Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Den 14-15 november 2022 arrangerade Stiftelsen Bensow och Stiftelsen Maria Renlunds minne Barnrättsdagarna. Temat för årets konferens var Barns har rätt till hälsa och utveckling. Konferensens övergripande fråga: Hur kan vi förebygga barns psykiska ohälsa?
Förste talare är Finlands Barnombudsman Elina Pekkarinen som har doktorerat i statskunskap.
Pekkarinen talade om den utbredda mentala ohälsan bland barn och och unga. Den aktuella utbredningen: flickor 30 %, pojkar 10 %. 20 % av dem som är födda 1997 eller senare har fått en neurologisk eller psykiatriska diagnos. Utbredningen är störst i Karelen (9,9 %). Genomsnittet i resten av landet: 4,21 %.
Som första förklaring nämner Pekkarinen klimatet. Men det handlade inte om klimatet hemma där kvinnors relationsaggressivitet är det stora problemet utan det meteorologiska fenomenet klimat!?
Sedan börjar Pekkarinen tala om neuropsykiatri, eller, neurologiska eller psykiatriska diagnoser. I den kontexten nämner hon Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD):
Pekkarinen menade att det saknas mediciner för ADHD och att ångestutbredningen bland unga har ökat sedan 2019.
När jag ställer frågor om psykologiska studier som berör barns emotionell och social anpassning samt kognitiva utveckling (Baumrind, 1966; Gopnik, 2016; Österberg, 2024) liksom kvinnors relationsaggressivitet (Crick och Grotpeter, 1995; Hyde, 2005) svarar Pekkarinen med att recitera det hon redan sagt, men säger att hon gärna vill ta del av det jag sagt.
Sedan börjar Pekkarinen tala om neuropsykiatri, eller, neurologiska eller psykiatriska diagnoser. I den kontexten nämner hon Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD):
Pekkarinen menade att det saknas mediciner för ADHD och att ångestutbredningen bland unga har ökat sedan 2019.
När jag ställer frågor om psykologiska studier som berör barns emotionell och social anpassning samt kognitiva utveckling (Baumrind, 1966; Gopnik, 2016; Österberg, 2024) liksom kvinnors relationsaggressivitet (Crick och Grotpeter, 1995; Hyde, 2005) svarar Pekkarinen med att recitera det hon redan sagt, men säger att hon gärna vill ta del av det jag sagt.
Efter Pekkarinens presentation går jag därför fram och hälsar. Vi skakar hand och Pekkarinen ger mig sitt visitkort. Eftersom nästa talare är på gång och Pekkarinen är på väg till ett annat möte fortsätter vi konversationen utanför salen. Jag säger bland annat att påståendet om kopplingen mellan klimatet och psykisk ohälsa är falskt. Pekkarinen reagerar då med den däggdjursinstinkt som kallas flight-flight och säger att om jag fortsätter avvisa påståendet om klimat och mental ohälsa, då är samtalet slut.
Nästa talare är Emma Fagerlund som kommer från Sverige och representerar sitt eget företag - Barnrättskonsulterna. Fagerlund talar om juridiska aspekter, men ger två intressanta anekdoter: sig själv och Faster Fiffi.
Fagerlund beskriver hur hon domderat med barnen (framställningen är humoristisk) beträffande ett släktbesök, när hennes 12-åriga barn undrar när de blev delaktiga i beslutet?
Sedan fortsätter Fagerlund med Alfons Åbergs faster Fiffi. Fagerlund beskriver Fiffi som styrande-och-ställande, dvs. ett ganska vanligt beteende bland kvinnor. Fagerlund nämner att det är först när Fiffi går som Alfons och pappa kan återgå till det normala och få lugn och ro.
Fagerlund berättar om ytterligare en anekdot. Pojken som inte vill gå på möte i skolan om "föräldern" kommer med. Just användning av föräldern eller föräldrarna sker genomgående på konferensen. När skolan accepterar att genomföra mötet utan föräldern kommer mötet med pojken till stånd.
Fagerlund uppmanar publiken (ca 200 kvinnor som jobbar i socialtjänsten eller liknande) att utmana sin egen faster Fiffi inom sig (publiken skrattar?), att vuxna talar sins emellan innan man talar med barnet, att barnet inte ses som rättighetsbärare, att barnets bästa har en otydlig innebörd, att barnet skyddas från deltagande istället för i deltagande och att alla [inom socialtjänsten] gör lika - man måste våga göra olika.
