Peter Österberg, PhD: Finlandismerna som får språkpolisen att rycka ut

Hufvudstadsbladet har åter gjort en re-write på en artikel från Sverige. Det är en Ludvig Hertzberg som efter 30 år i den svenska huvudstaden kåserar på känt manér om dialektala skillnader mellan Sverigesvenska och Finlandssvenska. I kåseriet nämns klassikern 'fastlagsbullen' som i Sverige kort och gott kallas semla. Dialektala skillnader mellan Svenskfinland och Sverige började sannolikt uppstå efter Rysslands invasion av Sveaborg och den Fennomanrörelse som velat skriva om Finlands historia. Därför förundras svenskfinländare när de hör att Sverigesvenskar slutat säga, inte bara fastlagsbulle, utan även ämbar, kanister, kravatt och lavoar, ord som sannolikt var typiska även i västra delen av riket fram till mitten av 1800 - talet eller senare... 8 sidor

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Hufvudstadsbladet har åter gjort en re-write på en artikel från Sverige. Dock inte från ordförandens blaska utan från konkurrenten Svenska Dagbladet. Det är en Ludvig Hertzberg som efter 30 år i den svenska huvudstaden kåserar på känt manér om dialektala skillnader mellan Sverigesvenska och Finlandssvenska. I kåseriet nämns klassikern 'fastlagsbullen' som i Sverige kort och gott kallas semla.

Länk till källan.

Fastlagsbullen och semlan är ingen ny fråga utan snarare något som ofta dryftas i Finland för att påtala hur olika språkbruken är på respektive sida om Östersjön. Svenskfinländare älskar att ta upp dessa dialektala skillnader medan sverigesvenskar inte gör det alls.

I Finland talar man om lillebrorskomplex. Och Riitamaa (2022) menar att svenskfinländare känner att de inte blir sedda av Sverigesvenskar - sitt historiska broderfolk. Det ligger något i det. Ty, i Sverige förstår få att svenska talas i det östra grannlandet. Det kan också handlar om en längtan av samhörighet med de svenskspråkiga på 'andra sidan'.

Och det finns förstås fler exempel på saker som över tid fått olika namn i Svenskfinland kontra Sverige. Efter fem och ett halv år i Helsingfors, med ett stort nätverk av svenskspråkiga vänner, har jag som forskare ett ymnighetshorn att ösa ur.

I Svenskfinland säger man till exempel ämbar, med betoning på båda stavelserna, medan man i Sverige säger hink.

“Ordet ämbar kommer möjligen från latinets amphora, försvenskat amfora. Kanske kan det härledas till det persiska ordet ambar [ämbar] som betyder förråd” (Wikipedia).

Vän av ordning undrar förstås hur ett latinskt-persiskt ord färdats till Finland men inte Sverige?

Ett annat finlandssvenskt ord är kravatt av franskans cravate som kom till Frankrike runt 1660 från Kroatiens kravata - sidensjalar som kroatiska militärer bar om halsen (Pohl, 2010).

I Sverige används sedan 1800 - talet ordet slips, av tyskans Schlips - “rockskört” - vilket också gett upphov till engelskans slip - remsa.

Ett tredje exempel är kanister som kommer från latinets canistrum - korg - och som sannolikt användes även i Sverige. I Sverige säger man nu för tiden dunk.

Ett fjärde exempel är lavoar från franskans lavoir, det rum där man tvättar sig. I Sverige säger man handfat eller tvättställ.

Not. Lavoar har en enklare form: kommod, ett handfat nedsänkt i en bänk. Det ordet brukade min pappa, liksom jag bördig från Roslagen, använda med ett lurigt leende på läpparna. Jag har, så vitt minnet tillåter, aldrig hört någon annan yppa ordet kommod.

Lägg därtill dynvar - örngott, batteri - element respektive örfil - kanelbulle.

Listan kan göras lång.

Dialektala skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska är som sagt något som ofta dryftas på den Finska sidan. På den svenska: aldrig.

Hertzberg har dock missat att klassikern fastlagsbullen har ytterligare ett namn: hetvägg. Uttrycket används i Skåne när vetebullen simmar omkring i varm mjölk.

