade att resultatet kommit av att de suttit och pratat ihop sig utan referenser till tidigare forskning på området. Det verkar orimligt, eller hur? Men varför accepteras den metoden i frågor som rör barns framtid, eller bland jurister generellt?

Det är klart man blir förvånad, men jag sammanställde ändå en promemoria (PM) som inkluderade 39 referenser enligt den akademiska principen om transparens (se appendix). PM:et presenterades vid den sammankomst som skedde i Lunds tingsrätt för att avgöra barnets framtid. Det betyder att alla parter hade tillfälle att ställa frågor om varje referens för att skapa sig en bild av den forskning jag samlat ihop. Det är ju viktigt att påpeka att jag var den enda sakkunniga i lokalen. Personalen som skulle avgöra fallet hade ju bara en yrkesutbildning i juridik. Men det fanns kanske saker som gått mig förbi eller som inte redovisades, vad vet jag?

Pappans ombud intervjuade mig ganska länge, men kunde ställt fler frågor tycker jag. Sannolikt påverkades ombudet av den ovälkomna stämningen (klimatet) i lokalen. Det var uppenbart att domstolspersonalen inte ville ha experter som rubbade deras arbetssätt och prominens. Forskning, igen, om arbetsklimat pekar på vikten av att det är högt i tak plus 14 andra dimensioner (Ekvall, 1996; Judge & Kammeyer-Mueller, 2012; Locke, 1976). Jämför gärna beskrivningen om samtalsklimat i hemmet (Baumrind, 1966; Hart & Risley, 1995).

Men redan innan förhandlingen startade, när jag, pappan och hans ombud träffades för att äta lunch, flaggade ombudet lite oroligt för vikten av att inte reta upp “rätten. Observera att rätten inte syftade på lunchrätten framför oss utan på domstolspersonalen. Jag har nämnt det tidigare: genom någon form av dissociering kallar sig domstolspersonalen inte vid namn (tar personligt ansvar för sina beslut) utan refererar till, eller gömmer sig bakom, arbetsplatsen!? Följaktligen kan det därför i ett protokoll stå: tingsrätten anser, fastän alla vet att det är en enskild tjänstehens personliga åsikter som dryftas. Mycket märkligt, och kanske farligt, ur ett samhällsperspektiv? Överensstämmelsen med sektbeteenden är stor.

Tillägg (19 oktober 2015): som av en händelse skriver Britta Svensson om domstolskulturen i Expressen Högsta domstolen har fått mer makt (Högsta domstolen):

De 16 domarna i Högsta domstolen har titeln justitieråd och odlar traditionellt en oåtkomlig, von oben-attityd där allt som behöver sägas finns i deras domar.

Observera att det som sker i Högsta domstolen smittar av sig på lägre rankande jurister. Om personalen i Högsta domstolen har en von Oben-attityd: då finns den garanterat representerad i lägre insatser: hov- respektive tingsrätt.

Von oben-attityd eller inte, mammans biträde ställde inte en enda fråga som hade med barnets bästa att göra. Istället frågade hon hur många poäng man får för en magisteruppsats i psykologi?

Jag tror jag förstår bakgrunden. Under den period jag genomförde studien (Österberg, 2004) , 1999 - 2002, var jag ju informell handledare åt en kompis kandidatavhandling i juridik (Bergkvist, 2002). avhandlingen tog upp två spörsmål. Den andra delen av avhandlingen var en kartläggning om våld i nära relationer (Bergkvist, 2002). Han fick förstås toppbetyg och valde sedan domarbanan som jag fick chansen att följa under många år. Genom hans berättelser lärde jag mig en del om arbetsklimatet. På kuppen blev Bergkvist en något mer vetenskapligt orienterad jurist, och vi skrev några grejer tillsammans: en enkät om Riksdagspartierna attityd till våld i nära relationer och ett bokmanus om just kvinnors våld i nära relationer inklusive vårdnadstvister som var en blandning av våra respektive ansatser. Dock ville inget förlag ge ut en bok med det temat.

Vi intervjuade en rockstjärna som berättade hårresande historier om sitt ex. Uppgifter som verifierats men som ignorerades av domstolspersonal: hur barnets mamma attackerar honom (pappan) och och en samtalsterapeut, vilket slutade med att terapeuten tvingades brottas med mamman. Han visade även dokument som visade att även den mamman utövat fysiskt våld mot sin egen son. Hon förekom senare i TV-soffor där hon talade sig varm om barns bästa.

Det var under den här perioden som jag fick en inblick i domstolskulturen och kunde skapa en förståelse för de observationer jag gjort av i Sveahovsrätt där domstolspersonalen diskriminerade barn pappa-relationer i 75 % av fallen (Österberg, 2004).

Bergkvist berättade vid ett tillfälle, när vi diskuterade ett vårdnadsfall, att det var en prestigeförlust för en enskild tjänstehen att bli tillrättavisad av kollegor högre upp i hierarkin. Alltså: det gäller att från början göra rätt och att bli omtyckt så man slipper bli tillrättavisad, dvs. det som kallas konformism och som påminner om grupptänk.

Som informell handledare (det betyder att jag inte fick betalt men var huvudhandledare) lärde jag mig också att juristutbildningen inte erbjuder vetenskapsmetodik, utan hänvisar till retorik och diskursanalys - textanalys.

När jag handleder kandidat- och magisteravhandlingar på olika utbildningar brukar jag varna studenter för den ansatsen. Skälet är att det är extremt svårt att utvinna matnyttig information från en diskurs - komplex textmassa. Det finns forskare som klarar detta, men jag har svårt att tro att examen från yrkesprogrammet i juridik räcker. Det är dock viktigt att notera att diskursanalysers slutsatser begränsas till hypoteser och teman som senare kan testas med vetenskapliga metoder.

Eftersom Bergkvist genom mig hade en vetenskaplig ansats med statistik och en referenslista med publicerad forskning (inget argumenterande således), uppstod visst motstånd. En kvinnlig student som uppenbarligen inte förstod vetenskaplig ansats, erbjöd vid examenstillfället att rätta hans avhandling. Eller rätta. Hon tyckte att den innehöll för mycket svengelska. Hon ville, på juristmanér, korrigera diskursen. Observera att en person som redan under yrkesutbildningen drabbats så hårt av värderingsförskjutning kommer att föra vidare den tradition som innebär utestängande av barns pappa-relationer.

Under förhandlingen blev jag också attackerad av mammans biträde. Hen ville ifrågasätta min välrenommerade magisteravhandling i socialpsykologi som visar att papparelationen är avgörande för barns anpassning och utveckling och som vitsordats av barnpsykologins fader Sir Michael Rutter. detta skedde genom att fokusera på hur många poäng den omfattade. I samband med sin poängfråga gjorde hon också en grimas: ansiktet inklusive munnen liksom skrynklades ihop till en diagonal. Som av händelse skrev jag min kandidatavhandling i psykologi om facial feedback, samspelet mellan ansiktsaffekter och emotioner (Österberg, 2001). Biträdets ansikte formade ett så kallat mikrouttryck av som indikerade någon form av inre konflikt - kognitiv dissonans (Festinger, 1957, 1961).

Det mammans biträde, och andra som genomgått yrkesutbildningen för jurister, inte verkade förstå är att psykologi till skillnad från juridik är ett vetenskapsämne.

Mammans biträde gjorde en del andra märkliga saker. Hon ringde upp mig veckan innan förhandlingen. Uppenbarligen för att provocera. Ty, när jag avvisade henne med hänvisning till pågående arbete (vilket jag lärt mig genom en tidigare kommunikation med den förre föreståndaren för Lunds tingsrätt, Ralf G Larsson (återkommer till honom nedan)), skickade hon ett brev till personalen i tingsrätten med något som mest liknade ett förtal mot mig. Biträdet, som sannolikt genomgått yrkesprogrammet för jurister, borde rimligen ha kännedom om hanteringen av arbetsmaterial?

Ylva Teurneu, för dagen högst ansvarige tjänstehen, ställde inte heller en enda fråga till mig om den forskning jag presenterade om föräldrarelationens betydelse för barns anpassning. Min presentation borde ju varit det viktigaste underlaget för hennes kommande beslut. Domstolspersonal har ju en lagstadgad skyldighet:

• att vara objektiv (se Bergwallrapporten, sammanfattningen sidan 18). 
• att ta hänsyn till barnets bästa (Föräldrabalken).
• Tyvärr lär sig domstolspersonal ytterligare en princip som infördes 1950: Moderspresumptionen (Mater certa semper est). Notera att den principen går på tvärs lagen om Barnets bästa vilket förklaras av forskning.

Teurneu beordrade mig istället att svara på biträdets polemiska fråga om hur många poäng man får för en magisteravhandling i ett vetenskapligt ämne som psykologi, liksom för att tala om att en kandidatexamen från yrkesprogrammet i juridik minsann inte ska ifrågasättas av någon med ett par kandidatavhandlingar, magisteravhandlingar och en  doktorstitel i ett vetenskapsämne. Var detta ett exempel på det Britta Svensson kallar von-Oben-attityd?

Paradoxen är att Teurneu är medlem och kassör i Domarakademin, vars syfte just är det jag gjorde: förkovra jurister:

Domarakademin har till syfte att vidareutbilda domare och andra yrkesverksamma jurister. Detta sker framför allt genom seminarier inom olika rättsområden. Hittills har ett hundratal sådana seminarier anordnats. Stiftelsen ger även ut handböcker för domare och andra yrkesverksamma jurister.

I domarakademin figurerar även Ralf G Larsson i rollen som vice ordförande. Larsson är före detta avdelningsföreståndare (lagman på juridiska) för Lunds tingsrätt och därmed med viss sannolikhet Ylva Teurneu närmaste f d överordnade.

Larsson och jag hade lite mailkontakt för några år sedan. Saken gällde en påstådd kartläggning som vid det här laget nått mytologisk status. En pappaorganisation hade anklagat personalen vid Lunds tingsrätt för att inte uppfylla sin lagstadgade skyldighet att agera objektivt när de dömer i tvister som rör barns vårdnad och boende. Pappaorganisationen menade att personalen alltid ger mammor vårdnaden. Larsson svarade dels med att genomföra en egen kartläggning, dels genom att gå till verbal attack, så kallad defensiv argumentation, mot sina kritiker - papporna. Eller, han påstod att han gjorde en utredning. Det föll sig nämligen så att Larsson vägrade visa upp det underliggande materialet (“Detta är ren bullshit, Sydsvenskan; Vill inte! säger lagman i Lunds TR). Larssson agerande var och är förstås löjeväckande.

Not. Defensiv argumentation indikerar att man förstår att man gjort fel men inte accepterar ansvaret.

I egenskap av doktorand i psykologi vid anrika Lunds universitet ansåg jag mig ha rätt kompetens för att granska Larssons kartläggning. Fanns den över huvud taget?

När jag mailade honom för att få tillgång till rådatan och hans påstådda sammanställning svarade inte Larsson på mailet utan ringde upp. Eftersom jag inte hade telefonen i närheten såg eller hörde jag inte att det ringde. Jag kunde dock via hitta se att samtalet kom från Larsson - hans privata mobil!?

Jag skrev till Larsson och påtalade att vår kommunikation borde ske brevledes.

Då tappade Larsson humöret ytterligare en gång och krävde att få veta namnet på min handledare. Huga! Som lök på laxen ringde han upp mig senare - en kväll i maj - från sin privata telefon och försökte hålla regelrätta förhör. Riktigt surrealistiskt och obehagligt.

Kan det också vara så att Larssons ledarstil levde kvar och påverkade situationen när pappans ombud bad mig redogöra för forskning om barns anpassning och utveckling?

Med utgångspunkt från just forskning är det sannolikt, men samtidigt är omöjligt att bekräfta. Det är således sannolikt men ändå höljt i dunkel.

Vad blev då Teurneus beslut? Jo, hon lämnade pojkens påstående om mammans våldsamhet och internationell forskning, mitt presentation och 39 forskningsreferenser, därhän. Istället följde hon den kultur som förvaltats av Larsson och dömde bort den lille pojkens så viktiga papparelation. Den av socialtjänsten dokumenterat våldsamma mamman gavs ensam vårdnad, dvs. konsistent med moderspresumtionen (Mater semper certa est) som domstolspersonal känner tvingade att följa för att undvika dåligt vitsord av kollegorna - konformism.

Rent vetenskapligt uppstår följdfrågan: är Teurneu en outlier - ensam om att agera som jag beskrivit ovan?

2012 uppmärksammade Sundsvalls tidning ett vårdnadsfall där personalen i Sundsvalls tingsrätt - Sten Sikström - gett en mamma ensam vårdnad. Sikström hade med största sannolikt fallit offer för den värderingsförskjutning som börjar på yrkesprogrammet för jurister när studenterna introduceras för begreppet moderspresumtionen (mater semper est). Mamman skulle senare komma att röva bort sig eget barn (Fängelse för mamman som kidnappade son, Ann-Mari's blogg). Det anmärkningsvärda är att det verkar som att Sikström, precis som Teurneu, kände till mammans [mentala] problemsituation. När annan personal i Nedre Norrlands Hovrätt, Fällström, Stoorhöök och Hägglund, fick döma tillrättavisades Sikström enligt följande:

Mamman har på olika sätt aktivt försvårat för pappan att få någon kontakt med sonen. Ett exempel på detta är att hon, när pappan kontaktat sonens dagis, bytt dagis utan att informera pappan. Mamman har även bytt boendeort utan att informera pappan och senast i samband med hovrättens huvudförhandling har framkommit att mamman återigen flyttat utan att informera pappan och hon har inte velat uppge sin nya bostadsadress. Hon har vidare rest till synes helt obefogade invändningar mot av sociala myndigheter föreslagna kontaktmän till umgängestillfällen. Av utredningen i målet framgår således klart att mamman på olika sätt motarbetat varje försök från pappans sida att få umgås med sin son (s. 6).

Mammans beteende visar att hon inte har möjlighet att tillgodose sonens behov av sin pappa, vilket även hennes hållning i umgängesfrågan för det fall att vårdnaden skulle överflyttas till henne ger vid handen (s. 7).

Kvinnan dömdes till 6 månaders fängelse för grov egenmäktighet med barn (Mamma gömde sin son i ett år, DN).

Under 2009 - 2013 rasade en annan vårdnadstvist där personalen åsidosatte barnets bästa. Precis som i fallen ovan förstår man att all inblandad personal kände till mammans relationsaggressivitet (Crick och Grotpeter, 1995). Det hindrar inte den ansvariga personalen - Hessel - från att tillämpa moderspresumtionen. Det skedde genom att hon först reciterade föräldrabalken och sedan visade prov på så kallad dissociering: hävda att det är tingsrätten (arbetsplatsen) och inte hon som fattat beslutet!?

Pappan återkom med ny begäran om att ge sin son en tät och nära papparelation och en kollega till Hessel, Hammarstrand, gör helt om - rättar Hessel och ger pappan vårdnaden. Mamman gav sig dock inte och överklagade Hammarstrands beslut till hovrätten i Nedre Norrland, men personalen där, Stoorhöök, Lovén, Sidén, Lönn och Berglund lät barnet ha kvar sin viktiga papparelation.

Observera det gemensamma för dessa tre fall:

1. personalen kände till mammorna respektive personliga problem - relationsaggressiva tendenser.
2. personalen ignorerade helt mammornas personliga problem i sitt beslutsfattande, till förmån för en princip som kallas moderspresumtionen.
3. Tingsrättspersonalen tillämpade moderspresumptionen för att inte riskera sin karriär..

Personalen - Sikström, Hessel och Teurneu  - har agerat i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet liksom Föräldrabalkens Barnets bästa men tillämpad moderspresumtionen. Effekten, om man ska tro vetenskapen, är att det skadat barnens emotionella och sociala anpassning och kognitiva utveckling.

Kartläggningar från Sverige alla tingsrätter (1999) och Svea hovrätt (1990-2001; 2004, 2007) visar att Sikström, Hessel och Teurneu beteende är typiskt för hur domstolspersonal agerar när de beslutar i frågor som rör vårdnad om barn. Av skäl som 'r kopplade till hur deras överordnade kollegor förväntas sätta betyg, anpassar de sig till moderspresumtionen.

Med utgångspunkt från de data, att relationsaggressivitet är ett kvinnligt fenomen (Hyde, 2005; Crick och Grotpeter, 1995) och papparelationen är avgörande för barns anpassning och utveckling - antisocialt beteende har störst utbredning bland barn som växt upp med en singel-mamma (Vieno et al. 2009, 2014)

Ergo. Vårdnadskonflikten är ett kvinnligt fenomen och socialtjänst- respektive domstolspersonals tillämpning av moderspresumptionen skadar barn.

Det är känt att världen genomgått en kollektiv mental transformation (uppgradering). Dialektik och retorik, som var poppis under antiken när emanation - föreställningen av kunskap strålar ner från ett okänt väsen och som lade grunden för den treenighet som representerade dåtidens vetenskap - estetik, juridik och religion - har trängts undan av naturliga perspektiv, observation och testning genom statistik (Mlodinow, 2015; The Upright Thinkers - the Human Journey from Living in Trees to Understadning the Cosmos).

Varför har domstolspersonal inte accepterat detta?

Epilog.

En notis från England: Mums who cut fathers out after separation: One in three say Dad should not have say in their child's upbringing, Mailonline.

TV-personligheten Jenny Strömstedt illustrerar föräldrars saknad och mammors innersta önskan: Jenny Strömstedt om saknaden efter barnen - ’I hemlighet vill jag att de bara ska vara mina, Aftonbladet.

Ett extremt exempel från Frankrike.Flicka bodde i två år i sin mammas bagagelucka(DN):

I förhör har Rose-Marie sagt att hon hållit flickans existens hemlig från barnets far. Hon ska ha fött barnet på egen hand och sedan gömt henne i bakluckan på sin bil. Flickan bedöms vara mellan 15 och 23 månader gammalt, men vare sig hennes vikt, längd eller mentala utveckling är i fas med hennes ålder. Exempelvis kan hon inte alls prata (Questions for mother who kept 'secret baby' in car boot for over a year, Telegraph).

Låt oss återvända till Bergwallrapporten avslöjade den dysrationaliatet som råder inom domstolsväsendet.

När Expressens Karin Sörbring frågade Thomas Olsson (då blivande ombud för Sture Bergwall):
- Men när du först läste domarna trodde du också att han var skyldig? Svarade Olsson: - Ja, så som domarna var skrivna verkade de vara riktiga. Det var uppenbart att Sture Bergwall var skyldig och jag hade svårt att se vad man skulle kunna göra åt situationen ... (Thomas Olsson: “Folk bröt bekantskapen”).

Så som domarna var skrivna. Det betyder att någon eller några gjort sig besväret att utforma texten så att den skulle verka trovärdig (betänk likheten mellan narration och verbet att narras). Är det atypiskt eller typiskt?

Min tolkning efter att ha läst Josefssons bok är att personalen, van der Kwast och de åtta exekutiva beslutsfattarna bara följde traditionen. Dan Josefsson har dock en annan förklaringsmodell, vilket framgår med önskad tydlighet av bokens engelska titel: The Strange Case of Thomas Quick. The Swedish Serial Killer and the Psychoanalyst Who Created him. Idén han förespråkar är att expertvittnet skulle ha lurat den exekutiva personalen, inte en gång, utan åtta gånger på raken. I The Guardian skriver recensenten av den engelska upplagan, Bernard Porter:

The “serial killer” story was corroborated by the police, leading psychiatrists, the judiciary – which convicted him of eight of the murders – and by Quick himself. (The Strange Case of Thomas Quick by Dan Josefsson review – the first Swedish ‘serial killer’)

Porter beskriver hur skuldbördan för det inträffade attribueras på flera instansen: polispersonal, expertvittnet och domstolspersonalen. I den efterföljande Bergwallkommissionens rapport, signerad professorerna Daniel Tarschys, Petter Asp, Kjell Asplund, avdelningsföreståndaren Mari Heidenborg, administrativ personal vid Justitiedepartementet Mikael Kullberg och en norskt dito Tor Langbach, sker samma märkliga fördelning. De åtta exekutiva domarna får viss kritik, men får definitivt inte bära det ansvar som deras yrkesroll innebär. En dömare bär rent juridiskt ensam ansvaret för sin bedömning. Det är oerhört märkligt.

Efter att ha fått utstå ett antal mediala gatlopp demonstrerade Christer van der Kwast hur starkt han satt fast i sin övertygelse genom att ta till orda via media:

Christer van der Kwast menar att han i medierna framställs som ”dum, inkompetent, skurk, manipulativ och allmänt ohederlig”. Men han säger att han är härdad och har elefanthud. “Jag är trygg i vad jag vet att jag gjort” (“Jag hoppas att sanningen ska segra”, SvD).

Jämför Festinger, Riecken och Schachter i inledningen till boken When Prophecy Fails:

A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts and figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to ser your point (s. 3).

Den sistnämnda texten kommer från en av de mest tillförlitliga studierna av sekter.

Kwasts övertygelse att vägra erkänna sin uppenbara skuld rimmar väl med forskarnas bild av människor som fastnat i en övertygelse: de har svårt att ändra uppfattning trots övertygande bevis och inte ens sunt förnuft biter. 

Men övertygelse är något man delar med andra genom så kallad konformism. Det betyder med största sannolikhet att en större skara jurister, kanske alla, varit och är lika övertygade som Kwast, i in yrkesutövning. De använder ju precis samma metod så varför ska just han vara avvikande ur ett juridiskt metodologiskt perspektiv?

Och när stjärnjuristen alla kategorier - Göran Lambertz - hoppade in matchen: då förstod man att någon hade trampat på en hederskulturell tå. Lambertz är anställd vid Högsta domstolen, en instans vars beslut är vägledande för andra jurister. Lambertz har även var justitiekansler och i den rollen vitsordat Kwasts och de åtta domarnas tillvägagångssätt. Hur djupt insyltat är Lambertz?

Tillägg (7 november 2015). I Uppsala nya tidning ger Lambertz i en fyrpunktare en inblick i hur arbetet går till när man lägger det dialektiska pussel som påstås kunna validera bevisning på juristers vis (Observera att det med största sannolikhet är samma stegmodell han alltid använt - Quickologi. Det är sannolikt en modell som också använts av van der Kwast och de flesta andra jurister runt om i landet de senaste årtionde:

1. Identifiera betydelsefulla omständigheter (bevisfakta). Lägg tills vidare undan bevisning av mindre betydelse.
2. Värdera den viktiga bevisning som finns för att den åtalade är skyldig. Räcker den för att skulden ska vara “ställd utom rimligt tvivel”? Frikänn annars.
3. Är den viktiga bevisningen i och för sig tillräcklig? Granska då den åtalades berättelse och annan motbevisning. Tar denna motbevisning bort så mycket kraft från åklagarens bevis att det nu finns ett rimligt tvivel? Då ska den åtalade frias.
4. Finns kraften i åklagarens bevisning kvar? Gör då på nytt en slutlig och övergripande sammanvägning av all bevisning, inklusive sådan som tidigare lagts åt sidan. Finns det nu inget rimligt tvivel om den åtalades skuld? Då ska personen fällas (Inget orimligt beviskrav, UNT).

Istället för att självkritiskt konstatera att något är fel när teaterföreställningar baserade på ett batteri av principer ska ligga till grund för beslut som inverkar på individens liv och leverne, skjuter man på pianisten - pekar ut expertvittnet Sven-Åke Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, som ansvarig för det inträffade.

Förvisso yppade Dr Christianson en rad märkliga och icke-validerade teorier om bortträngda minnen som väcker minnen om läkaren Freuds teorier om hur minnet funkar. Men Freud föddes i en tid då kunskapen om hur minnet funkar inte var fullt etablerat. Ergo. Han hade ingen aning om hur minnet funkade.

Det man också måste förstå är att precis som lejonparten av juristkåren använder en metodik som kan härledas till juridikens upphovsman, krigarkungen Hammurabi (1810 - 1750 BC) och hans lagar (n=282) som finns inristade på en svart basaltsten, finns det en kader av kliniska psykologer som dyrkar Freud. Alltså: Christianson är knappast ensam om att gilla Freuds teorier, eller att lägga ut texten på det sätt han gjorde för den delen. Tvärtom, det är en evolutionär betingelse; alla gör så när vi får chansen lägga ut texten utan krav på validering genom referenser (Mercier och Sperber, 2011).

Dock är det också så att många moderna utbildningar tränar studenter att anpassa sitt tänkande till ett vetenskapligt perspektiv. På juristutbildningarna lär sig studenten dessvärre fortfarande att finslipa argumentationstekniken. Jämför van der Kwasts och Lambertz's argumenterande om likhundar och sannolikheter och andra konstigheter. De kan inget annat.

Frågan ingen verkade vilja ställa var: vad hade de hänt om de åtta exekutiva domarna var för sig (om de nu jobbat självständigt) inte nöjt sig med verbala framställningar (vittnesmål) som baserades på principerna om omedelbarhet respektive objektivitet, utan ställt den i modern tid självklara frågan:

- har du [Christianson] några som helst bevis [validerade referenser] som backar upp dina påståenden? (de gjorde som bekant tvärtom - hävdade att det inte behövdes.)

På samma sätt kan man undra vad som hänt om Ylva Teurneau gjort detsamma: - Dr. Österberg, du som kan lite mer än jag om sånt här, kan du beskriva Hart och Risleys studie lite mer ingående? Det vore bra för barnets framtid om jag grundar mitt beslut på objektiv kunskap.

Nyligen skrev vetenskapsjournalisten Dr Maria Konnikova om ett fall som beskriver vad som händer om man inte begär referenser. 1971 genomförde den världsberömde professorn i socialpsykologi vid Stanforduniversitetet Dr Philip Zimbardo det så kallade Fängelseexperimentet. Syftet med studien var att undersöka på vilka premisser en individ de-individueras att acceptera att begå våldshandlingar mot en medmänniska och vilken prevalens ett sådant beteende har. Studiens resultat pekar på att människor som söker sig till såna här jobb - olika typer av vaktjobb inklusive polisyrket där uniformering är typisk - gillar lite hårdare tag, dvs. en kollektivistisk läggning. Alltså: det gäller inte alla, ty på samma premisser tar individualister ett steg tillbaka vid liknande situationer (Gladwell, Outliers - the story of success).
På grund av uppmärksamheten kring fängelse-experimentet bjöds Dr Zimbardo att vittna om studien inför den Amerikanska kongressen. Och precis som när Dr Christiansson fick chansen bredde Dr Zimbardo på lite (eller snarare mycket). Det som är känt om studien är det som framkom under förhören men som inte är sant Maria Konnikova, The Real Lesson from the Stanford Prison Experiment, The New Yorker.)

Även om Josefssons förklaringsmodell är osannolik, så demonstrerar hans beskrivning av Quickfallet arbetskulturen i domstolsvärlden. Jag känner igen den efter de beskrivningar jag fått av min adept Bergkvist. Vad är principer om inte icke-validerade modeller, teman eller hypoteser?

Idén att juristerna kan försätta sig i ett tillstånd av objektivet är förstås löjeväckande. Människor är subjekt och beslut som kommer efter att man suttit [på kammaren] och grubblat lite är subjektiva. Jämför utfallen från personalen i socialtjänsten, de tre vårdnadsfallen, de åtta som skapade massmördaren Quick samt stjärnjuristen Lambertz utspel. Ingen av dessa använde vetenskapligt orienterad metodik

.
Principen om omedelbart (se Mannen som slutade ljuga för en orientering) ger associationer till den spanska inkvisitionen. Vem tror att bevisunderlag blir bättre om de stressas fram eller baseras på händelse-minnen? Det enda som sker att fakta förvrängs och att domstolspersonalen använder cherry picken, dvs. väljer ut argument som passar de egna tumreglerna - principerna.

Till detta kommer dissocieringsfenomenet, att personalen kallar sig domstolen, tingsrätten eller liknande. De är ju tjänstehen med en kandidatexamen från ett yrkesprogram i jurist. Inget annat. Det leder till övertro på den egna förmågan.

Dr Daniel Kahneman menar att ett av de största problemen i dagens samhälle är övertro på den egna förmågan ‘What would I eliminate if I had a magic wand? Overconfidence’.

I sammanfattningen av Thinking fast and Slow (Kahneman, 2011) på engelska wikipedia, står följande om beslutsfattande:

Kahneman uses heuristics to assert that System 1 thinking involves associating new information with existing patterns, or thoughts, rather than creating new patterns for each new experience. For example, a child who has only seen shapes with straight edges would experience an octagon rather than a triangle when first viewing a circle. In a legal metaphor, a judge limited to heuristic thinking would only be able to think of similar historical cases when presented with a new dispute, rather than seeing the unique aspects of that case. In addition to offering an explanation for the statistical problem, the theory also offers an explanation for human biases (Wikipedia).

Alltså: principer håller fast i ett retrospektivt perspektiv som inte ger utrymme för rationellt tänkande eller resonerande. Minns de märkliga frågorna som mammans biträde ställde till mig och som Ylva Teurneau uppmanade mig att svara på. Man överväger inte alla tänkbara alternativ och man följer inte föräldrabalkens krav att se till barnets bästa. 

 1956 publicerades en av de första vetenskapliga studierna om sekter - When Prophecy Fails - och en ny upplaga kom så sent som 2008. Författarna var tre socialpsykologer vid bland annat anrika Stanforduniversitetet: Dr Leon Festinger, Dr Henry Riecken och Dr Stanley Schachter. Boken handlar om konformism och hur personer som märker att de faktoida föreställningarna inte funkar agerar när de blir ifrågasatta. Bokens inledning i repris:

A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts and figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to ser your point (s. 3).

Paradoxen är att följande står i Bergwallrapporten:

Vi vill framhålla vikten av att domstolar alltid behåller ett självständigt förhållningssätt till parterna och att domstolarna utövar processledning med särskilt beaktande av den enskildes rättssäkerhet och en strävan efter bästa möjliga bedömningsunderlag. Såvitt gäller domstolens ansvar för utredningens fullständighet ansluter vi oss till Straffprocessutredningens förslag (SOU 2013:17) som innebär en begränsning av domstolens materiella processledning och att svagheter i bevisningen i stället ska gå ut över åtalet och leda till att åtalet ogillas (s 21).

Förmodligen är det så att författarna till rapporten inte ens själva tror på den text de skrivit: att det på någon av arbetsplatserna inom domstolsväsendet går till på det sättet som beskrivs i citatet ovan. Det syns på rapportens  längd - obegripliga 700 sidor. Ungefär som att någon kämpat med att måla över gammal rost, dvs. kämpat med egna kognitiva dissonansen.
Det är självklart att domstolspersonal måste ta personligt ansvar för varje belsut de tar. De gäller de åtta som skapade massmördaren Quick och det gäller kåren som helhet när det gäller vårdnadstvister.

Tillägg (151129). Dan Josefsson skriver om cherry picking i Aftonbladet. Det handlar om en åklagare som väljer ut vittnen så att hon kan skyla över polisers dödsmisshandel (Polisen har inte lärt sig någonting, Aftonbladet).

Appendix - referenser som Ylva Teurneau valde bort i sin efterhandskonstruktion (Quickologi?)

Arbetsmiljöverket (2011). Hot och våld i skolan. 

Rapport 2011:15.

Barnombudsmannen (2001). Båda är bäst, typ! Rapport till Regeringen.

Bergkvist, T. (2002). Familjevåld – deskriptiv litteraturstudie samt kvantitativ domstudie. Opublicerad kandidatuppsats i juridik. Juridiska institutionen, Uppsala universitet.

Bernet, W. (2008). Parental Alienation Disorder and DSM-V. The American Journal of Family Therapy, 36 (5), 349 — 366.

Bernet, W., von Boch-Galhau, W., Baker, A.J. L. & Morrison, S.L. (2010). Parental Alienation, DSM-V, and ICD-11. The American Journal of Family Therapy, 38 (2), 76 — 187.

Cacioppo, J.T. & Berntson, G.G. (1992). Social Psychological Contributions to the Decade of the Brain: Doctrine of Multilevel Analysis. American Psychologist, 47 (8). 1019-1028.

Crick, N. R., & Grotpeter, J. K. (1995). Relational aggression, gender, and social–psychological adjustment. Child Development, 66, 710 –722.

Darwin, C. (1859). On the Origins of Species.

Eisenegger, C., Naef, M., Snozzi, R., Heinrichs, M. & Fehr, E. (2009). Prejudice and truth about the effect of testosterone on human bargaining behavior. Nature, letters, 1-4.

Elfver - Lindström, E. (1999). Tvistiga vårdnads-, boende och umgängesmål. Socialstyrelsen.

Eriksson, Maria (2003). I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld [In the shadow of Daddy].

Festinger, L. (1957). A Theory of Cognitive Dissonance. Stanford University Press.

Gazzaniga, M.S., & Ivry, R.B., Mangun, G.R. (2002). Cognitive Neuroscience – The Biology of the Mind (2^nd ed.). Norton.

Gleitman, H., Gross, J. & Reisberg, D. (2011) Psychology (8th ^ed.).

Glynn, Laura M.; Davis, Elysia Poggi; Schetter, Christine Dunkel; Chicz-DeMet, Aleksandra; Hobel, Calvin J.; Sandman, Curt A. (2007). Postnatal maternal cortisol levels predict temperament in healthy breastfed infants. Early Human Development, Vol 83(10), 675-681.

Handlin, Linda; Jonas, Wibke; Petersson, Maria; Ejdebäck, Mikael; Ransjö-Arvidson, Anna-Berit; Nissen, Eva; Uvnäs-Moberg, Kerstin. (2009). Effects of sucking and skin-to-skincontact on maternal ACTH and cortisol levels during the second day postpartum—Influence of epidural analgesia and oxytocin in the perinatal period. Breastfeeding Medicine, 4(4), 207-220.

Hart, B. & Risley, T.R. (1995). Meaningful Differences in the Everyday Experience of Young American Children.

Hyde, J.S. (2005). The Gender Similarities Hypothesis. American Psychologist, 60, 6, 581–592.

Josefsson, D. (2014). Mannen som slutade ljuga. Lind & Co.

Kudielka, Brigitte M.; Hellhammer, D. H.; Wüst, Stefan. (2009). Why do we respond so differently? Reviewing determinants of human salivary cortisol responses to challenge. Psychoneuroendocrinology, 34(1), 2-18.

Labad, Javier; Vilella, Elisabet; Reynolds, Rebecca M.; Sans, Teresa; Cavallé, Pere; Valero, Joaquín; Alonso, Pino; Menchón, José Manuel; Labad, Antonio; Gutiérrez-Zotes, Alfonso. (2011). Increased morning adrenocorticotrophin hormone (ACTH) levels in women with postpartum thoughts of harming the infant. Psychoneuroendocrinology, Vol 36(6), 924-928.

T.E., Caspi, A., Rutter, M., Silva, M.A. (2001). Sex Differences in Antisocial Behavior: Conduct Disorder, Delinquency, and Violence in the Dunedin Longitudinal Study. Cambridge University press.

Nishitani, Shota; Miyamura, Tsunetake; Tagawa, Masato; Sumi, Muneichiro; Takase, Ryuta; Doi, Hirokazu; Moriuchi, Hiroyuki; Shinohara, Kazuyuki. (2009). The calming effect of a maternal breast milk odor on the human newborn infant. Neuroscience Research, 63(1), 66-71.

Oberlander, Tim F.; Grunau, Ruth; Mayes, Linda; Riggs, Wayne; Rurak, Dan; Papsdorf, Michael; Misri, Shaila; Weinberg, Joanne. (2008). Hypothalamic-pituitary-adrenal (HPA) axis function in 3-month old infants with prenatal selective serotonin reuptake inhibitor (SSRI) antidepressant exposure. Early Human Development, 84(10), 689-697.

Pickford, M. (2006). Paleoenvironments, Paleoecology, Adaptations, and the Origins of Bipedalism in Hominidae. In H. Ishida, R. Tuttle, M. Pickford, N. Ogihara & M. Nakatsukasa (eds.) Human Origins and Environmental Backgrounds (pp. 175-196). Springer Science - Business Media, Inc.

Pinker, S. (2011a). The Better Angels of Our Nature: Why Violence has declined. New York, Penguin books.

Pinker, S.A. (2011b). Taming the Devil within Us. Nature, 478, 309-311.

Rosenberg, T. (2013). The Power of Talking to Your Baby. New York Times, April 10 (länk).

Schachter, D.L. Addis, D.R. (2007). The Cognitive neuroscience of constructive memory: remembering the past and imagining the future. Philosophical transactions of the Royal Society, 362, 773-786.

Schiratzki, J. (2008). Mamma och pappa inför rätta.

Seltzer, J.A., & Brandreth, Y. (1994). What Fathers Say About Involvement With Children After Separation. Journal of Family Issues, 15, 49 - 77.

Shaw, J. & Porter, S. (2014). Constructing Rich False Memories of Committing Crime. Psychological Science, 1–11.

Stenius, Fredrik; Theorell, Tores; Lilja, Gunnar; Scheynius, Annika; Alm, Johan; Lindblad, Frank. (2008). Comparisons between salivary cortisol levels in six-months-olds and their parents. Psychoneuroendocrinology, 33(3), 352-359.

Straus, M.A. (1979). Measuring intrafamily conflicts and violence: the Conflict tactics (CT) scale. Journal of Marriage and the family, 75-89.

Thornton, A. J. V., Graham-Kevan, N., Archer, J. (2012). Prevalence of women’s violent and nonviolent offending behavior: A comparison of self-reports, victims’ reports, and third-party reports. Journal of Interpersonal Violence, 27 (8), 1399-1427.

Wallas, A.R. (1858). On the Tendency of Varieties to Depart Indefinitely From the Original Type.

Zaremba, M. (2015). Därför försvann Ellens Pappa. DN.

Österberg, P. (2004). Kan ungdomars emotionella relationer till sina föräldrar förklara samband som finns mellan föräldrars skilsmässa och intern och extern samt skolmässig anpassning hos ungdomar? Opublicerad Magisteravhadingi socialpsykologi, institutionen för psykologi, Mälardalens högskola.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).