I ljuset av Fagerlunds anekdoter tar jag åter upp frågan om emotionell och social anpassning och [kvinnors] relationsaggressivitet. Då händer något intressant. Fagerlund verkar inte vara medveten den semantiska innebörden av det hon tidigare sagt om sig själv, faster Fiffi och grabben som inte vilja gå på samtal om föräldern var med. Svaret påminner därför om Pekkarinens svar, en recitering av det som redan sagts.
När det ges möjlighet för fler frågor räcker jag upp handen. Men trots att Maj Estlander, som agerar moderator, ser mig och min uppräckta hand, ignorerar hon mig. Fenomenet kallas stonewalling och är en indikation på relationsaggressivitet.
Precis som med Pekkarinen går jag fram till Fagerlund och frågar lite saker, bland annat om exemplet med pojken egentligen handlade om en mamma? Fagerlund ger inte ett klart verbalt svar i form av ett ja, men när man inkluderar hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk blir det ändå uppenbart att det handlar om en mamma.
Under lunchen träffar jag flera trevliga personer som tycker det är ok att diskutera psykologisk forskning och den sannolika huvudförklaringen till barns mentala ohälsa - kvinnors relationsaggressivitet. Det hela blir mycket trevligt och vi märker nästan inte att konferensen fortsätter.
Efter lunchen följer två parallella workshops. Jag börjar delta i den som genomförs i festsalen (där konferensen ges). Det blir intressanta diskussioner, trots att jag tar upp frågor om kvinnors relationsaggressivitet som huvudförklaring för barns mentala ohälsa.
Jag är van att folk blir lite stirriga när jag tar upp forskning om kvinnors relationsaggressivitet, men här blir det inledningsvis ett bra resonerande - entrainment - rytmisk synkronisering av beteende (Wynn och Borrie, 2022) som möjliggör utbyte av idéer genom språk (Pinker, 2011).
Sedan hamnar jag i en diskussionsgrupp där deltagarna tillämpar stonewalling. De väljer att exkludera mig och bara titta och prata med varandra. Stonewalling är indikation på relationsaggressivitet.
Jag förflyttar mig till den workshop jag anmält mig till. Där talar man åter om föräldern eller föräldrar och jag ställer mina vanliga frågor om varför man inte tar upp kvinnors relationsaggressivitet?
En kvinna vid bordet framför mig stirrar mig med ett hånflin rakt i ansiktet.
Givetvis blir de svaret skyldiga.
Diskussionen fortsätter vid bordet och jag vidhåller det jag tidigare sagt om barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling och kvinnors relationsaggressivitet.
En av kvinnorna vid bordet ger ett anekdotisk exempel om en grupp pojkar som varit hos henne (varför?) och som varit lugna som filbunkar. Jag förklarar för henne att hennes exempel är osannolikt ur ett vetenskapligt perspektiv och att minnet är konstruktivt (Schacter och Addis, 2007). Hennes ansiktsuttryck skvallrade om att hon verkade ta till sig det jag sa. Jag säger att jag inte vill ersätta deras synsätt men att de borde inkludera forskning om barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling liksom kvinnors relationsaggressivitet i sitt tänkande.
Därefter är konferensens första dag slut och det blir lite mingel med skumvin. Där fortsätter trevliga samtal någon timme innan det är dags att gå hem.
Dag två inleds med Pia Sundell som är verksamhetsledare för Barnavårdsföreningen. Hennes beteende för tankarna till faster Fiffi.
Sundell säger att alla har en skyldighet mot barn. Hon lyfter fram alkoholmissbruk (fulla mammor?) och att antalet barn som får illa blir allt fler. Sundell påstår också att hon och hennes kollegor vet vilka barnen är som far illa och vill att vi ska förstå vikten av att värna barns barndomsår.
Sedan gör Sundell en anekdotisk beskrivning om den negativa effekten av att använda gamla metoder samt hur viktiga hon och hennes kollegor är.
Det följs av Ann-Charlotte Rastas från psykosociala förbundet och en modell som heter Youth of Mental Health (YAM) som syftar till självmordsprevention.
Hon hävdar att resultaten baserats på Randomized Control trials (RCT) men redovisar data från en enkät!?
Rastas påstår att YAM minskat självmordsförsöken med 50 % jämfört med kontrollgruppen.
YAM ges till elever 14-17 är som ombeds visa enkäten för föräldrarna (mamma?). Men barnen rapporterar att de kastar enkäten i “roskis”.
Ett problem som tas upp är barns depressivitet som verkar öka i kontakten med mamman. Det indikerar att barnet lever utan sin pappa.
YAM verkar vara ett osäkert kort men Rastas lovar att fortsätta jobba med YAM.
Noterbart är att Barnombudsmannen Pekkarinen varit tydlig med att inga aktuella interventioner funkat.
Nästa talare är Martin Forster som jobbar med klinisk psykologi och som även är forskare vid Karolinska institutet. Forster marknadsför en modell: Alla Barn i Centrum (ABC).
Forster börjar med ett personligt exempel, när han ska lämna dottern Amanda på dagis. Amanda vill förstås hellre vara med pappa, men Forster vill fokusera på institutionspersonalens förmåga att ge Amanda uppmärksamhet. Forster säger att allt blir ju bra när han gått, men han reflekterar inte över varför?
Det blir lite prat om anknytning som en övergång till frågan: vilka beteenden hos föräldrar som är viktiga för barn?
Om vi ska hjälpa barn, då är föräldrarna den självklara ingången.
Sedan kommer ytterligare en anekdot om mammor som skriker åt sina barn. Forster tipsar mammor om att trycka på inspelning på mobilen och spela in sitt skrik och sedan lyssna på det. Publiken (ca 200 kvinnor) skrattar åter hjärtligt. På riktigt handlar det ju om kvinnors verbala våld mot barn - relationsaggressivitet.
Sedan blir det vetenskap och specifikt effektstorlek i meta-analys (Cohen's D). Forster ger en mycket pedagogisk beskrivning av meta-analys innan han berättar om resultaten som Forster menar är positivt, men som jag kanske tycker är negativt.
I 75 % av fallen fungerar inte interventionerna. Jag gissar ett det rör ABC. Notera att det är konsistent med vad Pekkarinen sa liksom studien om socialtjänstens interventioner.
Effekten närmar sig 0,7 (Cohen's D), d.v.s. mer än 75 % av interventionerna funkar inte.
Jag går fram till Forster, skakar hand och frågor åter om kvinnors relationsaggressivitet står för en betydande andel av förklaringen i hans exempel? Forster bekräftar. Även han har lite bråttom.
Jag har ett eget föredrag under lunchen på en annan adress. Så även jag tvingas iväg. Jag återvänder strax efter 14.00. Då håller man på med workshop om ABC (som har väldigt liten effekt).
Det är lite open-space design men nu är stämningen inte lika vänlig längre. Jag blir exkluderad.
Workshopledarna ska göra ett exempel. En av workshop-ledarna, Montonen, spelar en mamma och den workshopledaren andra ett barn. Det hela verkar handla om en en singel-mamma, sannolikt det typiska scenariot för deltagarna på konferensen.
I workshopledarnas gestaltning står mamman och diskar (man kan undra varför hon inte mekade med bilen?). Barnet kommer till mamman och vill ha uppmärksamhet (det är naturligt). Barnets beteende är typiskt för i princip alla däggdjur och det naturliga är att mammor ger sin avkommor uppmärksamhet. Men workshopledarna visar istället hur mamman avvisar barnet rätt [relations]aggressivt]. Den naturliga frågan väcks: varför är mamman relationsaggressiv mot barnet?
Det sannolika svaret är att workshopledarnas och deltagarna är medvetna om kvinnors relationsaggressivitet. Därför använder de mammans relationsaggressivitet som exempel. De hade ju kunnat använda en samarbetsvillig mamma, men icke.
Det naturliga hade också varit att diskutera vad deltagarna lärt sig om mammans aggressivitet. Men workshopledarna vill inte diskutera mammans relationsaggressivitet. Istället vill de diskutera barnets lärande.
Sedan följer ett diskuterande hur man ska verbalisera emotionella episoder. Ingen tycks känna till psykets icke-deklarativa instanser och barns oförmåga att verbalisera emotionella episoder. Får verkligen socialarbetare lära sig att barn kan verbalisera emotionella episoder?
Det hela blir rätt så absurt och blir en demonstration av hur man skapar mental ohälsa hos barn.
Och plötsligt säger workshopledaren Mia Montonen, som sitter jämte mig, att ingen får använda dator eller telefon under hennes workshop!?
Det är bara jag som använder datorn och mobil, så det uppenbart vem Montonen vänder sig till, men hen göra det med Stonewalling, d.v.s. tittar bort samtidigt som hon sänder budskapet till mig. Notera att varken Montonen eller någon annan har med att göra med huruvida jag använder dator och mobil under workshopen. Hennes beteende är konsistent med relationsaggressivt och det som kallas womansplaining. Hörde Montonen Fagelunds tips om faster Fiffi?
Vad säger forskning barns anpassning och utveckling som funktion av föräldrarelationer?
Jag förflyttar mig till den workshop jag anmält mig till. Där talar man åter om föräldern eller föräldrar och jag ställer mina vanliga frågor om varför man inte tar upp kvinnors relationsaggressivitet?
En kvinna vid bordet framför mig stirrar mig med ett hånflin rakt i ansiktet.
Givetvis blir de svaret skyldiga.
Diskussionen fortsätter vid bordet och jag vidhåller det jag tidigare sagt om barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling och kvinnors relationsaggressivitet.
En av kvinnorna vid bordet ger ett anekdotisk exempel om en grupp pojkar som varit hos henne (varför?) och som varit lugna som filbunkar. Jag förklarar för henne att hennes exempel är osannolikt ur ett vetenskapligt perspektiv och att minnet är konstruktivt (Schacter och Addis, 2007). Hennes ansiktsuttryck skvallrade om att hon verkade ta till sig det jag sa. Jag säger att jag inte vill ersätta deras synsätt men att de borde inkludera forskning om barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling liksom kvinnors relationsaggressivitet i sitt tänkande.
Därefter är konferensens första dag slut och det blir lite mingel med skumvin. Där fortsätter trevliga samtal någon timme innan det är dags att gå hem.
Dag två inleds med Pia Sundell som är verksamhetsledare för Barnavårdsföreningen. Hennes beteende för tankarna till faster Fiffi.
Sundell säger att alla har en skyldighet mot barn. Hon lyfter fram alkoholmissbruk (fulla mammor?) och att antalet barn som får illa blir allt fler. Sundell påstår också att hon och hennes kollegor vet vilka barnen är som far illa och vill att vi ska förstå vikten av att värna barns barndomsår.
Sedan gör Sundell en anekdotisk beskrivning om den negativa effekten av att använda gamla metoder samt hur viktiga hon och hennes kollegor är.
Det följs av Ann-Charlotte Rastas från psykosociala förbundet och en modell som heter Youth of Mental Health (YAM) som syftar till självmordsprevention.
Hon hävdar att resultaten baserats på Randomized Control trials (RCT) men redovisar data från en enkät!?
Rastas påstår att YAM minskat självmordsförsöken med 50 % jämfört med kontrollgruppen.
YAM ges till elever 14-17 är som ombeds visa enkäten för föräldrarna (mamma?). Men barnen rapporterar att de kastar enkäten i “roskis”.
Ett problem som tas upp är barns depressivitet som verkar öka i kontakten med mamman. Det indikerar att barnet lever utan sin pappa.
YAM verkar vara ett osäkert kort men Rastas lovar att fortsätta jobba med YAM.
Noterbart är att Barnombudsmannen Pekkarinen varit tydlig med att inga aktuella interventioner funkat.
Nästa talare är Martin Forster som jobbar med klinisk psykologi och som även är forskare vid Karolinska institutet. Forster marknadsför en modell: Alla Barn i Centrum (ABC).
Forster börjar med ett personligt exempel, när han ska lämna dottern Amanda på dagis. Amanda vill förstås hellre vara med pappa, men Forster vill fokusera på institutionspersonalens förmåga att ge Amanda uppmärksamhet. Forster säger att allt blir ju bra när han gått, men han reflekterar inte över varför?
Det blir lite prat om anknytning som en övergång till frågan: vilka beteenden hos föräldrar som är viktiga för barn?
Om vi ska hjälpa barn, då är föräldrarna den självklara ingången.
Sedan kommer ytterligare en anekdot om mammor som skriker åt sina barn. Forster tipsar mammor om att trycka på inspelning på mobilen och spela in sitt skrik och sedan lyssna på det. Publiken (ca 200 kvinnor) skrattar åter hjärtligt. På riktigt handlar det ju om kvinnors verbala våld mot barn - relationsaggressivitet.
Sedan blir det vetenskap och specifikt effektstorlek i meta-analys (Cohen's D). Forster ger en mycket pedagogisk beskrivning av meta-analys innan han berättar om resultaten som Forster menar är positivt, men som jag kanske tycker är negativt.
I 75 % av fallen fungerar inte interventionerna. Jag gissar ett det rör ABC. Notera att det är konsistent med vad Pekkarinen sa liksom studien om socialtjänstens interventioner.
Effekten närmar sig 0,7 (Cohen's D), d.v.s. mer än 75 % av interventionerna funkar inte.
Jag går fram till Forster, skakar hand och frågor åter om kvinnors relationsaggressivitet står för en betydande andel av förklaringen i hans exempel? Forster bekräftar. Även han har lite bråttom.
Jag har ett eget föredrag under lunchen på en annan adress. Så även jag tvingas iväg. Jag återvänder strax efter 14.00. Då håller man på med workshop om ABC (som har väldigt liten effekt).
Det är lite open-space design men nu är stämningen inte lika vänlig längre. Jag blir exkluderad.
Workshopledarna ska göra ett exempel. En av workshop-ledarna, Montonen, spelar en mamma och den workshopledaren andra ett barn. Det hela verkar handla om en en singel-mamma, sannolikt det typiska scenariot för deltagarna på konferensen.
I workshopledarnas gestaltning står mamman och diskar (man kan undra varför hon inte mekade med bilen?). Barnet kommer till mamman och vill ha uppmärksamhet (det är naturligt). Barnets beteende är typiskt för i princip alla däggdjur och det naturliga är att mammor ger sin avkommor uppmärksamhet. Men workshopledarna visar istället hur mamman avvisar barnet rätt [relations]aggressivt]. Den naturliga frågan väcks: varför är mamman relationsaggressiv mot barnet?
Det sannolika svaret är att workshopledarnas och deltagarna är medvetna om kvinnors relationsaggressivitet. Därför använder de mammans relationsaggressivitet som exempel. De hade ju kunnat använda en samarbetsvillig mamma, men icke.
Det naturliga hade också varit att diskutera vad deltagarna lärt sig om mammans aggressivitet. Men workshopledarna vill inte diskutera mammans relationsaggressivitet. Istället vill de diskutera barnets lärande.
Sedan följer ett diskuterande hur man ska verbalisera emotionella episoder. Ingen tycks känna till psykets icke-deklarativa instanser och barns oförmåga att verbalisera emotionella episoder. Får verkligen socialarbetare lära sig att barn kan verbalisera emotionella episoder?
Det hela blir rätt så absurt och blir en demonstration av hur man skapar mental ohälsa hos barn.
Och plötsligt säger workshopledaren Mia Montonen, som sitter jämte mig, att ingen får använda dator eller telefon under hennes workshop!?
Det är bara jag som använder datorn och mobil, så det uppenbart vem Montonen vänder sig till, men hen göra det med Stonewalling, d.v.s. tittar bort samtidigt som hon sänder budskapet till mig. Notera att varken Montonen eller någon annan har med att göra med huruvida jag använder dator och mobil under workshopen. Hennes beteende är konsistent med relationsaggressivt och det som kallas womansplaining. Hörde Montonen Fagelunds tips om faster Fiffi?
Vad säger forskning barns anpassning och utveckling som funktion av föräldrarelationer?
Avgörande delar av emotionell och social anpassning samt kognitiv utveckling, inklusive visuospatial perception, sker under de första 4-5 levnadsåren (Baumrind, 1966; Gopnik, 2016; Baker et al. 2020; Farran och Formby, 2011; Olsson, 2022). Det finns en betydande pappa-effekt - barn som växer upp med båda föräldrarna eller med pappa har bättre emotionell och social anpassning samt kognitiv utveckling (inklusive visuospatial perception) jämfört med barn som växer upp med bara mamma (LaFlamme et al. 2012; Rolle 2019; Sethna, 2017; Vieno et al. 2009, 2014; Österberg, 2004).
Vad är relationsaggressivitet?
Den korta versionen: psykiskt våld som är del av begreppet våld i nära relationer:
Forskning om våld i nära relationer som genomförts med etablerade modeller som Conflict Tactics Scale (CTS; Straus, 1979; Straus et al. 1996) visar på följande fördelning:
- Fysiskt våld - kvinnor står för lite mer än hälften av förekomst och skador.
- Dödligt våld - drabbar lika osannolikt (0,000005) barn, män eller kvinnor (Liem och Koenraadt, 2008).
- Psykiskt våld - typiskt kvinnligt. Psykiskt våld inkluderar memory hacking (Shaw, 2016) som kan leda till föräldraalienation (Bernet, 2008; Bernet et al. 2010; Harman et al. 2018; Kruk, 2015; Rand, 1997 a; Rand, 1997 b; Rand (2011); Warshak, 2014; Warshak, 2015; Österberg, 2011).
Lyssna på Dr Elizabeth Bates: Intimate Partner Violence (34 minuter).
Värt att notera är att Helsingforspolisen i april 2022 meddelade att just relationsaggressivitet är ett av deras största problem.
Här några exempel på kvinnors relationsaggressivitet:
2005 rapporterade Dagens nyheter om en mamma som gömt barnen från pappa i mer än sex år. Hon dömdes till 10 månaders fängelse (Mamma gömde barnen - fick fängelse).
2010 iscensatte en mamma en kidnappning av ett gemensamt barn från pappa; det startade med ett samarbete mellan mamman och socialtjänsten som erbjudit mamman plats på en kvinnojour. Med socialtjänstpersonalens hjälp lyckades mamman föra bort barnet till annan ort och skola in honom under falskt namn. Enligt pojken misskrediterade mamman återkommande pappan. I det aktuella fallet agerade skolpersonalen och pojken kunde återvända till pappan (Eklund, Sundsvalls tidning, 2012).
Mamman åtalades och dömdes till fängelse för grov egenmäktighet med barn (Östberg, Sundsvalls tidning, 2012; Elfving, Sundsvalls tidning, 2012).
Österberg (2012). [Ytterligare] ett fall där myndighetspersonal konspirerar med en mamma: Ett barn försvinner och kommer tillbaka
2005 rapporterade Dagens nyheter om en mamma som gömt barnen från pappa i mer än sex år. Hon dömdes till 10 månaders fängelse (Mamma gömde barnen - fick fängelse).
2010 iscensatte en mamma en kidnappning av ett gemensamt barn från pappa; det startade med ett samarbete mellan mamman och socialtjänsten som erbjudit mamman plats på en kvinnojour. Med socialtjänstpersonalens hjälp lyckades mamman föra bort barnet till annan ort och skola in honom under falskt namn. Enligt pojken misskrediterade mamman återkommande pappan. I det aktuella fallet agerade skolpersonalen och pojken kunde återvända till pappan (Eklund, Sundsvalls tidning, 2012).
Mamman åtalades och dömdes till fängelse för grov egenmäktighet med barn (Östberg, Sundsvalls tidning, 2012; Elfving, Sundsvalls tidning, 2012).
Österberg (2012). [Ytterligare] ett fall där myndighetspersonal konspirerar med en mamma: Ett barn försvinner och kommer tillbaka
2022 rapporterade media om:
- en mamma som kidnappat barnet från pappan till Ryssland (Svartström, HBL, 2022).
- en mamma som mördat sitt barns pappa. Hon dömdes till livstids fängelse. Även här hade socialtjänsten kännedom om fallet (Svartström, HBL, 2022).
- en kvinna/mamma som mördade sin egen son på en anstalt anvisad av socialtjänsten eller Bensowstiftelsen. Personal på socialtjänsten hade således kännedom om mammans mentala ohälsa (Björkqvist, HBL, 2022).