Hur uppstod dessa dialektala skillnader mellan Finland och Sverige som under drygt 700 år utgjorde ett och samma rike?

Språk är ett kulturellt fenomen som antas ha framträtt för drygt två miljoner år sedan (Aiello och Dunbar, 1993; Everett, 2017). För cirka 200 000 år sedan antas ett grammatiskt språk varit etablerat (Pagel, 2017, 2019). Mercier och Sperber (2011) menar att språket framträdde för att öka chansen för individen att skicka sina gener in i framtiden. Språk är ett medel att överföra information från ett psyke till andras psyken (Pinker, 2012).

Norra Europas befolkning är en mix av europeiska jägare och samlare, anatoliska jordbrukare och folk från den Pontiska steppen medan norra Fennoskandia befolkades av nomader från norra Sibirien (Haak et al. 2015; Lamnidis et al. 2018). Med sig hade de språk.

I takt med att Littorinahavet sjönk undan ökade bosättningarna från norra Europa till södra Fennoskandia och i slutet av Nordisk järnålder (ca 600 AD) finns spår av fasta bosättningar vid Haga Borg strax söder om Tavastehus. Bosättarna kom sannolikt västerifrån.

Vikingar (~750 - ~1050) från Svitjod seglade via Finska viken och via Ladoga söderut. De första traderna gick till Kaspiska havet och kanske Baku? Senare trader till Svarta havet och Miklagård (Konstantinopel/Istanbul).

En av dessa hövdingar var Rurik (830 - 879), sannolikt bördig från det område som kallas Roden i dåvarande Svitjod och nuvarande Mälardalsregionen, som 862 kallades att leda Novgorod. Rurik grundade även Kiev.

Eftersom Väster- och Östergötland liksom Svitjod (senare Svealand) genomgick en transformation, från hednisk tro till kristendom, är det rimligt att anta att Rurik tog med sig kristendomen till Novgorod. Sannolikt gjorde de stopp i Österlandet (Finland). Därmed torde de som levde där kommit i kontakt med socio-kulturen västerifrån.

På 1100 - talet förmodas den Svitjodiska kungen Erik Jedvardsson (1125 - 1160 AD) ha genomfört det första korståget till Österlandet. Med på resan var en biskop - Henrik - och syftet var att kristna hedningarna som bodde i inlandet. I den här processen antas en stats- eller riksbildning ha startat.

Finland blir en del av det svenska kungariket. Under drygt 60 kungar och drottningar blir Österlandet givetvis svenskspråkigt. Undantag är de hedningar som levde i inlandet.

I slutet av 1200 - talet börjar domkyrkorna byggas i Uppsala respektive Åbo och Stockholm grundas.

1348 gav kung Eriksson rättighet till socknemän i Närpes, Mustasaari och Pedersöre att driva handel med “alla ätande vahror” (Nordlund, 1931). Handelsmän i Österlandet exporterade smör, torkad fisk och båtar till Stockholm. De seglade i flotta, d.v.s. på samma sätt som skett sedan vikingatiden. Det indikerar att de, förutom att ha upprätthållit stor kunskap om handel och logistik, talade [dåtidens] svenska.

1384 nämndes Sverige för första gången.

“Första gången landsnamnet Sverige förekommer i skrift, stavat Swerighe, är i en urkund från Kalmar, daterad 1384. Dessförinnan möter vi olika termer, bland annat de fornnordiska Svíaríki och Svíþjóð (Svitjod, fornsvenskans Svethiudh, »sveafolket«), den fornengelska Swiorice och de latinska Sueonia (»Sveonien«), regnum Sweorum” (»svearnas/svenskarnas rike«) och regnum Sueciæ (»riket Svetia/Svetsia«) (Harrison, 2018).

1550 grundade kung Gustav Eriksson Vasa (1496-1560) Helsingfors vid Helsinge ås mynning.

