Kreativitet: platsspecifik neurologi eller parallellt distribuerad psykologi?

I två tidigare artiklar har jag resonerat kring synen på kreativitet. Å ena sidan som ett neurologiskt eller ett psykologiskt fenomen och, å den andra, som ett platsspecifikt eller distribuerat fenomen. I ett samarbete mellan forskare inom design och neurovetenskap tog man sig för att söka efter vilken hjärnaktivitet som var förknippat med kreativitet. Utgångspunkten var följande definition av kreativitet: förmågan att skapa nya men lämpliga resultat. Slutsatsen pekade på cerebellum som central instans. Studien fick kritik för sin design. Jag menar att definitionen är för abstrakt. En annan del av kritiken rörde frånvaro av ett nätverksperspektiv. Min egen definition på kreativitet: en mental process där icke-relaterade kunskapsobjekt, eller fragment av dessa, kombineras eller smälts samman till nya kognitiva strukturer med mening. Min design var lite annorlunda men visade en 57 % effekt.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

I två tidigare artiklar har jag resonerat kring synen på kreativitet. Å ena sidan som ett neurologiskt eller psykologiskt fenomen och, å den andra, som ett platsspecifikt eller distribuerat fenomen. I den första artikeln resonerade kring frågan vad kreativitet är för något (Österberg, 2013) och i den andra artikeln om en påstådd kopplingen mellan psykisk ohälsa och kreativitet (Österberg, 2015).

I min andra artikel fanns även inslag om hur man ska se på kreativitet; neurologists, som en platsspecifik aktivitet eller psykologiskt, som effekten av parallellt distribuerade nätverksprocesser.

Förespråkare för den neurovetenskapliga platsteorin pekar på cerebellum som den centrala instansen. Det försökte jag bemöta med Satel och Lillienfeld (2013) varningar om övertro på neurovetenskap samt min egen forskning som pekar på att kreativitet är resultatet av ett samspel, en 'generativ dans' eller nätverkskommunikation mellan hjärnans nervceller (McCelland och Rumelhart, 1985; Österberg, 2012 a).

I ett samarbete mellan forskare inom design och neurovetenskap tog man sig för att söka efter vilken hjärnaktivitet som var förknippat med kreativitet (Saggar et al. 2015). Studien uppmärksammades av Katie M. Palmer som skrev om studien i Wired (Palmer, 2015).

“A study out of Stanford today - a collaboration between its design school and its brain sciences research center -used the method to search for brain activity associated with visual creativity. Their test? Sticking subjects into a magnetic resonance tube while they played Pictionary”.

En del av studiens premiss var att kreativitet är platsspecifikt.

Forskarnas definition på kreativitet var: – förmågan att skapa nya men lämpliga resultat.

Kritiken mot studien var att designen inte höll tätt; testets kontroll inte var representativt och att cerebellum snarare är att betraktas en koordinerande funktion. En annan aspekt av kritiken mot Saggar et al. 2015 rörde frånvaro av ett nätverksperspektivet:

“If you took some article from between 2000 and 2005 versus the last 5 years and compared how much they used region and area-focused vs. network, there’s so much more network now”.

Min tanke är att den definition på kreativitet som användes ledde forskarna i fel riktning. Förmågan att skapa nya men lämpliga resultat är ganska abstrakt, vilket möjliggör för nästan vad som helst att passa in. Hade forskarna använt en mer stringent definition, då hade sannolikt designen blivit annorlunda. Det är också sannolikt att syresättningen i hjärnan kanske blivit mer distribuerad.

För att kontrastera det hela tar jag min egen forskning till hjälp. Den bygger på premissen att kreativitet är en målstyrd medfödd mental förmåga som är resultatet av ett parallellt distribuerat samspel mellan deklarativa och på icke-deklarativa minnesinstanser (Ambrose, 2010; Finke, 1996; Pringle, 2013; Schacter, 1987; Schacter och Addis, 2007). Kreativitet definieras i det perspektivet som en mental process där icke-relaterade kunskapsobjekt, eller fragment av dessa, kombineras eller smälts samman till nya kongitiva strukturer med mening (Wynn, Coolidge och Brigth, 2009; Österberg, 2012 a).

För att testa detta designade jag ett test där försökspersonerna fick uppdraget att kombinera två bokstäver till symboler som representerade något användbart. En grupp fick sitta still två lektioner innan de gjorde testet. Den andra gruppen fick dansa disco i 25 minuter före testet. resultatet visade att de som dansat producerade 57 % fler idéer jämfört med dem som suttit still (Österberg, 2012 b).

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health |  Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development  | Language training - Swedish  |  Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | Twitter