Notera att i dessa fall har antingen domstolspersonal, socialtjänst och skolan haft kännedom om kvinnornas relationsaggressivitet men ändå utgått från moderspresumtion, d.v.s. bortsett från barnets bästa.
I slutet av 1990-talet rapporterade svenska Socialstyrelsen att ca 350 000 barn levde utan en tät och nära kontakt med sin pappa. Siffran förväntades öka. Det innebär att idag lever ca 400 000 svenska barn utan en tät och nära relation med sin pappa. Motsvarande siffra i Finland torde vara 200 000 barn. Det förklaras av en interaktion mellan 250 000 svenska och 125 000 finska kvinnors relationsaggresivitet och myndighetspersonals tillämpning av moderspresumtionen. Dessa barn tappar sin emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling, inklusive visuospatial perception.
Läs också:
Österberg (2022 a). Vad är egentligen våld i nära relationer och hur ser fördelningen ut? Om framing, memory hacking och andra mentala fallgropar.
Österberg (2022 b). Socialtjänstens arbete saknar i huvudsak vetenskapligt stöd .
I slutet av 1990-talet rapporterade svenska Socialstyrelsen att ca 350 000 barn levde utan en tät och nära kontakt med sin pappa. Siffran förväntades öka. Det innebär att idag lever ca 400 000 svenska barn utan en tät och nära relation med sin pappa. Motsvarande siffra i Finland torde vara 200 000 barn. Det förklaras av en interaktion mellan 250 000 svenska och 125 000 finska kvinnors relationsaggresivitet och myndighetspersonals tillämpning av moderspresumtionen. Dessa barn tappar sin emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling, inklusive visuospatial perception.
Läs också:
Österberg (2022 a). Vad är egentligen våld i nära relationer och hur ser fördelningen ut? Om framing, memory hacking och andra mentala fallgropar.
Österberg (2022 b). Socialtjänstens arbete saknar i huvudsak vetenskapligt stöd .
Finlandssvenska Barnrättsdagarna 2023. Del 1. Ett referat och jämförelse med etablerad vetenskap
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Mer om min expertis:
Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | Twitter
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).
Mer om min expertis:
Executive coaching for CEOs/managers and workshops to facilitate Organizational Performance, Learning, and Creativity for Problem Solving | Lectures: Nutrition for physical and mental health | Course/lecture: children's emotional and social adjustment and cognitive development | Language training - Swedish | Academy Competency | CV | Teaching skills and experience | Summary of research project | Instagram | Linkedin | YouTube-channel | TikTok | Twitter
Apropå pojkars och mäns hälsa. Så här skriver Ebba Busch (KD) på Facebook: "Nästan dubbelt så många kvinnor som män får någon form av vård för psykisk ohälsa. Ändå är män överrepresenterade när det kommer till självmord. Sju av tio av alla självmord begås av män.
ReplyDeleteDessa siffror är oroväckande. Det är känt att män och pojkar söker, i mycket lägre utsträckning vård för psykisk ohälsa än kvinnor. Detta kan förklaras av bland annat snäv mansroll och att män i större utsträckning inte pratar känslor. De traditionella föreställningarna om att män inte ska uppvisa svaghet och vara starka påverkar hur män och pojkar förhåller sig till psykisk ohälsa.
Genom att belysa mäns och pojkars psykiska ohälsa och rikta in sig förebyggande på problematiken så kan fler söka hjälp och få vård i tid.
I Tidöavtalet prioriteras arbetet med att stärka den psykiska hälsan och suicidprevention:
✔️ Regeringen föreslår att det avsätts ca 2,1 miljarder kronor 2023 för att utveckla arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention
✔️ En nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention tas fram.
✔️ Ett nationellt forskningsprogram på området ska inrättas.
✔️ En nationell samordnare med ett samlat ansvar för det suicidpreventiva arbetet ska tillsättas.
✔️ En ”haverikommission” ska tillsättas när en person har begått självmord, för att bl.a. socialtjänst, skola, polis och sjukvård ska göra en utredning om vad som hänt och vad som kan ha brustit.
Idag är det internationella mansdagen. Det är dags att prata mer om psykisk ohälsa och bryta tystnaden. Idag och alla andra dagar".