Parallellt med detta gjorde den svenska prästen Mikael Olofsson (1507 - 1557) ett försök att kristna 'Tavastianerna' som bodde i skogarna öster om Åbo. Det skedde genom att han skrev en ABC-bok samt översatte texter ur bibeln till det uraliska språk som antas av talats av hedningarna. Olofsson anses också vara den uralisk-finska skriftspråkets fader.

1640 flyttades Helsingfors till nuvarande Kronohagen. Samma år grundades Kungliga Akademien i Åbo, senare Helsingfors universitet, av Drottning Kristina (1626 - 1689). På det följer upplysning och en fördubbling av levnadsstandarden i riket.

1748 började bygget av den svenska fästningen Sveaborg som blev Österlandets andra största 'stad' efter Åbo, dock utan stadsprivilegier.

1808 invaderade Ryssland Sveaborg.

1810 startar Fennomanrörelsen som präglades av national- eller etnoromantik. En alternativ finsk historia skapades där det finska ursprunget påstods komma Österifrån, från en nomadiska urbefolkning, scyter, som migrerat från norra Altaibergen söder om Novosibirsk. I sitt installationstal som professor vid Helsingfors universitet 1854 skriver Elias Lönnrot (1802-1884):

Jag önskade att få för de språk, hvartill äfven vårt kära finska modersmål hörer, begagna det historiska namnet scytisk hellre än de dels geografiska dels ethnologiska benämningarne altaisk, ural-altaisk, turanisk, finsk-tatarisk m. m., emedan det synes, som kunde äfven den bästa af dessa benämningar, den altaiska, passa likaväl för de indogermaniska som för de scytiska språken, ty äfven de förras ättmoder har sannolikt befunnit sig i den altaiska bergsregionen. Ville man ändock använda namnet altaisk, så borde man väl då kalla de scytiska språken till nordaltaiska och de indogermaniska till sydaltaiska (Lönnrot (1854), s. 286).

Sex år tidigare hade Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877) publicerat första delen av Fänriks Ståhls sägner som beskriver Rysslands invasion av Sveaborg. Första och sista versen blev Finlands nationalsång - Vårt land (på svenska!; Runeberg, 1848).

Det indikerar att det svenska fortfarande satt djupt förankrat i det forna österlandets väggar.

Det är också här någonstans som Finlandssvenska och Sverigesvenska börjar skilja sig åt. Och det verkar som att Finlandssvenskan har kvar spår av franskt inflytande medan svenskan rör sig mot tyskan!?

Till detta kommer tanken om bättre folk, en fras som ofta yppas i Finland och som spelar an på det faktum att i genomsnitt har svenskspråkiga Finländare bättre socio-ekonomi jämfört Ural-finländare.

Helsingfors stad och Åbo akademi betonar båda att svenskspråkiga finländare mår bättre och lever längre.

Varför?

Det är nog inte så att det går bättre för de finländare som talar svenska, utan det har gått sämre för de finländare som av olika skäl valt bort svenskan.

Det hänger samman med Fennomanin, att finska myndigheter så gärna vill följa Rysslands uppmaning att göra Finland uralisk-finskt enspråkigt. I internationella sammanhang nämns aldrig att Finland sedan vikingatiden är svenskspråkigt.

Ty, trots att 47 % av Finländarna talar svenska, så vet få i Sverige att Finland i huvudsak varit, och fortfarande är, svenskspråkig.

Därför förundras svenskfinländare när de hör att Sverigesvenskar slutat säga, inte bara fastlagsbulle, utan även ämbar, kanister, kravatt och lavoar, ord som som sannolikt var typiska även i västra delen av riket fram till mitten av 1800 - talet eller senare...

Lästips:

YLE hävdar att Finländare upplever sig vara mer ensam jämfört med invånarna i de övriga nordiska länderna - stämmer uppgifterna?

HUS-direktören: Man borde kunna få jobb utan att tala perfekt finska - ljuset i mörkret.

Var det fennomanin som gjorde Lalli blond?

Varifrån kommer begreppet örfil som i kanelbulle och när nämndes det för första gången?

Idag är det 106 år sedan Finland blev självständigt från Ryssland - grattis!

Har man funnit Korsfarares svärd? Ytterligare ett argument för att tro på muntligt traderade historier

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Mer om min expertis: