Saturday, December 17, 2022

Barn drabbas när personal inom socialtjänst och andra myndigheter bistår mammor som isolerar barn

I en intervju i programmet Efterlyst menar Sverker Sikström, professor i kognitionspsykologi, att barn som isoleras av en förälder (i 99 % av fallen en mamma) kan bli nedstämda och få svårigheter med sociala relationer. Dr Sikström menade också att det kan leda till Stockholmssyndrom (alienering). Det är konsistent med Österberg (2004) som visar att barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med barn som växer upp med bara mamma. Det är känt att när relationsaggressiva kvinnor kräver ensam makt och kontroll över gemensamma barn, då vitsordas deras krav av domstolspersonal (diskriminering av barns viktiga papparelation) i 75 % fallen (en del säger 100 % i vissa Tingsrätter). Det samlade intrycket från Uppsala kvinnojour ~2002 och Barnrättskonferensen i Helsingfors 2022 pekar på att det föreligger en mansfientlig kultur bland socialarbetare och att personalen vägrar ta tag i kvinnors relationsaggressivitet. Det drabbar barn.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Barn som växer upp med båda föräldrarna eller med bara pappa har bättre emotionell och social anpassning jämfört med barn som växer upp med bara mamma (Österberg, 2004). Det hänger samman med att papparelationen har en normativ effekt på barns emotionella och sociala anpassning (Macrae, 2021). Emotionell anpassning handlar t ex. om självkänsla, självtillit och impulskontroll. Social anpassning handlar t ex. om att fungera i skolan, att stanna hemma på kvällarna och att undvika kriminella miljöer.

Kvinnors relationsaggressivitet är ett känt fenomen (Crick och Grotpeter, 1995; Hyde, 2005). En manifestering av kvinnors relationsaggressivitet är att starta en vårdnadskonflikt och isolera gemensamma barn från pappan. Carlberg et al. 2001 visade att i slutet av 1990-talet levde ca 350 000 barn utan en tät och nära relation med sin pappa. Den siffran ökar och är sannolikt uppe i över 400 000 barn. Motsvarande siffra i Finland är ~200 000 barn och unga upp till 18 års ålder.

I programmet Efterlyst belyser Sverker Sikström, som har en professur i kognitionspsykologi, kvinnors isolering av barn:
Barnen mår väldigt dåligt. Det är vanligt att man utvecklar ångest, har svårt att etablera nya relationer, kanske inte vågar gå till skolan. Man kan bli deprimerad. Det kan skapa stress så att man försämrar sin skolprestationer - får sämre betyg.
Programledaren Hasse Aro belyser ett fall där mamman isolerat barnen i två (2) år, och undrar hur det påverkar barnen att komma hem?

Dr. Sikström menar att det kan uppstår ett Stockholmssyndrom - barnet identifierar sig med den alienerande föräldern.

Aro: - det låter som att barnen kan skadas för livet.

Dr. Sikström:- absolut, det kan det. Många av de här barnen utvecklar ett kriminellt beteende.

Det är sant att barn skadas men exempel visar även att barn som får återvända hem till pappa snabbt återfår sin emotionella och sociala anpassning.

Ett barn försvinner och kommer tillbaka: historien om ett vårdnadsfall 2010

Ytterligare ett fall där ett barn försvinner och kommer tillbaka; historien om ett vårdnadsfall 2009-2013

Men vilka är det som är med och påverkar denna process?

Det är känt att domstolspersonal tillgodoser relationsaggressiva kvinnors önskan om ensam makt och kontroll (diskriminerar barns viktiga papparelation) i 75 % av fallen (Biringer och Harman, 2018; Elfver-Lindström, 1999; Schiratzki, 2008; Österberg, 2004). Men personal inom socialtjänsten har även stort inflytande:
I december 2021 startade en kampanj på arabisktalande sociala medier-konton med ett kärnbudskap om påståenden att svenska myndigheter ”kidnappar” barn, framförallt från muslimska föräldrar (Svt).
Man brukar säga ingen rök utan eld. Att myndighetspersonal (jäviga) avvisar påståendet är inte detsamma som att det inte är sant. Det kan ju handla om defensiv argumentation. Men tills någon påvisar en effekt gäller noll-hypotesen. Två anekdoter kan ge en indikation.;

Runt 2002 hade jag kontakt med Uppsala kvinnojour. Det hängde samman med arbetet med min magisteravhandling i socialpsykologi som beskriver effekter av föräldrarelationer på barn anpassning och utveckling (Österberg, 2004). Tillsammans med en kompis deltog jag på deras 20-års jubileum. Redan i dörren möttes vi av mansförakt/misandri. Föreläsarna, från Uppsala universitet och Brottsförebyggande rådet, visade också öppet sin misandri. Det blev en masspsykos där publiken stämde in. När jag frågade varför de inte tog upp forskning som visar att våld i nära relationer är jämnt fördelat mellan könen uppstod kaos. I kaffepausen kom kvinnor fram till mig och frågade om det verkligen kunde vara sant.

Personalen på Brottsoffermyndigheten hänvisade till Lundgren et al. 2001 Slagen Dam. Boken är en sammanställning av intervjuer med kvinnor där man ställt den styrande frågan om de anser sig vara offer för våld i nära relationer. Drygt 40 % svarade ja.

Vetenskapliga studier, å andra sidan, använder Conflict Tactics Scale och intervjuar både män och kvinnor. Resultaten avvisar återkommande påståendet att Våld i nära relationer förklaras av kön.

2005 genomförde Uppsala universitet en granskning av Eva Lundgrens arbete. Så skriver Hagekull (2005), å Uppsala universitet vägnar:


Lundgren själv menar att hon hindrats från att undervisa om kopplingen mellan kön, makt och våld (Holm, 2011):

Man kan tolka det som att Uppsala universitet gett Lundgren undervisningsförbud.
Hagekull påtalar också att det tycks av uppstått en konformism kring Lundgrens idévärld som hindrar det pluralistiska tänkande som borde prägla ett universitet. Givetvis har Lundgren i rollen som forskningsledare ett betydande ansvar, men även lärosätet har ett ansvar för arbetsmiljön.


Man kan tolka det som att Uppsala universitet belade Lundgren med undervisningsförbud.

Uppsala kvinnojours verksamhet hade inga klienter men kommunens politiker stödde ändå verksamheten med pengar. Samtidigt diskriminerade samma politiker en Mansjour som hade klienter och som krävde det självklara - samma finansiering som kvinnojouren. Politiker tenterar att göra saker som gynnar deras roll som politiker. I den här frågan blir effekten av politikers politiska korrekthet att barn drabbas.

I mitten av november 2022 deltog jag i en Barnrättskonferens i Helsingfors. Det var jag och ett par andra män, men framför allt kvinnor (n~200). Deras attityd till män var skrämmande (misandri). Det var också skrämmande att höra deras förklaringar om varför barn mår dåligt.

Kvinnors relationsaggressivitet (Crick och Grotpeter, 1995; Hyde, 2005) nämndes endast av mig på frågestunden!?

Enligt Finlands barnombudsman Elina Pekkarinen lider 20 % av finska barn och unga födda 1997 och senare av mentala utmaningar. Pekkarinens förklaring, som hon hävdade med viss aggressivitet när jag ifrågasatte den, var att det handlar om (1) dynamisk meteorologi (klimat) eller (2) neuropsykiatrisk störning. Pekkarinen, som är kvinna, tog inte heller upp kvinnors relationsaggressivitet.

En föreläsare tog upp ett par exempel som påminde om relationsaggressivitet. Hon uppmanade också deltagarna att se Alfons faster Fiffi inom sig (deltagarna skrattade och verkade inte ta till sig budskapet). Faster Fiffi är del av Gunilla Bergströms berättelse om Alfons Åberg. En dag kom faster Fiffi hem till Alfons och hans pappa och styrde och ställde och det var först när Fiffi lämnade deras hem som lugnet återkom (Barnrättsdagarna, Helsingfors. Socialtjänstpersonal bör beakta faster Fiffi inom sig).

Det samlade intrycket av 2002 och 2022 observationer pekar på att det föreligger en mansfientlig kultur bland socialarbetare och att personalen vägrar ta tag i kvinnors relationsaggressivitet. Det är konsistent med hur personal inom domstolsväsendet agerar - dömer bort barns papparelationer i 75 % av fallen. Dessa yrkesgrupper kan inte ämnet men har samtidigt mycket makt. Det drabbar barnen.

Läs: Varför är det så svårt att diskutera våld i nära relationer från ett vetenskapligt perspektiv?

Läs: Vad är egentligen våld i nära relationer och hur ser fördelningen ut? Om framing, memory hacking och andra mentala fallgropar

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Mer om min expertis:

Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | Twitter

2 comments:

  1. År 1943 kom psykiatern David Mordecai Levy ut med boken "Maternal Overprotection". Den byggde, om jag uppfattat det rätt, på 20 fall (troligen i New York) som detaljanalyserats. Kanske dags att försöka få tag på boken...
    Så här skrev psykoanalytikern Wilhelm Reich 1949 i boken "Character Analysis" i avsnittet "Emotional Plague" (motsvarar ungefär beskrivningen av vad vi idag skulle placera i psykiatriska klassificeringen Cluster B): "The welfare of the child is always a spurious, and as the results show, unfulfilled motive. The real motive is to wreak revenge on the partner by depriving him or her of the pleasure of the child. Hence, in the fight for the child, one partner resorts to defamation of the other, whether he or she is healthy or sick. The absence of any consideration for the child is brought out by the fact that his love for the other parent is not taken into account. As means of alienating the child from one or the other parent, he is told that his mother or his father is an alcoholic or is mentally ill, a statement which usually does not correspond to the facts of the case. The result is that the child is the one who suffers most; the motive is revenge on the partner and domination of the child. Genuine love for the child is not an issue."
    Alltså inte ett nytt tema. Det finns alltså även pappor som håller på med detta (OBS den könsneutrala skrivningen av Reich: föräldraalienation/parental alienation - fast själva termen myntades först 1985). Egentligen verkar ingen könsskillnad föreligga utan istället är den väsentliga faktorn vilken förälder som har mest tid med barnen (och därmed får möjligheten att vända barnen mot den andra föräldern).

    ReplyDelete