Många domedagsskrollar nyheter från kriget – "Det är sunt att vara orolig i en hotfull situation". En kommentar.

Apropå Bucherts, Jonas Forsbacka, HBL, skriver om att domesdagsscrolla - en begreppet som nyligen tagit sig in på Svenska språkrådets nyordslista.  Artikeln är en re-write på en tidigare artikel som i sin tur är en re-write på en amerikansk förlaga, dock utan att credda densamma. Där ser man också att kontexten är annorlunda - att dramatiska händelser triggar lusten att utforska. Psykologiforskare har noterat att mediapersonal har en tendens att överdriva saker och ting. Kanske är det så att man inte litar på gammelmedia och försökte sig på disjunktivt resonerande? 5 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Apropå Buchert, Jonas Forsbacka, HBL, skriver om att domesdagsscrolla - en begreppet som nyligen tagit sig in på Svenska språkrådets nyordslista.

Ordet domedagsskrolla tog sig in på svenska Språkrådets nyordslista i fjol – under den senaste veckan har många haft orsak att använda det. Att känna ångest av nyhetsflödet kan vara ett sundhetstecken, säger psykologiprofessorn Jan Antfolk.

Trots att Forsbacka tydligt skriver Språkrådet så går inte hyperlänken dit utan till en artikel publicerad i svenska Dagens nyheter - en artikel som ligger bakom betalvägg!? Begreppets andra källa är Forsbackas kollega, Laura Klingberg, som själv skrivit om fenomenet i en krönika daterad 4 september 2020:Doomscrolling, eller våren då jag slutade läsa nyheter:

I mitten av mars återvände jag till HBL efter en sex månaders studieledighet. Veckan då regeringen diskuterade undantagslagar och isolering av Nyland fick jag kliva tillbaka in i min journalistroll. Samtidigt kände jag en växande ängslighet utanför arbetstiden då jag bläddrade i de olika nyhetsapparna. Om kvällarna kände jag en otäck klump i halsen och om nätterna kunde jag inte sova. Jag hade drabbats av coronaångest. Men.jag.kunde.inte.sluta.scrolla.

Klingberg fortsätter:

Medan regeringen och myndigheterna analyserar och utvärderar sin hantering av pandemin efterlyser jag motsvarande självreflektioner av mediehusen. Vad är egentligen ett ändamålsenligt och sunt sätt att rapportera om en global hälsokris? Hur kan medierna på bästa möjliga sätt beskriva allvaret utan att skapa panik?

Forsbacka intervjuade för ändåmålet en professor i klinisk psykologi som bekräftar tesen enligt följande:

Men ibland finns det också en mindre rationell och i någon mån överdriven tendens hos vissa att hålla sig uppdaterade hela tiden, säger han (Dr. Antfors).

Case closed skulle man kanske kunna drista sig att säga, eller?

Som vän av akademisk ordning ställer jag traditionsenligt frågan: stämmer uppgifterna? 

Jag passar på att addera ytterligare en fråga: kan detta vara en så kallad nyhetsanka?

I sin krönika från september 2020 påstår sig Klingberg ägna stor del av sin fritid åt att göra internetsökningar. Ändå hittade hen inte Mark Barabaks artikel - ‘Quarantini.’ ‘Doomscrolling.’ Here’s how the coronavirus is changing the way we talk - i Los Angeles Times, daterad 4 april 2020, d.v.s. ganska prick fem månander innan Klingberg skrev sin krönika om samma fenomen. Man undrar också varför Klingberg nämner finska regeringen och myndigheter men inte internationella forskare?

Under våren 2020, d.v.s. parallellt med att Mark Barabak skrev sin artikel, sammanställde jag material på min forskarblogg om just vetenskapliga uttalanden och rapportering om det pandemiska viruset:

23 mars 2020. On the Psychology of Toilet Paper (SARS-CoV-2/COVID19): the Case for Disjunctive Reasoning

8 maj 2020. What's the Post-SARS-CoV-2/COVID19 Prospect?

Dessa artiklar inkluderades i en tredje artikel om detsamma som publicerades den 4 januari 2022. Kan vi sluta oroa oss för Sars-Cov (2) pandemin och flytta fokus från händerna till näsan? (den svenska versionen).

När man läser Barabaks artikel ser man att Doomscrooling, som sannolikt inspirerat Klingberg att skriva sin krönika prick fem månader senare, nämns i artikeln i en helt annan kontext:

att när dramatiska händelser inträffar så triggar det motivationen hos allmänheten att söka information. Det leder till att nya ord tas i bruk och ändrar sättet vi talar med varandra, d.v.s. det vi till vardags kallar inlärning.

Varför nöjer sig inte publicum med det som skrivs i traditionella medier?

Så här skrev Serani i Psychology Today 2011 under rubriken: If It Bleeds, It Leads: Understanding Fear-Based Media:

News is a money-making industry. One that doesn't always make the goal to report the facts accurately. Gone are the days of tuning in to be informed straightforwardly about local and national issues. In truth, watching the news can be a psychologically risky pursuit, which could undermine your mental and physical health (Serani, 2011).

Så här skriver Dr. Senarin lite längre ner i artikeln:

News programming uses a hierarchy of if it bleeds, it leads. Fear-based news programming has two aims. The first is to grab the viewer's attention. In the news media, this is called the teaser. The second aim is to persuade the viewer that the solution for reducing the identified fear will be in the news story. If a teaser asks, "What's in your tap water that YOU need to know about?" a viewer will likely tune in to get the up-to-date information to ensure safety.

Another pattern in newscasts is that the breaking news story doesn't go beyond a surface level. The need to get-the-story-to-get-the-ratings often causes reporters to bypass thorough fact-checking.

An additional practice that heightens anxiety and depression is the news station's use of the crawl, the scrolling headline ticker that appears at the bottom of the television, communicating "breaking news."

Några år senare skrev en annan psykolog, Steven Pinker, om detsamma i the Guardian (The media exaggerates negative news. This distortion has consequences):

Every day the news is filled with stories about war, terrorism, crime, pollution, inequality, drug abuse and oppression. And it’s not just the headlines we’re talking about; it’s the op-eds and long-form stories as well. Magazine covers warn us of coming anarchies, plagues, epidemics, collapses, and so many “crises” (farm, health, retirement, welfare, energy, deficit) that copywriters have had to escalate to the redundant “serious crisis.”

The nature of news is likely to distort people’s view of the world because of a mental bug that the psychologists Amos Tversky and Daniel Kahneman called the Availability heuristic: people estimate the probability of an event or the frequency of a kind of thing by the ease with which instances come to mind.

Putting aside the wiggles and waves that reflect the crises of the day, we see that the impression that the news has become more negative over time is real. The New York Times got steadily more morose from the early 1960s to the early 1970s, lightened up a bit (but just a bit) in the 1980s and 1990s, and then sank into a progressively worse mood in the first decade of the new century. News outlets in the rest of the world, too, became gloomier and gloomier from the late 1970s to the present day.

Människans psyke har under årmiljoner anpassats för att söka information när framtiden är osäker eller odefinerad. Det hänger samman med att vårt psykes normalfunktion är intention i ett prospektiv perspektiv. Det betyder att vårt psyke vill forma tydliga bilder om framtiden att sträva efter. För att skapa dessa tydliga bilder använder psyket en kombination av perception och minne (Gilbert och Wilson, 2007; Szpunar et al. 2014).

När vi saknar konkret information om framtiden uppstår oro eller ångest. Så skriver American Psychological Association (APA) om ångest:

Anxiety is an emotion characterized by feelings of tension, worried thoughts and physical changes like increased blood pressure. People with anxiety disorders usually have recurring intrusive thoughts or concerns. They may avoid certain situations out of worry. They may also have physical symptoms such as sweating, trembling, dizziness or a rapid heartbeat.

Läs: Dr. Monica Johnson (2021). How Does Trauma Hijack the Brain?. PSychology Today.

Ergo. Det verkar som att Forsbacka, med inspiration från kollegan Klingberg och med stöd från en professor i klinisk psykologi, halkat lite snett i sin rapportering på grund av: 

• att hen inte utgått från originalkällan
• att hen inte utgått från fakta om hur psyket funkar 
• att nyhetsredaktioner en masse tenderar att dels överdriva i sin rapportering
• att personal som jobbar med traditionella medier inter riktigt förstår hur de ska hantera konkurrensen från interaktiva medier.

Resultatet blev en text som felaktigt pekar i ut konsumenten istället för producenten av mediainformation.

Kan det här väckt epistemisk vaksamhet (Sperber et al. 2010) och lusten till disjunktivt resonerande (Stanovich, 2009) hos allmänheten?  

Epilog. Begreppet nyhetsanka blev en nyord redan på 1800 - talet och syftar på ett undermåligt journalistiskt arbete. Här är en tänkbar källa:

Huru stor ankornas glupskhet är visar ett med dem anstäldt experiment. Af ett tjog sådana utvalde man man en, sönderhackade henne med hull och hår samt gaf denna massa åt de 19 öfriga att äta. Så fortfor man att slagta och för medsystrarne framsätta den ena efter den andra, till dess blott en enda fans qvar, gödd med alla sina kamraters kött och blod (Ny Illustrerad Tidning 22 februari 1879).

Nästa bloggartikel: Jonas Jungar: Till dig som nu känner dig lamslagen av oro – kom ihåg att världen utanför Ryssland nu står sällsynt enad. En kommentar.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).